Växjö Ölfestival

växjöölglasSå var den då avklarad, premiären för Växjö Ölfestivaloch mässgeneral Robert Helberg (som också tagit bilden av festivalglaset här bredvid) kan pusta ut. På mer än ett sätt. Festivalen blev nämligen väldigt lyckad. Inte minst för att vara en premiärtur. Allt från monterplacering och sköljstationer till utfodring av utställare var föredömligt organiserat och arrangörerna sprang ideligen runt och försäkrade sig om att vi utställare hade allt vi behövde. Fina rymliga lokaler var det också, med gott om sittplatser och har ni någonsin varit med om en ölmässa/festival i Sverige med uteservering? Stiligt.

Det blev en lugn och städad tillställning med många glada miner och pratglada monterarbetare. Gränsen på 500 gäster var försiktigt tilltagen, det var ytterst sällan någon trängsel (snarare lite väl tomma ytor emellanåt) och minst hundra personer till hade lätt fått plats. Festivaltiden 12-24 var också ett pass i maffigaste laget. Redan kl 21 kändes det ganska urdrucket och färdigt på mässområdet. Till nästa år vore det nog klokt att korta av tiden alternativt göra två pass av dagen. Två pass skulle naturligtvis också öka såväl antal deltagare som försäljning. Mässarrangörerna är dock redan medvetna om detta, så någon förändring kan vi nog vänta oss om det blir upprepning nästa år.

IMG_5319För min del så blev det inte så vansinnigt mycket provat i montrarna. Jag hade själv ett bokbord och var liksom lite låst där. En och annan ölbok såldes, men jag hoppas naturligtvis att fler ölintresserade därute ska se lite bortom glaset ibland och också fördjupa sig i historien bakom vätskan de dricker. Att läsa om öl ger perspektiv, kunskap och nyanser såväl som underhållning. I böcker hittar man dessutom information och får språkupplevelser som inte går att googla sig fram till. Jag må vara såväl old school som jävig, men ni får ta mig på mitt ord. Böcker är kul.

IMG_5327Lite pimplande hann jag dock med, av de runt 500 olika öl från nio bryggerier och fem importörer som fanns på plats. Själv hamnade jag mellan göteborgsbekantingarna Electric Nurse (som också har importfirman Brewtrade med fina Weird Beard i sitt stall) och skönt brittiska Falkenbergsbryggarna i Folkared 15. De sistnämndas Bullseye Best Bitter blev en personlig mässfavorit med sin maltiga uppenbarelse. Dess lite nötiga toner och markerade – men inte extrema – efterbeska väckte anglofilen i mig och var så hinkabel att jag lassade upp mina allra sista dryckeskuponger för att få lite extra i glaset innan jag lämnade festivalen. Folka Red Pale Ale, Wild Boar Mild Ale och påsk-alen var inte att leka med heller. Om man nu ville slippa humlebomber en stund.

IMG_5330Och en humlebomb – fast en ganska beskedlig sådan – hade Electric Nurse bidragit med till festivalen. Fest-i-val-öl var kvällens officiella dryck och hur humletrött jag än må vara så var detta en uppfriskande fräsch och somrig upplevelse. Rejält torrhumlad, men snäll i såväl beska som alkohol och lättdrucken som få måste den ha varit en succé i solen på uteserveringen.

IMG_5334

Till glädjeämnena på festivalen hörde också Belgoklubben, som hade en liten samling belgisk nektar uppställd i den så kallade Belgiska baren. Bland bekanta favoriter som Girardin, Cantillon, Fantôme och Slaapmutske kunde man hitta något så ovanligt som en “svart tripel”. Novice Tripel Black från De Landtsheer var förvisso mer mörkröd än svart, men bjöd på en spännande blandning av söta russin, metaller och rostad malt med lite chokladton. Och jag menar – tro det eller ej – det metalliska som en positiv egenskap här.

Nya importören The Five Finest hade inte bara lite häftiga grejer från bl a Partizan med sig utan också en ganska trevlig London Porter i By The Horns Lambeth Walk. Inte uppe i Fuller’s-klass förvisso – till det behövs mer maltkräm och chokladsmask – men fullt njutbar. Klackabacken bjöd på en testbatch av sitt Barley wine. En söt, god och magvärmande maltdricka med ganska försiktig efterbeska, som jag dock gärna skulle låta stå ett tag till för att låta alkoholen få tid att spänna ner musklerna lite. IBrills monter fanns mycket gott. To Øls Goliat Imperial Stout Bourbon Barrel Aged var såklart svår att gå förbi. Bourbonfaten hade kletat av sig en försvarlig mängd vaniljtoner och även om jag inte är så säker på att det verkligen förbättrar originalet var det en välkommen stoutsmocka. Liksom samma bryggeris ännu fetare de Proef-bryggda Liquid Confidence; en riktig morsning-och-goodbye-stout om man inte tar det lite piano.

IMG_5332Malmöbryggeriet South Plains har, som ni kanske vet, varit ute på en liten roller coaster-ride kvalitetsmässigt. Jag testade igenom nästan hela sortimentet och kan meddela att formkurvan nu pekar stadigt uppåt. Jag hittade inga felsmaker någonstans (men hörde att Russian Imperial Porter, som jag missade, smakade lite surt). Bäst var Burning Witches Brew, en mörk och kryddig dubbel-IPA, som trollade bort sina dryga nio procent med bravur. Och de mer extremt humleskadade än mig hade spännande upptäckter att göra i t ex brutalbeska Hoptimus Erectus

I övrigt kunde man prova brygder från Jönköpings Bryggeri, Ängö Kvartersbryggeri, Brygghus 19, Dugges ale- & porterbryggeri, Åre Bryggcompagni eller botanisera i importören Galateas sortiment. Det gick att smaska korv från Stensåkra Charkuteri & Deli eller beskåda Återbrukshyttans innovativa skapelser av gamla ölflaskor.

För att avrunda, det här var en avslappnad, intim och välarrangerad mässa som jag gärna ser återkomma. Det är alltid extra roligt att få chansen att ta del av mer lokala bryggeriers arbete; ölkultur är inte bara ett storstadsfenomen. Bra jobbat, Robert Helberg och alla andra eldsjälar, vi ses nästa år!

IMG_5328 IMG_5329

Rare & Rated

Håll i hatten, för nu blir det åka av.

Provningsledare Fredrik Berggren (Beersweden) rullar in en serveringsvagn hoppfullt klingande av 14 olika sorters mer eller mindre rara och eftertraktade öl. Vi snackar tokhajpad DIPA, fatlagrade stoutmonster, utgången lambic, blåbärsrariteter och flera fullpottare på ratebeer. Här finns grejer som kan få snålvattnet att rinna även på en ganska härdad ölnörd.

Men vi börjar från början.

IMG_5164Biljetterna till provningen, som är en del av En öl & whiskymässa i Göteborg, sålde slut på nolltid. Ett trettiotal lyckliga är samlade och av kommentarerna att döma inte bara invigda, vilket jag tycker är extra roligt. Fredrik drar igång en PowerPoint-presentation och första ölet hälls upp. Ur hajpvinkel är det förstås en rivstart. Three Floyds Zombie Dust, en American Pale Ale singelhumlad med Citra till oigenkännlighet. Jag drack denna på Copenhagen Beer Celebration i fjol och tyckte redan då att den var överskattad. Smakar som en bra amerikansk IPA. 100 på ratebeer blir fyra i min sexgradiga skala. 4/6.

IMG_5165Nästa smakprov är även den en fullpoängare på ratebeer, men här kan jag nästan förstå grejen. Russian Rivers Pliny the Elder är en dubbel-IPA på 8% som är packad till bristningsgränsen med såväl malt som humle. Ett hett villebråd för öldårar världen över. Flaskan är tappad 13/3, alltså bara en knapp månad gammal, och alla färskhetsfanatiker där ute, som inte råkar bo i Kalifornien, vet att det är få förunnat att hinka så pass ung amerikansk humlesaft. Den är frisk, pigg och har en sprudlande blommig humlefräschör, utan att tappa balansen. Bäst i världen? Nä, men stolta 5/6.

IMG_5166Tredje ölet är kanske Plinys ärkerival, Heady Topper från Vermontbryggeriet The Alchemist. Samma alkoholhalt, samma måttlösa inställning till humle (över 120 IBU!) och samma ratebeer-betyg. En liten omröstning bland provningsdeltagarna ger resultatet jämnt skägg mellan Pliny och Heady Topper, men Beer & Beyond säger att den senare känns torrare, träigare och dessutom har en lite kemisk, parfymerad ton som stör. 4/6 blir betyget, men tummen upp för kaxigheten att uppmana oss att “Drink from the can!”. Något av en hädelse för många finlirare i ölbranschen. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att följa uppmaningen.

IMG_5167Lambicproducenten De Neve lade ner sin verksamhet 1991, då de köptes upp av bryggerijättarna InBev. Deras spontanjästa nektar är alltså inget som går att hitta i parti och minut nuförtiden. Fredrik hade dock jagat rätt på en klenod i form av De Neve Gueuze blandad 1989. Och sicket mästerverk det är! Trä, stall, syrlighet och perfektion. En fräsch och pigg lambic trots sina 25 år och faktiskt en av de bästa gueuze jag druckit överhuvudtaget. Betyget kan helt enkelt inte bli lägre än 6/6. Tack för den upplevelsen!

Vi är nu fyra öl in i provningen och jag börjar inse att min rapport får anpassa sig lite till själva provningstempot, om jag inte ska bli för långrandig. För det var ingen söndagspromenad vi var ute på. Nej, knappt hade man hunnit smutta på ett smakprov innan nästa flaska kom flygande. Med 14 öl på en timme fanns inte utrymme att sitta och pilla i naveln. Jag glömde rentav bort att ta bilder på alla utom en av de resterande ölen, så ni får hålla tillgodo med mitt svammel. Nu kör vi speed-dating med hajpöl. Soundtrack: Slayer.

The Mad Fermentationist kallar sig en amerikansk vettvilling till hembryggare och bloggare. Till provningsdeltagarnas lycka hade Fredrik lirkat fram ett par flaskor av hans Double Barrel Sour Brown. En torr, bärig och träig Brown ale (?) med en syrlighet som smyger sig på efterhand. Aningar av vinäger finns där, men det är en riktigt fint balanserad suris med snygg karaktär av fatet. Och med bara 20 liter bryggda totalt så är det ingen överdrift att kalla denna rare. 5/6.

Belgiska De Struise flaggskepp Pannepot Reserva är nästa öl till rakning. Vintage 2005. Jag har aldrig druckit en dålig årgång av denna och även om den är något tunn i kroppen, så är den så smaskigt russinsöt och kladdigt vinös att jag måste utdela betyget 5/6.

Thomas Hardy’s Ale 2006 hade oxiderat en del. Den var lite väl torr och inte så portvinsaktig som den brukar. Långt ifrån dålig dock och god för en fin 4/6 ändå.

Samma sak med en “färsk” Westvleteren XII (2013?). Jag kände konstigt nog inte igen den på doften, trots att jag druckit några flaskor vid det här laget. Upplevde även smaken torrare än vanligt. Men bara för att jag fick chansen att halsa den direkt ur flaskan får den betyget 5/6.

Samarbetsbrygden Daybreak från amerikanska Hill Farmstead Brewery och danska Mikkeller är en 10-procentig Imperial Stout bryggd med citrus. Tjock, svart och krämig. Känner i både doft och smak ett släktskap med Mikkellerbrorsan Evil Twins Imperial Biscotti Break, men den här är torrare, tjurigare. Riktigt bra. 5/6.

Och nu till det tunga artilleriet. Three Floyds Dark Lord Russian Imperial Stout och dess 15% skojar man inte om. Flaska med silvervax betyder 2007 och här snackar vi tungt, sött, maltigt och alldeles, alldeles underbart. 100 på ratebeer, 100 i mitt hjärta. 6/6.

IMG_5168Hajpade Floridabryggeriet Cigar Citys Hunahpu’s Imperial Stout väcker mig ur mina rosa (?) drömmar om Mayaindianer och mörka furstar. “Den luktar ju som kanelbulledeg!” utropar min granne förvånat. Även smaken har något av barnkalas över sig, om än väl kryddig, och jag fattar ingenting. 3/6.

AleSmiths Speedway Stout har jag aldrig riktigt förstått storheten med. Visst är det en maffig och god stout, men den lyckas sällan bära upp alkoholen på ett tillräckligt trovärdigt sätt. 4/6 får räcka ikväll.

Även hos Mikkellers X Imperial Stout får jag associationer till Biscotti Break (eller så är det mina smaklökar som börjar bli lite uppfuckade vid det här laget?). Tjock, söt, massiv och svart, med toner av kakao, vanilj, lakrits och choklad. 5/6.

Med andan i halsen – och nästa provningsledare, “porterprofessor” Otto Lundell otåligt stampande i tamburen – häller vi upp kvällens fjortonde och sista smakprov. En vackert vinröd spontanjäst vätska med det likaledes vackra namnet Cantillon Blåbær Lambik. Belgarnas omskrivna och hyllade samarbete med Köpenhamns Ølbutikken. Jag hade inte provat den innan och konstaterar lite sorgset att den inte når upp till förväntade Cantillonhöjder. En envis tanke ekar i huvudet: “jag vill ha mer av allt”. 4/6.

Lyckliga och utmattade vinglar vi ut från salen. Somliga av oss mer dumdristiga med tomma glas, andra – förmodligen klokare – med en kollektion slattar som många ölnördar skulle sälja sin mamma för.

Tack Fredrik Berggren (lysande genomfört!) och tack En öl & whiskymässa! Det här var den roligaste timme jag haft på länge. Nog måste det väl ändå bli en nördprovning även nästa år?

Ölprovning med Mikkeller

IMG_5161Under rubriken “Bryggerifokus – Mikkeller, en av världens mest innovativa ölkreatörer” bjöd En öl & whiskymässa i Göteborg in till provning med danska Mikkellers grundare Mikkel Borg Bjergsø (grundades 2006 tillsammans med Kristian Klarup Keller). Provningen var slutsåld och förväntningarna i salen kändes höga.

På bordet stod fem tomma glas och i gångarna hängde volontärer från Svenska Ölfrämjandet i Göteborg redo med flaskorna. En överraskande pratglad Mikkel inledde med att smickra den svenska publiken och kalla oss “by far the most beer ethusiastic people in the world”. Jomantackar. Men så har ju också Sverige gått om USA som största exportland för Mikkeller.

Första smakprovet var en ny brutalt torrhumlad version av bryggeriets populära pilsner American Dream. Nog är det ett trevligt öl i vanliga fall, men så här färsk och friskt besk var den faktiskt en riktig upplevelse.

Eminente konferenciern Fredrik Berggren ställde frågor som inte alltid var bekväma. Mikkel är ju en så kallad fantombryggare (contract brewer, flying brewer, gypsy brewer; kärt barn har många namn), alltså någon som inte har eget bryggeri utan tar sina recept till andra bryggerier för produktion. Något som i sig är kontroversiellt för en del i branschen. New York-bryggeriet Singlecut Beersmiths skapade t ex debatt i vintras när de satte upp anslag om att “Contract brewing will be the death of craft beer.”. Mikkel har dessutom provocerat traditionalisterna än mer genom att gå ut offentligt och påstå att han inte är intresserad av själva bryggprocessen, att den rentav är tråkigt. Men inte darrar han på manschetterna när Fredrik för ämnet på tal. Istället bekräftar han det – “bryggandet är för industriellt” – och säger att han ser sig själv mer som en visionär. Han vill skapa något som ingen gjort förut. Själv kommer jag att tänka på arkitekter. De behöver ju inte heller doppa sleven i cementblandningen, så att säga.

IMG_5158[1]Innan öl nummer två hinner vi dessutom med en liten nyhet. “It’s a rumour, but it’s a true rumour”. Något som det tisslats och tasslats om tidigare. Nämligen att Mikkeller öppnar bryggeripub i Köpenhamn ihop med Mikkels favoritbryggeri, amerikanska Three Floyds Brewing Co. Ägarskapet är 50/50 och stället öppnar redan senare i år.

Alkoholfria (0,3%) Drink’in in the Sun hälls så upp. Bryggd med en speciell vinjäst som får “dåligt vin att smaka bra” är det en överraskande ölig upplevelse för sina procent. Bryggaren berättar hur märklig upplevelse det var att en förmiddag ta bilen för att prova ölet första gången, dricka flera stycken och sedan köra hem igen. Han kände sig lite olaglig. Ett gott betyg på ett alkoholfritt öl förstås.

Tredje ölet är från Mad-serien (alltså inte serietidningen MAD, utan mad som i mat). En tänkt standardserie som är utarbetad ihop med kockar för att passa särskilt bra till olika maträtter. Salt heter den vi får prova och den är bryggd med vildjästen Brettanomyces och salta japanska plommon (Umeboshi). Den smakar torrt, salt (nämen!) och citrusfriskt.

mikkellerWinbic är delvis spontanjäst (25%) i lambikstil, men eftersom den inte är bryggd i Pajottenland så får den förstås inte heta lambic. Mikkel ville att det skulle vara ett vinteröl, så, voilà: Winbic! Den är jästig, fruktig med lätt syra och försiktig bondgårdsfeeling. Lätt och fin. De övriga procenten, för den som undrar, är saison.

Sist, men inte minst är ett sällsynt väl passande uttryck för kvällens provning. Som avskedsdryck får vi nämligen vad jag tycker är Mikkellers mest lyckade surölförsök so far: Blå Spøgelse. Ett vackert rödlila, torrt och vinöst blåbärsöl, som balanserar syra och bärighet med den äran. Den är bryggd på belgiska De Proefbrouwerij och framtagen i samarbete med tidigare nämnda Three Floyds.

Med blå läppar, varma själar och fem tomma glas tar vi avsked av den rastlöse Mikkel Borg Bjergsø (han har tagit fram ca 600 olika öl!), tackar för en underhållande provning och hastar vidare till nästa.

En Öl & Whiskymässa 2014

enöl-logo

Så var den då över. Andra upplagan av En Öl & Whiskymässa i Göteborg. Mässgeneral Stanley Wong kallar det en revansch och efter fjolårets kaos, då det kom 4 000 fler än väntat och ca 1 700  törstiga aldrig kom in på mässområdet överhuvudtaget, så är jag benägen att hålla med. Förra året var jag bara där på lördagen och även om det då var mer än lovligt trångt i den lilla ölavdelningen så slapp jag ju åtminstone uppleva fredagsfiaskot.

I år var mässytan dubblerad, från 4 500 till 9 000 kvadratmeter. 130 utställare, varav den största andelen bryggerier och ölimportörer, samsades på området och öl- och whiskyavdelningarna var föredömligt separerade.

16 000 personer besökte mässan i år, men tack vare de nya ytorna och bra organisation slapp vi köer. Nästan. Toalettsituationen är något som mässarrangörerna kan fila lite bättre på till nästa år. Lite fler sköljstationer skulle också avlasta monterarbetarna, som dock välvilligt hjälpte till att skölja glasen med allt från vichyvatten till öl. Men nog kan arrangörerna känna sig stolta och nöjda. Snyggt jobbat också med de stackare som inte kom in förra året, som i år kompenserats med fri entré och egen VIP-ingång.

IMG_5113Hur var det på ölfronten då? Tja, är man lite nyfiken av sig så hade man allt att göra. Jag visste nog redan på förhand att jag skulle dras lite extra till Constant Companion, en ny skånsk uppstickare på importör/distributions-kartan. Så där hängde man ju och drack italienska LoverBeers fatlagrade surisar (BeerBera var bäst!), japansk-belgisk lambic från hajpade OWA (något överskattade) och Gose med hallon från samarbetspartnerna The Monarchy och Ducato (frisk & syrlig!). Att de trevliga pojkarna bakom firman dessutom har en av världens tveklöst bästa lambikproducenter i sitt stall gör ju inte saken sämre. Jag snackar förstås om De Cam, vars spontanjästa brygder är så kompromisslösa och rättframma att man häpnar.

IMG_5174Montergrannarna Brekeriet behöver kanske ingen närmare presentation? På mindre än två år har bryggarbröderna från Djurslöv (utanför Malmö) etablerat sig som ett av landets mest intressanta hantverksbryggerier. Och det med traditionellt belgiska eller flamländska suröl och fruktöl jästa med vildjäststammen Brettanomyces. På mässan hittade man bland annat deras fruktiga och fräscht syrliga Blondette, men också en “live blend” med stockholmsbryggeriet CAP; Bruin, som bestod av 50% Brekeriets Experimental Sour Brown Ale & 50% CAP:s porter Black Celebration. Dessutom kunde man i CAP:s monter avnjuta en annan blend: Blonde (50% Brekeriet Blondette & 50% CAP Exciter IPA). En blandning där humlebeskan hade fått ge vika för Brekeriets vilda bakterier.

IMG_5147Nåväl, allt är inte surt som glittrar, har jag hört. Vi behöver ju lite sötma också. Traditionella brittiska milds, som bitter och ESB står inte särskilt högt i kurs hos många moderna ölfantaster, men jag gillar’t. Hos Beer Enthusiast kunde man mjuka upp smaklökarna med fina maltiga britter som St. Austells Admiral’s Ale och Hook Nortons Old Hooky. Jämtlands Bryggeri Påskebrygd var en fin nötig mild ale som man ville ta stora klunkar av och Brewery International bjöd inte bara på moderniteter som vete-IPA:n We Love Wheat (Lervig/Nøgne Ø) utan också traditionella sötsaker som Theakstons Old Peculier. Samma importör hade för övrigt en av mässans höjdpunkter: Imperial Eclipse Stout – 18 Year Rum Barrel från amerikanska FiftyFifty Brewing Co. En romfat-lagrad delikatess.

IMG_5117Den ständigt lika populära IPA:n firade förstås fortsatta triumfer i var och varannan monter. Nu är jag lite svårflirtad på den fronten, men utnämner gärna All In Brewings fruktiga och välbalanserade Musikhjälpens IPA till vinnare i stilen. Annat humligt jag gärna nämner var Malmö Brygghus Surrender Mönkeys (välhumlad Strong Ale på drygt 8%) och danska Stronzos färska citrusbomb McGyver IPA.

Men jag är som sagt mer maltskalle än humleslav och har alltid haft svårt att hålla mig ifrån de svarta sakerna. Att hitta dessa på mässan var dock inte en självklarhet. Trenden kändes förvisso spretig – om det nu fanns någon – men åtminstone mest ljus till färgen. Isländska Borg Brugghús Garùn Nr 19 var ett undantag från regeln, liksom Westbrooks Orange Bliss (mustig Imperial Stout med choklad- & apelsintoner) i Galatea/Craftbeer.se-montern. IMG_5128

Cask Sweden, med märken som skotska BrewDog och amerikanska Boulevard Brewing, gav också skymtar av svart hopp. Jag fastnade för det förra bryggeriets Bourbon Baby, en överraskande lätt skotsk ale med relativt låg alkoholhalt (5,8%), vanilj, honung och välavvägda bourbontoner.

Stefan Gustavsson och hans Mohawk Brewing Co hade kopplat på mindre experimentbrygder i Small Batch-serien, som Brown is the New Brown och Dark October Saison, men det var en gammal favorit som fångade min uppmärksamhet. Double Rocket. Ett mustigt & mörkt, vinöst & sött belgoflirtande monster på över 17 procent som tidigare missat bullseye (med en hårsmån) på grund av en väl aggressiv spark av just alkoholen. Nu hade det hänt grejer. Kanterna var rundare, portvins-tonerna större, varmare och vänligare och såväl sötma som alkohol mer välkomnande. En magnifik svensk belgisk strong ale som jag inte nog kan rekommendera.

IMG_5121Apropå belgo, ja. Det var närmast omöjligt att ta sig ifrån Belgoklubbens monter. Speciellt när den oefterhärmlige Jens Skrubbe fyller glasen under muntra kaskader av belgiska anekdoter. Varje flaska har sin historia, varje bryggeri, varje bryggare. Och Jens kan dem alla. Sedan var det ju inte direkt kattpiss han hällde upp. Eller vad sägs om till exempel Cantillon Mamouche, Embrasse Peated Oak Aged Ardbeg, Malheur Dark Brut, Alvinne Balthazar Oak Aged, Verhaeghe Duchesse De Bourgogne 2005, Struise Five Squared, De Dolle Oerbier 2009, Boon Moriau Gueuze eller Gouden Carolus Cuvee Van De Keizer Blauw 2006? Googla på om ni känner er osäkra. Alla var hjältar bakom Belgoklubbens bardisk och ni fick oss framför att känna detsamma.

Nya Carnegiebryggeriet måste förstås nämnas också. Även om vi här på västkusten har lite svårt att förlika oss med att ett bryggeri med så vackert klingande, anrikt och förpliktigande namn placeras i Hammarby Sjöstad, Stockholm… Bryggeriet är förstås en snackis då det ägs av bland andra jätten Carlsberg Sverige och en av den tidiga amerikanska mikro-/hantverksrörelsens största flaggskepp Brooklyn Brewery. Men hur smakar ölen då? Jag provade de fyra brygder de hade med sig (Amber, Kellerbier, JACK, Primus Lux) och måste säga att de rakt igenom håller väldigt hög klass både stilmässigt och kvalitetsmässigt. De var alla imponerande rena och lättdruckna (liksom – utan vidare jämförelser – nykomlingen Rådanäs Bryggeri). Jag gillar också att de lutar sig mer mot den europeiska traditionen snarare än den amerikanska, men känner samtidigt att allt är så in i detalj perfekt (för mycket pengar?) att man till slut längtar efter lite friktion. Jag kräver inga  humlebomber eller stoutmonster, men kanske lite mer levande öl. Min favorit var Kellerbier, som ändå hade lite tysk tjurighet i sig. Mer sånt.

Ja, det finns naturligtvis shitloads att säga om den här mässan och jag kan inte hålla på hur länge som helst. Det funkar inte heller att rabbla alla bryggerier, importörer, öl och fantastiska människor både i och utanför montrarna. Jag hade tre sköna dagar med spännande möten, roliga stunder och intressanta smakupplevelser och vill tacka alla – ingen glömd – för en lyckad mässa. Jo, förresten, jag tackar gärna speciellt Stanley Wong, Minny Mats och övriga mässarrangörer för ett lyckat arrangemang och passar på att gratulera till revanschen. Vi ses nästa år!

P.s. Jag tänkte rapportera från de ölprovningar jag var med på också, alltså Mikkeller-provningen och Fredrik Berggrens Rare & Rated. Men det kommer så småningom i separata inlägg. Stay tuned!

IMG_5118 IMG_5122 IMG_5131 IMG_5139 IMG_5148 IMG_5150 IMG_5151 IMG_5154

Södra Almighty

Södra Almighty, en american pale ale på 4,3% från Södra Maltfabriken Brewery i Stockholm. Denna torrhumlade APA är tappad på burk och lanserades på Systembolaget i mars. Bästföre-stämpeln i botten säger 4 februari 2015. 

Först och främst är det en ruskigt snygg burk. Södra Maltfabrikens stilrena logga kontrasterar stiligt mot harlekinmönstret i vitt och silver.

almightyVätskan är gyllengul med drag av rött och det knappt vita tjocka skummet lägger sig snabbt.
I doften känner man citrusfruktiga toner och viss maltsötma, men också något kemiskt och aningar av kokta grönsaker.

Humlen är det första man möter i smaken. Smack. En grapeskal-beska som lägger sig över hela tungan men förvånansvärt fort tynar undan till något mer blommigt och grönsaksaktigt. Ett ögonblick förenar sig gräs och knäckebröd till något nästan harmoniskt, men strax letar sig tvålsmak in i käften och drar ner helhetsintrycket.

Munkänslan är lätt och vattnig med lite retfulla stick av kolsyran. Helhetsintrycket blir… sådär och jag landar på betyget 3/6.

Update: När jag drack ölet visste jag inte att det var tillkommet i en ohelig (?) allians av mikro och makro. Grunden till ölet är alltså bryggt på Södra Maltfabriken och har sedan tagits, vad jag förstår, till Spendrups för att blandas med deras öl och tappas på burk där. Hmm… Det kan förvisso förklara det där med grönsaker, tvål och vattnighet.

Duvel Tripel Hop 2014

Bryggd med Saaz och Styrian Golding och torrhumlad med Mosaic. Alkoholstyrka: 9,5% Bäst före: 07/2016.

Först ska jag säga att jag aldrig druckit en så här färsk Tripel Hop innan (tack Bryggeri Spritköket!) och nyfikenheten är stor. Är den tappad i månadsskiftet februari/mars? Någon som vet? 

Nåväl.

duveltripelFärgen är disigt ljusgul med vitt vispgrädde-fluffigt skum som sakta sjunker undan. Doften är frisk och kryddig med hintar av aprikos och citrus. 
Första klunken är fruktig, även där aprikos, som drar över mot något mer beskt och citronaktigt. Färskt gräs och en ständigt närvarande humle. En skarp men kort beska lägger sig över tungan och i eftersmaken skjuter alkoholen in med ganska tungt artilleri. Jag letar efter blåbär, som Mosaic-kottarna ska bidra med, men hittar bara citrusfrukter och möjligtvis lite tropik. 
Den är lite aggressiv i munkänslan och tillsammans med rumpsparken av alkoholen blir resultatet att jag inte skäms ett dugg för att låta min andra flaska få ta ett par varv runt kvarteret innan den är välkommen in igen.

Meine Porter Weisse

meineporter

Jamen, det där var väl ett märkligt öl. 

Schneider Weisse Tap X Meine Porter Weisse, en sjuprocentig bastard av brittisk porter och tyskt veteöl.

Spännande. 

På papperet.

Det brittiskt mjuka kaffe-choklad-godis-smaskiga kämpar som ett förbisprunget britpop-band för att komma fram i rampljuset men tvingas oupphörligt tillbaks till replokalen av en ståndaktigt sur bayersk fruktighet. Jag får inte ihop det. Fenoler, (körs?)bär, banan och lite stackars rosttoner.

emelisseDen går att dricka, det är inte det, men vad det där syrligt bäriga har i en maltig britt att göra det har jag undrat sedan Thornbridge & S:t Eriks kokade ihop sin häxblandning Imperial Raspberry Stout.

Nej, nu säger jag auf wiedersehen, meine porter weisse och korkar upp en Emelisse White Label Barley Wine 2012 Buffalo Trace Bourbon BA som avslutning på kvällen istället.

Nån jävla ordning får det väl vara i ett ölglas ändå.

Unleash the Yeast

Recension av kvällens jäster.

unleashJominsann, här har det provats öl på Beer & Beyond Headquarters. Och den här gången blev familjen involverad. Frugans noteringar är på begäran invävda i texterna och 7-årige sonen tyckte mest vi var crazy coconut som satt i köket och doftade på åtta glas.

Skotska busarna BrewDogs mixpack Unleash the Yeast är vad det handlar om. En serie om fyra öl, samtliga med en alkoholhalt på 6,3% och bryggda likvärdigt med Centennial- & Amarillohumle samt Pale Ale-, Cara- och Munichmalt. Fyra flaskor à 330 ml lanserade på Systembolagen 1 mars i år.

Skillnaden här ska ligga i jästen. 1) Pilsen Lager är bryggd med, antar jag, tjeckisk lagerjäst, American Ale, 2) med amerikansk jäst, 3) Bavarian Weizen, med tysk vetejäst och 4) Belgian Trappist med, ja just det, belgisk trappistjäst. Siffrorna markerar ölen framöver.

Så, let’s rock. Eller nåt.unleash2

I färgen är de svåra att skilja åt, men det kan lika gärna bero på dålig belysning och sen timma.

Doft: 1) viss sötma, men extremt anonym, knappt märkbar karaktär. 2) citrus, kattpiss, aprikos, frisk, fräsch. 3) klassisk vetedoft, sötma, skumbanan, lite citrus, 4) anonym, jästigare, skumbanan.

Smak: 1) karaktärslös, smörkola, knäckebröd, viss beska, diskret men ”säkert bra till mat”, 2) tydligare humle, gräs, citrus, friskare, fräschare, skumbanan, tydligare efterbeska. 3) sötare smak, godis, vingummi, smakar veteöl, lite citrus. 4) mer karaktär, hö, gräs, Orval, rundare i smaken, skumbanan igen. 

unleash3Mina strikt personliga – och musikaliska – notiser är att 1) känns rund och mjuk och lite karaktärslös. Något som liksom alla kan tycka om. Först tänkte jag på Håkan Hellström, men det är lite för mycket hata-eller-älska, så jag hamnar hos Staffan Hellstrands ”Lilla Fågel Blå”. Vem kan tycka illa om den liksom? 2) är lite väl hardcore och up front. Hård, men ändå med en ytlig karaktär. Låtsastuff som punkaren i en amerikansk collegefilm, om ni fattar? Det får bli ”Basket Case” med Green Day. 3) är lurigare. Den känns lite snobbig och franskt svåråtkomlig, men ändå med en fruktig inställsamhet, så efter att ha varit och snurrat hos Air och Saint Etienne landar jag ändå vid Teardrop av Massive Attack. 4) är den mest jordnära, osminkade av de fyra. Som en granne oförställd i mysbyxor och gummistövlar; det är lite friktion, men utan ovänskap och billiga försök att försöka ta poänger. Vi hamnar oundvikligen hos The Band. Men inte en av deras bästa låtar, så det får bli Don’t Do It. Bra nog.

Ordningen blev således (med 6-gradig betygsskala): Belgian Trappist (4): 4/6, Bavarian Weizen (3): 3/6, American Ale (2): 3/6 och Pilsen Lager (1): 2/6. Frugan bytte plats på Weizen och American, men i övrigt var vi överrens.

Summa summarum: belgisk jäst är kung. Eller?

W12 v/s ABT12

Lördagen den 1 mars samlades en handfull ölstörda individer här på Beer & Beyond Headquarters för att döma i ett mål som gäckat öltokar i evigheter. Det handlar om kampen mellan legendariska Westvleteren 12 och syskonet St Bernardus Abt 12.

Det tarvar måhända lite historia. Jag tar det kort.

Westvleteren_AbbeyWestvleteren 12 (XII) — ofta kallad världens bästa öl — bryggs på det ganska slutna trappistklostret St Sixtus i belgiska Västflandern. Munkarna har där, sedan 1839, bryggt öl i relativt liten skala. Myterna om ölets förträfflighet har med åren vuxit, inte minst tack vare att tillgängligheten ofta varit minst sagt knepig. I princip har man helt enkelt fått åka dit och knacka på hos munkarna för att få tag i Den Heliga Graalen. Idag ser det förstås lite annorlunda ut, med ölbutiker på nätet, krogar och försigkomna ölnördar med långa fingrar och vassa armbågar. Den 7:e mars 2013 släpptes rentav 1488 flaskor Westvleteren 12 i en webblansering av Systembolaget. De tog slut på sju sekunder. Men det är en annan historia.

Ett stenkast från Westvleteren ligger den lilla byn Watou. Dit flyttade i slutet av artonhundratalet ett gäng franska munkar som försörjde sig på osttillverkning. Vid andra världskrigets slut ville inte längre St Sixtus-munkarna brygga öl kommersiellt längre, utan bara åt sig själva och närliggande krogar. De skickade sin bryggmästare till Watou och lät ostfabrikörerna sadla om till bryggare. St Bernardus var fött och Westvleterens kommersiella öl kom att bryggas på licens där ända fram till 1992. St Bernardus har därefter fortsatt brygga ölet, enligt dem själva efter samma recept, men nu under namnet Abt 12 (som, för att förvilla ännu mer, även W12 tidigare kallades).

Och nu ska vi snurra till det ännu lite till. Enligt uppgift bryggs nu Westvleterens öl med jäst från trappistbryggeriet Westmalle, medan St Bernardus använder sig av den ursprungliga Westvleteren-jästen.

Crazy.

w12Jag har druckit ölen förut och vet att de bägge kan skilja sig åt ganska mycket beroende på årgång, färskhet, fat och flaska. Den tveklöst godaste Abt 12 drack jag på Köpenhamnskrogen Fermentorens uteservering förra våren. Den blev jag så förtrollad av att jag helt glömde bort att kolla upp årgången. Korkat måhända, men ibland får allt nörderierna buga för själva upplevelsen.

Min erfarenhet av W12 är att den är bäst färsk. I mitt fall betyder det att den lagrats maximalt ett halvt till ett år. Men jag ska tillägga att jag inte druckit allt för många, eller överdrivet gamla, årgångar.

Nåväl, till helgens drabbning. Öltypen kallas i bägge fallen Quadrupel och är traditionellt en mörk, alkoholstark och komplex ale med toner av torkade frukter, choklad och karamell.

För att fördomsfritt och förutsättningslöst bedöma ölen gjorde vi förstås en blindprovning. Flaskorna var bägge tappade 2011 och upphällda i små konjakskupor fyllda med jämförliga mängder vätska. Vi kallar dem glas 1 & 2.

I färgen är de ganska lika. Mörkt bruna med en hint av rött. Den ena ser lite mer levande ut, med tydligare spår av skum. Vi hörde också något mumlande om ”gusher” från upphällaren i köket och fick vänta en stund tills skummet hade lagt sig likvärdigt innan vi fick glasen i våra händer.

abt12I doften skiljer de sig desto mer åt och jag känner mig hyfsat säker redan vid första sniffen. Glas 1 har en förvånansvärt mild och diskret doft av karamell och en viss stickighet från alkoholen där glas 2 blommar upp i en betydligt kraftfullare, söt doft av karamell och torkade frukter.

Även i smaken vinner glas 2 med sina mer utvecklade symfoniska toner av choklad, karamellkola och fikon. Glas 1 upplevs torrare, anonymare och med ett tydligare spritigt drag. Man kan förvisso ana alkoholen i bägge glas (och konstigt vore väl annars med de minst tio procenten), men allra mest ändå som en värmande känsla i magen.

Att glas 1 var St Bernardus Abt 12 och glas 2 Westvleteren 12 kunde jag ha satt min magnumflaska av den förra i pant på. Trots att jag är ett stort fan av Abt 12. Men nu ägnade vi oss inte åt dobbel denna kväll, så jag fick nöja mig med äran.

Men hur var det nu, det där med gusher? Ja, det var ju tydligen Abt 12 som skummade rejält vid öppningen. Kan det ha varit nåt skumt (!) med den flaskan? Den hade inga felsmaker, som jag kunde känna, men upplevdes plattare och tråkigare än W12. Var det batch, flaska eller jäst som spelade oss ett spratt eller var helt enkelt St Sixtus-munkarnas öl bättre?

kapsylerNu ska det sägas att jag inte tyckte Westvleteren heller spelade i högsta division den här gången. Jag har druckit bättre flaskor. På en sexgradig skala landade W12 på en ganska vinglig 5/6 och Abt 12 fick lufsa ner till snöpliga 4/6.

Och mina teorier står sig. Westvleteren 12 är något godare än St Bernardus Abt 12 och bägge ska drickas hyfsat färska.

Det där sista var förresten något jag fick äta upp redan lite senare samma kväll, då en flaska W12 från 2009 visade sig vara en riktig rökare i krysset. Men det behöver vi väl inte prata om här?

Skäggiga kaniner

För ett tag sedan roade jag mig med att prova några spännande grejer från Bearded Rabbit Brewery. Ett hembryggarpar som, med rätta, börjar göra lite väsen av sig. Bland annat vann de, med sin Imperial Stout, en tävling arrangerad av Pot Belly Brew Shop och BeerSweden.se.

Jag har provat några av deras öl innan och kan med glädje säga att formkurvan pekar stadigt uppåt. De blir allt bättre och allt proffsigare och i en blindprovning idag skulle flera av deras öl säkert vara svåra att skilja från etablerade bryggares alster. Dessutom vågar de sig på stilar som man inte lika ofta ser hembryggare leka med. De har bryggt allt ifrån tysk pilsner och saison till rököl och havrestout. Inte bara det gamla vanliga IPA-köret således.

Nåväl, på schemat stod två Berliner Weisse och en Hefeweizen. Ett tyskt lågalkoholrace alltså.

Ich bin ein Berliner

Ich Bin Ein Berliner

Berliner Weisse. 3,8%. Malt: pilsner & vete. Humle: Citra. Jäst: Lactobacillus Bacteria #WLP677 och Nottingham Ale. Bryggd: 14/9 2013, buteljerad: 10/11 2013.

Ljust, ljust gul vätska med massivt, bubblande, champagneliknande skum, som försvinner snabbt som ögat. Diskret frisk doft av färska äpplen och en lite ättiksliknande syrlighet. Syrligheten ännu tydligare i smaken, som i övrigt är mycket frisk och bubblig av kolsyra. Smak av grönt äpple, lite citrustoner och en försiktig undflyende beska i eftersmaken. När bottenböset hälls i tar en lite torrare, tvärare munkänsla över.

Sammantaget: Frisk, fräsch och lättdrucken. En snäll sommaröl, helt enligt stilen alltså. Jawohl. Stark fyra. 4/6.

Ich bin auch ein Berliner

Ich Bin Auch Ein Berliner

Berliner Weisse. 3,8%. Malt: pilsner och vete. Humle: Citra. Jäst: Lactobacillus Bacteria #WLP677, Hefeweizen IV Ale #WLP380 och Brettanomyces Lambicus #WLP653. Bryggd: 14/9 2013, buteljerad: 10/11 2013.

Vildare, funkigare, stalligare i doften och utan det där äpplefriska från syskonet Ich Bin Ein Berliner. Mer citrus än äpple i smaken här. Kanske lite persika. Viss bondgård har bretten bidragit med, men den är ändå hyfsat tyglad. Frisk och kolsyrebubblig i munnen. Syrligheten sätter sig i kinderna, men är inte överväldigande. Något platt i eftersmaken. Den har tappat lite av de friska fruktiga tonerna, men inte vunnit bondgård nog att kompensera det med. God och lättdrucken berlinare, men jag hade hoppats på mer skit och tånaglar från Brettanomyces, men det kanske kommer med tiden? Imponerande likafullt och något jag gärna skulle dricka mer av. Med beröm godkänt. 4/6

Drei Weisen

Drei Weisen

Hefeweizen. 4,8%. Malt: Vete och pilsner. Humle: Hallertauer Mittelfruh. Jäst: Hefeweizen IV #WLP380. Bryggd: 31/8 2013, buteljerad: 15/9 2013.

Grumligt gyllen-/smutsgul i färgen (mörkare när bottensatsen hälls i). Tjockt, snabbt försvinnande skum. Godisbutik i doften. Vingummi och skumbanan. Fruktig och jästig i smaken. Mycket banan, lite persika, äpple, en viss kryddighet och en hel del sprittande kolsyra. Mycket godis/vingummi, men också lite strävhet i smaken. Jästen hänger sig kvar i eftersmaken och ger nästan en mer syrlig än besk läxa. Nu är jag inget större fan av hefeweizen, men jag tycker den här känns hyfsat stilren och jag gillar godistonerna i den. Inget jag skulle dricka mycket av, men det säger nog mer om smak än utförande. Liksom möjligen mitt betyg. 3/6