Om hantverksölets outhärdliga nonsens

nonsenseDet finns ölböcker och så finns det ölböcker. Och så finns det, sedan några månader tillbaka, ”The Unbearable Nonsense of Craft Beer: A Rant in nine acts” av Max Bahnson & Alan McLeod.

Bakom författarnamnen hittar vi två välkända ölbloggare. Max Bahnson kanske är mer känd som Pivní Filosof, en synnerligen underhållande och orädd bloggare. Alan McLeod firar tioårsjubileum med flitiga A Good Beer Blog. Det är, till att börja med, två förnuftiga skribenter. Som dessutom begåvats med humor. Två egenskaper som inte alltid är tjenis, om man säger så.

Men vad är det som är så speciellt med den här boken då? Tja, vi har alla läst de där ölhistoriska översiktsverken som börjar i Mesopotamien och slutar med ”dagens ölrevolution” (det gjorde de redan på nittiotalet). ”Alla” har också bläddrat i dåligt översatta porrböcker med glansiga bilder på ölflaskor som i bästa fall gick att få tag på för 10-15 år sedan. Några har läst akademiskt petiga verk om särskilda länders ölhistoria. En och annan har grävt ner sig i luntor om speciella ölstilar eller enskilda bryggerier. Några har kanske hittat små kuriösa skrifter med ölvitsar och gamla citat på någon loppis. På senare år har förstås även craft beer-vågen börjat skildras i böcker allt mer. Inte sällan romantiserande och inte sällan skrivna av bryggarna själva. Så har vi ju de där böckerna om mat & öl och hembryggarböckerna och kroghistorik och…

Poängen är att de ofta följer en mall. Man vet vad man har att vänta sig. De är ofta nog så korrekta, men skrivna med sikte på en allmänhet man inte gärna vill stöta sig med, vilket gärna resulterar i ganska torra och tillrättalagda alster som håller sig till ämnet utan att sticka ut. Humor är en ganska sällsynt lyxkrydda. Liksom seriös kritik. Man vill nog inte stöta sig med ”branschen” heller.

Jag ska inte låta för gnällig. Jag försöker ju ändå sälja många av de där böckerna. Dessutom är naturligtvis flera av dem utmärkta. Jag hade inte varit den jag är idag utan Michael Jackson, Jan-Erik ”Janko” Svensson, Pete Brown, Randy Mosher, Martyn Cornell, Garrett Oliver, Tim Webb eller Harald Thunaeus. Till exempel. Men det är inte poängen här. Poängen är att The Unbearable Nonsense of Craft Beer är en ny typ av ölbok. En ölbok som skiljer sig radikalt från allt du tidigare läst i ämnet. Den är rapp, kritisk, stygg och rolig. Den analyserar och tramsar och blandar högt och lågt på ett uppfriskande sätt. Kanske är det så att den tar ölbloggosfären in mellan pärmarna?

nonsensebakDet är ingen vanlig faktabok alltså, utan snarare en imaginär resa genom tid och rum. En fiktiv dialog, mest mellan Max och Alan, med skönlitterära ambitioner. Och med saftiga tasksparkar riktade mot allt ifrån ”hjärntvättade ölnördar” till ”CAMRA-talibaner”. Med ölet ständigt skummande runt glappkäftarna hamnar de på något mystiskt sätt i olika tider och rum. Eller, krogar, pubar, tavernor, ölkällare och bryggpubar mest. De diskuterar öl och hälsa, baksmällor, samarbetsbrygder, klassperspektiv och åttiotalsminnen. De möter studenter, läkare, hipsters, PR-sliskon, bryggare, fjuniga craft beer-fantaster och en svärande Ron Pattinson. Mest av allt synar de craft beer-kulturen i sömmarna. Utan pardon. Det är förbaskat befriande att läsa.

Att boken har fått sin beskärda del av korrekturmissar i form av felstavningar, missade bokstäver etc, har man lätt överseende med när de liknar doften av en humlebomb med en morgonfjärt, citerar Thomas Hardy och sprutar ur sig citat som “barrel ageing is to beer what make-up is to a woman”. 

Känsliga craft beer-vänner måste dock varnas. Här trampas på en hel del ömma hantverkstår. ”Craft” är, enligt bokens karaktärer, inget annat än ett varumärke typ ”Craft R Us” och rentav ”the root of all evil”. Det hippa, coola, “äkta”, ”genuina” stör författarna. Att craft skulle vara bättre, finare än annan öl. ”Craft means nothing! It’s all so mindlessly pathetic” rasar författarna och kallar det “trade association PR wankerisms” och ”marketing fairy tales”.

Det är hårda ord, visst, men tänk lite på det. Den här ”gemenskapen” är ett sällsynt okritiskt kollektiv. Förment homogen. ”Mikrobryggerier” (ja, jag skriver det inom parentes) pumpar ut coola slogans, nöter in en ”vi-mot-dem”-attityd och vräker ut experimentella öl på marknaden. ”Gemenskapen” är såklart en del av marknadsföringen. Det är punk och skägg och tatueringar och fuck off och fräcka kepsar och fatlagrat hit och dit. ”Vanligt folk”. Små mot stora. David mot Goliat. Revolution. Craft beer-fantasterna sväljer allt med hull och hår och delar gladeligen varumärken och slogans vidare på alla upptänkliga sociala media.

What pisses me off sometimes is that ‘nobler-than-thou’ attitude and discourse of many a rock star brewer, and the way people like you [de tilltalar en kidnappad ölnörd] believe that without even a hint of critical thought

Ölnörden invänder: “det är ju craft, independent, mikro. Det är ju hantverksöl och det är gjort med passion” (ännu ett av författarnas hatord). Gud nåde den som säger något negativt om det. Men var går gränserna då? Är verkligen någonting bättre per automatik bara för att det är litet? Vad är passion? Och vad är litet? Sierra Nevada? Stone? Brooklyn? Åbro? Perspektiven blir allt mer luddiga. Stort eller litet, mikro eller makro: ”the yeast don’t care”.

waspNi känner till begreppet Beer Wars? Efter filmen med samma namn från 2009 (även folket bakom filmen börjar ifrågasätta vissa fenomen i mikrobranschen, läs t ex detta). Att det är ett krig mellan de ”rättrådiga små” och de ”hänsynslösa stora”. Visst, så har det varit och så är det också. Men de små växer sig samtidigt större och starkare och paret Bahnson/McLeod vill visa att drivkrafterna inte alltid skiljer sig åt så mycket som man kanske skulle önska. Är mikrobryggerier alltid goda? “If rumors can be given credit, it seems that some big craft brewers are starting to squeeze smaller ones out of the market in ways that aren’t too dissimilar to what you’d expect from the likes of Molson-Coors”. Bryggjättarna har inte monopol på vinstintresse, om nu någon trodde det.

The more we see through their bollocks and call them out for over pricing, over complicating and over branding, the more seriously they will have to take us and treat us with respect”.

En annan sak som författarna stör sig på är snobbismen hos många ölnördar: “they didn’t drink their beers as much as they wore them, like some sort of ID badge for a private club”. De hänger som kuttersmycken på hippa craft beer-barer under outtalade lagar som “quantity over quality, pose over substance”. Där sippar de från provsmakningsglas (”How can anyone possibly evaluate drinkability when all they’ve had is a shot!”), flippar nervöst med mobilerna för ölbilder och snabba omdömen på rejtingsajter och är “more concerned about what they are going to have next, instead of enjoying what they are drinking now”. Att vara först med det senaste är viktigt. Ett tillräckligt ”rätt” och hajpat öl är ute på Facebook, Instagram och Twitter innan den ens har avsmakats.

Max och Alan blir kallade ölgurus och deras reaktion blir nästan något av en programförklaring: ”not so much gurus as observers”. Och det är ju precis det de är. Observatörer. De kan verka dömande, men det är ju bara en verklighet de skildrar. Deras verklighet förvisso, men också en verklighet som kan vara svår att se om man befinner sig mitt i den. Tänk efter. Vänd blicken inåt. Var lite självkritisk och, inte minst, våga ha en kritisk hållning även till sådant som kallas craft, mikro, hantverk. Det är mycket bullshit i branschen, för att använda bokens språkbruk. Så klart. Allt är inte svart och vitt. Vi får inte fördumma oss själva eller låta oss bli utnyttjade ”in the name of craft”.

Men återigen, vad är då craft? Författarna pekar till exempel på “that nonsense that only unfiltered beer can be considered ‘craft’”, eller en “almost retarded romanticization of pre-industrial beermaking”. Föreställningen att just hantverket och “passionen” skulle göra ölet bättre. Bahnson/McLeod vänder rentav provocerande på konkarongen och menar att ju mer som är maskinellt och datorstyrt desto större chans att resultatet blir ett bra öl. Att maskinerna faktiskt gör det bättre. “I’d go as far as to say that handcrafted is the opposite of added value” (…) “the real human touch is in the recipe, nowhere else”.

Men är det bara gnäll och elände då? Nej, de ser allt positiva trender också. Till exempel det här med att saison och så kallad ”session beer” blir allt populärare. Öl med lägre alkoholhalt som man faktiskt dricker och inte bara testar. De påminner oss om att “drinking beer is supposed to be fun”. Att allt inte behöver tas så förbannat allvarligt. De vill ersätta lite skitnödighet med humor och understryker att smak faktiskt är något individuellt, även om rejtingsajternas topplistor får oss att tro någonting annat. Det finns inga sanningar. Så enkelt är det. Vad de efterfrågar är ju bara lite sunt förnuft och ett mer kritiskt förhållningssätt.

addicted-to-craft-beerJag säger inte att jag håller med om allt de skriver. Är inte ens säker på att de själva gör det. Boken har en satirisk ton. Och ett stort lass humor. Men jag fick mig flera nyttiga tankeställare under läsningen. Jag mötte också mycket av mina egna funderingar och reflektioner, min egen kritik. Jag kände igen mig själv. Lite kan det också ha med generationsfrågan att göra. Faktiskt. Liksom författarna ligger jag en bit över genomsnittsåldern för ”craft beer-revolutionens” målgrupp. Jag börjar inse mer och mer att det faktiskt gör skillnad. Det handlar bland annat om lite olika perspektiv, olika erfarenheter och olika grader av hävdelsebehov.

Att de kan vara så träffsäkra, hårda och kategoriska beror naturligtvis på att det är sig själva de skriver om. Också. De har ju varit där. De är själva ölnördar i allra högsta grad. Den medvetenheten, den kunskapen och självinsikten skjuter in distans och frisk luft i krevadernas mellanrum.

Vissa kommer säkert se den här boken som en attack mot något heligt, men jag tror tvärtom att de gör craft/hantverks/mikro/vad-ni-nu-vill-kalla-den-kulturen en stor tjänst genom att sparka lite rumpa och röra upp lite känslor. En kultur (om det nu är en kultur) som inte tål att synas i sömmarna, som inte står pall för kritik börjar snarare likna något totalitärt än en gemenskap. Den blir ryggradslös och i förlängningen uteslutande och i värsta fall obehaglig. Det var väl ändå inte dit ”revolutionen” syftade?

Jag avslutar med dessa kloka ord av herrar Bahnson & McLeod:

the best value in beer is often found in the quietest places”.

Helsingborgs Hembryggargille + Pot Belly Brew Shop + Beer & Beyond + BrewDog Göteborg = Måndag

På måndag händer det. Helsingborgs prisbelönta Hembryggargille kommer till Göteborg och livebrygger en saison med mango som senare serveras i baren. Trevor på hembryggarbutiken Pot Belly Brew Shop dyker upp med humleprover och snackar hemkokt öl och Beer & Beyond dukar upp ett bord med sina allra bästa böcker om hembryggning, öl och bryggerier. Allt detta smaskiga på BrewDog Bar Göteborg. Får ju bara inte missas. Så på med bästa stassen och mäska in efter klockan 16.

The heat is on

citypubloggaTrädgårdsföreningen, torsdag.

Hettan är närmast olidlig. Sonen har tröttnat på såväl gungor som barnsånger i valstakt. Frugan har kollat växthuset.  Magen kurrar. Parkens restaurang bjuder på ett magert lunchutbud och, vad värre är, Carlsberg Export för överpris. Hopplöst läge? Nix. Bara några hundra meter bort finns räddningen. En sval källare där tiden tycks stå charmigt stilla. Men inte faten, lyckligtvis. City PubLorensbergsgatan har alltid något gott att dricka.

anarchyOch äta. Husman är ledordet här, men igår var det för varmt för det. Istället blev det ostgratinerade nachos med hemgjord salsa och guacamole och en generös räkmacka på ekologiskt rågbröd.

Kranarna lockade med hela tre nyheter för mig. Urban Assault hette en fin pale ale från brittiska Anarchy Brew. Den bjöd på en bra maltbas och välbalanserad beska.

Bornholms Svaneke lyckades överraska med en torr, frisk och riktigt bra saison. Le Zèbre hade smak av hö och citrus och en försiktig kryddighet. Lättdrucken i värmen.

svanekeMen nu till det stora utropstecknet.

Tiny Rebel Lemon and Lime Sour!

En bra Berliner weisse är förstås alltid en utmärkt törstsläckare, men det här var det bästa jag druckit på länge. Sällsynt frisk, fräsch och sommarpigg. Torr, med tydlig limesmak och modest men bekväm syrlighet. Och jag luras inte, det smakar verkligen lime och inte bara lite allmänt citrus så där. Fyra procent och pintläge.

 

 

tinyrebelSvalkad, mätt, uppiggad och nyfrälst kändes till och med Avenyn välkomnande när vi klev ut i sommarhettan igen. Så pass att jag rentav orkade besöka ett par klädaffärer utan att tappa tålamodet. Det tackar vi City Pub och Tiny Rebel för.

Buddy’s Beer Garden (1933)

Kom inte och säg att öl inte skulle vara kultur. Se bara den här tidstypiska pärlan av Warner Brothers Looney Tunes från 1933. Filmen är en hyllning till förbudstidens slut och – märk väl – riktar sig inte till barn.

Jag hittade filmen på Brookston Beer Bulletin. En blogg väl värd att följa.

 
Buddy Buddie’s Beer Garden 1933 Looney… by andythebeagle

“Why lager rules the world”: en titt på tidskriften Hot Rum Cow

omslagNyligen gjorde jag ett litet nedslag bland ölmagasin. Den var inte komplett på något sätt, men en av de tidskrifter jag lämnade utanför var skotskproducerade Hot Rum Cow. Nog har jag sneglat på den mer än en gång, inte minst för att den är förbannat snygg, men med undertiteln ”Adventures in the world of drinking” har den bjudit på lite väl mycket destillerade drycker för att rättfärdiga ett pris på 115 kronor. För mig alltså.

Inte för att jag tackar nej till en rund karibisk årgångsrom eller en aromrik single malt whisky, men man måste ändå inse sina begränsningar. Mitt ölintresse tar tid och pengar i anspråk så det räcker. Därför blev jag glatt överraskad när jag såg att nya numret bar ”temat” öl: ”Über Beer. Why lager rules the world”. Snålheten var plötsligt som bortblåst och 115 kronor senare hade jag slagit mig ner i skuggan på Gyllene Prags uteservering med en pint Gambrinus (som märkligt nog bara är god just på Gyllene Prag, aldrig annars; ett fenomen värt en egen text), en panerad ost och Hot Rum Cow nummer 5.

twinstarsNu handlar inte heller det här numret bara om öl. Istället inleds det med en ganska tramsig intervju med porrstjärnan Ron Jeremy, som lånat sitt namn åt ett rommärke. Här finns också artiklar om bland annat vodka, Gammel Dansk, sake, sherrylagrad whisky och aperitif. En hisnande resa in i Amazonas djungler för att uppleva en shamansk spritrit får vi också. Och inte minst har de den goda smaken att, i en artikel om mjölkdrinkar, ta avstamp i Dr Feelgoods pubrock-klassiker Milk and Alcohol. ”Dr Feelgood knew it. When you mix milk and alcohol, you roll the dice”.

 

lager Men nu var det öl det skulle handla om. Och i synnerhet lager. Chefredaktör Liz Longden ger sig i en intressant text på jakt efter lagerns och speciellt lagerjästens rötter. Hon hittar den i Chiles ”alper” i Patagonien. Jomenvisst, läs själva. Hon visar också att den traditionella tyska/tjeckiska uppfinningen lager/pilsner inte är fri från en avsevärd påverkan från de brittiska öarna. Med mera. Allt lekfullt dramatiserat av serietidningsaktiga teckningar/strippar av Elliot Kruszynski.

 

 

jästmystikSamma skribent gör i ”Lager, an apology” ett försök att upprätta den numera så föraktade ölstilens heder. Med hjälp av ölhistoriker som Tim Webb och Ron Pattinson (felaktigt kallad Pattison) slår hon hål på myter om den ”ljusa lagern”, cask alens traditionsbundna överlägsenhet och vad som egentligen är ”craft” eller inte. Pattinson skräder inte med orden i frågan: ”I’ve been around lots of ’craft’ breweries and the things are completely automated.” (…) “So if you ask me which beer do I think is actually hand-crafted, I’d say [it’s] the lagers”.

rågipanVidare får vi förslag på matlagning med öl, en intressant intervju med Petra Wetzel, Glasgowbryggeriet WEST’s grundare, en närmare titt på åtta ölflaskors design och historien om hur tidningens egna råg-IPA kom till (på Stewart Brewing, för den som undrar). En hederlig fight mellan brittisk och amerikansk öl ska vi inte glömma heller. I ringhörnorna hittar vi Pete Brown (petebrown.blogspot.co.uk) och Matt Simpson (thebeerexpert.com) och tillsammans blindprovar de tio öl (fem från respektive land) i kategorierna: lager, stout, IPA, veteöl och ”wildcard”. Vem som vinner? Det säger väl inte jag.

loggaSammanfattningsvis: ett matnyttigt, snyggt och underhållande nummer för alla ölintresserade. Övervägande bra kvalitet på textmaterial och en genomtänkt design. Skön blandning av högt och lågt. Och så gott den luktar sedan. Bara doften är värd några kronor.

Dessutom. Att avsluta med extraktet “Time, gentlemen, please” ur James Joyce Ulysses är ju hur snyggt som helst. “A draught of the black stuff from a crystal cup“. Mer sådant.

Keep ’em coming, Scots!

…then we take Berlin

Den ölintresserade har säkert inte missat nyheten om att välrenommerade San Diego-bryggeriet Stone Brewing Co etablerar sig i Berlin. Stone, som är USA:s tionde största ”craft brewery”, beräknar att inte bara bryggeri utan även restaurang och butik ska stå klara senast i början av 2016.

Som en del av projektets finansiering har Stone startat en fundraising-kampanj där man som kund kan bidra ekonomiskt och, så att säga, betala för sin öl i ”förskott”. Bryggeriet har alltid haft en kaxig attityd med slogans som ”You’re not worthy” och ”Fizzy yellow beer is for wussies”. Även i Berlinsatsningen sticker Stonebossen Greg Koch, craft beer-världens Jesus, ut skägget och påstår att de ska skapa något som ”européer aldrig förut har sett”. Det är något religiöst över det hela. Och väldigt amerikanskt. Se själva videon från Stones YouTube-kanal nedan.

Missförstå mig nu rätt. Stone är ett fantastiskt bryggeri; jag har haft många fina stunder tillsammans med t ex deras Russian Imperial Stout och låter man bara bryggeriets barley wine Old Guardian mogna till sig ett tag så bjuder den på en välkommet sötsmaskig upplevelse. Att de satsar på etablering i Europa är inte heller så konstigt. Det är här det händer nu.

Men ändå. Jag kan inte komma ifrån känslan av att här lurar lite hederlig (?) klassisk amerikansk imperialism. En ”vi-ska-visa-dem”-mentalitet som går hand i hand med USA:s gamla självpåtagna världssamvete. Inte uttalat, inte medvetet — Greg Koch har säkert ett hantverkshjärta av guld — det här hävdelsebehovet kommer snarare med modersmjölken, som ett resultat av USA:s lillebrorskomplex. Att som amerikan komma ”over here” och visa oss européer hur man brygger öl blir ju i ett historiskt perspektiv inte bara urbota fånigt utan rentav provocerande.

Visst, jag överreagerar och övertolkar säkert, och Koch säger själv i filmen att de inte tänker starta någon revolution utan bara ”delta i kampen”. Jag är inget pucko heller och fattar att det handlar om marknadsföring och ekonomi också (och där börjar Jesusliknelsen halta så smått). Jag inser att för att kunna hävda sig i en aggressiv kapitalistisk värld måste även allt som kallas hantverk, oberoende, craft, mikro etc använda sig av en aggressiv marknadsföring. Jag förstår det. Men jag gillar det inte. Och jag blir allt mer allergisk mot tonen. Mot attityden. Mot ”de vassa armbågarnas folk”.

Det sägs ju att tomma tunnor skramlar mest. Nog ligger det något i det. Själv beundrar jag en mer eftertänksam hållning. Drömmer om en värld där inte den som skriker högst vinner. Naivt och romantiskt? Kanske det. Den egensinnige aforistikern från Stehag, Vilhelm Ekelund, hade ett favoritordspråk ursprungligen myntat av Aischylos: ”Esse non videri”. Det betyder ungefär ”Vara men inte synas”. Stanna upp vid det en stund.

The Dude abides.

Och för all del, välkomna till Europa, Stone Brewing Co.

Folköl, fenoler och flip-flops, eller: “Tänk på pocenten, Helge!”

Follow-Me-Bring-BeerFörra lördagen skulle familjen åka och bada. Man brukar göra det på sommaren, sägs det. Det är inte precis min favoritsysselsättning. Kallt och blött och en massa skrikande ungar. Brukar hålla mig på det torra. Ta med en bok eller tidskrift, ett par pilsner och trycka ner truckerkepsen djupt.

 

Sanden är förstås irriterande den också. Hittar in i varenda skrymsle av kläder och kroppsdelar och har man en glass, frukt eller bulle med sig så kan man ge sig fan på att den hamnar där. I sanden. Så jag brukar föreslå parkering på någon gräsplätt istället. Helst i skuggan.

Fast då har vi ju insekterna. Myrorna, skalbaggarna, myggorna. Det blir inte många rader läst när man måste scanna av filten med jämna mellanrum och borsta bort de där små asen. Har alltid ansett att alla djur mindre än råttor är äckliga. Jag menar, ska man ha någon chans att kunna hålla koll på dem så måste man ju för det första se dem. Insekter är värst. De kan ju krypa in var som helst.

ica_supermarket_akeredNåväl, vi skulle åka och bada och jag följde med. Man är ju inte dum. Föreslog Näset. Populär badplats i västra Göteborg. Råkade också veta att för att komma till Näset måste man åka förbi Åkered. Och i Åkered ligger ICA Supermarket Åkered. Vi svängde in där och jag erbjöd mig att gå in och handla fika. Ett par krämbullar, ett par festisar och… öh… 22 öl.

icakvittoJag handlade folköl och lättöl (!) för 539 kronor och 70 öre. Folkisar, fegisar, punköl, follar, pissöl, folkpiss, nödraketer, bebispilsner, mormorsdricka… 22 stycken.

Kanske undrar någon nu: ”har den där Beer & Beyond-gubben tappat craft beer-koncepten fullständigt?”. ”Har han inte alla flaskor på lagret?”. ”Har han gått helt bortom hantverksramarna och blivit mikrobryggd i hela hjärnan?”.

Nejdå. Ta det lugnt. Jag ska förklara.

 

butikshylla

Nu är det så att ICA Supermarket Åkered har en sällsynt engagerad butikschef som brinner lite extra för mikrobryggd hantverksöl. Eller så har han bara fattat att det går att tjäna pengar på det. I vilket fall som helst så finns mitt i den lilla butiken (ja, det är ingen stor ”supermarket” det här) en imponerande hylla med runt 30 sorters hantverksöl från cirka 20 olika mikrobryggerier. Inte bara svenska heller. Här finns öl bryggd i Danmark, Belgien och Holland också. Och notera att detta alltså är utöver det vanliga makrosortimentet, som naturligtvis också finns där (och som också är sällsynt stort för en liten livsmedelsbutik).

Som ölintresserad får man ju bara inte missa detta. En livsmedelsbutik med större ölsortiment än vissa Systembolagsbutiker. Vilken grej. Åk ut till Åkered och handla vetja. Visa butikschefen att han är på helt rätt väg. Får de tillräckligt mycket uppmärksamhet kan det fungera som inspirationskälla och språngbräda för andra livsmedelsbutiker. För visst vill du kunna lägga lite Brekeriet, Emelisse och Mikkeller bredvid tandkrämen och makaronerna i varukorgen? En falukorv och en Amager, tack!

Ja, där stod jag då med två överfulla ICA-kassar med lågalkoholöl. Vad göra? Dricka såklart, och recensera. Två flaskor fick jag med mig till stranden och resten har jag omsorgsfullt betat av här hemma på Beer & Beyond Headquarters. Det har varit ganska omtumlande resa; ömsom vin, ömsom vatten, om man säger så. Och många toalettbesök. Jag tänkte därför försöka dela med mig lite av mina upplevelser. Några korta omdömen om varje öl, som ren konsumentvägledning. En recension ska ju vara objektiv och jag har alltid rätt, eller hur var det nu?

Jag är ingen större vän av betyg, men här ska jag igenom så många öl att jag använder mig ändå av min gamla sexgradiga skala för att särskilja dem. 1 är direkt motbjudande och 6 fulländad. Typ.

näsetFörst ut var butikens ”egna” Näsets Bryggöl, bryggd för Åkered Supermarket av Grebbestad Bryggeri. En ljus lager på 3,5%. Den dracks, förstås, ute vid Näsets badplats (men på behörigt avstånd från vattnet). Till dess försvar ska sägas att den inte var tillräckligt kall och jag drack den direkt ur flaskan. Två kardinalfel för en ölkännare. Men ändå. Den funkade inte alls för mig. Smakade som vilken trist DMS-makro som helst. Nog kan Grebbestad bättre än så här. Felsatsning av Åkered om ni frågar mig. 2/6.

 

 

rådanäsFlaska nummer två på stranden har samma förbehåll (för varm och halsad), men valdes med omsorg då den ”vanliga” 5,3:an är en personlig favorit (4-5/6). Rådanäs California Common brukar vara stilren, frisk, milt karamellig, lagom maltig och föredömligt lättdrucken. Denna alkoholsvagare variant (3,5%) är det dock nåt knas med. Tror jag. Det skummar över rejält ur flaskhalsen och munkänslan är genomgående tjock och störigt skummig. Det går att hitta lite välkomna toner av kola, karamell och viss beska, men också lite väl mycket smör. Jag saknar det klara och krispiga. Kan det vara något med jäsningen? Jag landar på en svag 3/6.

enskedebitterVäl hemma firar jag flykten från naturens fasor med en hederlig brittisk-stajl lättöl på milda 2,25%. Mitt första möte med Gamla Enskede Bryggeri visar sig vara något av en lyckoträff. Fågelkärrs Bitter sitter som en maltig, nötig smäck med smak av karamell, en tydlig men välbalanserad beska och stiligt torrt avslut. Överraskande smakfull och med tanke på procenten undrar jag hur de har trollat fram den kroppen. 4/6.

 

 

 

enskedeporterMed samma bryggeris lättporter (även den 2,25%) tar dock vänskapen slut. Mina noteringar om Stora Gungans Porter: Mörkt brun, nästan svart, med snabbt försvinnande beige skum. Maltig, nötig doft med drag av fimp och rostade toner. I smaken kaffe, rök, aska. Letar choklad och karamell men hittar mer avslaget kaffe och askfat. En anings choklad, möjligtvis, om man anstränger sig. Tunn, vattnig kropp. Torr munkänsla och eftersmak med viss beska. Det bidde bara 2/6. Jag hoppas de kan övertyga mig igen med någon annan brygd.

 

emelisseNederländernas Brouwerij Emelisse bjöd på en 2,5:a med massivt, gräddigt smutsvitt skum som reste sig som en stolt skulptur ur glaset. Skum kryddig/fruktig doft med drag av gräs och höskulle. Ännu mer gräs i smaken; citrongräs, grape och en rätt så rejäl beska. Ett utmärkt lågalkoholalternativ för de riktiga humlevännerna (som nog höjer betyget ett snäpp till också). Stabil 3/6.

 

 

 

londonFrån Slottskällans Bryggeri kom en 3,5-variant av London Pale Ale. En knäckig, nötig rackare med visst bett i kindbeskan. Med låg kolsyra och vänligt brittisk stil tyckte jag nästan den var bättre än dess starkare syskon. Om jag minns rätt (fast det var längesedan). Det blir 4/6 det och några sådana har jag gärna i kylen här hemma. Att den dessutom är ekologisk är förstås också ett plus i kanten.

 

 

 

amager

Danska Amagers Summer Fusion skulle tydligen vara en “amerikansk-engelsk tysk over-undergæret pilsner-ale”. Vad nu det är? Ett slags muterad California Common på 3,5 procent kanske? Hur som helst var den förbaskat god. Frisk och knäckig, med hyfsad kropp och mjukt gräsig beska. Dålig YPK (yrsel per krona) förstås, fast med några sådana under västen vid sommarens kubbmatcher kanske man lättare undviker att slå ner den där förbannade kungen för tidigt… Fin sommaröl och en solklar 4/6.

 

 

jönköpingFrån Jönköpings Bryggeri kommer APA-folkisen Osch Devon! En gyllengul 3,5:a med tjockt vitt skum. I doften finns gräs och… saisonjäst? Smaken är vattnig och citrusbesk och betyget 3/6 känns nästan snällt såhär i efterhand.

 

 

 

 

 

fängelsetSå får jag då äntligen prova något från Västerviks Bryggeri Fängelset. Tjust Ale heter den och det ska vara en bitter på 3,5%. Spännande. Inte. För här är det plast, rök, klorin och fula estrar för hela slanten. Fullkomligt odrickbar och den åker ner i vasken med omedelbar verkan. Hugaligen. Hur kan ett bryggeri släppa ifrån sig sådan här smörja? 1/6 (egentligen 0).

 

 

 

strömsholmsgusherOch inte blev det roligare nu. Strömsholms Herman Hedning People’s Beer (2,2%) var en gusher av rang. Fullproppad med inget annat än felsmaker. Bränt gummi, askfat och fenoler. Vasken igen och 1/6. Jag har dessutom nyligen även druckit bryggeriets folköl Post-Kari och Köpingshus Swarth. Bägge med infektioner och mer skräp i vasken. Jag har mailat bryggeriet om detta (i skrivande stund för sex dagar sedan) men ännu inget svar…

 

 

lundax2Lundabryggeriets Redig Skånsk Lättöl lättade upp mig lite. En diskret doft, men med mer kräm i smaken. Brödig och citrussmakande med tydlig beska i eftersmaken var det en fin törstsläckande 2-procentare. Den vinner månne inga Nobelpris men gör allt sitt jobb i värmen. Och det räcker gott för en lättöl. 3/6 blir betyget.

Deras Lundafolk (3,5%) sänker förväntningarna igen. Här finns lite fruktighet och humle, men också störande metalliska, fenoliska toner som får mig att misstänka någon form av infektion. 2/6.

 

moraVi rör oss till Dalarna och 3,5:an Guld-Pilsner från Mora Bryggeri. En — förstås — gyllenfärgad ljus lager med vitt skum och doft av smörkola, spannmål och humle. Munkänslan är lite oljig. Smaken är ganska rejält smörig med toner av nöt, hö och wellpapp. Diskreta citrusaningar kommer också fram, men framförallt är det en rätt så ful, obalanserad beska som tar över och faktiskt gör pilsnern svår att få ner. 2/6.

 

 

byareHalländska Byaregårdens Brygghus kallar sin fegis Tre & en halva. Alkoholhalten behöver jag väl inte skriva ut? Det är en mörkt gyllengul pale ale med söt, brödig doft och tydlig, men obalanserad beska i smaken. Vattnig och lättglömd landar den på en ganska vinglig 3/6.

 

 

 

 

lillebryggVi tar oss över till Danmark och Det Lille Bryggeri. American Beauty heter deras session-IPA på 3,4%. Jag känner genast svavel i doften och hittar röksmaker som får mig att tänka på oönskade fenoler. Har tidigare hittat otrevliga fenoliska plåster- och röktoner i bryggeriets Black Elixir 200 och Abbey Ale och funderar ett ögonblick på om det bara är inbillning och fördomar från min sida. Delar dessutom flaskan med en kamrat som inte hittar några felsmaker. Men ett par klunkar senare är jag bombsäker. American Beuty är en bedagad skönhet. 2/6.

 

pangx3I Åkeredsbutiken hittade jag inte mindre än tre folköl (2,8%) från Hökarängens PangPang Brewery. Favoriten blev APA:n Coco Jambo, som med lätt kropp och snäll beska ändå piggar upp med sin sommarfriska uppenbarelse. Krispig, pigg och med tropiska fläktar sticker den ut i trion och landar på en stark 3/6. Nästan fyra.

 

En svag 3/6 får Hops’n’Weissen Playa del Drevviken. Inte svag för den friska saisondoften (trots att det inte är någon saison) eller den lätta, rena eller friska känslan. Inte heller för de små raska kolsyrebubblorna som rastlöst flyr mot ytan. Det som drar ner betyget är istället avsaknaden av vetekänsla. Var är de fruktiga jästtonerna? Hittar inte mycket humlebeska heller och resultatet blir istället mer en sommarlätt barnbubbeldricka mer än ett öl.

pangpelekaneOch nu till bottennappet i PangPang-trion. Pelekane, som ska vara en flädersaison, hittar jag inte många försonande drag i. Möjligtvis den lite fruktiga/bäriga doften. Den har en störig, oren syrlighet, irriterande stickig kolsyra och, ännu värre, smaker av metall och blod som sipprar fram. Ingen höjdare således. 2/6.

 

 

 

brekerietBrekeriets Ligero är mörkare än väntat. Grumligt, dassigt brunt ser det mer ut som svagt bryggkaffe än öl. Beige skum som snabbt försvinner. Det är ett lättöl (2,2%) bryggt med bröderna Eks älskade Brettanomyces. Nötig, köttig doft med hintar av jäst, bär, karamell och stall. Påminner lite om en sur brun. I smaken finns viss syrlighet och tydliga drag av tobak och läder. Citron och hö. Den är vattnig, men träig; lite som torr jord i käften. Munkänslan är också torr och lite tjurighet sätter sig i kinderna. Beska i eftersmaken. Hade hoppats på en mer välbalanserad brygd och gärna lite mer bondgård. Svag trea. 3/6.

 

sundancerTillbaka till Danmark igen. Sundancer från To Øl. Vackert mörkt apelsinjuicegul vätska med tjockt vitt skum som lämnar feta såpaaktiga skumrester på glaset. Massiv humlefrisk doft av citrus och aprikos. En lätt maltsötma finns där, men det är en kraftfull citrusbeska med toner av passionsfrukt, aprikos och grape som styr skutan. Jag hittar en anings kryddighet och en nanobanan flämtar förbi en sekund. Gräs och te? Eftersmaken är besk, bitter med viss brödighet. Den har helt klart sina fördelar, men också en tråkig vattnighet och framförallt en oproportionerlig beska som drar ner betyget till 3/6.

 

mikkellerVi stannar kvar på andra sidan sundet och ser vad Mikkeller har hittat på. Sally Monroe är bryggd på belgiska De Proef, håller en alkoholhalt om 2,8 procent och presenteras som en american pale ale. Doften är diskret fruktig/parfymig. I smaken har vi citrus, mango, ananas (?) och gräs, men också vissa fenoliska gummitoner liksom något svårdefinierbart kemiskt. Lätt i kroppen utan att vara blaskig och ett avslut med kindbeska. Det håller inte riktigt och jag är lite besviken på den stora fantombryggaren. Det blir faktiskt bara 2/6.

 

folkaredHalländska Folkared 15 vitsar sig vidare i tillvaron med folk(a)ölet Ewe Brew. Bryggeriet har tidigare tilltalat mig med sina sansade brygder i brittisk stil (till favoriterna hör Wild Boar Mild Ale och Bullseye Best Bitter). Jag har även druckit denna folkis innan och noterade då kort ”maltig med markerad lång efterbeska” och gav den betyget 4/6. Jag är inte lika imponerad denna gång. I doften hittar jag frisk citron. Smaken däremot är obalanserat besk med tydliga drag åt det parfymiga. Citrustoner även där, men beskan är inte behaglig och jag saknar det maltiga, nötiga, söta. Jag tvingas omvärdera den här och sänka betyget till 3/6.

Jaha. Det var det det. 22 stycken 2- till 3,5-procentiga öl på drygt en vecka. Pust. Om ni har orkat läsa så här långt så får jag gratulera. Då har ni nog ändå ett intresse för öl som sträcker sig bortom YPK. Eller hajper och snobbism, för den delen. För nog är det så att i ölnördarnas värld är det — med undantag av lambik — höga procenthalter som genererar toppbetyg och listplaceringar. Något som för övrigt diskuteras i den här intressanta artikeln. Men det är inte så svårt att förstå ändå. Högre alkoholhalt betyder mer malt och malt ger sötma, kropp och karaktär. Så det är lätt att hamna där. Och ni ser ju själva här ovan: inget öl har fått högre betyg än 4/6. Inte är det jag som kastar första stenen.

Men nu får ni ursäkta mig. Jag måste på toa. Och sedan behöver jag faktiskt något starkt.

Rise of Real Ale

En liten dokumentär om det nyväckta intresset för real ale i England. Den är gjord för drygt ett år sedan och riktar sig framförallt till den nyfikne nybörjaren (som vi borde ha många av här i landet). Vill man gå ännu djupare i ämnet cask/real ale rekommenderas boken Cellarmanship av Patrick O’Neill.

Bor man i Stockholm kan handpumpad real ale avnjutas på (bland annat?) Oliver Twist, Akkurat, The Churchill Arms och The Queens Head. I Malmö serverar The Bishops Arms på Gustav Adolfs Torg cask och i Göteborg är det Kopparbergsägda John Scott’s Pub som står för det handpumpade. För tillfället är det Oceanbryggeriet som levererar real ale till John Scott’s två pubar på Avenyn och Kyrkogatan.

Resan och målet: en slags recension av S:t Eriks & Thornbridge English IPA

englishipaS:t Eriks Bryggeri och brittiska Thornbridge har slagit sina maltsäckar ihop förut. I oktober 2013 lanserades deras samarbetsbrygd Raspberry Imperial Stout. En obegripligt hajpad häxblandning bortom sans och balans som borde ha stoppats redan på idéstadiet.

Denna gång har Thornbridge bryggare Rob Lovatt varit i Arlandastad och tillsammans med Jessica Heidrich bryggt en ”modern, ofiltrerad, hyllning till Engelsk IPA” (bryggeriets egna ord). Och vad har vi här då? För att komma i stämning sätter jag på ett av nittiotalets allra bästa brittiska album, Crazy on the Weekend av bortglömda Sunhouse, och häller upp ett glas.

En ljus bärnstensfärgad vätska med snabbt försvinnande smutsvitt skum rinner ut. Doften är lite maltig med fruktiga toner av tuggummi och karamell. Humle fläktar förbi. Så långt allt gott. Ölet är bryggt med Yorkshirejäst och East Kent Goldings-humle och jag blir nyfiken på hur man i dessa USA-inspirerade brutalbeska dagar tolkar stilens traditionella, brittiska rötter. Det första jag reagerar på är alkoholhalten. 7,4%. Är det verkligen nödvändigt?

sunhouseMunkänslan är len och torr med viss strävhet i kinderna. Smaken är märkbart söt och maltig. Inga taggar utåt. Jag hittar bröd, karamell, honung, gräs, frukt (päron?) och… sprit. Precis som jag misstänkte. Alkoholen slår igenom. Eftersmaken försvinner fort och platt och lämnar mest en lite tjurig beska och en omotiverad alkoholhetta efter sig. En inledningsvis lovande resa där till slut målet blir något av en besvikelse som färgar hela upplevelsen Sunhouse-blå. Målet blir resan.

Något fiasko är det absolut inte tal om. Den är fullt drickbar och kommer kanske mer till sin rätt till mogen cheddar eller lagrad gruyère, som Lovett rekommenderar. Jag hade dock hoppats på lite mer balans och klunkabilitet och tvingas därför klämma i med klassikern: synd på så rara ärtor.

English IPA distribueras — förstås — av S:t Eriks ägare Galatea, släpptes 2 juni och finns i skrivande stund kvar i 23 av Systembolagets butiker. Totalt släpptes bara 4 500 flaskor.

Sunhouse blev ett kortlivat band som i praktiken upplöstes redan innan albumet var släppt. Mästerverket Crazy on a Weekend kom 1998 och är idag hopplöst att hitta på cd. Lyckligtvis finns den idag på Spotify. Ett album som också är en resa. Men här är resan målet.

Belgien v/s USA

IMG_5894Det är tisdagskväll och fotbolls-VM. Belgien mot USA. Det kräver sina drycker. På Belgiens sida har vi en 75:a Maredsous 10 Tripel från Duvel Moortgat (import av Galatea) med bäst före 02/2016 (alltså tappad 02/2013?). I staternas ringhörna en lite mer lagrad Flying Dog Gonzo Imperial Porter från 2011/12 (bäst före 28/11/2014).

Matchen kan börja.

Maredsous går ut hårt med ett högljutt plopp och vacker rök från flaskmynningen. Ivrig rackare det här. Doften är nötigt söt med fläktar av dadlar och marsipan. Munkänslan är överraskande torr och stickig av kolsyra. Första klunken bär med sig en busig bukett av stretigt söta smaker. Komplex är ett skitord, men hur ska jag beskriva det då? Det spretar ju och drar som en felprogrammerad jukebox i käften. Rubriken är sötma, ingressen är karamell, honung och marsipan, men själva texten då? Ja, vi rör oss mot poetiska marker. Kärv är fel ord, för det är den alldeles för söt, men lite snårig kanske? Det finns en lyrisk lekfullhet à la Gunnar Björling; busigt men ändå jordnära och folkrotat. Ronnie Lane’s Slim Chance kanske? En försiktigt sträv beska visar sig i eftersmaken, liksom en snabbt tynande kropp som besviket fint smälter ihop med datorhögtalarnas fjuttiga akustik (jag måste lämna in vinylspelarens förstärkare till lagning nu).

IMG_5898Gonzo kontrar med en häftig doft. Kaffebönor, blöt hund, rostat bröd och punschpraliner. Det svänger. En gräddig, krämig munkänsla med smak av kaffe latte och Alladinask som är svår att värja sig mot. För varje klunk smetar sig mer kaffe mot kinderna. Måttligt mustigt. Men samtidigt är där en lite syrlig ton som förtar det fetsöta, som jag ju gillar. Mer Nick Cave än Tindersticks, om ni förstår? Det är långt ifrån något kompakt mörker. Inga portvinstoner än. Och inte så poetiskt. Associationerna går snarare till Film Noir och hårdkokta deckare av typ Dennis Lehane. Trots två år av rumstempererad lagring är den rackarn kaxig. Beskan är förvisso inte lika aggressiv längre, men den har banne mig fortfarande huggtänder. Jag gissar att den behöver minst ett år till för att hitta den riktiga vintageformen. Gonzo har förresten ingen distribution i Europa sedan ett tag tillbaka, så det är ingen idé att börja leta för tillfället.

Här blir jag ju nu sugen på att diskutera det här med porter och stout, ursprung och karaktär. Och sånt. Jämför till exempel amerikanarna Gonzo (humlig, porter) och Great Divides Yeti (söt, stout) och fundera på deras förhållande till traditionen. Men jag lämnar det till ett framtida inlägg. Ämnet i sig är värt en egen betraktelse och jag ber att få återkomma.

Hur det gick i matchen? Jo, Belgien vann rättvist med 2-1 efter en rafflande batalj med förlängning och allt. Ungefär samma resultat som i ölmatchen ovan faktiskt. Förlängningen här på Beer & Beyond Headquarters står dock Trappistes Rochefort 10 för. Belgien vinner alltså igen. Om än med lite fusk.