Barhäng & helgtips

Jag har inte rapporterat från krogarna på ett tag. Det går inte för sig. Ni kan ju tro att jag bara hänger på sunkhak och dricker stor stark. Riktigt så illa är det inte. I veckan har jag gjort en del trevliga bekantskaper på några av stadens vattenhål. 

igorsdream3 små rum hittade jag till exempel en fantastiskt fin Smonk Sour Red från de Struise på fat. En välbalanserad sur röding vintage 2011 med skön trä/fatkaraktär, snygg bärighet och diskret rökighet. En elegant rackare och bästa surisen på länge. Även Igor’s Dream från amerikanska Two Roads Brewing Company var ett öl som höjde sig över genomsnittet. En 10,9 procent stark rågstout lagrad på ekfat som tidigare rymt whiskey. Mjuk, mustig, med smak av vanilj, kaffe och kakao och utan störande amerikansk beska. En förrädiskt lättdrucken sippare som lurar en att ta alldeles för stora klunkar.

 

gnädigefrau lambraterobb

 

 

 

 

 

 

 

 

City Pub fanns en italienare på fat jag inte provat tidigare. Ròbb de Màtt från Birrificio Lambrate visade sig vara en väldigt amerikansk pale ale med markant beska, citrus och fruktighet. Välgjord förvisso, men inget som direkt imponerade på mig. Vill man bli imponerad så ska man istället fråga efter en flaska av samarbetsbrygden Gnädige Frau Marshmallow Stout från danska Amager och amerikanska Off Color. Det är ett beställningsöl bryggt till Chicagos ölbutik West Lakeview Liquors 25-årsjubileum. Den kostar lite mer, men bomber och granater vilken sötsmaskig och chokladgosig stout det är. Med kaffe, vanilj och marshmallows i överflöd. En flytande mörk gottepåse.

xxxryeserenity

 

 

 

 

 

 

 

 

Gillar man rörsocker — och då menar jag orgier i rörsocker — så ska man bege sig till Haket och be dem langa fram en flaska Struise XXX Rye Tripel Bourbon Barrel Aged 2013. En mörk, söt och maltig buse med abt/quadrupel-karaktär. Inte så mycket fat som man kan tro i smaken. Vill man fortsätta på det söta spåret, om än mer återhållet, får man inte missa lilla göteborgsbryggaren Sad Robots Serenity. En belgian strong ale på 8,8% som smakar som en riktigt bra bock med smygande jästig belgofeeling. Kanske det bästa jag druckit från Sad Robot hittills. Annars har jag mest hinkat Rådanäs fina rena California Common och Alter Ego i samband med min filmklubb Full rulle på Haket. Har ni tur finns det några skvättar kvar.

kellerbierJag har redan skvallrat på facebook om att jag är lite förälskad i Köstritzers Kellerbier som finns på Ölrepubliken. Ett maltigt, svalkande, lättdrucket öl som med fördel köps på pint. Och om man ändå är där så är det synd att missa Evil Twin-tvillingarna Yin och Yang. En imperial stout (Yin) och en imperial IPA (Yang) som rekommenderas att dricka blandade. Det är gott, men var för sig är de faktiskt ännu finare.

Men nog om mitt barhäng nu. Vad händer i Göteborg i helgen egentligen?

 

Jo, imorgon lördag får man allt vara flitig om man vill hänga med i ölnördsvängarna. På BrewDog Bar är det världspremiär för Omnipollo/Tired Hands-samarbetet Fatamatago. Ett sjuprocentigt mangomonster till juice-IPA med försvarliga mängder Simcoe & Citra. Häng på låset kl 15 (men spara lite till mig, jag kommer ett par timmar senare).

sahtipajaDärefter promenerar man ner till Tredje Långgatan och Brewers Beer Bar. Där vankas nämligen en premiär till. Klockan 18 korkas de första flaskorna från Sahtipaja upp. Vi snackar suröl (Cloudberry, Raspberry & Red Currant/Rhubarb) från ett redan hyllat och hajpat nytt bryggeri. Missas på egen risk. Läs mer om Sahtipaja på MankerBeer.

 

 

 

Vill man förlänga promenaden en bit så fortsätter Haket med sin nya satsning ”Storflasklördag”. För tredje lördagen i rad kan man köpa billiga smakprov från sällsynta och/eller dyra storpavor. Nya flaskor varje vecka. En tickares dröm. Ni som har varit där tidigare vet att det dyker upp spännande grejer.

Se där har ni en lördagsrunda som heter duga. Vi ses i vimlet. Och glöm inte: sup med måtta.

Hyfsat makroblask: en liten recension av Falcon Husmanslager

husmanslagerJodå. Tro det eller ej, men jag har hittat en makrofolkis som faktiskt går att dricka.

Det lät lite snobbigt det där kanske, men vänta lite nu. Jag har minsann gjort min läxa. Uppvuxen på sexpack med blaskig industrilager vill jag inte påstå att jag är den som spottar i glaset och fnyser åt billig bärs. Pekfingra folk är inte heller min grej. Men har man väl upptäckt öl som faktiskt bjuder på lite smakupplevelser är det svårt att gå tillbaka till de där intetsägande och ibland rent illasmakande excesserna i plåt, smör och kokta grönsaker.

 

Jag provade för ett tag sedan. Var törstig och på resa. Svängde in vid en bensinstation och köpte en Mariestads 3,5 (nej, jag körde inte). Fy fan. Den gick inte att dricka. Seriöst. Jag var alltså inte kräsen och väntade mig inget annat än tråkigt makroblask, men den smakade ju direkt illa. Jag fick inte ner den. Och då snackar vi trots allt om ölet som hos kreti och pleti brukar anses som lite finare.

Nåväl, Falcon är ju inget märke man direkt brukar gå ner i spagat av heller. Men så hörde jag talas om denna nya ”Husmanslager” som skulle vara lite maltigare. När jag sedan såg den i min lokala Willys-butik så kunde inte nyfikenheten hålla mig tillbaka. Förväntningarna var dock inte överdrivet höga.

Men döm om min förvåning när den faktiskt bjöd på såväl söt och maltig doft som kropp och nötighet. Och med en diskret beska i eftersmaken så knöts faktiskt säcken ihop hyfsat hjälpligt. Lite stickig av kolsyran förvisso, men utan störande toner. När jag säger kropp så menar jag förstås i förhållande till andra makrofolkisar i 3,5%-klassen och inget annat. Vänta er ingen större smakupplevelse. Men som törstsläckande vardagsöl eller bordsdryck till just enklare husmanskost gör den sitt svennebanan-jobb med den äran. En fullt duglig wienerlager när kraven inte är för höga.

Falcon Husmanslager bryggs av Carlsberg Sverige och finns i dagligvaruhandeln.

Boken i bakgrunden på bilden kan man titta närmare på här.

Blinda Belgare med Beer & Beyond på Brewers Beer Bar

blindabelgareEn Blind ölprovning med Bara Belgiska Brygder

Tid: Onsdag 10/9 kl 18.00
Plats: Brewers Beer Bar, Tredje Långgatan 8
Pris: 400:-/person
Max antal: 20 personer
Biljetter köps i baren 


Belgium is to beer what Cuba is to cigars and France is to wine” skriver Garrett Oliver i The Oxford Companion to Beer. I The World Atlas of Beer klämmer författarna Tim Webb och Stephen Beaumont i och kallar det lilla landet “the mother ship of craft brewing”. Michael Jackson (nej, inte han) konstaterar att ”in Belgium a Beer Hunter can never rest on his bar-stool”.
 

Vi skulle kunna rabbla citat tills korna kommer hem, men alla med minsta intresse för maltdrycker vet säkert redan att Belgien har en exceptionellt rik och mångsidig ölflora.
Kanske har du förälskat sig i den torra beskan hos trappistölet Orval? Eller är det den fruktiga sötman hos Rochefort 10 som tilltalar? Går du bananas av den strama syrligheten hos en gueuze eller vill du bara bälga i dig kall, torr och kryddig saison? Kanske du redan är fullfjädrad belgofil med klippkort hos Cantillon?

Med stöd av Johan från Beer & Beyond utmanar vi våra smaklökar och betar blint av ca 8 olika belgiska brygder. Vad är det för stil egentligen? Hur starkt? Är det spontanjäst eller inte? Vad berättar färgen och doften? Är den lagrad eller färsk? Är det en dubbel, tripel eller quadrupel? Har du druckit den förut? 

Blindprovning är svårare — och roligare — än man kan tro.
Ölnestorn Jan-Erik ”Janko” Svenssons ord i Stora Ölboken är värda att upprepa: ”Alla tror vi oss (…) känna igen vissa öl på smaken. Blindprovning är det bästa sättet att komma ur den villfarelsen.”.

Efter provningen kan man smaska fantastiska surdegspizzor, dricka hantverksöl och handla böcker om öl och bryggerier. Belgiska Brygder och Bra Böcker med Beer & Beyond på Brewers Beer Bar. Briljant. B there.

Välkomna!

Facebookevent.

brewersbeerbar.se
beerandbeyond.se | kunskap & törst

4 x Sixpoint

4xsixpoint2Jag behövde friska upp mitt minne kring några av Brooklynbryggeriet Sixpoint Craft Ales fula burkar. Jo, de är fula. Ser ju ut som energidrycker. Dock är det ett bryggeri som jag ofta tycker levererar, så jag såg fram emot att förnya bekantskapen med nedanstående kvartett. Vet att jag har en förmåga att dra iväg när jag recenserar så jag ska försöka hålla mig kort denna gång.

crispVi börjar med lagern The Crisp. Hyfsat modesta 5,4 procent och, antar jag, i tysk pilsener-stil. Stiltrogen? Tja, både och. Krispig är den minsann och med ett hyfsat torrt avslut. Men torrhumlingen gör ju beskan mer markant än man väntar sig. Ska man vara petig är den också för fruktig för stilen.

Fast frisk, fräsch och god är den och faktum är att beskan inte stör mig särskilt. Som törstsläckare med bett duger den alldeles utmärkt (men säg inte det till Jever).

 

 

sweetactionSweet Action levererar direkt en söt, maltig doft. Och det är ju sådant som vi tycker om här på Beer & Beyond Headquarters. Ratebeer må kalla det en Cream Ale men bryggeriet menar att den inte kan kategoriseras alls, utan att den istället ”speaks directly to your palate”.

Det må vara hur det vill med den saken, men jag är faktiskt lite imponerad. Här har vi en snäll, rund och vänlig ale som mycket elegant hanterar balansen mellan humlebeska och maltsötma. Ett gott öl som inte försöker stajla för mycket.

 

bengaliBengali (heter den inte Bengali Tiger längre?) är en IPA av amerikanskt standardsnitt. Jag minns den som en Dressman-IPA. Lite för mycket middle of the road för att någon ska orka bry sig egentligen. Bra och lätt att tycka om, men något harmlös och uttjatad. Lite som Norah Jones.

Den är fruktig, besk och god. Karamell, citrus, gräs. Välbalanserad, frisk och smakrik. Jag blir lite ambivalent. Mindes jag fel? Har receptet ändrats?  Kanske är det bara så att jag uppskattar balans och sans bättre än senast. Det här dricker jag nämligen gärna igen.

 

resinResin är ännu bättre. En dubbel-IPA på 9,1% med modig maltbas, välriktad beska, tropiska frukter och skrämmande bra klunkabilitet. Munkänslan är krämig och lätt stickig av kolsyran. Resin är ett litet mysparty där citrus, persika och karamell dansar småspattig tryckare med en alkohol som bara värmer lite gosigt i magen. Ingenting extremt; även denna brygd får skrivas upp på balansens konto. Ett konto som sällan övertrasseras idag. Snyggt jobbat Sixpoint.

Och snyggt jobbat av Galatea som ser till att Sixpoints öl finns att avnjuta här.

The Buffalo Theory

buffalo-beerHar ni hört talas om The Buffalo Theory (aka the buffalo herd theory)? Den sägs härstamma från tv-serien Cheers, där karaktären Cliff Clavin i ett avsnitt ska ha berättat följande sedelärande historia för Norm Peterson:

“Well you see, Norm, it’s like this . . . A herd of buffalo can only move as fast as the slowest buffalo. And when the heard is hunted, it is the lowest and weakest ones at the back that are killed first. This natural selection is good for the herd as a whole, because the general speed and health of the whole group keeps improving by the regular killing of the weakest members.

In much the same way, the human brain can only operate as fast as the slowest brain cells. Now, as we know, excessive intake of alcohol kills brain cells. But naturally, it attacks the slowest and weakest brain cells first. In this way, regular consumption of beer eliminates the weaker brain cells, making the brain a faster and more efficient machine. And that, Norm, is why you always feel smarter after a few beers.”

Nu är det bara det att ingen verkar någonsin verkligen ha sett det där avsnittet. Citatets ursprung har naturligtvis även diskuterats på forum genom åren. Det lutar alltså åt att vara ett rent påhitt, en så kallad “urban legend“. Jag hittar till och med en uppenbart manipulerad videosnutt på YouTube med det lilla talet. Jag kan inte påstå att den bidrar med några empiriska studier direkt. Fast vem är jag att inte sprida en god historia vidare?

 

Sunkrunda i Majorna 2014-08-17

oldtownDet började lite fuskigt. Old TownGodhemsgatan kvalar inte in som ett sunkhak. Det är alldeles för rent och prydligt och på tok för dyrt. Och varken Jack Vegas-maskin eller takfläkt har de. Men vi enades om att vi behövde grunda med en fet pizza och “stor stark” fanns förstås på menyn. Det är trots allt första kriteriet. Sunkrundegeneral Ted fick dock bakläxa till nästa gång.

Vi blev runt ett dussin förväntansfulla deltagare denna regniga söndagseftermiddag. Mest folk i krogbranschen, men i samlingen fanns även en välbekant lokal bryggarprofil.

Reglerna var enkla. Endast ”en stor stark” fick beställas och fanns inget på fat så var det den billigaste halvlitern på flaska som gällde. Elva krogar i Majorna var inbokade samt en obligatorisk Jägermeister någonstans efter halva rundan för att pigga upp blasksega hjärnor.

damarcoskyltOld Town kl 15.00. Spendrups på fat. Vi har redan konstaterat att det inte är något sunkhak, men det blev ändå en bra start på något sätt. Ölet smakade riktigt illa. Sunkbetyget blir dock lågt: 1/5.

Da Marco vid Mariaplan var nästa stopp. 16.00. Vi fyllde upp hela den obemannade baren på övervåningen och serverades Falcon i pint. Nästan lite lyxigt. Den var förvisso smörig, men bättre än Old Towns Spendrups. Fast det börjar ändå ta emot lite efter halva pinten. Atmosfären är bra. Det känns sunkigt på ett skönt sätt med neonskyltar, dov belysning och stinkande pissoar. Och Vegasmaskinen är där. Sunkbetyg: 3/5.

silveretNästa stopp var en förhandstippad favorit: Silverkällan. På uteserveringen står redan 7,2:orna lite söndagskäckt uppradade mellan stammisarna. Där inne faller allt på plats. När vi beställer elva stora stark börjar den hårt sminkade och lite bedagade kvinnan i baren genast hälla upp och frågar lite trött: ”inga minderåriga väl?”.

 

Falcon även här, smörig och metallisk och äckligare än Da Marcos. Ett gott tecken är också att ölen här är billigast hittills, 30 kronor för 40 centiliter. För första gången är också musiken rätt. Under vår stund där hinner jag höra såväl Opus ”Life is Life” och F.R. Davids ”Words” som ”Boys, boys, boys” med tuttdrottningen Sabrina. silvervimpel

Stämningen är total och inget saknas inredningsmässigt. Det är slitet och ofräscht. Vegasmaskin, dammig takfläkt, kladdiga vaxdukar, snuskiga skämt om kredit-lapp, karaokemaskin. Ett ytterligare bevis på sunkstatusen är den vimpel från sunkrunda.nu som stolt pryder väggen på övervåningen. Toan, slutligen, är pricken över i:et. Blött på golvet, en något omotiverad dörrmatta mitt på golvet och varken handduk eller servetter att torka sig på. Sunkbetyget kan inte bli annat än högsta möjliga: 5/5.

 

klippanbingeStärkta och uppfyllda av Silverkällans högklassigt genuina sunk drog vi vidare nedför vackra Älvsborgsgatan och hamnade snart på pizzerian Klippan. Någon fatanläggning fanns inte, men Sofiero på halvlitersflaskor bådade ju för en fin sunkstund. Vi slog oss ner i den inre regionen av restaurangen, vid en obemannad bar, som kändes lite bortglömd. Möblemang à la väntrum i vårdcentral, älghuvud med hagelbössa på väggen, takfläkt och tv med trav var detaljer som vi nöjt noterade. Stämningen började bli lite mer uppsluppen.

Pizzabagaren visade oss en liten cd-stereo i hörnet och en trave skivor som vi fick nyttja bäst vi ville. Det blev en funkrunda med James Brown en stund alltmedan den söta och häpnadsväckande smakbefriade Sofieron rann nedför våra nu mer härdade strupar. Extra sunkbonus måste också utdelas för tre stiligt upplagda tuggummin på toalettens skitiga tvålkopp. Sunkbetyg blir en stark 3/5.

grönabrunnen

Ett stenkast bort ligger Gröna Brunnen. Ett legendariskt rövarnäste. När jag var där för kanske 8-9 år sedan fick man se upp var man satte fötterna och personalen fick sicksacka mellan sovande fyllon. De som lyckades bli utslängda från Silverkällan då var välkomna in på Gröna Brunnen.

 

Naturligtvis var våra förväntningar skyhöga. Men förgäves. Därinne är det rent och prydligt. Två stillsamma sällskap äter mat i lugn och ro. Ingen fylla. Lite skitiga handavtryck på toalettdörrens insida är det enda som minner om fornstora dagar. Vegasmaskin förvisso, men ingen takfläkt. Och ölet som erbjuds är Tuborg Gold. Nästan fint ju. asiafelicia

Besvikna slår vi oss ner i ett hörn och gör vårt bästa för att sunka ner stället själva. Det här är ju stor stark nummer fem så minerna är lite gladare i sällskapet nu. Vad klockan är har jag inte längre koll på. Nu börjar det friseras, asian style, med ätpinnar och majschips. Sunkbetyg: 1/5. Sunkbetyg till sällskapet: 3/5.

Vi går över Jaegerdorffsplatsen och sätter oss på Pizzeria Del Pieros uteservering. Nu ska det sminkas också. Cross-gender så att säga.

 

Faten är slut (”leverans måndag”) så vi får hålla tillgodo med det gamla Östersundsmärket Till (grundat som Östersunds Ångbryggeri 1882, men numera ägt och bryggt av Carlsberg). delpierotill

Fullt drickbart blask. Bryggare Bing slipper till och med ur sig ett; ”Det här är riktig öldrickning!”. Men det är en alldeles för ordinär och välskött pizzeria för att få högre sunkbetyg än 2/5.

Flamsigheten hos deltagarna når nya höjder på promenaden upp till Restaurang Golden LeeKusttorget. Nu bär vi liksom sunkigheten med oss. Falcon 5,2% för 35:- är en bra start. Stimmigheten därinne är också snäppet högre (eller är det bara vi?).

En vilsen stockholmare ansluter sig till sällskapet och nu diskuteras väsentligheter som när det är dags att börja ”twerka”, om Hisingen hör till Göteborg och hur många av oss som egentligen är riktiga infödda göteborgare. Ynka tre av elva tydligen.

goldenleetavlaJag får också strikta order att notera blommorna på borden och att dukarna under glasskivan liknar Burberry. Nu börjar mina noteringar bli något otydliga, men jag ser allt att sunkbetyget är 3/5.

Nummer åtta på rundan heter Majornas Krog och ligger på Karl Johansgatan. En klassisk kvarterskrog med sunktendenser. Även där blir det Falcon i glasen, men det är också dags för en obligatorisk Jägershot. Min tidigare så skarpa blick är nu något beslöjad, men jag noterar åtminstone Jack Vegas-maskiner.

 

majornasbus Här börjar det så smått ”twerkas” också. Sunknivån på (delar av?) deltagarna är nu — efter Jägern — uppe i 4/5. Stället får nöja sig med mer modesta 3/5. Toaletterna är på tok för rena och ölen några kronor för dyr.

När vi, efter lite skyltakrobatik i regnet, når taiwanesiska Evergreen har jag visst inte ens bemödat mig om att ta fram anteckningsblocket. Vi slår oss ned vid ett långbord med kvällens första, och enda, Pripps Blå. Hederligt blask således. Fast nu är deltagarna mer intresserade av att retas med varandra och rentav gå till handgripligheter än att studera inredningen. Det diskuteras urringningar och sminkas lite till. Jag skymtar Vegasmaskiner vid toaletterna och sällsynt fula tavlor på väggen och klämmer därför i med sunkbetyget 3/5.

suggantwerk (2)Restaurang Västerhus, bättre känd som ”Suggan” i vissa kretsar, har bytt ägare och ryckt upp sitt rykte en del. Vi får Falcon Export i glasen och ännu en omgång Jäger — denna gång helt frivilligt, om jag minns rätt. Men att vi så naturligt välkomnas — detta dussin nu tämligen välförfriskade, sminkade, högljudda och, återigen, ”twerkande” stor stark-drickare — det är förstås anledning till en stor fjäder i sunkhatten för Västerhus. Det är ju trots allt söndag kväll. Jag har visserligen inga anteckningar, men väl ett par suddiga bilder på rumpor. Vegasmaskinerna är på plats. Jag dristar mig till att utdela sunkbetyg 4/5. Kanske är det lite väl generöst.

suggantwerkAvslutningen skulle ske på den mytomspunna ”Opiumhålan”, eller Persikogården, som den egentligen heter, som ligger runt hörnet mot Sjöfartsmuseet från Bengans. Ett ställe med rykte som sunkigast av de sunkiga. Jag har varit där, så jag kan intyga att det inte är något ställe för en romantisk middag. Den här kvällen var det dock stängt, så det väntade höga sunkbetyget kunde inte delas ut.

blaskSå där stod vi då i regnet vid Stigbergstorget, utan en ärlig chans att kunna avsluta vår runda på ett värdigt sätt. Jag, som bara bor ett stenkast därifrån, började känna att min stor stark-kvot var uppfylld. Jag var också väl medveten om att sonen skulle lämnas på skolan nästa morgon. Jag smet helt enkelt hem och bråkade med portkoden en stund.

 

Ryktena gör gällande att andra deltagare fuskade och gick ner till ett annat hak och drack alldeles för bra öl. Men det kan väl inte vara sant?

silverpärlaResultatet av denna vetenskapliga, antropologiska sunkrunda i Majorna augusti 2014 är förstås att Restaurang Silverkällan går i mål som ohotad segrare. Kanske inte helt otippat. ”Opiumhålan” får vi ta itu med en annan gång. Sedan väntar sunkrundor på Hisingen, i Östra Göteborg och kanske Högsbo-Frölunda. Fast vi väntar nog ett tag med det. Jag tänkte åtminstone dricka några goda öl emellan.

 

 

 

bingemedaljFörresten hade jag egentligen tänkt skriva ihop det här direkt när jag kom hem efter rundan i söndags. Jag hade någon slags bild av att det skulle bli mer stilenligt, ärligt och levande på så sätt. Ni ska vara väldigt tacksamma för att det inte blev så.

Avslutar med ett litet stämningshöjande potpurri bilder från den minnesvärda kvällen. Håll tillgodo.

Skulle någon inte vilja vara med på bild här, så hör av er så plockar jag genast bort bevisen. 

 

 

damarcobar damarcofalcondamarcoväggevergreenprippsblå

 

feliciatattoo goldenleefalcongrönatuborg klippanbanan klippanbarklippanmys klippantoadörr klippantuggummi klippanälgmajornasbärs majornasjägersilverfalcon silverkredit silverkällanbarsugganfalcon

Små grodorna hoppar i galen stouttunna

froghopsSamarbetsbrygd. Fortfarande något som varje hantverksbryggeri måste göra med jämna mellanrum för att hålla huvudet högt i craft beer-gemenskapen. Ofta verkar det dock handla mer om hajp och att hänga med ”rätt” bryggerier än att faktiskt brygga ett gott öl. Att skapa någonting tillräckligt extremt för att folk inte ska våga kritisera det, av rädsla för att inte ”fatta grejen”. Men ok, fine, jag kanske är orättvis nu. Det blir ju antingen bra eller inte, helt enkelt. Låt oss säga det.

Den här gången blev det inte bra. Alls. Väntar du dig en Imperial stout, som utannonserat, så glöm det. Den är förvisso svart, men besk så in i helvete. Här är varenda spår av en stout utrotad. Fullständigt. Den kanske finns där bakom någonstans, men försök hitta den, den som kan. Jag blir faktiskt provocerad. Nej, det bidde ingen stout, det bidde en, öh, cascadian dark ale kanske, en american black ale… Kalla den vad du vill, bara inte ”pale” och ”black” i samma mening, tack. Och framförallt inte stout.

Nog misstänkte jag att den skulle vara lite humlebesk, så därför köpte jag bara en flaska när den släpptes 2 juni. Tänkte låta den stå och humla av sig ett år eller så. Men när jag var på Systembolaget på Karl Johansgatan häromdagen blev det ett impulsköp. Nyfikenheten tog över. Lika bra att ha det gjort. Nu vet jag att den måste stå i två år. Minst.

Frog Hops to Amager är bryggd på danska Amager Bryghus i maj 2012, i samarbete med Fred Karm från Ohiobryggeriet Hoppin’ Frog. Jag är ett gammalt fan av Amager. Håller till exempel fortfarande bryggeriets Hr Frederiksen som en av världens bästa stouts. Och jag har haft många fina stunder med Hoppin’ Frog-brygder som BORIS och DORIS och till och med Hoppin to Heaven IPA. Men det är ju för fan en IPA, den ska vara besk. Det här sägs vara en ”Imperial Wheat Stout”. Sickna jävla dumheter.

Den är tydligen bryggd med hela åtta maltsorter, men hur ska man kunna hitta dem under denna heltäckningsmatta av aggressiv högalfaintensiv amerikansk humle (Tomahawk & Chinook)? Jag bara undrar? Och två sorters vetemalt. Jaha. Kanske det. Vem vet?

Den är relativt lätt för sina åtta procent och visst sitter det lite kaffe där i kinderna, men humlebeskan äter upp allt. Allt. Det blir faktiskt löjligt. När jag sent omsider tvingat i mig halvlitern (japp, 50 centiliter) och lägger mig — efter noggrann tandborstning, barn! — är det inte med en fräsch kariesrensad andedräkt som vanligt. Nix. Den har inte en chans mot humlebeskan här. Och jag snålar inte med tandkrämen, ska ni veta. Jag drömde säkert mardrömmar också, men det minns jag inte säkert.

Jag må ha förlorat såväl perspektiv som humor här, men jag kan inte uppfatta något kul med denna pseudostout. Bara en oprovocerad attack mot mina smaklökar.

Jag ber om ursäkt för svordomar ovan, men det var faktiskt längesedan jag blev så upprörd av ett öl. Nuförtiden blir jag mest mätt, trött, blasé eller möjligtvis lite irriterad. Den här gången blev jag rent förbannad. Frog Hops to Amager är ett hån mot allt som kallas imperial stout. Varför vill man håna någonting fint? Varför tänja gränser på bekostnad av behagliga smakupplevelser? Och 99/100 på Ratebeer!? Jag fattar ingenting.

Blir ni ändå nyfikna så heter importören Elixir och den finns fortfarande kvar i närmare sextio Systembolagsbutiker.

Monk och munköl american stajl

brothertheloniousDet var nog två år sedan jag drack Brother Thelonious senast och säkert lika länge sedan jag spelade den egensinnige pianisten som ölet är en hyllning till. Så jag gör två flugor på smällen här och hoppas på kära återseenden.

Straight, No Chaser”, Thelonious Monks album från 1967 åker på och en vackert vin-/kopparröd vätska med beige skum faller i glaset.

Doften är diskret, vagt belgisk.

Regnet smattrar som på beställning utanför, Charlie Rouse smeker fram Ellingtons I didn’t know about you på tenorsaxen och Monk klinkar hummande strax bakom. Glaset värms sakta upp. Det här blir nog bra.

Värmen behövs. Kallt är ölet väl tamt, men klostertonerna smyger sig sakta fram med temperaturen. Då kommer karamell, choklad, dadlar. Viss sötma, men en förvånansvärt torr munkänsla. En värme av alkoholen sprider sig i magen. En alkohol som är närvarande även i smaken. Lite romaktigt sådär. Inte underligt med de 9,4 procenten. Eller är det Monk som värmer? Det börjar bli svårt att skilja dem åt.

Eller förresten.

Inte särskilt.

monk-straightnochaserMonks musik är komplex. Busigt kantig ena stunden och smekande strömlinjeformad nästa. Harmonisk och kompromisslös (”okorrumperad” med Bill Evans ord). Ständigt närvarande. Precis som jag vill ha mina starka mörka belgare.

Men det får jag ju inte riktigt här. Brother Thelonious är inte så komplex som den vill vara. Den saknar belgarnas djup och mystik. Smakerna har ingen riktig botten att falla tillbaka på, inte tillräckligt mycket kropp att landa i.

Till skillnad från Monks musik.

Brother Thelonious, en ”belgian style abbey ale”, bryggs av amerikanska North Coast Brewing Co och distribueras i Sverige av Great Brands. För varje flaska som säljs skänks en summa pengar till Thelonious Monk Institute of Jazz, en organisation som bland annat jobbar med att stötta unga jazztalanger. Det är fint, så köp gärna en flaska eller två.

Den är dessutom god, även om jag kanske låter lite gnällig här ovan. Det var inte riktigt min mening. Men jämförs man med såväl Monk som munköl så kan det lätt bli så. Det kan ni väl förstå?

*

Om ni förresten undrar vad det är som skymtar i bakgrunden på mitt foto så är det bara lite smygreklam för en bra ölbok.

Pot Belly Brew Shop + Beer & Beyond = Sant

IMG_6080Kära humlehuliganer och maltmuppar, här har vi glada nyheter!

Ett urval böcker från Beer & Beyonds lager finns nu uppställda till försäljning i den eminenta hembryggarbutiken Pot Belly Brew Shop på Engelbrektsgatan 59 (mitt i Göteborg, vid Heden).

Det är bara ett litet urval än så länge, av såväl förlagsnya som begagnade böcker om öl, hembryggning, bryggerier och annat skoj. Men hittar man något i webbshopen man vill ha, så fixar vi också så det snabbt kan hämtas fraktfritt hos Pot Belly. Fiffigt va? Går försäljningen bra kan dessutom sortimentet komma att utökas.

I butiken finns allt som kan behövas för att brygga öl hemma, från redskap som hinkar, silar och mäsktunnor till nödvändiga ingredienser som jäst, malt och humle. Så shoppa loss vetja och lägg en bok i varukorgen också, så blir alla nöjda. Välkomna!

En 80-årig vän och drinkare

drinker-omslagNi har kanske redan sett citatet här ovan.

Beer, a drink which is neither a king nor a prince among drinks; but a friend

Där har ni tonen. Klart jag föll för det. Jag behövde inte läsa länge innan anteckningsblocket kom fram. Citatvänliga fraser sipprar fram på var och varannan sida.

A Book about Beer by a Drinker utgavs i London 1934. Det är en liten anspråkslös grön och orange skönhet med tidstypiska gula bokstäver på blått skyddsomslag. En raritet, men också, skulle det visa sig, en vän.

Vem som döljer sig bakom pseudonymen ”A Drinker” är har jag inte lyckats klura ut än, men jag har inte ansträngt mig mer än med lite googleforskning.

drinker-ryggDet här är en bok skriven ur en drinkares perspektiv. Inte snobbens, inte von Obens, inte den mässande lektorns. Och den är skriven för drinkaren (”To the drinker I speak”). Redan i förordet uttryckligen förbjuder han ”teetotallers” (nykterister) att läsa boken. Författaren (vem det nu är) tar avstamp i sitt missnöje med att öl inte tas på samma allvar eller visas samma intresse som vin (“Wine is on every lip: beer in every stomach”, ”Pages of prose and near-prose are devoted to the qualities of wines: not a word to the qualities of beer”).

Det är inte det att han vill göra ölet märkvärdigt och fisförnämt (”Beer drinkers are not so pernickety and Pecksniffian”), bara att det får den plats det förtjänar, som landets trots allt populäraste dryck. Folkets dryck.

I think that beer is the superior drink; a drink more humorous and convivial, a drink better suited to the English genius; a rather round and ruddy drink, a satisfying drink.”.

drinker-baksidaMed humor, kunskap och skärpa behandlas så ölets historia, ingredienser, bryggning och hantering. Han diskuterar val av glas eller bägare, fat eller flaska – “In the view of the violent purist (and all purists are violent) bottled beer is barbarism”, liksom priser, stilar och alkoholhalt.

Även näring och hälsa behandlas. Öl är förstås hälsosamt. Och det borde serveras till de äldre eleverna (eller, han skriver egentligen ”boys”, men betänk att det här är skrivet 1933) i skolan igen, precis som förr.

Fylla och våld: “It is possible for people who are built that way to become fighting drunk upon almost anything; but it is more difficult to become fighting drunk upon beer than upon any other drink.”. Inga “lager louts” här inte.

Ett kapitel behandlar öl och mat. Det mesta, utom ägg, verkar funka. ”One of my personal favourites is green salad with bread and butter and beer and nothing else at all. This provides a complete and satisfying meal.”. Han rekommenderar en halv pint bitter istället för eleven o’clock tea eftersom det helt enkelt ”smakar bättre än te” och ”because it’s more hygienic” (?). Kanske han utmanar ödet där i tedrickarnas konservativa näste, men han menar rentav att tedrickande på morgonen är ”unquestionably an insult to the stomach”. Dessutom vill han göra det obligatoriskt med ölutskänkning överallt där det serveras mat; ”The beer will convert a barbarous rite into a civilized occation”.

drinker-skyddsomslagAllt som allt är det här en fascinerande och synnerligen underhållande bok skriven från en “drinkares” synvinkel för faktiskt åttio år sedan. Vilket tidsdokument! Och det är en drinkare som verkligen gillar öl: “As a drinker I claim the right to contradict the classical statement that all beer is good beer“.

Ju mer man läser ju mer sympatisk blir författaren. Man närmar sig honom. Han talar inte till konnässörer, myndigheter eller politiker. Han talar direkt till oss. Vi som njuter av att dricka öl. Att han är lite rapp i käften stör ju inte heller. Vem vill inte ha den här killen vid sin sida på ölresan genom livet?

Upon both mind and body, then, beer exercises a gracious and salutary influence. It civilizes and sustains; it feeds and refreshes; it soothes and humours. As an influence no other drink can compare with it in humanity and companionability. It adjusts the human machine to its optimum working condition.