Noshörningsfis långt ner i halsen – en spontan och förvirrad ölrecension

LaLunaRossaJamendåså. Här blir ju inga barn gjorda. Varför inte riva av en liten spontanrecension istället. Ja, då menar jag inte spontan som i spontanjäst förstås, utan att recensionen i sig blir spontan. Ni hajar? Skjuten från höften liksom. På lösa boliner. Här & nu. Utan skyddsnät. Ett rop i mörkret. Ett brev utan avsändare. En… stopp nu.

Fast man kan nästan tro att vi rör oss i lambikland (Ja, jag har bestämt mig, jag skriver lambik med k. Det känns närmare, mer hemma. Har alltid tyckt att lambic med c känts lite konstlat och artyfarty liksom. På svenska alltså. Så jag skriver lambik med k hädanefter, ok? Vem hänger på? Sorry förresten att jag bryter mot alla grammatiska regler här nu med en massa osammanhängande meningar mitt i en parentes. Det är ju inte klokt! Jag ska sluta nu).

Kolsyran är obefintlig. Vätskan är murrig och amberfärgad. Tung liksom. Näsan fylls av bär och syra. Jag luktar igen. Bär och syra. Och trä. Läder. Den har stått i kylskåpet rätt länge nu. Förmodligen sedan den släpptes på Systembolaget. Jösses, det är ju ett år sedan, ser jag nu. Av någon anledning har den hamnat längst bak hela tiden. Konstigt. Kan det vara för att den har bäst före 2040? Nä, det kan jag inte minnas att jag läst innan. 

Vad tyst det är. Vad kräver det här för musik? Funk? Är det Brettanomyces? Nog är det lite läder där i gommen också, men Brett? Nja. Syrlighet däremot, en syrlighet som balanserar läskigt nära vinäger, men… en klunk till… plommon? Skarp syrlighet. Vass. Men inte vinäger. Ta bort det. Det här är gott. Men inte belgiskt gott. Varför säger jag så? För att jag vet att det är en italienare? Jag vet inte. För att bondgården inte är skitig nog? För visst är det bondgård. Men inte komockor, tånaglar och spädbarnsbajs. Ost & fötter. Noshörningsfis är för övrigt en av de mer innovativa noteringar jag läst om lambik på sistone. Nej, här är mer välstädat. På gott och ont. Italienskt.

Musik var det ja. Varför är det första jag kommer att tänka på Negazione? Ett italienskt hardcoreband jag inte lyssnat på sedan jag hade Jesus var en tomte målad på skinnjackans rygg. Ser man på, det finns ju en låt på Spotify. Men det orkar man ju inte med idag. När man är gubbe. Tur att den snabbt tog slut. 1,27.

Hoppsan! Där åkte bottensatsen i. En mörk spökplump av jäst och ölbös. Spännande. Nu ser det mer ut som tjock tomatjuice. Eller blod. (Jag drömde att jag var jagad av djävulen inatt. Nej, jag är inte religiös. Skum dröm. Riktigt otäck. Själva djävulen. Minns inte hur han såg ut, men det var han. Jag gömde mig på en toalett och kräktes i skägget av rädsla. Det fanns inget vatten i handfatet så jag fick lyfta bort locket på toalettstolen och tvätta mig i det rostfärgade vattnet där. Han stod utanför och ryckte i handtaget. Skrattade. Sen minns jag inget mer. Vaknade med kanske den brutalaste huvudvärk jag haft i hela mitt liv. Den satt långt ner i pannan, som ett regntungt, långsmalt moln strax över ögonen och värkte rakt igenom skinn och ben. Värkte så hårt att jag blev rädd. Jag gick upp och tittade mig i spegeln och mina ögon var verkligen knallröda, blodröda. Och det gjorde så ont att jag var nära till tårar. Den har lättat nu, huvudvärken, men den höll i sig till långt in på morgonkvisten och krävde ett par tabletter.)

Vad är det nu då? Tobak och körsbär. Syrlighet långt ner i halsen. Laktobaciller. Långt ner i halsen. Har ni läst Skärseld? Porrstjärnan Linda Lovelace självbiografi. Jag minns den som stark. Läste den i slutet av åttiotalet och erinrar skarpt hur den brutalt tog glansen ur stjärndelen av hennes titel. Nåväl. Det närmar sig botten av glaset och nu är det grumligt värre. Jag gillar ju det. Är en sådan som alltid snurrar den sista fjärdedelen i flaskan och häller hela grumliga rasket i glaset. Jag vill ha jästen, partiklarna, estrarna, smakerna, det zombieaktigt levande eller halvsovande där i botten. Alla är vi olika. Det ser smutsigt ut och det lämnar en dyaktig hinna på glaset när jag cirkulerar det. Det ser inte aptitligt ut. Men gott är det. Riktigt gott.

Nu är det inte mycket kvar. Smuttar. Snurrar. Doftar. Jord. Blomjord och bär. Och den där syrligheten. Hela vägen. Långt ner i halsen. Det där med musik det glömde jag visst av. Men jag är tacksam för att ha fått umgås med La Luna Rossa en stund. Birrificio del Ducato heter bryggeriet. Den är bryggd 2009, lagrad på Amaronefat och buteljerad 2011. Den kommersiella beskrivningen på Ratebeer lyder: ”Blend of Krisopolis (a new beer, that will be available in the future, fermented in barrels for 2 years, then Morello cherries are added to it), with a part of Ultima Luna (Barley Wine matured in Amarone barrels, with Marasca Morello cherries) and a part of young beer.”.

Jag tror dessvärre att den är slut på Bolaget nu, men ni kan ju alltid kolla med sympatiska Original Brands STHLM om det finns några flaskor kvar som står och dammar. Den är definitivt värd att leta upp. Och den går ju inte ut förrän 2040 trots allt.

Brew Britannia

brewbritanniaI brist på uppdateringar bjuder jag på en liten bokrecension. Texten var ursprungligen tänkt att publiceras på annat håll och är därför lite kort hållen. Håll tillgodo.

Brew Britannia: The Strange Rebirth of British Beer av Jessica Boak & Ray Bailey
Aurum Press 2014

Här har vi en såväl ambitiös som lyckad sammanfattning av ölbranschen i Storbritannien de senaste femtio åren. Från caskkramare till craftkrämare. Författarna, som till vardags bloggar på boakandbailey.com, har lyft på varje sten i den brittiska bryggmyllan. De har intervjuat nyckelpersoner och lusläst bryggeritidningar. Faktaunderlaget och detaljrikedomen är imponerande.

Lyckligtvis är den även underhållande. Inte minst tack vare branschens alla udda karaktärer; hippies, taxichaufförer, mytomaner och Monty Python-medlemmar. Vi får följa bildandet av CAMRA på nära håll, vi möter hantverksbryggaren som blev bananodlare och lär oss att kampen mellan stora och små knappast är något modernt fenomen.

Den viktigaste lärdomen boken ger är kanske att ingenting är svart och vitt. Att låsta positioner inte främjar god ölkultur. När CAMRA och dess viktiga kamp för real ale på sjuttiotalet i senare tiders craft/hantverksboom istället blir en konservativ bromskloss så har någonting gått fel. En tankeställare för dagens ölnördar och ölfrämjare.

Boken finns förstås hos Beer & Beyond.

Tomtegruit?

gruitJag ska hålla mig kort. Tycker nämligen att hembryggaren själv, CarlBryggeri Spritköket sammanfattar det här experimentet alldeles utmärkt själv.

Vi snackar Gruit här, en historisk örtkryddad ölstil som bryggdes innan humlen hade gjort sitt intåg. 

Här bjuds på lätt rökighet, rejält med syra och en komplex kryddighet. Av de sju örterna här (rölleka, enbär, pors, älgört, johannesört, ljung och gråbo) inbillar jag mig att det är pors och enbär som visar sig tydligast i smaken. Men så är jag ingen örtagårdsmästare heller.

Mest överraskad är jag över balansen och drickbarheten. Det är inget man drar ett sexpack av förvisso, men min 33:a glider ner förvånansvärt snabbt. Spännande, intressant och… nästan gott.

Tack för den historiska upplevelsen Carl, och glöm nu inte att spara några flaskor till International Gruit Day den 1 februari.

Good Old Midlands

midlandsJag är en sucker för brittisk ale. Kan inte hjälpa det. Jag har allt gjort mina amerikanska humlerace så det räcker och blir över, men när jag idag vill dricka — inte smaka — så är det knappast över Atlanten jag sneglar. Är man törstig sitter nämligen en pint maltig bitter bättre än ett flytande grapeskal. Och snackar vi porter och stout av det imperiala slaget eller kornvin så vet nog den som följt mina texter att jag föredrar de brittiska, sötare varianterna.

Därför blev jag förstås glatt överraskad när det damp ner en låda blandat brittiskt godis från nya Östersundsbaserade ölimportören Holy Grale på Beer & Beyond Headquarters. Lådan ifråga kallas Best of Midlands – Winter Edition beer box och består av sex olika mörkare ale (4 st 50 cl & 2 st 33 cl) från lika många bryggerier; samtliga verksamma i ett område i mellersta England som kallas Midlands.

Jag har tidigare positiva erfarenheter av Holy Grale från SBWF i höstas. Hängde några gånger vid deras monter och drack milda maltigheter som Hobsons Postmans Knock och Hobsons Town Crier. Det är välkommet med en ny importör som satsar på lite traditionella brittiska brygder, något vi inte är särskilt bortskämda med i Sverige. Om jag får spå lite tror jag dessutom att det är något som med tiden kommer efterfrågas mer och mer. Inte bara brittisk ale, utan kanske också krispig tysk pils, baltporter och, varför inte, svagdricka. Fler än jag kommer nog återupptäcka de mer traditionella stilarna efter att ha fått sitt citrusbegär tillfredsställt efter år av amerikanska humlerundor.

manorMen nu var det ju boxen vi pratade om. Jag börjar med Hobsons Manor Ale. En bitter som faktiskt inte imponerade på fat på SBWF heller. Den har en söt, maltig doft av honung, men också lite citrus och tyvärr något mer kemiskt, tvåligt. Smaken är nötig med drag av sött bröd och kaka och en beska som kryper sig på allt mer efter hand. Jag saknar balans. Den är drickbar, men jag lyckas inte riktigt bli vän med den.

 

 

 

levellerSpringheads The Leveller är näst på tur. Här har vi (jord)nöt, choklad, kaffe och karamell i doften. Smaken är kraftfullt maltig, nötig med försiktigt brända toner och en märkligt paradoxal torr sötma. Enligt bryggeriet är den bryggd i ”Trappist style”, men vad det skulle betyda har jag ingen aning om. Här är det brittiskt ut i sista karamellmalten och med tanke på den modesta alkoholhalten på 4,8% har den imponerande kropp. Kanske lådans bästa.

 

 

 

mudcityNästa, Sadler’s Mud City Stout, kommer inte långt efter. ”Brewed with raw cocoa, vanilla pods, flaked oats, wheat and a complex blend of beautifully dark malts” bådar ju gott liksom. Här är det svart vätska med stiligt ljusbrunt skum. Kakao, vanilj och sött bröd i näsan. Den är fyllig för sina 6,6 procent och har en len och skön munkänsla. Munnen fylls av brända rosttoner och drag av kaffe, vanilj, choklad och smaskig maltsötma. Ett försiktigt syrligt drag spökar i såväl näsa som på tunga, förmodligen är det vetet som busar, men allt balanseras upp stiligt och torrhet och sötma börjar nästan bli kompisar. Det här är en vardagsstout som heter duga.

 

stonedead6,66% alkohol bjuder nästa öl på (sug på den Iron Maiden). Stone Dead från Lymestone Brewery är annonserad som en imperial stout och etiketten pryds av fladdermöss och gravstenar. ”Full moon brewed for extra body”. Fram med vitlöken och krucifixen. Nja, nu tar vi det lite lugnt. Den mörkt bruna, nästan svarta, vätskan har ett snyggt brunt skum som relativt snabbt kryper undan. Doften är rostad; kaffe, läder, men också lite bränt gummi. Smaken är brittiskt nötig med kaffetoner, choklad och, som jag misstänkte, fenoliska drag. Kroppen är på plats och med stigande värme höjs alla positiva smakegenskaper ett snäpp eller två. Stilen skulle jag närmast kalla foreign stout och jag skäms inte att rekommendera den, trots fenolerna.

sadlleDet stilmässigt modernaste ölet i denna sextett måste ändå vara Saddle Black från Purity Brewing Co. Här har vi nämligen en cascadian dark ale, eller som bryggeriet kallar det, ”hoppy black beer”. Bryggd med rök-, choklad- och svartmalt och kryddad med Nya Världens Chinook och Cascade borde ju det här vara en sån där citrusbesk svart bastard som jag slår bakut av. Men inte. Visst, humlen är tydlig i doften, liksom kryddighet och rök och smaken har sin beskärda del av samma varor. Men med balans. Beskan tar aldrig över och bakom hela anrättningen vilar en maltbas som inte ruckar på sig i första taget. Överraskande bra för stilen, som helhet.

 

blackSom final hade jag sparat Black, denna ”russian imperial stout” på 7,2%. En ”deep, dark and complex” rackare om man får tro bryggeriet Battledown.

Pyttsan. Redan den rödbruna, lite blaskiga färgen skvallrar om något annat. ”Sega råttor” säger min sjuåriga son om doften och själv känner jag bara marsipan. Stout? Med en smörig munkänsla, tunn och vattnig kropp och en något syrlig smak kan detta inte betraktas som något annat än ett fiasko. Om än med vaga chokladtoner. Bryggeriet föreslår krämiga ostar och stuvningar till Black. Själv kan jag knappt se den backa upp en halvtaskig kvarterspizza.

En tråkig avslutning på en mixbox som ändå överlag ger en bra bild av vad man kan vänta sig från, för oss okända, mörka vinteröl från Midlands. Ett hedervärt projekt som jag hade stöttat till hundra procent om det inte vore för priset. 343,90 för 2,66 liter är helt enkelt lite för saftigt, särskilt som två av ölen inte riktigt levererar, åtminstone inte enligt mina smaklökar. Fast det är ju mina det. Köp gärna en låda själva och prova. Det lär finnas några kvar ute i landet. Numret är 89602.

Julklappstips till hembryggaren

olbryggarbokenÖlbryggarboken av Peter M Eronson

Nej, jag är ingen hembryggare. Jag har ett gammalt set från Lilla Köksbryggeriet som har fått stå och damma alldeles för länge. Jag fick känsla för feeling ett tag där i början och köpte sil, kokkärl, extra malt och humle. Men det blev aldrig av.

Ändå har jag mage att rekommendera den här nyutkomna boken.

Här finns allt om vilken utrustning som behövs och hur man går tillväga. De fyra huvudingredienserna betas av en och en, olika ölstilar presenteras och fina listor över olika humle-, malt- och jästsorter saknas inte heller. Lägg till närmare 50 recept, intervjuer med såväl hembryggare som etablerade bryggare och snygga fotografier av bl a Robert Helberg så har du en klockren julklapp till släktingen/vännen/partnern med ölbryggardrömmar. Eller till mig, så kanske jag kommer igång någon gång.

Köp den gärna av Beer & Beyond.

Ekfat, Madeira, Yeti & Jag

oayeti2012Här sitter jag i kvällningen och avnjuter en Great Divide Oak Aged Yeti. Buteljerad i september 2012. Den är lagrad hemma i min lägenhet sedan dess. Drygt två år alltså. I rumstemperatur. Jag har ingen annan möjlighet för tillfället. Mörkt och stillsamt förvisso, men i rumstemperatur. Något som sägs skynda på lagringsprocessen med kanske närmare 50 procent. Något som inte brukar anses idealiskt för lagring.

Jag vet inte jag.

Mjuk i kanterna borde den vara efter fyra semiår, eller hur? Det är den inte. Den är tämligen hård, tuff och tjurigt bränd. Kampvillig. Några vaniljtoner hittar jag inte. Möjligtvis lite choklad, om jag anstränger mig. Sherry och portvin lyser också med sin frånvaro. Här är det hårda puckar; aska och kol. Jag gnäller inte. Jag gillar verkligen kompromisslösa tjurskallar, men nu var det ju lagring vi talade om. Och då vill jag att något sött och elegant sipprar fram ur den härdade gruvarbetarkroppen. Då vill jag byta kängorna mot lågskor och låta läpparna klibba ihop sådär sexigt dekadent.

”Ha tålamod” säger någon, och tycker att två år är en fis i vintageuniversum. Sant, säger jag då. Jag drack, för något år sedan, en Oak Aged Yeti som varit lagrad i fem år. Under bättre förhållanden. Och där var sherryn — diskret förvisso, men ändå — och mjukt trä och rundhet. Den var inte tvär längre, den var… följsam och villig. Den hade garden nere och den där elegansen som jag suktar efter. I doften mer portvinsdam än gammal gubbe. Fem år.

Jag vet att det bland delar av ölnördarna finns en skepsism mot att lagra imperial stout. Jag håller delvis med. Oxidering kan ge toner av wellpapp, olivröra och ålderdomshem, men inte alltid. Ibland sker det där magiska. Plötsligt smakar den där gamla oxiderade stouten Madeira och Maria Lang. Och ibland går det fort. Här kommer jag in på det här med lagringstemperatur. För om madeiriseringen kommit igång efter fem svala år, borde då inte något hänt efter drygt två rumstempererade? Uppenbarligen inte. Kanske lagras det jämnare och snyggare med ”rätt” temperatur? Kanske jag bara skulle väntat ett år till? Ett halvår?

Jag tillhör dessutom de där tjuriga old school-stötarna som vill ha min stout fet, söt och maltig. Jag stör mig på markant humlebeska diton, vilka idag — enligt amerikansk modell — är legio. Därför har jag lite Gonzo och annat bös stående. För att humla av sig lite. Därför envisas jag också med att lagra stilen. Vad har jag för val? Jag kan ju inte leva på bara Fuller’s och Founders imperial stout. Eller?

Kanske hamnar vi till slut i det där med mitt tålamod ändå. Jag vet inte. Jag får väl återkomma när jag grävt djupare in i mina rumstempererade skåp.

Medeltidsspyor och fransk cider

I brist på uppdateringar bjuder jag på en medeltidsspya. Håll tillgodo och ta det lugnt i helgen.

medeltidaspya

Ok då, ett litet tips kan ni få också.

Ett tämligen outforskat område för mig är cider. Den svenska ciderkulturen är ju ännu i sin linda och de flesta som hör ordet tänker på en söt, blaskig och kemisk vätska som har mycket eller inget att göra med den äkta varan. Ska man uppleva cider på riktigt så får man vända sig till framförallt England och Frankrike.

Jag har börjat göra det så smått. På SBWF hängde jag till exempel en stund vid importören Riktig Ciders monter. Där fick jag bland annat smaka den torra och delikata Cidre à l’ancienne brut från Domaine de Kervéguen och den sötare Bordelet Sydre Argelette, gjord på hela 19 olika äppelsorter. Bägge franska kvalitetsdrycker med välbalanserade toner av fat, frukt och fräsch syrlighet. Långt ifrån Kopparbergs, om jag säger så.

gosneMersmak blev resultatet av det mötet, så när jag häromsistens var på Systemet för att hämta ut mina flaskor Gulden Draak Brewmaster’s Edition (fantastisk!), blev det spontanshopping av en 75:a halvtorr Cidre Breton Gosne från Florence Loisel. Den såg så ensam ut där i hyllan.

Det var ett lyckokast. Citrus, pomerans, bondgård och funkig jäst i doften. Smaken var något sötare än jag väntat, men skönt skräpig med lite läder, hö och halm och en överväldigande frisk äppelarom. Fyra lättdruckna procent och en precis lagom dos av bonnigt motstånd.

 

Vinalliansen distribuerar och Systembolaget levererar. Mitt tips till helgen blir alltså denna halvtorra franska cider, som förhoppningsvis inte ska generera några medeltidsspyor.

Simma nu lugnt så ses vi därute.

Ölvärldens Shane MacGowan?

preussen weisseNär jag drack den på fat för drygt ett år sedan noterade jag kort och gott en snäll och god hefeweizen. Fast då hade jag nog läst innehållsförteckningen lite slarvigt.

Preussen Weisse från tyska The Monarchy är bryggd efter ett originalrecept från 1831 och innehåller inte bara vete- och kornmalt, humle och jäst, utan även sockerbetsirap, ingefära och enbär. I näsan får man också en kryddbomb som förbereder magen på ett litet weltkrieg. Men det uteblir. Peace, Brother. Istället tar man större och större klunkar av ett friskt och lätt veteöl som bara bär en diskret spets av kryddorna. Drickbarheten är överraskande stor.

Hur man kan proppa ner så mycket mojänger i ett öl utan att det blir överlastat är ganska fascinerande. Men The Monarchy kan. Och de har gjort det med framgång förut. Mer eller mindre historiska ölstilar som Adambier (Methusalem), Sour Alt (Münchhausen), Hallongose (Frambozschella) eller 3-procentig Berliner Weisse (It’s Still Weisse). Fulsnygga brygder med älskvärd balans av smuts, friktion och drickbarhet. Viking Gose är den enda jag på rak arm minns att jag inte föll pladask för. En sur, salt och rökig rackare som var mer historiskt intressant än njutbar. Men så är jag ingen större vän av rököl heller.

shane-macgowanThe Monarchy är lite av ölvärldens Shane MacGowan. Lagom tandlös, på gränsen till falsk, och packad (!) med innerlighet, tradition, kärlek och melodi. Kompromisslöshet istället för smicker. Dans på knivens egg. Jord och ursprung. I utmaningarna gömmer sig de största upplevelserna, trots allt. Det perfekta är sällan intressant.

 

preussen etikettKänsla för estetik är såklart inget som stör heller. Kolla själva etiketten. Stil och klass. Och den lilla passningen till de tyska renhetslagarna hamnar på samma konto: ”The beer is brewed by pure chance according to the purest purity law of Prussia which says that you should brew with the best ingredients you can get.”.

Preussen Weisse (eller: Weissen, som det står på min flaska) släpptes på Systembolaget 17 oktober, i distribution av Constant Companion. I skrivande stund finns 526 flaskor kvar, så skynda er om ni vill prova.

 

P.s. Mannen bakom The Monarchy heter Sebastian Sauer och han har fingrarna i många syltburkar, bland annat Bierkompass, Freigeist och Braustelle. Vill ni veta lite mer om honom kan ni läsa intervjuer här och här. D.s.

P.p.s. Har ni inte sett dokumentären om Shane MacGowan, If I should fall from grace with God, så rekommenderar jag er att göra det nu. Ett gripande porträtt.

Blådårarnas battle

chimayflaskorDet låter mer dramatiskt än det är. Det är bara så lätt att leka med den där mytomspunna färgen. Bluesens färg, that mood indigo, blå, blå vindar och vatten eller varför inte Breaking Bads “blue stuff“.

Nu är det dock inte mer spännande än att Systembolaget, via distributören Tomp, den 19 september släppte 6 240 flaskor Chimay blå som var lagrade sedan 2006. Upphetsande nog för en ölnörd förvisso, så det är klart man hängde på låset.

Klostret Abdij van Notre-Dame de Scourmont i Chimay (i provinsen Hainaut, Vallonien, sydvästra Belgien) är det näst största av idag tio certifierade trappistbryggerier. Klostret grundades 1850 och bryggningen kom igång i större skala tolv år senare. Chimay var det första kommersiella klosterbryggeriet och också det första som använde begreppet Trappistöl.

chimayflaskorochglasChimay Blå (Bleue) är ursprungligen ett julöl som bryggdes första gången 1948. Det är en överjäst strong ale på nio procent som är omåttligt hajpad i ölvärlden (100/100 på ratebeer). Det är också allmänt erkänt som ett bra lagringsöl.

Min egen erfarenhet av lagrade varianter sträcker sig, vad jag minns, till en uppenbart misshandlad flaska från 1992 som bara smakade ättika och en rund och god 2003:a som höll stilen förbaskat bra. När 2006:an nu släpptes bestämde jag mig för att jämföra den med årets flaska.

chimay2006I upphällningen ser 2006:an lite trött ut. Några små desperat kämpande bubblor runt kanten av glaset, men i övrigt platt och stilla. Den har en vag vintage doft av drivved, russin, socker och dammigt lager. Smaken är ganska blasé, om än god. Jag hittar trä, bark, karamell, aningens torkad frukt och hintar av madeirisering. Men mest är det en torr och lite trist träighet och jag känner nog att ölet är, om inte på väg att dö, så åtminstone nere i en svacka. Jag minns 2003:an som mer levande.

chimay2014Årets färskvara ger ett stabilt lager beige skum, som stannar förvånansvärt länge. Även den har en rätt diskret doft; blöt hund och socker. I munnen frustar däremot en kraftfull, sprakande kolsyra. Det här lever, indeed. Farinsocker och frukt i smaken. Det är ett spralligt och mångbottnat öl, med jäst och malt i ungdomlig yra. Jag ger gärna det här ölet ett par år för att leka av sig, men kvällens vinnare är det likafullt. Gammal är äldst, men inte nödvändigtvis bäst.

Chimay blå 2006 – Chimay blå 2014: 0-1.

Honung och nötter i Montana; recension av ett par öl från Big Sky Brewing Co.

Sam BeckettVänskap är en social bekvämlighet ungefär som stoppning i möblerna eller sophämtning.

Samuel Beckett

Fast ibland är det bra med vänner förstås. Som när de till exempel åker på en USA-resa och köper med sig bärs hem till mig. Vilket är precis vad en vän till mig — vi kan kalla honom Sebastian — gjorde i somras.

Resan gick till Montana, Wyoming, Idaho och säkert fler stater som jag glömt och reserapporten innefattar orter som Butte, Missoula, Challis och Wisdom, MT (Population: 100). Galningen cyklade upp till bergstoppar i loafers och med trasig handbroms, badade i floder (Clark Fork River, Salmon River) och såg konserter med bland andra Buddy Guy, Rodney Crowell och Jeff Crosby & the Refugees. Ja, han är musiknörd, som jag (en gång var?).

bigskyLyckligtvis har han börjat gilla öl också. Och förutom besök på andra mindre Montanabryggerier som Kettlehouse, Tamarack och Draught Works besökte han även delstatens största bryggeri Big Sky Brewing Co i Missoula.

Big Sky grundades 1995 och har idag vuxit till ett företag med 45 anställda och en beräknad produktion på 48 000 barrels (ca 5,7 miljoner liter) 2014. Det motsvarar ungefär en tiondel av Åbros produktion och betyder att de storleksmässigt befinner sig någonstans i trakterna av andra amerikanska bryggerier som Allagash, Ballast Point, North Coast och Uinta (med reservation, siffror från 2012). De är kanske mest kända för att ha blivit stämda av kanadensiska Moosehead Breweries för att använda ordet ”moose” i sin brown ale Moose Drool.

Hur som helst, hade Sebastian vänligheten att släpa med sig två burkar Big Sky och ett profilglas hem till Svedala och undertecknad. Nu vet jag att det finns viss kritik mot bloggare som svänger sig med bilder och recensioner av öl som inte ens finns tillgängliga i Sverige. Att det kan uppfattas som show off och skryt. Men jag tar den risken. Big Sky är dessutom inte något särskilt hajpat bryggeri. Så här kommer ett par kortare smaknoteringar. Med reservation för att de stått lite för länge i min kyl. 

summerhoneySummer Honey är en säsongsbryggd golden/blond ale med honung och kryddor. Den är ljust gyllenfärgad med vitt skum och en diskret, men lätt och frisk doft, där en brödig maltighet tar sig igenom. Munkänslan är len och det första jag känner är sötma, lätt kryddighet och en mild citrussmak.

Och jodå, honungen finns där, men utan att göra något större väsen av sig. Mer som en söt och len viskning. Den är lätt i kroppen, kanske rentav vattnig, har lite mjuk vetefeeling och en eftersmak av sött bröd, som snabbt försvinner. Helhetsintrycket är en ganska lättglömd ale, som nog ska drickas riktigt kall en het sommardag för att bäst komma till sin rätt.

moosedroolNästa öl hade jag lite högre förväntningar på. Även om jag vet att amerikaner har en tendens att dränka stilen i citrusbeska. Moose Drool Brown Ale kommer ut som en mellan- till ljusbrun/kopparfärgad vätska med beige till smutsvitt/gult skum. Tänk snön i ett något glest trafikerat landsvägsdike (ja, jag vet att inte diket trafikeras, men ni fattar ju vad jag menar).

Doften är nötig, som sig bör och så långt är allt väl. Munkänslan är mjuk och krämig, nästan lite oljig när glaset värms upp. Efter att ha upplevt första försiktiga smutten som vattnig inser jag att det här är ett öl som ska klunkas. Och mycket riktigt, efter ett par rejäla klunkar kommer maltigheten fram tydligare. Karamell, choklad och den där nötigheten jag vill ha i en brown ale. Lätt i kroppen och med drickbara 5,1 procent.

Humlen har de inte heller bråkat med, utan den ligger bara lydigt och balanserar upp sötman. När jag läser på ser jag också att de använt sig av de hyfsat diskreta humlesorterna Kent Goldings, Liberty och Willamette. Torr och kort eftersmak. Tydligen är detta bryggeriets storsäljare och jag förstår varför. Den är lättdrucken, balanserad och hyfsat smakrik, utan att slå på några stora trummor. ”Plain but solid”, som någon sade.

Tack Sebastian, du är en skön snubbe.

waterfun

upstream