Kärlek från första klunken

emilfilladostoevskyDet är jobbigt ibland.

Founders Imperial Stout var kärlek från första klunken. De där mörka, brända, feta, trögflytande vågorna av kolsvart kaffe och tjurigt söta vuxenpraliner som tycktes liksom färga hela gommen pessimistiskt vacker. En njutbar svärta med glimten i ögat. Som en ballad av Damien Jurado, en målning av Emil Filla eller en aforism av Emil Cioran. Som Beckett. Jag var såld.

Jag har aldrig blivit besviken sedan dess. Betyget har varit 6/6 varje gång. Högsta möjliga. Varje gång. Det är få öl förunnat. Och jag har kallat den världens bästa imperial stout sedan dess.

Senast jag drack den var på CBC 2013. På fat. Och jag var i extas. Jag stod nervöst längst fram i kön när fatet kopplades på. Det var första gången jag drack den på fat. Men jag blev inte besviken då heller. Tvärtom. Jag ville ha en Spinal Tap-förstärkare som gick till elva. Jag ville skrika. Jag ville gråta. Jag ville sjunga: ”trying to get to heaven before they close the door”. Men jag nöjde mig med ett självbelåtet leende och klottrade ner 6/6 i blocket.

cioranMen det var ett år sedan nu. Och innan dess säkert två år. Det har varit en tuff tid. Runt 2011 kunde man hitta den på krogar ibland, men de senaste, tja, två åren har man bara hittat Breakfast Stout och Porter av deras mörka grejer. Goda de också förstås, men det är inte samma sak. Har den inte bryggts? Har den inte exporterats? Har ingen importör brytt sig? Jag vet inte, jag har inte forskat. Jag har bara saknat.

Igår, den 2 juni, släpptes den äntligen på Systembolaget i distribution av Wicked Wine. 10 080 flaskor. Jag stod i kö i Nordstan. Inte först — jag är ju ändå 43 år — men tillräckligt långt fram för att inte vara orolig. Jag plockade åt mig två fyrapack, åtta 355-millilitersflaskor, med den heraldikliknande etiketten. Jag hade tänkt spara på dem ett tag, men jag kunde inte hålla mig. Det var ju ett år sedan, sa jag det? Sent ikväll (läs: igår) åkte en flaska upp och det är nu det blir jobbigt. Håller förväntningarna?

foundersimpUtseende? Svart med tjockt, krämigt brunt skum.

Doften? Kärv, bränd, kaffe, rostad malt.

Smaken? Kraftfull men välbalanserad. Aningar av lakrits, soja och sot. Kaffe, choklad, bränd karamell.

Eftersmak? Kvardröjande oljig, bränt kaffe, Fernando Pessoa.

Jodå, jag är fortfarande förälskad.

Jag vet att klockan snart är ett på natten och att jag inte borde. Jag vet att jag ska upp halv sju imorgon och lämna sonen på skolan. Jag vet att jag har massor att göra och att jag borde tänka på ekonomin. Att jag borde lagra flaskorna. Att det bara är måndag. Jag vet allt det där och lite till. Men jag tänker öppna en flaska till.

För jag vet också att det här är världens bästa imperial stout och att jag kan köpa ett fyrapack till imorgon. Och kan jag inte göra det så har jag åtminstone fått uppleva kärleken igen. Varför missa den? Inte går väl kärlek att lagra?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *