En liten belgisk funkstund

IMG_5856Tog mig en liten belgisk stund för mig själv. Det kan man väl få göra? Sonen spelar tv-spel med kompisen och regnet har nyss motvilligt slutat smattra mot rutan. Dagens planerade ölprovning är inställd och senaste bokbeställningen är omhändertagen. P1 fick stängas av på grund av Charlie Normans välkammade boogie woogie och en sällsynt känsla av slapp ledighet infann sig plötsligt. Ni vet, den där utan dåligt samvete, som så sällan dyker upp.

Hanssens Artisanaal, grundat 1896, är äldst av Belgiens idag ganska få gueuzeblanderier. Det vill säga de brygger inte själva, utan blandar lambik från andra bryggerier. I Hanssens fall Boon, Girardin och Lindemans. Och de gör det med bravur. På min gamla sexgradiga skala har inget av deras öl fått lägre betyg än fem och jag har lyriskt noterat dofter och smaker som “rättfram, inget fjäsk”, “smutsig bondgård och sura uppstötningar”, “hej tånaglar och osminkad sanning” och “spädbarnsblöja, navelludd, hästskit och Skänninge marken”. Ja, ni ser, det här är spontanjästa delikatesser – suröl, om ni så vill – som lockar fram poeten i mig.

IMG_5857Men nu står en limiterad och fruktspäckad Lambic Experimental Raspberry framför mig i sin ljust kopparröda uppenbarelse. Ur Tekuglaset strömmar dofter av hö, trä, stall och hallonsaft. Jag vet att det är klippt igen. Syrligheten är markant, men inte extrem. Sitter lite charmigt skrumpet i kinder och hals efteråt. Eftersmaken är lätt och stilla dröjande. Citrus, hallon och torrt trä dansar runt i makligt funkig takt. Jag glömmer snabbt Charlie Norman och minns istället soulhjälten Bobby Womack som dog igår. Varför inte till exempel låta hans tolkning av oefterhärmlige Jim Fords Point of no Return få ackompanjera surklunkandet?

IMG_5862Att vi kan njuta av Hanssens gyllene droppar här i ett försommarkallt och regnigt Sverige kan vi förresten tacka Constant Companion för. Skånska importörer/distributörer som snabbt har blivit något av personliga favoriter. Man skojar liksom inte bort ett stall bebott av ölproducenter som De Cam, OWA Beer, The Monarchy, LoverBeer och Ritterguts Gose.

Hanssens kan man förstås läsa om (sidan 149) i nya upplagan av Good Beer Guide Belgium av Tim Webb och Joe Stange. Eller “Nya Testamentet”, som belgoambassadören Skrubbe kallar den. Och visst är det en omistlig bok om man har det minsta intresse av belgiska brygder. Med över 900 öl från över 200 bryggerier listade och betygsatta och guider till 530 krogar, caféer, bryggerier och barer är den lika omistlig i packningen till belgienresan som tandborste och Resorb. Självklart finns den i Beer & Beyonds webbshop.

Ölmagasin – ett aktuellt axplock

magasinTidskrifter om öl har vi inte varit allt för bortskämda med här i Svedala. Men på senare tid har det börjat ploppa upp mer och mer i tidskriftshyllan. Låt oss ta en titt på några av de mer lättillgängliga (de flesta finns i välsorterade Pressbyråbutiker). Jag gör inga som helst anspråk på att detta ska vara någon heltäckande lista. Tipsa gärna om ni har förslag på öltidskrifter som jag missat.

  allaboutbeerEn av de mer spridda utländska öltidskrifterna idag är All About Beer (99:-). USA:s flitiga, ledande öltidskrift som nu hunnit bli över 35 år. Senaste numret (maj 2014) uppmärksammar bland annat kaffeöl, ölöppnare och trenden med bryggpubar. Det mesta är förstås riktat till en amerikansk marknad, så de flesta öl lär vi aldrig få se här i Skandinavien. Men det är gott om underhållande läsning ändå. Inte minst Beer Talk, där två recensenter får bedöma samma öl. I detta nummer bland andra namnkunniga ölpersonligheter som Stephen Beaumont, Charlie Papazian, Roger Protz och Garrett Oliver. Ett välkommet tillskott är Randy Moshers spalt The Taster, där författaren av den utmärkta Tasting Beer fortsätter bokens ämne och guidar oss genom de snåriga och mystiska ämnena smak och arom. Vidare får vi ett besök i Amsterdam, en historisk tillbakablick på Brown Ale och en personlig och charmig krönika av Gary Rosen, som konstaterar att Öl är tjockare än vatten. Det här är en tidskrift som alltid är värd att plocka upp.

craftbeerRelativt ny i öltidskriftfloran är brittiska Craft Beer (179:-), vars andra nummer landade i Pressbyrån för ett tag sedan. Det första man reagerar på är förstås priset. När en tidskrift börjar kosta som en bok är det nog fler än jag som börjar tveka (i Storbritannien kostar den £9.99). Efter ett inledande kapitel om bryggprocessen upptas lejonparten av innehållet av en lista över världens hundra bästa bryggerier. Listan i sig är väl inte så mycket att säga om, smak är subjektivt, men fakta och uppdateringar haltar lite emellanåt. Som att Mikkeller bara skulle ha tre barer till exempel. Bryggerierna presenteras kortfattat med två-tre kommenterade exempel på representativa öl. Sverige representeras av Nils Oscars God Lager och Imperial Stout. Interfolierat finns kortare intervjuer och texter om bland annat glas och felsmaker. Layoutmässigt tycker jag den är lite stolpig, med orimligt stora, porriga bilder på öl och när man på ett uppslag delar upp bryggerier i storleksordningen micro, small, medium, large och mega så kunde man väl i rimlighetens namn begära lite exemplifierande siffror också. För 179:- tycker jag inte denna är prisvärd.

beerbrewingÄnnu nyare är Craft Beer & Brewing Magazine (159:-). Temat för första numret (spring 2014) är The New India Pale Ale och innehåller recensioner, stilguide, en text om humleodling och en bunt IPA-recept. I övrigt hittar man bland annat en pubguide till Oregon, en artikel om ekfatslagring (även specifikt för hembryggare), möten med bryggare (Brian ”Stillwater” Strumke, Cory ”Perennial” King, Mikkel ”Mikkeller” Borg Bjergsø), tips för lyckad lagring och lite mat- & ölkombinationer. Layoutmässigt ligger den nära All About Beer men saknar densammas tyngd och avslappnade hållning. Så späckad med reklam som den är så borde priset ha kunnat pressas mer också, men det inhemska priset $9.99 är såklart mer rimligt. Ett plus i kanten dock för Ansis Purins finurliga serieteckningar. Min favorit ser ni här bredvid.esb

I Pressbyrån finns förstås också Brew Your Own (95:-), men eftersom jag själv inte är hembryggare har jag inte brytt mig om den. Jag ser gärna en recension från någon mera insatt i ämnet.

Man kan också läsa om öl i Allt om whisky och vinmagasinet Livets Goda. I den senare vill jag speciellt rekommendera Michel Jamais ofta tänkvärda texter.

hops

Annars är ju c/o HOPS (99:- på Pressbyrån) Sveriges just nu enda kommersiella tidskrift som uteslutande ägnar sig åt öl (och mat). Eftersom jag skriver för den tidskriften så ska jag lämna analyserna åt sidan. Senaste numret (#4, vår 2014) tar oss till Dublin, diskuterar förpackningens betydelse (burk v/s flaska), funderar kring det där med doft och smak och har en ölskola som denna gång fokuserar på jäst. Sommarnumret ska nå prenumeranterna veckan efter Midsommar. Pressbyrån får den något senare.

 

 

maltesenMaltesens sommarnummer ska också komma i slutet av juni, men för att få den måste man vara medlem i Svenska Ölfrämjandet (något jag diskuterade alldeles nyligen). Tidningen är inne på sin 28:e årgång och årets första nummer hade tema Tyskland (25 sidor), men även bland annat en intervju med S:t Eriks Jessica Heidrich, ett möte med Adelsö Bryggeri och de sedvanliga rapporterna från lokalavdelningarna. Nästa nummer kommer titta närmare på det här med öl och religion och besöka Finland.

BeerAdvocate Magazine har just nu en kampanj där man får 12 nummer för $9.99, så den tänkte jag haka på. Men. Frakten till Sverige visade sig gå på $29.99 och då känns det plötsligt inte så billigt längre. Är den värd 40 kobåjsarpengar?

Mest nyfiken är jag nog på Belgian Beer & Food som utkommit med två nummer hittills. Någon som har läst?

En ölgubbe i truckerkeps, eller: Alf Robertson, Pliny the Elder och jag

Jag har alltid varit lite fel. Lillgammal som liten och gubbe redan som tonåring. Läste Tage Danielsson-dikt i full punkmundering på skolavslutningen i kyrkan. Diggade både Motörhead och Nina Simone som 16-åring. Läste både Majakovskij och Fangoria.

Och så har det fortsatt. Jag har följt mitt hjärta så gott jag kunnat och försökt undvika att begränsas av trams som genrer och ismer. Bara för att jag upptäckte Robert Johnson, varför skulle jag sluta lyssna på Slayer? När countryn klev in i mitt liv på allvar så gjorde jag såklart som jag brukar göra. Jag sökte mig bakåt, letade efter rötterna och hamnade i Appalacherna. Jag tyckte det var självklart. Lika väl som jag undrade varför Led Zeppelin eller Fleetwood Mac lät som de lät — och hittade Blind Lemon Jefferson, Leadbelly och Son House — lika naturligt var det att gå vidare till Roy Acuff, Hank Thompson och Dock Boggs efter Uncle Tupelo.

Men när jag stod där på bluegrassfestivaler eller sällsynta honky tonk-spelningar förstod jag ingenting. Inte en Nudiebyxa i sikte. Inte en Gram Parsons-t-shirt. Märkligt. För på Pustervik — där tidens heta altcountry-artister spelade i parti och minut, där Hank Williams-låtar ylade ut i en strid ström från dj-bordet — där var ju packat med till synes countryfrälsta unga flanellklädda människor. Var fanns de när det vankades spelning utan prefixet ”alt”?

När jag gick till KoM Bar eller Jazzå (R.I.P.) och lyssnade på lysande livemusik; soul, blues, jazz eller americana, då rådde det omvända igen. Där fanns mogna män och kvinnor, snickarbyxor, kavajer och pomada. Och så jag då. I Nudiejeans och truckerkeps. Som inte förstod någonting. Måste man välja? Varför dessa vattentäta skott? Varför denna obegripliga åldersdifferentiering? Handlar det inte bara om att älska musik?

Jag har stört mig på det där länge. Och ni som känner mig vet att en av de viktigaste tankarna bakom Klubb Honky Tonk var att försöka överbrygga dessa obegripliga och korkade motsättningar. Jag tror aldrig vi lyckades. Men vi försökte.

Nu är jag där igen. Lika fel igen. Fast nu handlar det om öl.

Vi är så aktiva, vi ölnördar. Vi sprutar ut bilder, kommentarer, nyheter och gillatryckningar på sociala medier. Vi köper, byter, säljer, importerar och köar till Systembolagsbutikernas nyhetssläpp. Sedan diskuterar vi på olika forum varför vi handlade som vi gjorde. Vi skålar med varandra på Untappd, taggar våra Instagrambilder och retweetar Mikkellers senaste bourbonlagrade stout. Vi springer på tap takeovers, bildar facebook-grupper och tickar öl i småglas som aldrig förr. Jag också. Och vi är nästan uteslutande relativt unga vuxna. Fast inte jag då.

Och plötsligt känner jag mig som Alf Robertson på en Hank III-spelning igen.

Vilket blir ännu tydligare när jag går på ett möte med Svenska Ölfrämjandet. För då är jag plötsligt ung igen. Där finns inga bloggare eller tickers. Inga Firestone-kepsar över blinkande smartphones. Där ser jag knappt heller ett ansikte som var på det heta Omnipollo-släppet på The Rover veckan innan. Och vice versa. För Ölfrämjarna hänger inte med heller, det ska sägas. Precis som Jazzå-gubbarna och –tanterna sällan eller aldrig satte sin fot på Pusterviks golv.

Vad är detta? Är jag så fel igen? Handlar det inte bara om att älska öl?

Visst, man kan inte vara överallt. Det kan inte jag heller. Men om man nu är seriöst intresserad av öl så borde väl till att börja med ett medlemskap i Svenska Ölfrämjandet vara en självklarhet? En ideell riksförening vars syfte är att ”tillvarata de svenska ölkonsumenternas intressen ifråga om tillgång, kvalitet, urval och pris på öl. Vidare skall föreningen värna om öl gentemot andra alkoholhaltiga drycker samt sprida kunskap om öl och dess historia.”. Fine. Är det inte vad varje maltskalle och humlefanatiker vill? Ska vi inte enas i den här ölrevolutionen? Har jag fel?

Jag vet att det finns kritik och misstänksamhet mot Ölfrämjandet. Att den anses mossig, gubbig och trött. Det är också delvis sant. Men varför då? För att föryngringen går på tok för långsamt. Det är delvis föreningens eget fel, som ofta är fast i gamla mönster och traditioner och inte riktigt hänger med i utvecklingen. Det är inte 1985 längre och allt gott kommer inte från Bamberg. Det är också den nya generationen ölfantasters fel, som inte går på mötena och visar sina appar, berättar om Pliny the Elder, CBC och Randall The Enamel Animal. Som istället dunkar varandra i huvudet med IBU och fnyser åt tysk pils och cask, för att det är ”förlegat”.

Nu finns det en förening för öldårar som oss. Det är ju ett kanonläge. En resurs. Gå in i den och jobba istället för att stå utanför och peka fördomsfullt. Annars slutar det som för bokstavsvänstern på sjuttiotalet.

S:t Eriks bryggmästare Jessica Heidrich säger några kloka saker i senaste numret av Svenska Ölfrämjandets medlemstidning Maltesen (japp, den får ni också om ni blir medlemmar): ”Jag skulle önska att föreningen var större och mer aktiv. Just nu är den lite liten och känns delvis passiv och konsumerande.”. Huvudet på spiken. Hon talar också om att ta tillvara de krafter som finns ute i landet, anordna ölfestivaler och ”satsa på att anställa någon person att driva föreningens intressen”. Jag skriver under på allt och ställer gärna mina tjänster till förfogande.

Vi har mycket att lära av varandra, men om vi aldrig möts, hur blir det då? Om den yngre, internetorienterade ölgenerationen kan allt om alfasyror i amerikansk humle, men tror att Michael Jackson var ”The King of Pop”. Om ölfrämjaren kan redogöra för Carnegiebryggeriets historia i sömnen, men aldrig har smakat en London Sour från The Kernel, eller ens visste att den fanns. Vart hamnar vi då?

Det finns seriösa filosofiska och samhälleliga poänger i det här också. Jag oroas över att en googlefierad historielöshet verkar vara på väg att breda ut sig. En ytlighet; bekväm och lite bortskämd. Snabba klick, korta texter, källkritik noll. Inte mindre obehagligt är det med de 40-, 50-, 60-, kanske även 70-talister som med självgod min, över en pint ”färsköl”, talar om för ungdomarna ”hur det ligger till”. Att de själva har stannat i utvecklingen sedan 25-årsåldern har de aldrig reflekterat över.

Tiderna förändras, det måste vi se, men vi har också mycket att lära av historien. Ödmjukhet och ömsesidig respekt borde väl inte vara så svårt? Det betyder inte att man måste tycka lika. Lägg undan prestige och poser och möts runt ölglaset istället. Det är väl ändå vad det handlar om? Egentligen.

Jag vill så gärna tro att det inte är mig det är fel på.

Blind Faith – Blind ölprovning

blindfaithbbbTid: Onsdag 25/6 kl 17.00.

Plats: Brewers Beer Bar, Tredje Långgatan 8, Göteborg

En blick på etiketten säger mer än tio års ölprovning, sägs det. Stämmer det? Ölnestorn Jan-Erik ”Janko” Svensson skriver i Stora Ölboken: ”Alla tror vi oss (…) känna igen vissa öl på smaken. Blindprovning är det bästa sättet att komma ur den villfarelsen.”. 
Därför ska vi göra just det. 

Under ledning av Johan från Beer & Beyond försöker vi klura ut stil, land och alkoholhalt på 8 olika öl. Är det IPA eller APA? Svenskt, tyskt, brittiskt eller belgiskt? Vad berättar färgen och doften? Är det en skotsk strong ale eller en maltig amerikansk DIPA? Har du druckit den förut?
Blindprovning är svårare — och roligare — än man kan tro.

Efter provningen finns möjlighet att gå lös på Brewers Beer Bars fantastiska surdegspizzor och hantverksöl samt att länsa Beer & Beyonds digra bokbord med böcker om öl och bryggerier. En helkväll i ölets tecken.

Provningen går av stapeln onsdagen den 25 juni klockan 17.00. 20 platser finnes och först till kvarn gäller. Biljetter förköpes på Brewers Beer Bar. 400 kronor per person.

Vid frågor, maila Victor på victor@allinbrewing.com.

Facebookevent här.

brewersbeerbar.se
beerandbeyond.se | kunskap & törst

Kortrecension: Beavertown Brewery Bloody ’Ell Blood Orange IPA

bloodyellVad har vi här då? Jo, en blodapelsin-IPA från brittiska Beavertown Brewery. Minsann.

Bloody ’Ell.

Eller?

I glaset landar en grumligt jästig smutsorange vätska med snabbt försvinnande skum. Doften skvallrar om en tämligen ordinär modern citrusbeska. Mer skal då i smaken. Citrus, men inte nödvändigtvis blodapelsin. Och viss kryddig jästighet. Men blodapelsin då? Kanske. Mest i rapen efteråt. Som ett lite trött antiklimax. En brödig, nästan degig maltighet backar upp hyfsat, men eftersmaken väntar absolut inte på att korna ska komma hem. Vart efterfesten är har jag ingen aning om. Inte i min mun i alla fall. De 7,2 procenten är hyfsat dolda. Alltid något.

Men det tar fort slut. Och det är tomt efteråt. Lite som en trallvänlig P3-hit. Man stampar lite ofokuserat med foten under tiden, kanske till och med nynnar med lite, men så fort låten är slut har man glömt vad man lyssnade på. Det håller ju inte.

På en skala från blä till jippi blir det ett ganska besviket: nja. 94 på Ratebeer. Tjena.

Bloody ’Ell.

Istället för Malmö

Jo, jag hade jubeerditch planerat en Malmötripp denna helg. Såg fram emot de obligatoriska besöken på Malmö Brygghus, Nya Tröls, Hamnmästaren och Söder om Småland. Äta Sveriges godaste falafel på Möllevången och kanske kolla in vad The Bishops Arms Gustav har på cask för tillfället. Framförallt var planen att gå på premiären av Malmös senaste tillskott av hantverkskrogar: Beer Ditch. Ett litet hak på Nobelvägen som fokuserar på kvalitetsöl och drivs av paret Johanna och Torsten Ekne. Premiären lockade med buffé, lotteri, överraskningar och livemusik av Alabama Moonshine Co.

Av detta blev nu intet. Tågstrejken satte stopp för det. Så kan det gå. Ett par korta rapporter från Beer Ditch kan ni istället läsa här eller här. Jag slickar såren och laddar för en Malmöresa inom en inte allt för avlägsen framtid. Måste ju också ha lite koll på vad mina hembryggande vänner Serial Brewers håller på med egentligen.

 roverfascistsNåväl, jag fick gilla läget här hemma istället. Kryssa mellan Håkanfantaster i alla färger och former. Dricka kaffestout från CAPBrewDog Bar, käka ost på Gyllene Prag och smågnabbas med JohanThe Rover över en ljuvlig Dark Horse Plead the 5th. Jag fick gömma mig för regnet över en SpitfireThe Old Beefeater Inn, konstatera att City Pub var stängt (har det någonsin hänt förut?) och sortera böckerna i webbshopens nya lagerhylla med hjälp av Earl King och Fuller’s London Porter. Jag kunde också, på Haket, konstatera att Libanonbryggeriet 961 Beer borde undvika att göra witbier och red ales i framtiden. En tämligen ordinär Smashbomb Atomic IPA från Flying Monkeys hanns också med på Jerntorgets Brygghus.

bokhyllaNär jag ändå var i City Pub-kvarter passade jag på att kika in i det som för inte allt för länge sedan var den trevliga och seriösa ölkrogen Picasso. Den är nu ombyggd, har nya ägare, heter Beerista och en snabb koll på kranar (Spendrups) och flaskor (där det mest spännande stavades Poppels och Ocean) fick mig mest att känna att här har vi ännu en krog utan genuint ölintresse som försöker rida på vågen. Beerista? Tjena. Men jag kan trösta er med att gänget bakom Picasso snart öppnar upp i nya lokaler i en annan central del av stan. Innanför murarna, som det heter. Räkna med ett bra ölsortiment.

Men helgen är ju inte slut. Det är bara söndag. Vart ska ölradarn styra mig idag? Mariaplan eller Stampen? Järntorget, Kronhusgatan eller Linné? Vi har ju så mycket att välja på här. Vad är väl en öl i Malmö?

Kärlek från första klunken

emilfilladostoevskyDet är jobbigt ibland.

Founders Imperial Stout var kärlek från första klunken. De där mörka, brända, feta, trögflytande vågorna av kolsvart kaffe och tjurigt söta vuxenpraliner som tycktes liksom färga hela gommen pessimistiskt vacker. En njutbar svärta med glimten i ögat. Som en ballad av Damien Jurado, en målning av Emil Filla eller en aforism av Emil Cioran. Som Beckett. Jag var såld.

Jag har aldrig blivit besviken sedan dess. Betyget har varit 6/6 varje gång. Högsta möjliga. Varje gång. Det är få öl förunnat. Och jag har kallat den världens bästa imperial stout sedan dess.

Senast jag drack den var på CBC 2013. På fat. Och jag var i extas. Jag stod nervöst längst fram i kön när fatet kopplades på. Det var första gången jag drack den på fat. Men jag blev inte besviken då heller. Tvärtom. Jag ville ha en Spinal Tap-förstärkare som gick till elva. Jag ville skrika. Jag ville gråta. Jag ville sjunga: ”trying to get to heaven before they close the door”. Men jag nöjde mig med ett självbelåtet leende och klottrade ner 6/6 i blocket.

cioranMen det var ett år sedan nu. Och innan dess säkert två år. Det har varit en tuff tid. Runt 2011 kunde man hitta den på krogar ibland, men de senaste, tja, två åren har man bara hittat Breakfast Stout och Porter av deras mörka grejer. Goda de också förstås, men det är inte samma sak. Har den inte bryggts? Har den inte exporterats? Har ingen importör brytt sig? Jag vet inte, jag har inte forskat. Jag har bara saknat.

Igår, den 2 juni, släpptes den äntligen på Systembolaget i distribution av Wicked Wine. 10 080 flaskor. Jag stod i kö i Nordstan. Inte först — jag är ju ändå 43 år — men tillräckligt långt fram för att inte vara orolig. Jag plockade åt mig två fyrapack, åtta 355-millilitersflaskor, med den heraldikliknande etiketten. Jag hade tänkt spara på dem ett tag, men jag kunde inte hålla mig. Det var ju ett år sedan, sa jag det? Sent ikväll (läs: igår) åkte en flaska upp och det är nu det blir jobbigt. Håller förväntningarna?

foundersimpUtseende? Svart med tjockt, krämigt brunt skum.

Doften? Kärv, bränd, kaffe, rostad malt.

Smaken? Kraftfull men välbalanserad. Aningar av lakrits, soja och sot. Kaffe, choklad, bränd karamell.

Eftersmak? Kvardröjande oljig, bränt kaffe, Fernando Pessoa.

Jodå, jag är fortfarande förälskad.

Jag vet att klockan snart är ett på natten och att jag inte borde. Jag vet att jag ska upp halv sju imorgon och lämna sonen på skolan. Jag vet att jag har massor att göra och att jag borde tänka på ekonomin. Att jag borde lagra flaskorna. Att det bara är måndag. Jag vet allt det där och lite till. Men jag tänker öppna en flaska till.

För jag vet också att det här är världens bästa imperial stout och att jag kan köpa ett fyrapack till imorgon. Och kan jag inte göra det så har jag åtminstone fått uppleva kärleken igen. Varför missa den? Inte går väl kärlek att lagra?

Ölets Alice Timander

bronieDet har varit en svettig vecka för oss ölstörda göteborgare. Premiärer och event har avlöst varandra och till råga på allt var det helgdagar inklämda så det krävdes lite pyssel och knåp för att få barn, jobb och öl att samsas under någorlunda harmoniska former. Det blev således inte mycket skrivet. Jag gör det enkelt för mig och kör en resumé idag istället.

Veckan inleddes med att Siren Craft Brew och Omnipollo på tisdagen ockuperade The Rover, men det har jag ju redan skrivit lite om så det kan vi lämna därhän.

basis

Onsdagen var vigd åt smyginvigning av BrewDog Bar Göteborg. Men först smet jag in för en lunch på Ölstugan Tullen Andra Lång. En krog jag sällan besöker nuförtiden. En sur Eskilstuna Mosaik IPA fick möta vasken (kran? fat? batch?) och istället beställde jag in en troget maltig Jämtlands Pilgrim och en panerad ost. Nu vet alla som känner mig att jag inte bara är gammal Pragresenär och ostfantast utan också lagd åt det konservativa hållet kulinariskt. Tullens panerade ost med rostade rotfrukter istället för potatis och coleslaw istället för tartarsås blev alltså något av en utmaning för en gammal tjurskalle. Men ned gick den allt, mätt blev jag och efterrätten väckte mig snabbt ur mitt traditionalistiska muttrande. Slottskällans Basis var ett överraskande bra försök till en kraftfull havrestout. En 11-procentare med fina rostade toner, kaffesmak och mjuk havrekänsla. Med lite mer kropp och bättre dold alkohol kan det här bli en riktig höjdare.

tavla2En smaskig Saison Dupont Cuvée Dry Hopping 2014The Bishops Arms Järntorget senare så var man på plats i brygghundarnas nya palats. Såhär dagen före den officiella invigningen var det relativt lugnt och man kunde utan stress hänga på cementdisken och välja från de 18 kranarna. Ett stort glas BD Nottingham visade sig vara ett alldeles utmärkt förstaval. En välbalanserad California Common som gjorde sitt jobb. En snäll och klunkabel (ja, jag vet) stil som jag numera gärna återkommer till.

Gypsy Inc-samarbetet Pale Trail däremot smakade mest blod och plåt så jag gick raskt vidare till Brixton Porter. Med sina mjuka, vänliga och synnerligen brittiska toner sällar den sig till BrewDogs senare, lite mer lågmälda alster som Old World Russian Imperial Stout och Old World India Pale Ale. Öl som sänker volymen en aning och låter tradition ta mer plats än aggressivitet. Välkommet.

tartofdarknessTradition Up Yours hette inte nästa bärs, men det kunde den ha gjort. Istället hette den Tart of Darkness och var bryggd av, inte BrewDog, utan amerikanska The Bruery. Denna ”sour stout aged in oak barrels” närmade jag mig med skeptisk min. Stout och syrlighet är nämligen, enligt min erfarenhet, sällan någon lyckad kombination. Men tji fick jag. Något stoutigt var förvisso svårt att hitta, men vilken fin funkig och välavvägt syrlig upplevelse denna oude bruin-liknande skapelse bjöd på. Sura bakterier, vildjäst och vanilj i ljuv förening.

I lokalen trängdes vid det här laget alla möjliga bryggare, bloggare, bartenders och BrewDog-busar. Kornmalt & Humlekottar här, Rådanäs och O/O Brewing där och Surisar lite varstans. Jag började ångra att jag tog en 11-procentig lunch och visste att en heldagsutflykt med familjen stod på schemat nästa dag, så jag avslutade med ett par Cigar City-burkar och lunkade hemåt i kvällningen.

Torsdagen ägnades som sagt åt familjen. Jag fick nöja mig med en Spitfire 3,5 på stranden i Särö, men det kanske rentav var att föredra framför köerna till BrewDogs officiella öppning?

haketburkPå fredagen tog jag sonen med mig till West Pride. Medan han käkade regnbågskaka och lyssnade på queersagor släckte jag törsten med en Queerbliotek i Hakets stora tältklädda servering. En fruktig pale ale med markerad men inte överdriven beska, specialbryggd av Beerbliotek för detta evenemang. De som inte hade en rastlös sjuåring med sig kunde också gå lös på ett tämligen imponerande utbud av hantverksöl på burk. Ett Haket i Bältesspännarparken hade man kunnat stå ut med hela sommaren.

 

victor

 

Framåt kvällen var det dags för nästa premiär. Brewers Beer BarTredje Långgatan. Men eftersom jag redan rapporterat från smygpremiären veckan innan nöjer jag mig med att konstatera att surdegspizzorna fortfarande var lika goda. Minst. Och att stilen för kvällen hette brettad pale ale. Sad Robot hade kokat ihop just en sådan på bara 2,9 procent och Brekeriets Hundra var så ren och funkig att den nästan gav lite Orval-feeling. Att De Struise Pannepeut (inte Pannepot) fanns på fat var väl inget att direkt beklaga heller.

    

öllistaNog blev det en eller annan öl till, men premiär är premiär och snart tryckte det på rätt bra där bakom så jag kände att det var dags att lämna barplats åt andra törstiga. Efter en försiktig fråga till Electric Nurse om deras 15,5-procentiga Some Kind of Monster var resultatet av en sån där graviditetsnoja lämnade jag BBB-kalaset innan någon blev skadad.

Full Rulle

fullrulleFull Rulle – filmklubben för törstiga och vetgiriga.

I samarbete med Haket – Bar å sånt i Göteborg och olika lokala bryggerier bullar vi upp med helkvällar i Hakets källare. Väl valda filmer om maltdrycken, öl serverad direkt av bryggarna själva och välfyllda bokbord från Beer & Beyonds lager. Vi har tidigare gästats av Poppels Bryggeri och Oceanbryggeriet. Ja, ni hör ju själva att det här är kvällar man inte vill missa. Nästa filmkväll är i dagsläget inte spikad, men information kommer ut i god tid.