England på burktappad flaska?

spitfireShepherd Neame, grundat i Kent 1698, är ett av Storbritanniens äldsta bryggerier och Spitfire Premium Kentish Ale tillhör bryggeriets allra bäst säljande öl. Det bryggdes första gången 1990 för att hedra minnet av Slaget om Storbritannien 1940 (The Battle of Britain) och hylla de brittiska stridsflygarna (RAF), som kämpade tappert i sina Spitfire-plan för att försöka hålla angripande tyska Luftwaffe tillbaka.

Men nog om historia. Nyheten är att denna redan klassiska ale nu (1 september) lanseras på burk av importören Galatea i Systembolagets ordinarie sortiment. 44 burkade centilitrar av det 4,2 procent starka ölet kostar 15,40:- + pant och smakar precis som det ska. Konservativa anglofiler kan slappna av. Lite sött maltig i doften, bekvämt maltig även i smaken, med en viss kryddighet och brittiskt modest humlebeska i eftersmaken. Anspråkslös och lättdrucken. Gott så.

Det här är en schysst husmansbitter som visserligen gör sig ännu bättre på fat (och allra helst cask), men som uppenbarligen inte skäms för sig på burk heller.

Och nog för att jag fattar ordleken med flaskans gamla slogan, fast jag skulle bra gärna vilja veta hur diskussionerna gick när man valde att även lansera den nya burken med orden ”The Bottle of Britain”?

Hyfsat makroblask: en liten recension av Falcon Husmanslager

husmanslagerJodå. Tro det eller ej, men jag har hittat en makrofolkis som faktiskt går att dricka.

Det lät lite snobbigt det där kanske, men vänta lite nu. Jag har minsann gjort min läxa. Uppvuxen på sexpack med blaskig industrilager vill jag inte påstå att jag är den som spottar i glaset och fnyser åt billig bärs. Pekfingra folk är inte heller min grej. Men har man väl upptäckt öl som faktiskt bjuder på lite smakupplevelser är det svårt att gå tillbaka till de där intetsägande och ibland rent illasmakande excesserna i plåt, smör och kokta grönsaker.

 

Jag provade för ett tag sedan. Var törstig och på resa. Svängde in vid en bensinstation och köpte en Mariestads 3,5 (nej, jag körde inte). Fy fan. Den gick inte att dricka. Seriöst. Jag var alltså inte kräsen och väntade mig inget annat än tråkigt makroblask, men den smakade ju direkt illa. Jag fick inte ner den. Och då snackar vi trots allt om ölet som hos kreti och pleti brukar anses som lite finare.

Nåväl, Falcon är ju inget märke man direkt brukar gå ner i spagat av heller. Men så hörde jag talas om denna nya ”Husmanslager” som skulle vara lite maltigare. När jag sedan såg den i min lokala Willys-butik så kunde inte nyfikenheten hålla mig tillbaka. Förväntningarna var dock inte överdrivet höga.

Men döm om min förvåning när den faktiskt bjöd på såväl söt och maltig doft som kropp och nötighet. Och med en diskret beska i eftersmaken så knöts faktiskt säcken ihop hyfsat hjälpligt. Lite stickig av kolsyran förvisso, men utan störande toner. När jag säger kropp så menar jag förstås i förhållande till andra makrofolkisar i 3,5%-klassen och inget annat. Vänta er ingen större smakupplevelse. Men som törstsläckande vardagsöl eller bordsdryck till just enklare husmanskost gör den sitt svennebanan-jobb med den äran. En fullt duglig wienerlager när kraven inte är för höga.

Falcon Husmanslager bryggs av Carlsberg Sverige och finns i dagligvaruhandeln.

Boken i bakgrunden på bilden kan man titta närmare på här.

4 x Sixpoint

4xsixpoint2Jag behövde friska upp mitt minne kring några av Brooklynbryggeriet Sixpoint Craft Ales fula burkar. Jo, de är fula. Ser ju ut som energidrycker. Dock är det ett bryggeri som jag ofta tycker levererar, så jag såg fram emot att förnya bekantskapen med nedanstående kvartett. Vet att jag har en förmåga att dra iväg när jag recenserar så jag ska försöka hålla mig kort denna gång.

crispVi börjar med lagern The Crisp. Hyfsat modesta 5,4 procent och, antar jag, i tysk pilsener-stil. Stiltrogen? Tja, både och. Krispig är den minsann och med ett hyfsat torrt avslut. Men torrhumlingen gör ju beskan mer markant än man väntar sig. Ska man vara petig är den också för fruktig för stilen.

Fast frisk, fräsch och god är den och faktum är att beskan inte stör mig särskilt. Som törstsläckare med bett duger den alldeles utmärkt (men säg inte det till Jever).

 

 

sweetactionSweet Action levererar direkt en söt, maltig doft. Och det är ju sådant som vi tycker om här på Beer & Beyond Headquarters. Ratebeer må kalla det en Cream Ale men bryggeriet menar att den inte kan kategoriseras alls, utan att den istället ”speaks directly to your palate”.

Det må vara hur det vill med den saken, men jag är faktiskt lite imponerad. Här har vi en snäll, rund och vänlig ale som mycket elegant hanterar balansen mellan humlebeska och maltsötma. Ett gott öl som inte försöker stajla för mycket.

 

bengaliBengali (heter den inte Bengali Tiger längre?) är en IPA av amerikanskt standardsnitt. Jag minns den som en Dressman-IPA. Lite för mycket middle of the road för att någon ska orka bry sig egentligen. Bra och lätt att tycka om, men något harmlös och uttjatad. Lite som Norah Jones.

Den är fruktig, besk och god. Karamell, citrus, gräs. Välbalanserad, frisk och smakrik. Jag blir lite ambivalent. Mindes jag fel? Har receptet ändrats?  Kanske är det bara så att jag uppskattar balans och sans bättre än senast. Det här dricker jag nämligen gärna igen.

 

resinResin är ännu bättre. En dubbel-IPA på 9,1% med modig maltbas, välriktad beska, tropiska frukter och skrämmande bra klunkabilitet. Munkänslan är krämig och lätt stickig av kolsyran. Resin är ett litet mysparty där citrus, persika och karamell dansar småspattig tryckare med en alkohol som bara värmer lite gosigt i magen. Ingenting extremt; även denna brygd får skrivas upp på balansens konto. Ett konto som sällan övertrasseras idag. Snyggt jobbat Sixpoint.

Och snyggt jobbat av Galatea som ser till att Sixpoints öl finns att avnjuta här.

Små grodorna hoppar i galen stouttunna

froghopsSamarbetsbrygd. Fortfarande något som varje hantverksbryggeri måste göra med jämna mellanrum för att hålla huvudet högt i craft beer-gemenskapen. Ofta verkar det dock handla mer om hajp och att hänga med ”rätt” bryggerier än att faktiskt brygga ett gott öl. Att skapa någonting tillräckligt extremt för att folk inte ska våga kritisera det, av rädsla för att inte ”fatta grejen”. Men ok, fine, jag kanske är orättvis nu. Det blir ju antingen bra eller inte, helt enkelt. Låt oss säga det.

Den här gången blev det inte bra. Alls. Väntar du dig en Imperial stout, som utannonserat, så glöm det. Den är förvisso svart, men besk så in i helvete. Här är varenda spår av en stout utrotad. Fullständigt. Den kanske finns där bakom någonstans, men försök hitta den, den som kan. Jag blir faktiskt provocerad. Nej, det bidde ingen stout, det bidde en, öh, cascadian dark ale kanske, en american black ale… Kalla den vad du vill, bara inte ”pale” och ”black” i samma mening, tack. Och framförallt inte stout.

Nog misstänkte jag att den skulle vara lite humlebesk, så därför köpte jag bara en flaska när den släpptes 2 juni. Tänkte låta den stå och humla av sig ett år eller så. Men när jag var på Systembolaget på Karl Johansgatan häromdagen blev det ett impulsköp. Nyfikenheten tog över. Lika bra att ha det gjort. Nu vet jag att den måste stå i två år. Minst.

Frog Hops to Amager är bryggd på danska Amager Bryghus i maj 2012, i samarbete med Fred Karm från Ohiobryggeriet Hoppin’ Frog. Jag är ett gammalt fan av Amager. Håller till exempel fortfarande bryggeriets Hr Frederiksen som en av världens bästa stouts. Och jag har haft många fina stunder med Hoppin’ Frog-brygder som BORIS och DORIS och till och med Hoppin to Heaven IPA. Men det är ju för fan en IPA, den ska vara besk. Det här sägs vara en ”Imperial Wheat Stout”. Sickna jävla dumheter.

Den är tydligen bryggd med hela åtta maltsorter, men hur ska man kunna hitta dem under denna heltäckningsmatta av aggressiv högalfaintensiv amerikansk humle (Tomahawk & Chinook)? Jag bara undrar? Och två sorters vetemalt. Jaha. Kanske det. Vem vet?

Den är relativt lätt för sina åtta procent och visst sitter det lite kaffe där i kinderna, men humlebeskan äter upp allt. Allt. Det blir faktiskt löjligt. När jag sent omsider tvingat i mig halvlitern (japp, 50 centiliter) och lägger mig — efter noggrann tandborstning, barn! — är det inte med en fräsch kariesrensad andedräkt som vanligt. Nix. Den har inte en chans mot humlebeskan här. Och jag snålar inte med tandkrämen, ska ni veta. Jag drömde säkert mardrömmar också, men det minns jag inte säkert.

Jag må ha förlorat såväl perspektiv som humor här, men jag kan inte uppfatta något kul med denna pseudostout. Bara en oprovocerad attack mot mina smaklökar.

Jag ber om ursäkt för svordomar ovan, men det var faktiskt längesedan jag blev så upprörd av ett öl. Nuförtiden blir jag mest mätt, trött, blasé eller möjligtvis lite irriterad. Den här gången blev jag rent förbannad. Frog Hops to Amager är ett hån mot allt som kallas imperial stout. Varför vill man håna någonting fint? Varför tänja gränser på bekostnad av behagliga smakupplevelser? Och 99/100 på Ratebeer!? Jag fattar ingenting.

Blir ni ändå nyfikna så heter importören Elixir och den finns fortfarande kvar i närmare sextio Systembolagsbutiker.

Monk och munköl american stajl

brothertheloniousDet var nog två år sedan jag drack Brother Thelonious senast och säkert lika länge sedan jag spelade den egensinnige pianisten som ölet är en hyllning till. Så jag gör två flugor på smällen här och hoppas på kära återseenden.

Straight, No Chaser”, Thelonious Monks album från 1967 åker på och en vackert vin-/kopparröd vätska med beige skum faller i glaset.

Doften är diskret, vagt belgisk.

Regnet smattrar som på beställning utanför, Charlie Rouse smeker fram Ellingtons I didn’t know about you på tenorsaxen och Monk klinkar hummande strax bakom. Glaset värms sakta upp. Det här blir nog bra.

Värmen behövs. Kallt är ölet väl tamt, men klostertonerna smyger sig sakta fram med temperaturen. Då kommer karamell, choklad, dadlar. Viss sötma, men en förvånansvärt torr munkänsla. En värme av alkoholen sprider sig i magen. En alkohol som är närvarande även i smaken. Lite romaktigt sådär. Inte underligt med de 9,4 procenten. Eller är det Monk som värmer? Det börjar bli svårt att skilja dem åt.

Eller förresten.

Inte särskilt.

monk-straightnochaserMonks musik är komplex. Busigt kantig ena stunden och smekande strömlinjeformad nästa. Harmonisk och kompromisslös (”okorrumperad” med Bill Evans ord). Ständigt närvarande. Precis som jag vill ha mina starka mörka belgare.

Men det får jag ju inte riktigt här. Brother Thelonious är inte så komplex som den vill vara. Den saknar belgarnas djup och mystik. Smakerna har ingen riktig botten att falla tillbaka på, inte tillräckligt mycket kropp att landa i.

Till skillnad från Monks musik.

Brother Thelonious, en ”belgian style abbey ale”, bryggs av amerikanska North Coast Brewing Co och distribueras i Sverige av Great Brands. För varje flaska som säljs skänks en summa pengar till Thelonious Monk Institute of Jazz, en organisation som bland annat jobbar med att stötta unga jazztalanger. Det är fint, så köp gärna en flaska eller två.

Den är dessutom god, även om jag kanske låter lite gnällig här ovan. Det var inte riktigt min mening. Men jämförs man med såväl Monk som munköl så kan det lätt bli så. Det kan ni väl förstå?

*

Om ni förresten undrar vad det är som skymtar i bakgrunden på mitt foto så är det bara lite smygreklam för en bra ölbok.

Debutanter, chokladsmask och trälig öl – recension av fyra öl från Godahops Hembryggeri

godakvartettDet är svårt att recensera hembrygder. Det blir genast så personligt, känsligt och smetigt.

Jag tänker på de gånger jag som musikskribent fått i uppdrag att recensera lokala debutanter. Här har vi musiker, inte sällan unga, som slitit i åratal med sin musik. Harvat i replokaler, burit stärkare, skolkat och fyllt i närvarorapporter till Studieförbund. Äntligen har de lyckats få ut ett album. Kanske via skivkontrakt, kanske genom envist och träget sparade av egna slantar. Det är deras kärleksbarn. Deras dröm. Då ska jag som kritiker sitta där och analysera, peta, kritisera, såga. Skriva att deras dröm borde filas på några år till, att viljan finns men inte låtmaterialet. Att musikerna är duktiga men sångaren borde få sparken. Att vi inte behöver fler kopior av *insert valfri känd artist*. Etc.

Det är svårt. För jag har samtidigt som skribent en ambition att verkligen vara ärlig. Jag vill vara ärlig. Skriva utifrån hjärta, känsla och erfarenhet. Det är etik och stolthet för mig. Jag vill inte fjäska, men jag vill ju samtidigt inte såra. Såklart. Visst, Neil Young eller Lars Winnerbäck skulle jag inte tveka en sekund att såga med fotknölarna (och jag har gjort det), men där har vi etablerade artister vars självkänsla eller ekonomi inte står och faller med en sketen skivrecension. Dessutom borde de vara härdade nog att tåla kritik (även om den gode Keith Richards visar på motsatsen). I uppstarten är man i behov av uppmuntrande ord och lite egoboost. För att överleva i den tuffa, hårda musikbranschen är svårt nog. Då kan man väl åtminstone få en lyckospark innan helvetet sätter in?

Därför är det svårt.

Jag tänker på det där när jag nu har sprungit på några hembryggda öl igen. Jag vet att jämförelsen haltar, men ändå.

Jag fick för en tid sedan chansen att prova fyra olika brygder från Majornas hembryggarkollektiv (?) Godahops Hembryggeri. Jag hade läskats ett tag av deras Instagrambilder och blev sugen att testa, då vi nästan bodde grannar.

Lyckligtvis behövde jag inte oroa mig så mycket. Samtliga flaskor var välkommet befriade från de ”klassiska”, välbekanta hembryggardofterna och -smakerna. De smakade helt enkelt inte alls fel (möjligtvis med ett undantag), utan helt ok. Även om jag kunde sakna lite jävlaranamma. Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg. Vi tar dem i tur och ordning.

trälenTrälen Pale Ale var först ut. En apa på 5,9%. Redan innan jag hunnit smaka på den har min son en tolkning av namnet: ”kanske för att den smakar träligt?”. Poäng till honom. Men lyckligtvis har han fel. I glaset får jag en orangefärgad vätska med snabbt försvinnande smutsvitt skum. Doften är frisk och fruktig med lite söta fläktar. Munkänslan är sträv och torr. Citrus, parfym, klementin och apelsinmarmelad dominerar smaken. Den är medelbesk och något vattnig, hade önskat lite mer kropp. I eftersmaken blommar en mer otrevlig beska upp. Den når godkänt dock och betyget blir 3/6.

Nördbonus – Malt: Pale ale, Crystal. Humle: Warrior, Nelson, Galaxy.

kahviaKahvia Ja Suklaata betyder inte kaviar och choklad, utan mycket riktigt, som finlandsvännen och språkfanatikern anmärker, kaffe och choklad. Klassiska smaknoteringar i en english stajl brown ale på 6,5% som denna. Ölet är mörkt, mörkt brunt, nästan svart och har beige skum. I doften hittar jag chokladmalt, men också fenoler och någon skum syrlighet, möjligtvis estrar. Kanske, kanske lite kaffe i smaken, men mer choklad. En krämig och maltig brown ale (?) som vinner på värmen. De sista klunkarna är klart godast. 3/6.

Nördbonus – Malt: Pale Ale, Vete, Choklad. Humle: East Kent Golding, Saaz.

brittmarieTredje bärsen under luppen heter Britt-Marie och är ännu en brown ale (om nu den förra var det?). Denna drar mer åt mörkt rödbrunt i färgen och är lite kaxigare med sina 7,4%. Doften är nötig och maltig som sig bör och i smaken letar sig smaskiga mjölkchoklad-toner fram. Den har en antydande krämighet i karaktären, men är samtidigt lite för vattnig för att nå hela vägen. Maltigheten är dock med hela resan och den blir, liksom förra flaskan, bättre när den värms upp lite. Alkoholen väl gömd i maltsmasket. En lite platt eftersmak förtar dock helheten en del. 3/6.

Nördbonus – Malt: Pilsner, Special B, Crystal. Humle: Citra, Cascade. Och Newcastle Brown Ale-jäst.

borgareSist, men inte minst, fick jag möta En borgare på Mariaplan. Det var en stöddig typ. Hela 9,8% stoltserade denna dubbel-IPA med. Det var en levande gyllengul rackare med tjockt och relativt ihärdigt skum. Doften överraskade något med sin diskretion; aningar av blöt hund och blommig humle. Smaken då? Jo, tjena, det här är ju en DIPA i min smak. Bra maltbas, hög fruktighet och busig kolsyra. Kan den ha stått ett tag? Humlenazisterna skulle nog protestera, för det känns som om just den är på tillbakagång, men inte mig emot. Jag gillar ju sådana här sötsmaskiga saker med lite trött humle. Var de hade gömt procenten är dessutom en gåta som jag gärna skriver på pluskontot. Bäst av de fyra öl jag provade. 4/6.

Nördbonus – Malt: Pilsner, Amber. Humle: Amarillo, Simcoe, Warrior.

Mina recensioner av debuterande band har jag löst genom att 1) inte recensera alls och 2) fokusera på det positiva. Jag kunde förstås valt det första alternativet även här, men varför då? Jag har druckit betydligt sämre öl från ”etablerade” mikrobryggerier (ingen nämnd, ingen glömd) och varför ska jag hålla käften om något som faktiskt är bra? Alternativ två blev faktiskt inte heller aktuellt, då jag helt ärligt — inklusive kritik — tog mig igenom dessa fyra hembrygder utan att behöva fjäska eller trampa på några ömma tår. Hoppas jag. Det var förvisso inga öl jag gick ner i spagat av, men ett snittbetyg på 3/6 är faktiskt absolut inget att skämmas för. Speciellt inte för hembryggare. Dessutom, de som känner mig vet att jag är en svårflirtad jävel. Kanske jag rentav är redo för debutantband igen?

P.s. De som känner mig vet också att jag inte är någon fotograf, så ni får ta bilderna för vad de är. På Trälen-bilden skymtar rentav min son. Det bjuder jag på. D.s.

Folköl, fenoler och flip-flops, eller: “Tänk på pocenten, Helge!”

Follow-Me-Bring-BeerFörra lördagen skulle familjen åka och bada. Man brukar göra det på sommaren, sägs det. Det är inte precis min favoritsysselsättning. Kallt och blött och en massa skrikande ungar. Brukar hålla mig på det torra. Ta med en bok eller tidskrift, ett par pilsner och trycka ner truckerkepsen djupt.

 

Sanden är förstås irriterande den också. Hittar in i varenda skrymsle av kläder och kroppsdelar och har man en glass, frukt eller bulle med sig så kan man ge sig fan på att den hamnar där. I sanden. Så jag brukar föreslå parkering på någon gräsplätt istället. Helst i skuggan.

Fast då har vi ju insekterna. Myrorna, skalbaggarna, myggorna. Det blir inte många rader läst när man måste scanna av filten med jämna mellanrum och borsta bort de där små asen. Har alltid ansett att alla djur mindre än råttor är äckliga. Jag menar, ska man ha någon chans att kunna hålla koll på dem så måste man ju för det första se dem. Insekter är värst. De kan ju krypa in var som helst.

ica_supermarket_akeredNåväl, vi skulle åka och bada och jag följde med. Man är ju inte dum. Föreslog Näset. Populär badplats i västra Göteborg. Råkade också veta att för att komma till Näset måste man åka förbi Åkered. Och i Åkered ligger ICA Supermarket Åkered. Vi svängde in där och jag erbjöd mig att gå in och handla fika. Ett par krämbullar, ett par festisar och… öh… 22 öl.

icakvittoJag handlade folköl och lättöl (!) för 539 kronor och 70 öre. Folkisar, fegisar, punköl, follar, pissöl, folkpiss, nödraketer, bebispilsner, mormorsdricka… 22 stycken.

Kanske undrar någon nu: ”har den där Beer & Beyond-gubben tappat craft beer-koncepten fullständigt?”. ”Har han inte alla flaskor på lagret?”. ”Har han gått helt bortom hantverksramarna och blivit mikrobryggd i hela hjärnan?”.

Nejdå. Ta det lugnt. Jag ska förklara.

 

butikshylla

Nu är det så att ICA Supermarket Åkered har en sällsynt engagerad butikschef som brinner lite extra för mikrobryggd hantverksöl. Eller så har han bara fattat att det går att tjäna pengar på det. I vilket fall som helst så finns mitt i den lilla butiken (ja, det är ingen stor ”supermarket” det här) en imponerande hylla med runt 30 sorters hantverksöl från cirka 20 olika mikrobryggerier. Inte bara svenska heller. Här finns öl bryggd i Danmark, Belgien och Holland också. Och notera att detta alltså är utöver det vanliga makrosortimentet, som naturligtvis också finns där (och som också är sällsynt stort för en liten livsmedelsbutik).

Som ölintresserad får man ju bara inte missa detta. En livsmedelsbutik med större ölsortiment än vissa Systembolagsbutiker. Vilken grej. Åk ut till Åkered och handla vetja. Visa butikschefen att han är på helt rätt väg. Får de tillräckligt mycket uppmärksamhet kan det fungera som inspirationskälla och språngbräda för andra livsmedelsbutiker. För visst vill du kunna lägga lite Brekeriet, Emelisse och Mikkeller bredvid tandkrämen och makaronerna i varukorgen? En falukorv och en Amager, tack!

Ja, där stod jag då med två överfulla ICA-kassar med lågalkoholöl. Vad göra? Dricka såklart, och recensera. Två flaskor fick jag med mig till stranden och resten har jag omsorgsfullt betat av här hemma på Beer & Beyond Headquarters. Det har varit ganska omtumlande resa; ömsom vin, ömsom vatten, om man säger så. Och många toalettbesök. Jag tänkte därför försöka dela med mig lite av mina upplevelser. Några korta omdömen om varje öl, som ren konsumentvägledning. En recension ska ju vara objektiv och jag har alltid rätt, eller hur var det nu?

Jag är ingen större vän av betyg, men här ska jag igenom så många öl att jag använder mig ändå av min gamla sexgradiga skala för att särskilja dem. 1 är direkt motbjudande och 6 fulländad. Typ.

näsetFörst ut var butikens ”egna” Näsets Bryggöl, bryggd för Åkered Supermarket av Grebbestad Bryggeri. En ljus lager på 3,5%. Den dracks, förstås, ute vid Näsets badplats (men på behörigt avstånd från vattnet). Till dess försvar ska sägas att den inte var tillräckligt kall och jag drack den direkt ur flaskan. Två kardinalfel för en ölkännare. Men ändå. Den funkade inte alls för mig. Smakade som vilken trist DMS-makro som helst. Nog kan Grebbestad bättre än så här. Felsatsning av Åkered om ni frågar mig. 2/6.

 

 

rådanäsFlaska nummer två på stranden har samma förbehåll (för varm och halsad), men valdes med omsorg då den ”vanliga” 5,3:an är en personlig favorit (4-5/6). Rådanäs California Common brukar vara stilren, frisk, milt karamellig, lagom maltig och föredömligt lättdrucken. Denna alkoholsvagare variant (3,5%) är det dock nåt knas med. Tror jag. Det skummar över rejält ur flaskhalsen och munkänslan är genomgående tjock och störigt skummig. Det går att hitta lite välkomna toner av kola, karamell och viss beska, men också lite väl mycket smör. Jag saknar det klara och krispiga. Kan det vara något med jäsningen? Jag landar på en svag 3/6.

enskedebitterVäl hemma firar jag flykten från naturens fasor med en hederlig brittisk-stajl lättöl på milda 2,25%. Mitt första möte med Gamla Enskede Bryggeri visar sig vara något av en lyckoträff. Fågelkärrs Bitter sitter som en maltig, nötig smäck med smak av karamell, en tydlig men välbalanserad beska och stiligt torrt avslut. Överraskande smakfull och med tanke på procenten undrar jag hur de har trollat fram den kroppen. 4/6.

 

 

 

enskedeporterMed samma bryggeris lättporter (även den 2,25%) tar dock vänskapen slut. Mina noteringar om Stora Gungans Porter: Mörkt brun, nästan svart, med snabbt försvinnande beige skum. Maltig, nötig doft med drag av fimp och rostade toner. I smaken kaffe, rök, aska. Letar choklad och karamell men hittar mer avslaget kaffe och askfat. En anings choklad, möjligtvis, om man anstränger sig. Tunn, vattnig kropp. Torr munkänsla och eftersmak med viss beska. Det bidde bara 2/6. Jag hoppas de kan övertyga mig igen med någon annan brygd.

 

emelisseNederländernas Brouwerij Emelisse bjöd på en 2,5:a med massivt, gräddigt smutsvitt skum som reste sig som en stolt skulptur ur glaset. Skum kryddig/fruktig doft med drag av gräs och höskulle. Ännu mer gräs i smaken; citrongräs, grape och en rätt så rejäl beska. Ett utmärkt lågalkoholalternativ för de riktiga humlevännerna (som nog höjer betyget ett snäpp till också). Stabil 3/6.

 

 

 

londonFrån Slottskällans Bryggeri kom en 3,5-variant av London Pale Ale. En knäckig, nötig rackare med visst bett i kindbeskan. Med låg kolsyra och vänligt brittisk stil tyckte jag nästan den var bättre än dess starkare syskon. Om jag minns rätt (fast det var längesedan). Det blir 4/6 det och några sådana har jag gärna i kylen här hemma. Att den dessutom är ekologisk är förstås också ett plus i kanten.

 

 

 

amager

Danska Amagers Summer Fusion skulle tydligen vara en “amerikansk-engelsk tysk over-undergæret pilsner-ale”. Vad nu det är? Ett slags muterad California Common på 3,5 procent kanske? Hur som helst var den förbaskat god. Frisk och knäckig, med hyfsad kropp och mjukt gräsig beska. Dålig YPK (yrsel per krona) förstås, fast med några sådana under västen vid sommarens kubbmatcher kanske man lättare undviker att slå ner den där förbannade kungen för tidigt… Fin sommaröl och en solklar 4/6.

 

 

jönköpingFrån Jönköpings Bryggeri kommer APA-folkisen Osch Devon! En gyllengul 3,5:a med tjockt vitt skum. I doften finns gräs och… saisonjäst? Smaken är vattnig och citrusbesk och betyget 3/6 känns nästan snällt såhär i efterhand.

 

 

 

 

 

fängelsetSå får jag då äntligen prova något från Västerviks Bryggeri Fängelset. Tjust Ale heter den och det ska vara en bitter på 3,5%. Spännande. Inte. För här är det plast, rök, klorin och fula estrar för hela slanten. Fullkomligt odrickbar och den åker ner i vasken med omedelbar verkan. Hugaligen. Hur kan ett bryggeri släppa ifrån sig sådan här smörja? 1/6 (egentligen 0).

 

 

 

strömsholmsgusherOch inte blev det roligare nu. Strömsholms Herman Hedning People’s Beer (2,2%) var en gusher av rang. Fullproppad med inget annat än felsmaker. Bränt gummi, askfat och fenoler. Vasken igen och 1/6. Jag har dessutom nyligen även druckit bryggeriets folköl Post-Kari och Köpingshus Swarth. Bägge med infektioner och mer skräp i vasken. Jag har mailat bryggeriet om detta (i skrivande stund för sex dagar sedan) men ännu inget svar…

 

 

lundax2Lundabryggeriets Redig Skånsk Lättöl lättade upp mig lite. En diskret doft, men med mer kräm i smaken. Brödig och citrussmakande med tydlig beska i eftersmaken var det en fin törstsläckande 2-procentare. Den vinner månne inga Nobelpris men gör allt sitt jobb i värmen. Och det räcker gott för en lättöl. 3/6 blir betyget.

Deras Lundafolk (3,5%) sänker förväntningarna igen. Här finns lite fruktighet och humle, men också störande metalliska, fenoliska toner som får mig att misstänka någon form av infektion. 2/6.

 

moraVi rör oss till Dalarna och 3,5:an Guld-Pilsner från Mora Bryggeri. En — förstås — gyllenfärgad ljus lager med vitt skum och doft av smörkola, spannmål och humle. Munkänslan är lite oljig. Smaken är ganska rejält smörig med toner av nöt, hö och wellpapp. Diskreta citrusaningar kommer också fram, men framförallt är det en rätt så ful, obalanserad beska som tar över och faktiskt gör pilsnern svår att få ner. 2/6.

 

 

byareHalländska Byaregårdens Brygghus kallar sin fegis Tre & en halva. Alkoholhalten behöver jag väl inte skriva ut? Det är en mörkt gyllengul pale ale med söt, brödig doft och tydlig, men obalanserad beska i smaken. Vattnig och lättglömd landar den på en ganska vinglig 3/6.

 

 

 

 

lillebryggVi tar oss över till Danmark och Det Lille Bryggeri. American Beauty heter deras session-IPA på 3,4%. Jag känner genast svavel i doften och hittar röksmaker som får mig att tänka på oönskade fenoler. Har tidigare hittat otrevliga fenoliska plåster- och röktoner i bryggeriets Black Elixir 200 och Abbey Ale och funderar ett ögonblick på om det bara är inbillning och fördomar från min sida. Delar dessutom flaskan med en kamrat som inte hittar några felsmaker. Men ett par klunkar senare är jag bombsäker. American Beuty är en bedagad skönhet. 2/6.

 

pangx3I Åkeredsbutiken hittade jag inte mindre än tre folköl (2,8%) från Hökarängens PangPang Brewery. Favoriten blev APA:n Coco Jambo, som med lätt kropp och snäll beska ändå piggar upp med sin sommarfriska uppenbarelse. Krispig, pigg och med tropiska fläktar sticker den ut i trion och landar på en stark 3/6. Nästan fyra.

 

En svag 3/6 får Hops’n’Weissen Playa del Drevviken. Inte svag för den friska saisondoften (trots att det inte är någon saison) eller den lätta, rena eller friska känslan. Inte heller för de små raska kolsyrebubblorna som rastlöst flyr mot ytan. Det som drar ner betyget är istället avsaknaden av vetekänsla. Var är de fruktiga jästtonerna? Hittar inte mycket humlebeska heller och resultatet blir istället mer en sommarlätt barnbubbeldricka mer än ett öl.

pangpelekaneOch nu till bottennappet i PangPang-trion. Pelekane, som ska vara en flädersaison, hittar jag inte många försonande drag i. Möjligtvis den lite fruktiga/bäriga doften. Den har en störig, oren syrlighet, irriterande stickig kolsyra och, ännu värre, smaker av metall och blod som sipprar fram. Ingen höjdare således. 2/6.

 

 

 

brekerietBrekeriets Ligero är mörkare än väntat. Grumligt, dassigt brunt ser det mer ut som svagt bryggkaffe än öl. Beige skum som snabbt försvinner. Det är ett lättöl (2,2%) bryggt med bröderna Eks älskade Brettanomyces. Nötig, köttig doft med hintar av jäst, bär, karamell och stall. Påminner lite om en sur brun. I smaken finns viss syrlighet och tydliga drag av tobak och läder. Citron och hö. Den är vattnig, men träig; lite som torr jord i käften. Munkänslan är också torr och lite tjurighet sätter sig i kinderna. Beska i eftersmaken. Hade hoppats på en mer välbalanserad brygd och gärna lite mer bondgård. Svag trea. 3/6.

 

sundancerTillbaka till Danmark igen. Sundancer från To Øl. Vackert mörkt apelsinjuicegul vätska med tjockt vitt skum som lämnar feta såpaaktiga skumrester på glaset. Massiv humlefrisk doft av citrus och aprikos. En lätt maltsötma finns där, men det är en kraftfull citrusbeska med toner av passionsfrukt, aprikos och grape som styr skutan. Jag hittar en anings kryddighet och en nanobanan flämtar förbi en sekund. Gräs och te? Eftersmaken är besk, bitter med viss brödighet. Den har helt klart sina fördelar, men också en tråkig vattnighet och framförallt en oproportionerlig beska som drar ner betyget till 3/6.

 

mikkellerVi stannar kvar på andra sidan sundet och ser vad Mikkeller har hittat på. Sally Monroe är bryggd på belgiska De Proef, håller en alkoholhalt om 2,8 procent och presenteras som en american pale ale. Doften är diskret fruktig/parfymig. I smaken har vi citrus, mango, ananas (?) och gräs, men också vissa fenoliska gummitoner liksom något svårdefinierbart kemiskt. Lätt i kroppen utan att vara blaskig och ett avslut med kindbeska. Det håller inte riktigt och jag är lite besviken på den stora fantombryggaren. Det blir faktiskt bara 2/6.

 

folkaredHalländska Folkared 15 vitsar sig vidare i tillvaron med folk(a)ölet Ewe Brew. Bryggeriet har tidigare tilltalat mig med sina sansade brygder i brittisk stil (till favoriterna hör Wild Boar Mild Ale och Bullseye Best Bitter). Jag har även druckit denna folkis innan och noterade då kort ”maltig med markerad lång efterbeska” och gav den betyget 4/6. Jag är inte lika imponerad denna gång. I doften hittar jag frisk citron. Smaken däremot är obalanserat besk med tydliga drag åt det parfymiga. Citrustoner även där, men beskan är inte behaglig och jag saknar det maltiga, nötiga, söta. Jag tvingas omvärdera den här och sänka betyget till 3/6.

Jaha. Det var det det. 22 stycken 2- till 3,5-procentiga öl på drygt en vecka. Pust. Om ni har orkat läsa så här långt så får jag gratulera. Då har ni nog ändå ett intresse för öl som sträcker sig bortom YPK. Eller hajper och snobbism, för den delen. För nog är det så att i ölnördarnas värld är det — med undantag av lambik — höga procenthalter som genererar toppbetyg och listplaceringar. Något som för övrigt diskuteras i den här intressanta artikeln. Men det är inte så svårt att förstå ändå. Högre alkoholhalt betyder mer malt och malt ger sötma, kropp och karaktär. Så det är lätt att hamna där. Och ni ser ju själva här ovan: inget öl har fått högre betyg än 4/6. Inte är det jag som kastar första stenen.

Men nu får ni ursäkta mig. Jag måste på toa. Och sedan behöver jag faktiskt något starkt.

Resan och målet: en slags recension av S:t Eriks & Thornbridge English IPA

englishipaS:t Eriks Bryggeri och brittiska Thornbridge har slagit sina maltsäckar ihop förut. I oktober 2013 lanserades deras samarbetsbrygd Raspberry Imperial Stout. En obegripligt hajpad häxblandning bortom sans och balans som borde ha stoppats redan på idéstadiet.

Denna gång har Thornbridge bryggare Rob Lovatt varit i Arlandastad och tillsammans med Jessica Heidrich bryggt en ”modern, ofiltrerad, hyllning till Engelsk IPA” (bryggeriets egna ord). Och vad har vi här då? För att komma i stämning sätter jag på ett av nittiotalets allra bästa brittiska album, Crazy on the Weekend av bortglömda Sunhouse, och häller upp ett glas.

En ljus bärnstensfärgad vätska med snabbt försvinnande smutsvitt skum rinner ut. Doften är lite maltig med fruktiga toner av tuggummi och karamell. Humle fläktar förbi. Så långt allt gott. Ölet är bryggt med Yorkshirejäst och East Kent Goldings-humle och jag blir nyfiken på hur man i dessa USA-inspirerade brutalbeska dagar tolkar stilens traditionella, brittiska rötter. Det första jag reagerar på är alkoholhalten. 7,4%. Är det verkligen nödvändigt?

sunhouseMunkänslan är len och torr med viss strävhet i kinderna. Smaken är märkbart söt och maltig. Inga taggar utåt. Jag hittar bröd, karamell, honung, gräs, frukt (päron?) och… sprit. Precis som jag misstänkte. Alkoholen slår igenom. Eftersmaken försvinner fort och platt och lämnar mest en lite tjurig beska och en omotiverad alkoholhetta efter sig. En inledningsvis lovande resa där till slut målet blir något av en besvikelse som färgar hela upplevelsen Sunhouse-blå. Målet blir resan.

Något fiasko är det absolut inte tal om. Den är fullt drickbar och kommer kanske mer till sin rätt till mogen cheddar eller lagrad gruyère, som Lovett rekommenderar. Jag hade dock hoppats på lite mer balans och klunkabilitet och tvingas därför klämma i med klassikern: synd på så rara ärtor.

English IPA distribueras — förstås — av S:t Eriks ägare Galatea, släpptes 2 juni och finns i skrivande stund kvar i 23 av Systembolagets butiker. Totalt släpptes bara 4 500 flaskor.

Sunhouse blev ett kortlivat band som i praktiken upplöstes redan innan albumet var släppt. Mästerverket Crazy on a Weekend kom 1998 och är idag hopplöst att hitta på cd. Lyckligtvis finns den idag på Spotify. Ett album som också är en resa. Men här är resan målet.

Belgien v/s USA

IMG_5894Det är tisdagskväll och fotbolls-VM. Belgien mot USA. Det kräver sina drycker. På Belgiens sida har vi en 75:a Maredsous 10 Tripel från Duvel Moortgat (import av Galatea) med bäst före 02/2016 (alltså tappad 02/2013?). I staternas ringhörna en lite mer lagrad Flying Dog Gonzo Imperial Porter från 2011/12 (bäst före 28/11/2014).

Matchen kan börja.

Maredsous går ut hårt med ett högljutt plopp och vacker rök från flaskmynningen. Ivrig rackare det här. Doften är nötigt söt med fläktar av dadlar och marsipan. Munkänslan är överraskande torr och stickig av kolsyra. Första klunken bär med sig en busig bukett av stretigt söta smaker. Komplex är ett skitord, men hur ska jag beskriva det då? Det spretar ju och drar som en felprogrammerad jukebox i käften. Rubriken är sötma, ingressen är karamell, honung och marsipan, men själva texten då? Ja, vi rör oss mot poetiska marker. Kärv är fel ord, för det är den alldeles för söt, men lite snårig kanske? Det finns en lyrisk lekfullhet à la Gunnar Björling; busigt men ändå jordnära och folkrotat. Ronnie Lane’s Slim Chance kanske? En försiktigt sträv beska visar sig i eftersmaken, liksom en snabbt tynande kropp som besviket fint smälter ihop med datorhögtalarnas fjuttiga akustik (jag måste lämna in vinylspelarens förstärkare till lagning nu).

IMG_5898Gonzo kontrar med en häftig doft. Kaffebönor, blöt hund, rostat bröd och punschpraliner. Det svänger. En gräddig, krämig munkänsla med smak av kaffe latte och Alladinask som är svår att värja sig mot. För varje klunk smetar sig mer kaffe mot kinderna. Måttligt mustigt. Men samtidigt är där en lite syrlig ton som förtar det fetsöta, som jag ju gillar. Mer Nick Cave än Tindersticks, om ni förstår? Det är långt ifrån något kompakt mörker. Inga portvinstoner än. Och inte så poetiskt. Associationerna går snarare till Film Noir och hårdkokta deckare av typ Dennis Lehane. Trots två år av rumstempererad lagring är den rackarn kaxig. Beskan är förvisso inte lika aggressiv längre, men den har banne mig fortfarande huggtänder. Jag gissar att den behöver minst ett år till för att hitta den riktiga vintageformen. Gonzo har förresten ingen distribution i Europa sedan ett tag tillbaka, så det är ingen idé att börja leta för tillfället.

Här blir jag ju nu sugen på att diskutera det här med porter och stout, ursprung och karaktär. Och sånt. Jämför till exempel amerikanarna Gonzo (humlig, porter) och Great Divides Yeti (söt, stout) och fundera på deras förhållande till traditionen. Men jag lämnar det till ett framtida inlägg. Ämnet i sig är värt en egen betraktelse och jag ber att få återkomma.

Hur det gick i matchen? Jo, Belgien vann rättvist med 2-1 efter en rafflande batalj med förlängning och allt. Ungefär samma resultat som i ölmatchen ovan faktiskt. Förlängningen här på Beer & Beyond Headquarters står dock Trappistes Rochefort 10 för. Belgien vinner alltså igen. Om än med lite fusk.

En liten belgisk funkstund

IMG_5856Tog mig en liten belgisk stund för mig själv. Det kan man väl få göra? Sonen spelar tv-spel med kompisen och regnet har nyss motvilligt slutat smattra mot rutan. Dagens planerade ölprovning är inställd och senaste bokbeställningen är omhändertagen. P1 fick stängas av på grund av Charlie Normans välkammade boogie woogie och en sällsynt känsla av slapp ledighet infann sig plötsligt. Ni vet, den där utan dåligt samvete, som så sällan dyker upp.

Hanssens Artisanaal, grundat 1896, är äldst av Belgiens idag ganska få gueuzeblanderier. Det vill säga de brygger inte själva, utan blandar lambik från andra bryggerier. I Hanssens fall Boon, Girardin och Lindemans. Och de gör det med bravur. På min gamla sexgradiga skala har inget av deras öl fått lägre betyg än fem och jag har lyriskt noterat dofter och smaker som “rättfram, inget fjäsk”, “smutsig bondgård och sura uppstötningar”, “hej tånaglar och osminkad sanning” och “spädbarnsblöja, navelludd, hästskit och Skänninge marken”. Ja, ni ser, det här är spontanjästa delikatesser – suröl, om ni så vill – som lockar fram poeten i mig.

IMG_5857Men nu står en limiterad och fruktspäckad Lambic Experimental Raspberry framför mig i sin ljust kopparröda uppenbarelse. Ur Tekuglaset strömmar dofter av hö, trä, stall och hallonsaft. Jag vet att det är klippt igen. Syrligheten är markant, men inte extrem. Sitter lite charmigt skrumpet i kinder och hals efteråt. Eftersmaken är lätt och stilla dröjande. Citrus, hallon och torrt trä dansar runt i makligt funkig takt. Jag glömmer snabbt Charlie Norman och minns istället soulhjälten Bobby Womack som dog igår. Varför inte till exempel låta hans tolkning av oefterhärmlige Jim Fords Point of no Return få ackompanjera surklunkandet?

IMG_5862Att vi kan njuta av Hanssens gyllene droppar här i ett försommarkallt och regnigt Sverige kan vi förresten tacka Constant Companion för. Skånska importörer/distributörer som snabbt har blivit något av personliga favoriter. Man skojar liksom inte bort ett stall bebott av ölproducenter som De Cam, OWA Beer, The Monarchy, LoverBeer och Ritterguts Gose.

Hanssens kan man förstås läsa om (sidan 149) i nya upplagan av Good Beer Guide Belgium av Tim Webb och Joe Stange. Eller “Nya Testamentet”, som belgoambassadören Skrubbe kallar den. Och visst är det en omistlig bok om man har det minsta intresse av belgiska brygder. Med över 900 öl från över 200 bryggerier listade och betygsatta och guider till 530 krogar, caféer, bryggerier och barer är den lika omistlig i packningen till belgienresan som tandborste och Resorb. Självklart finns den i Beer & Beyonds webbshop.