En Öl & Whiskymässa 2014

enöl-logo

Så var den då över. Andra upplagan av En Öl & Whiskymässa i Göteborg. Mässgeneral Stanley Wong kallar det en revansch och efter fjolårets kaos, då det kom 4 000 fler än väntat och ca 1 700  törstiga aldrig kom in på mässområdet överhuvudtaget, så är jag benägen att hålla med. Förra året var jag bara där på lördagen och även om det då var mer än lovligt trångt i den lilla ölavdelningen så slapp jag ju åtminstone uppleva fredagsfiaskot.

I år var mässytan dubblerad, från 4 500 till 9 000 kvadratmeter. 130 utställare, varav den största andelen bryggerier och ölimportörer, samsades på området och öl- och whiskyavdelningarna var föredömligt separerade.

16 000 personer besökte mässan i år, men tack vare de nya ytorna och bra organisation slapp vi köer. Nästan. Toalettsituationen är något som mässarrangörerna kan fila lite bättre på till nästa år. Lite fler sköljstationer skulle också avlasta monterarbetarna, som dock välvilligt hjälpte till att skölja glasen med allt från vichyvatten till öl. Men nog kan arrangörerna känna sig stolta och nöjda. Snyggt jobbat också med de stackare som inte kom in förra året, som i år kompenserats med fri entré och egen VIP-ingång.

IMG_5113Hur var det på ölfronten då? Tja, är man lite nyfiken av sig så hade man allt att göra. Jag visste nog redan på förhand att jag skulle dras lite extra till Constant Companion, en ny skånsk uppstickare på importör/distributions-kartan. Så där hängde man ju och drack italienska LoverBeers fatlagrade surisar (BeerBera var bäst!), japansk-belgisk lambic från hajpade OWA (något överskattade) och Gose med hallon från samarbetspartnerna The Monarchy och Ducato (frisk & syrlig!). Att de trevliga pojkarna bakom firman dessutom har en av världens tveklöst bästa lambikproducenter i sitt stall gör ju inte saken sämre. Jag snackar förstås om De Cam, vars spontanjästa brygder är så kompromisslösa och rättframma att man häpnar.

IMG_5174Montergrannarna Brekeriet behöver kanske ingen närmare presentation? På mindre än två år har bryggarbröderna från Djurslöv (utanför Malmö) etablerat sig som ett av landets mest intressanta hantverksbryggerier. Och det med traditionellt belgiska eller flamländska suröl och fruktöl jästa med vildjäststammen Brettanomyces. På mässan hittade man bland annat deras fruktiga och fräscht syrliga Blondette, men också en “live blend” med stockholmsbryggeriet CAP; Bruin, som bestod av 50% Brekeriets Experimental Sour Brown Ale & 50% CAP:s porter Black Celebration. Dessutom kunde man i CAP:s monter avnjuta en annan blend: Blonde (50% Brekeriet Blondette & 50% CAP Exciter IPA). En blandning där humlebeskan hade fått ge vika för Brekeriets vilda bakterier.

IMG_5147Nåväl, allt är inte surt som glittrar, har jag hört. Vi behöver ju lite sötma också. Traditionella brittiska milds, som bitter och ESB står inte särskilt högt i kurs hos många moderna ölfantaster, men jag gillar’t. Hos Beer Enthusiast kunde man mjuka upp smaklökarna med fina maltiga britter som St. Austells Admiral’s Ale och Hook Nortons Old Hooky. Jämtlands Bryggeri Påskebrygd var en fin nötig mild ale som man ville ta stora klunkar av och Brewery International bjöd inte bara på moderniteter som vete-IPA:n We Love Wheat (Lervig/Nøgne Ø) utan också traditionella sötsaker som Theakstons Old Peculier. Samma importör hade för övrigt en av mässans höjdpunkter: Imperial Eclipse Stout – 18 Year Rum Barrel från amerikanska FiftyFifty Brewing Co. En romfat-lagrad delikatess.

IMG_5117Den ständigt lika populära IPA:n firade förstås fortsatta triumfer i var och varannan monter. Nu är jag lite svårflirtad på den fronten, men utnämner gärna All In Brewings fruktiga och välbalanserade Musikhjälpens IPA till vinnare i stilen. Annat humligt jag gärna nämner var Malmö Brygghus Surrender Mönkeys (välhumlad Strong Ale på drygt 8%) och danska Stronzos färska citrusbomb McGyver IPA.

Men jag är som sagt mer maltskalle än humleslav och har alltid haft svårt att hålla mig ifrån de svarta sakerna. Att hitta dessa på mässan var dock inte en självklarhet. Trenden kändes förvisso spretig – om det nu fanns någon – men åtminstone mest ljus till färgen. Isländska Borg Brugghús Garùn Nr 19 var ett undantag från regeln, liksom Westbrooks Orange Bliss (mustig Imperial Stout med choklad- & apelsintoner) i Galatea/Craftbeer.se-montern. IMG_5128

Cask Sweden, med märken som skotska BrewDog och amerikanska Boulevard Brewing, gav också skymtar av svart hopp. Jag fastnade för det förra bryggeriets Bourbon Baby, en överraskande lätt skotsk ale med relativt låg alkoholhalt (5,8%), vanilj, honung och välavvägda bourbontoner.

Stefan Gustavsson och hans Mohawk Brewing Co hade kopplat på mindre experimentbrygder i Small Batch-serien, som Brown is the New Brown och Dark October Saison, men det var en gammal favorit som fångade min uppmärksamhet. Double Rocket. Ett mustigt & mörkt, vinöst & sött belgoflirtande monster på över 17 procent som tidigare missat bullseye (med en hårsmån) på grund av en väl aggressiv spark av just alkoholen. Nu hade det hänt grejer. Kanterna var rundare, portvins-tonerna större, varmare och vänligare och såväl sötma som alkohol mer välkomnande. En magnifik svensk belgisk strong ale som jag inte nog kan rekommendera.

IMG_5121Apropå belgo, ja. Det var närmast omöjligt att ta sig ifrån Belgoklubbens monter. Speciellt när den oefterhärmlige Jens Skrubbe fyller glasen under muntra kaskader av belgiska anekdoter. Varje flaska har sin historia, varje bryggeri, varje bryggare. Och Jens kan dem alla. Sedan var det ju inte direkt kattpiss han hällde upp. Eller vad sägs om till exempel Cantillon Mamouche, Embrasse Peated Oak Aged Ardbeg, Malheur Dark Brut, Alvinne Balthazar Oak Aged, Verhaeghe Duchesse De Bourgogne 2005, Struise Five Squared, De Dolle Oerbier 2009, Boon Moriau Gueuze eller Gouden Carolus Cuvee Van De Keizer Blauw 2006? Googla på om ni känner er osäkra. Alla var hjältar bakom Belgoklubbens bardisk och ni fick oss framför att känna detsamma.

Nya Carnegiebryggeriet måste förstås nämnas också. Även om vi här på västkusten har lite svårt att förlika oss med att ett bryggeri med så vackert klingande, anrikt och förpliktigande namn placeras i Hammarby Sjöstad, Stockholm… Bryggeriet är förstås en snackis då det ägs av bland andra jätten Carlsberg Sverige och en av den tidiga amerikanska mikro-/hantverksrörelsens största flaggskepp Brooklyn Brewery. Men hur smakar ölen då? Jag provade de fyra brygder de hade med sig (Amber, Kellerbier, JACK, Primus Lux) och måste säga att de rakt igenom håller väldigt hög klass både stilmässigt och kvalitetsmässigt. De var alla imponerande rena och lättdruckna (liksom – utan vidare jämförelser – nykomlingen Rådanäs Bryggeri). Jag gillar också att de lutar sig mer mot den europeiska traditionen snarare än den amerikanska, men känner samtidigt att allt är så in i detalj perfekt (för mycket pengar?) att man till slut längtar efter lite friktion. Jag kräver inga  humlebomber eller stoutmonster, men kanske lite mer levande öl. Min favorit var Kellerbier, som ändå hade lite tysk tjurighet i sig. Mer sånt.

Ja, det finns naturligtvis shitloads att säga om den här mässan och jag kan inte hålla på hur länge som helst. Det funkar inte heller att rabbla alla bryggerier, importörer, öl och fantastiska människor både i och utanför montrarna. Jag hade tre sköna dagar med spännande möten, roliga stunder och intressanta smakupplevelser och vill tacka alla – ingen glömd – för en lyckad mässa. Jo, förresten, jag tackar gärna speciellt Stanley Wong, Minny Mats och övriga mässarrangörer för ett lyckat arrangemang och passar på att gratulera till revanschen. Vi ses nästa år!

P.s. Jag tänkte rapportera från de ölprovningar jag var med på också, alltså Mikkeller-provningen och Fredrik Berggrens Rare & Rated. Men det kommer så småningom i separata inlägg. Stay tuned!

IMG_5118 IMG_5122 IMG_5131 IMG_5139 IMG_5148 IMG_5150 IMG_5151 IMG_5154

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *