Full rulle #7

craftingmohawk

Var? Haket, Första Långgatan 32, Göteborg.

När? Måndag 20 april kl 18-22.

Ölvänner och cineaster! Det är dags för sjunde upplagan av Full rulle, filmklubben för törstiga och vetgiriga. I samarbete med Haket och Mohawk Brewing Company fyller vi glasen och lyfter blicken mot bioduken.

Filmen heter Crafting a Nation: one craft beer at a time och är en amerikansk dokumentär från 2013. Vi får bekanta oss med ”den amerikanska drömmen” ur hantverksbryggarens perspektiv. Vi kikar in hos stora som små mikrobryggerier, från kust till kust, och möter människor med idéer, visioner, längtan, vilja och en gemensam kärlek till öl bortom storbolagsblasket. Det är en entusiasmerande film om entreprenörskap och jävlaranamma, om kraften i det småskaliga och närproducerade.

Den här gången har vi äran att ha Mohawks grundare Stefan Gustavsson på plats. Med sig har han ett unikt fat skummande dryckjom, ”öl med attityd”, passande för kvällens tema. Mohawk Brewing Company grundades 2010 och ”brygger oväntat smakrika öl i modern stil men lika ofta inspirerat av gamla traditioner”. Genom åren har det blivit ca 45 lanseringar på Systembolaget och närmare 30 experimentbrygder på fat.

http://mohawkbrewing.se/

Ni är välkomna ner i källaren från kl 18 och filmen börjar kl 19. Filmen är på engelska och är 95 minuter lång. Vi gör en paus i mitten för bensträckare och påfyllning. Baren är öppen hela kvällen.

Beer & Beyond har ett bokbord med ett gäng nya och gamla skrifter om öl och bryggerier. Kontanter eller Swish är det som gäller.

Inträde och en öl kostar endast 100 kr och köps på plats. Jämna pengar och kontanter uppskattas. Platserna är begränsade så det är först till tapp som gäller. Kom i tid.

Frågor? Maila: info@beerandbeyond.se

Facebookevent.

Välkomna!

beerandbeyond.se | kunskap & törst

Brew Britannia

brewbritanniaI brist på uppdateringar bjuder jag på en liten bokrecension. Texten var ursprungligen tänkt att publiceras på annat håll och är därför lite kort hållen. Håll tillgodo.

Brew Britannia: The Strange Rebirth of British Beer av Jessica Boak & Ray Bailey
Aurum Press 2014

Här har vi en såväl ambitiös som lyckad sammanfattning av ölbranschen i Storbritannien de senaste femtio åren. Från caskkramare till craftkrämare. Författarna, som till vardags bloggar på boakandbailey.com, har lyft på varje sten i den brittiska bryggmyllan. De har intervjuat nyckelpersoner och lusläst bryggeritidningar. Faktaunderlaget och detaljrikedomen är imponerande.

Lyckligtvis är den även underhållande. Inte minst tack vare branschens alla udda karaktärer; hippies, taxichaufförer, mytomaner och Monty Python-medlemmar. Vi får följa bildandet av CAMRA på nära håll, vi möter hantverksbryggaren som blev bananodlare och lär oss att kampen mellan stora och små knappast är något modernt fenomen.

Den viktigaste lärdomen boken ger är kanske att ingenting är svart och vitt. Att låsta positioner inte främjar god ölkultur. När CAMRA och dess viktiga kamp för real ale på sjuttiotalet i senare tiders craft/hantverksboom istället blir en konservativ bromskloss så har någonting gått fel. En tankeställare för dagens ölnördar och ölfrämjare.

Boken finns förstås hos Beer & Beyond.

Det här med musik på krogar

thebandJag satt för ett tag sedan på en krog här i Majorna, Göteborg utan att ta någon egentlig notis om vad som kom ur högtalarna. Plötsligt höll jag på att sätta min Beerbliotek i halsen. Den där basgången, den kände jag igen. Det var inte det vanliga lullet av friktionsfri konsensuspop. Det tog några förvirrade sekunder av letande i den något igendammade musikaliska hjärnbarken, sedan kom jag på det: NRBQ. Eller rättare sagt Terry Adams från NRBQ och introt till Beautiful Lover från 2009 års album Holy Tweet. Fantastiskt! Eller, vänta nu… nä, det var ju inte den. Alls. Såklart. Hur kunde jag inbilla mig det?

För har man ett musikintresse som sträcker sig ett uns utanför rockklassiker och dagens topplistor så kan man drömma om att bli positivt överraskad på krogen. Undantag finns lyckligtvis. På The Bishops Arms Järntorget kan man få såväl Big Star som Nick Lowe till sin Arbetarporter, tack vare barchefens fäbless för powerpop. Och när jag satt på Oliver Twist någon gång i höstas och sådär lite lokalpatriotiskt klunkade Ocean Glenn No 5 på cask dök självaste Frankie Fucking Miller upp i högtalarna. Sällan har en öl smakat så gott. Min lycka var pinsamt svår att dölja. Med lite tur kan man också få höra Sex Pistols eller lite twangig honky tonk på City pub. Och när vi ändå är i det tämligen osexiga Avenyområdet så måste ju 3 små rums softa västkustjazz nämnas.

Annars är det mest Absolute Rock.

Jag har länge undrat varför. Jag har såklart inget emot Neil Young, AC/DC eller Simon & Garfunkel. Tvärtom. Sades softporriga cocktailsoul funkar utmärkt, Led Zeppelin svänger rätt bra så länge Robert Plant inte gapar för mycket och ja, Elvis Suspicious Minds är bra, men snälla, inte en gång till.

Men vad är grejen egentligen? Finns det verkligen inte en själ i krogbranchen som har grävt djupare i en skivback än så? Har de bara Star Wars-filmer och Greatest Hits-plattor hemma? Är det verkligen ingen som har hört The Plimsouls? Har alla missat swamp pop-hjältarna i Cookie & the Cupcakes? Har de aldrig gråtit till en George Jones-ballad? Har ingen headbangat till Reigning Sound eller Heartless Bastards? Har Richard Hawleys storhet gått alla restauranganställda förbi? Är hela branschen uppbyggd på Spotifylistor baserade på senaste numret av Nöjesguiden? Har inte krogpersonal någon musiksmak?

Det här är allvarligt. Jag har fan krav. Jag är rätt kräsen när det kommer till öl. Jag kräver inte hajp eller nyheter längre (jag orkar inte ens ticka jämt längre), men det ska tamejfan vara gott. Det ska vara kvalitet, balanserat. Det kan betyda Omnipollo, Founders eller Cigar City såväl som Fuller’s, Köstritzer eller Oceanbryggeriet. Hellre dricka än smaka är min melodi nuförtiden. Balans och drickbarhet är vad jag vill ha. Men det ska vara gjort med själ, hjärta och distans. Och det gäller även musiken.

Men fan heller. Inte ens The Band får man höra. Istället blir det Oasis, The Smiths, den där fula Nirvanatrummisens urtrista nya Brothersrock-band eller någon annat trött och/eller ointressant ungdomar-gillar-det-här-indie man tvingas att sänka pinten till. Ingen verkar ha hört talas om Lennart Persson, Lester Bangs eller att det finns något som kallas Southern soul. Det är genuint tragiskt. Jag längtar verkligen efter den krog som serverar en Brekeriet till tonerna av Chuck Prophet eller Joe Barry. Det är inga höga krav. Men det lär jag väl få drömma om.

Så jag avslutar väl istället min The Kernel Imperial Brown Stout London 1856 till Songs of Bodas nya album (ja, jag är kompis med honom, men det spelar ingen roll, det här är genuin musik, på riktigt) och knyter näven i fickan en stund till.