Ekfat, Madeira, Yeti & Jag

oayeti2012Här sitter jag i kvällningen och avnjuter en Great Divide Oak Aged Yeti. Buteljerad i september 2012. Den är lagrad hemma i min lägenhet sedan dess. Drygt två år alltså. I rumstemperatur. Jag har ingen annan möjlighet för tillfället. Mörkt och stillsamt förvisso, men i rumstemperatur. Något som sägs skynda på lagringsprocessen med kanske närmare 50 procent. Något som inte brukar anses idealiskt för lagring.

Jag vet inte jag.

Mjuk i kanterna borde den vara efter fyra semiår, eller hur? Det är den inte. Den är tämligen hård, tuff och tjurigt bränd. Kampvillig. Några vaniljtoner hittar jag inte. Möjligtvis lite choklad, om jag anstränger mig. Sherry och portvin lyser också med sin frånvaro. Här är det hårda puckar; aska och kol. Jag gnäller inte. Jag gillar verkligen kompromisslösa tjurskallar, men nu var det ju lagring vi talade om. Och då vill jag att något sött och elegant sipprar fram ur den härdade gruvarbetarkroppen. Då vill jag byta kängorna mot lågskor och låta läpparna klibba ihop sådär sexigt dekadent.

”Ha tålamod” säger någon, och tycker att två år är en fis i vintageuniversum. Sant, säger jag då. Jag drack, för något år sedan, en Oak Aged Yeti som varit lagrad i fem år. Under bättre förhållanden. Och där var sherryn — diskret förvisso, men ändå — och mjukt trä och rundhet. Den var inte tvär längre, den var… följsam och villig. Den hade garden nere och den där elegansen som jag suktar efter. I doften mer portvinsdam än gammal gubbe. Fem år.

Jag vet att det bland delar av ölnördarna finns en skepsism mot att lagra imperial stout. Jag håller delvis med. Oxidering kan ge toner av wellpapp, olivröra och ålderdomshem, men inte alltid. Ibland sker det där magiska. Plötsligt smakar den där gamla oxiderade stouten Madeira och Maria Lang. Och ibland går det fort. Här kommer jag in på det här med lagringstemperatur. För om madeiriseringen kommit igång efter fem svala år, borde då inte något hänt efter drygt två rumstempererade? Uppenbarligen inte. Kanske lagras det jämnare och snyggare med ”rätt” temperatur? Kanske jag bara skulle väntat ett år till? Ett halvår?

Jag tillhör dessutom de där tjuriga old school-stötarna som vill ha min stout fet, söt och maltig. Jag stör mig på markant humlebeska diton, vilka idag — enligt amerikansk modell — är legio. Därför har jag lite Gonzo och annat bös stående. För att humla av sig lite. Därför envisas jag också med att lagra stilen. Vad har jag för val? Jag kan ju inte leva på bara Fuller’s och Founders imperial stout. Eller?

Kanske hamnar vi till slut i det där med mitt tålamod ändå. Jag vet inte. Jag får väl återkomma när jag grävt djupare in i mina rumstempererade skåp.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *