Kom an katten, det svänger ju!

calypsoDet är som med musik. Antingen svänger det eller så svänger det inte. Svårare är det egentligen inte.

Det här svänger. Det svänger i näsan och det svänger i gommen. Det svänger av blommig fruktighet från den försiktiga torrhumlingens Amarillo. Det svänger skönt syrligt av citrus, fläder och mango. Och en liten sväng av blodapelsin. Det svänger av fyra friska drickbara procent och en ledig beska i eftersmaken. Det svänger en lite sned, skrumpen runda i kinderna. Det svänger kittliga små kolsyrebubblor över tungan och en fräsch helhet som andas vitaminer och hälsa.

Det är lite surt, visst, men så ska det vara med en Berliner Weisse (stilen är tysk men bryggeriet är brittiskt). You’ll learn to love it. Och det svänger ju. Stiligt Siren.

Siren Calypso Berliner Weisse Amarillo släpptes på Systembolaget (nr 11511) 19 september och finns i skrivande stund i 11 butiker. Den kostar knappt två väl investerade tjugor för en halvliter. Importören heter Brill & Co. Sväng förbi och hugg ett par flaskor, vetja.

En trevlig ekologisk pilsner

marthaFamiljebryggeriet Riedenburger Brauhaus ligger i Bayern, sydöstra Tyskland, ca en timmes bilfärd norr om München. Bryggeriet grundades 1866 och lade så tidigt som 1994 om hela produktionen till ekologisk. Ett pionjärarbete indeed.

Martha Krieger Spitzenpilsner är döpt efter kvinnan bakom den ekologiska omställningen, Martha, fjärde generationens Kriegerbryggare. Det är en ofiltrerad ljus lager av Bayersk pilsnertyp med alkoholhalt på 4,7 procent. När jag häller upp landar en ljust gyllengul vätska i glaset och en massiv vit skumkrona tar gott om tid på sig att försvinna. Doften är frisk, söt och brödig med lite fruktiga aningar.

Smaken är gräsig av den tyska Hallertauhumlen, med citrusaktiga toner av apelsin/klementin och en försiktig kryddighet. Malten är ständigt närvarande med brödig sötma och honungsfläktar och i eftersmaken kommer en tydlig, men hyfsat modest beska. Det är inget öl för den som vill ha en käftsmäll, men väl en vänlig kompanjon till enklare maträtter och en trevlig törstsläckare. En bra ekologisk pilsner kort och gott.

Martha Krieger Spitzenpilsner importeras av Sigva Partner AB och finns på Systembolaget sedan 1 september. En halvlitersflaska kostar 19,90.

Kladdig charkdisk? En tjurig kortrecension

bigdansNog för att även jag kan tröttna på ölrecensioner ibland, som den här bloggaren, men jag tar ändå risken att slänga ut en kortis. Ölproducenter och importörer får ursäkta, men min ambition är faktiskt att vara så ärlig som möjligt. Har ingen lust att fjäska mig fram i tillvaron. Och ibland blir jag liksom bara provocerad.

Så vad är då detta?

En klassiskt gyllenfärgad lager med tunt vitt skum som försvinner fortare än man hinner säga oktoberfest. Kladdig charkdisk och metall i doften. Bättre blir det inte i smaken, som domineras av samma metall och fula rökighet. Vetekaraktär vetefan. Vattnig och blaskig är den också. Viss anonym sötma och ett något kryddigt avslut. Lättdrucken? Visst, men meningslös och inte välsmakande någonstans. Vad är då poängen?

Nu är jag förvisso ingen större vän av rököl, men nog hade jag väntat mig lite mer balans och tja, varför inte en eller annan god smak? Jag vet att Slottskällan kan bättre än såhär.

Slottskällans oktoberfest-öl Big Dan’s Oaky Smoakey Wheat Lager släpptes på Systembolaget 1 september. Distributör är Amka Vinimport och 50 cl kostar 28,90. Köp gärna en och bilda din egen uppfattning.

England på burktappad flaska?

spitfireShepherd Neame, grundat i Kent 1698, är ett av Storbritanniens äldsta bryggerier och Spitfire Premium Kentish Ale tillhör bryggeriets allra bäst säljande öl. Det bryggdes första gången 1990 för att hedra minnet av Slaget om Storbritannien 1940 (The Battle of Britain) och hylla de brittiska stridsflygarna (RAF), som kämpade tappert i sina Spitfire-plan för att försöka hålla angripande tyska Luftwaffe tillbaka.

Men nog om historia. Nyheten är att denna redan klassiska ale nu (1 september) lanseras på burk av importören Galatea i Systembolagets ordinarie sortiment. 44 burkade centilitrar av det 4,2 procent starka ölet kostar 15,40:- + pant och smakar precis som det ska. Konservativa anglofiler kan slappna av. Lite sött maltig i doften, bekvämt maltig även i smaken, med en viss kryddighet och brittiskt modest humlebeska i eftersmaken. Anspråkslös och lättdrucken. Gott så.

Det här är en schysst husmansbitter som visserligen gör sig ännu bättre på fat (och allra helst cask), men som uppenbarligen inte skäms för sig på burk heller.

Och nog för att jag fattar ordleken med flaskans gamla slogan, fast jag skulle bra gärna vilja veta hur diskussionerna gick när man valde att även lansera den nya burken med orden ”The Bottle of Britain”?

Hyfsat makroblask: en liten recension av Falcon Husmanslager

husmanslagerJodå. Tro det eller ej, men jag har hittat en makrofolkis som faktiskt går att dricka.

Det lät lite snobbigt det där kanske, men vänta lite nu. Jag har minsann gjort min läxa. Uppvuxen på sexpack med blaskig industrilager vill jag inte påstå att jag är den som spottar i glaset och fnyser åt billig bärs. Pekfingra folk är inte heller min grej. Men har man väl upptäckt öl som faktiskt bjuder på lite smakupplevelser är det svårt att gå tillbaka till de där intetsägande och ibland rent illasmakande excesserna i plåt, smör och kokta grönsaker.

 

Jag provade för ett tag sedan. Var törstig och på resa. Svängde in vid en bensinstation och köpte en Mariestads 3,5 (nej, jag körde inte). Fy fan. Den gick inte att dricka. Seriöst. Jag var alltså inte kräsen och väntade mig inget annat än tråkigt makroblask, men den smakade ju direkt illa. Jag fick inte ner den. Och då snackar vi trots allt om ölet som hos kreti och pleti brukar anses som lite finare.

Nåväl, Falcon är ju inget märke man direkt brukar gå ner i spagat av heller. Men så hörde jag talas om denna nya ”Husmanslager” som skulle vara lite maltigare. När jag sedan såg den i min lokala Willys-butik så kunde inte nyfikenheten hålla mig tillbaka. Förväntningarna var dock inte överdrivet höga.

Men döm om min förvåning när den faktiskt bjöd på såväl söt och maltig doft som kropp och nötighet. Och med en diskret beska i eftersmaken så knöts faktiskt säcken ihop hyfsat hjälpligt. Lite stickig av kolsyran förvisso, men utan störande toner. När jag säger kropp så menar jag förstås i förhållande till andra makrofolkisar i 3,5%-klassen och inget annat. Vänta er ingen större smakupplevelse. Men som törstsläckande vardagsöl eller bordsdryck till just enklare husmanskost gör den sitt svennebanan-jobb med den äran. En fullt duglig wienerlager när kraven inte är för höga.

Falcon Husmanslager bryggs av Carlsberg Sverige och finns i dagligvaruhandeln.

Boken i bakgrunden på bilden kan man titta närmare på här.

4 x Sixpoint

4xsixpoint2Jag behövde friska upp mitt minne kring några av Brooklynbryggeriet Sixpoint Craft Ales fula burkar. Jo, de är fula. Ser ju ut som energidrycker. Dock är det ett bryggeri som jag ofta tycker levererar, så jag såg fram emot att förnya bekantskapen med nedanstående kvartett. Vet att jag har en förmåga att dra iväg när jag recenserar så jag ska försöka hålla mig kort denna gång.

crispVi börjar med lagern The Crisp. Hyfsat modesta 5,4 procent och, antar jag, i tysk pilsener-stil. Stiltrogen? Tja, både och. Krispig är den minsann och med ett hyfsat torrt avslut. Men torrhumlingen gör ju beskan mer markant än man väntar sig. Ska man vara petig är den också för fruktig för stilen.

Fast frisk, fräsch och god är den och faktum är att beskan inte stör mig särskilt. Som törstsläckare med bett duger den alldeles utmärkt (men säg inte det till Jever).

 

 

sweetactionSweet Action levererar direkt en söt, maltig doft. Och det är ju sådant som vi tycker om här på Beer & Beyond Headquarters. Ratebeer må kalla det en Cream Ale men bryggeriet menar att den inte kan kategoriseras alls, utan att den istället ”speaks directly to your palate”.

Det må vara hur det vill med den saken, men jag är faktiskt lite imponerad. Här har vi en snäll, rund och vänlig ale som mycket elegant hanterar balansen mellan humlebeska och maltsötma. Ett gott öl som inte försöker stajla för mycket.

 

bengaliBengali (heter den inte Bengali Tiger längre?) är en IPA av amerikanskt standardsnitt. Jag minns den som en Dressman-IPA. Lite för mycket middle of the road för att någon ska orka bry sig egentligen. Bra och lätt att tycka om, men något harmlös och uttjatad. Lite som Norah Jones.

Den är fruktig, besk och god. Karamell, citrus, gräs. Välbalanserad, frisk och smakrik. Jag blir lite ambivalent. Mindes jag fel? Har receptet ändrats?  Kanske är det bara så att jag uppskattar balans och sans bättre än senast. Det här dricker jag nämligen gärna igen.

 

resinResin är ännu bättre. En dubbel-IPA på 9,1% med modig maltbas, välriktad beska, tropiska frukter och skrämmande bra klunkabilitet. Munkänslan är krämig och lätt stickig av kolsyran. Resin är ett litet mysparty där citrus, persika och karamell dansar småspattig tryckare med en alkohol som bara värmer lite gosigt i magen. Ingenting extremt; även denna brygd får skrivas upp på balansens konto. Ett konto som sällan övertrasseras idag. Snyggt jobbat Sixpoint.

Och snyggt jobbat av Galatea som ser till att Sixpoints öl finns att avnjuta här.

Små grodorna hoppar i galen stouttunna

froghopsSamarbetsbrygd. Fortfarande något som varje hantverksbryggeri måste göra med jämna mellanrum för att hålla huvudet högt i craft beer-gemenskapen. Ofta verkar det dock handla mer om hajp och att hänga med ”rätt” bryggerier än att faktiskt brygga ett gott öl. Att skapa någonting tillräckligt extremt för att folk inte ska våga kritisera det, av rädsla för att inte ”fatta grejen”. Men ok, fine, jag kanske är orättvis nu. Det blir ju antingen bra eller inte, helt enkelt. Låt oss säga det.

Den här gången blev det inte bra. Alls. Väntar du dig en Imperial stout, som utannonserat, så glöm det. Den är förvisso svart, men besk så in i helvete. Här är varenda spår av en stout utrotad. Fullständigt. Den kanske finns där bakom någonstans, men försök hitta den, den som kan. Jag blir faktiskt provocerad. Nej, det bidde ingen stout, det bidde en, öh, cascadian dark ale kanske, en american black ale… Kalla den vad du vill, bara inte ”pale” och ”black” i samma mening, tack. Och framförallt inte stout.

Nog misstänkte jag att den skulle vara lite humlebesk, så därför köpte jag bara en flaska när den släpptes 2 juni. Tänkte låta den stå och humla av sig ett år eller så. Men när jag var på Systembolaget på Karl Johansgatan häromdagen blev det ett impulsköp. Nyfikenheten tog över. Lika bra att ha det gjort. Nu vet jag att den måste stå i två år. Minst.

Frog Hops to Amager är bryggd på danska Amager Bryghus i maj 2012, i samarbete med Fred Karm från Ohiobryggeriet Hoppin’ Frog. Jag är ett gammalt fan av Amager. Håller till exempel fortfarande bryggeriets Hr Frederiksen som en av världens bästa stouts. Och jag har haft många fina stunder med Hoppin’ Frog-brygder som BORIS och DORIS och till och med Hoppin to Heaven IPA. Men det är ju för fan en IPA, den ska vara besk. Det här sägs vara en ”Imperial Wheat Stout”. Sickna jävla dumheter.

Den är tydligen bryggd med hela åtta maltsorter, men hur ska man kunna hitta dem under denna heltäckningsmatta av aggressiv högalfaintensiv amerikansk humle (Tomahawk & Chinook)? Jag bara undrar? Och två sorters vetemalt. Jaha. Kanske det. Vem vet?

Den är relativt lätt för sina åtta procent och visst sitter det lite kaffe där i kinderna, men humlebeskan äter upp allt. Allt. Det blir faktiskt löjligt. När jag sent omsider tvingat i mig halvlitern (japp, 50 centiliter) och lägger mig — efter noggrann tandborstning, barn! — är det inte med en fräsch kariesrensad andedräkt som vanligt. Nix. Den har inte en chans mot humlebeskan här. Och jag snålar inte med tandkrämen, ska ni veta. Jag drömde säkert mardrömmar också, men det minns jag inte säkert.

Jag må ha förlorat såväl perspektiv som humor här, men jag kan inte uppfatta något kul med denna pseudostout. Bara en oprovocerad attack mot mina smaklökar.

Jag ber om ursäkt för svordomar ovan, men det var faktiskt längesedan jag blev så upprörd av ett öl. Nuförtiden blir jag mest mätt, trött, blasé eller möjligtvis lite irriterad. Den här gången blev jag rent förbannad. Frog Hops to Amager är ett hån mot allt som kallas imperial stout. Varför vill man håna någonting fint? Varför tänja gränser på bekostnad av behagliga smakupplevelser? Och 99/100 på Ratebeer!? Jag fattar ingenting.

Blir ni ändå nyfikna så heter importören Elixir och den finns fortfarande kvar i närmare sextio Systembolagsbutiker.

Monk och munköl american stajl

brothertheloniousDet var nog två år sedan jag drack Brother Thelonious senast och säkert lika länge sedan jag spelade den egensinnige pianisten som ölet är en hyllning till. Så jag gör två flugor på smällen här och hoppas på kära återseenden.

Straight, No Chaser”, Thelonious Monks album från 1967 åker på och en vackert vin-/kopparröd vätska med beige skum faller i glaset.

Doften är diskret, vagt belgisk.

Regnet smattrar som på beställning utanför, Charlie Rouse smeker fram Ellingtons I didn’t know about you på tenorsaxen och Monk klinkar hummande strax bakom. Glaset värms sakta upp. Det här blir nog bra.

Värmen behövs. Kallt är ölet väl tamt, men klostertonerna smyger sig sakta fram med temperaturen. Då kommer karamell, choklad, dadlar. Viss sötma, men en förvånansvärt torr munkänsla. En värme av alkoholen sprider sig i magen. En alkohol som är närvarande även i smaken. Lite romaktigt sådär. Inte underligt med de 9,4 procenten. Eller är det Monk som värmer? Det börjar bli svårt att skilja dem åt.

Eller förresten.

Inte särskilt.

monk-straightnochaserMonks musik är komplex. Busigt kantig ena stunden och smekande strömlinjeformad nästa. Harmonisk och kompromisslös (”okorrumperad” med Bill Evans ord). Ständigt närvarande. Precis som jag vill ha mina starka mörka belgare.

Men det får jag ju inte riktigt här. Brother Thelonious är inte så komplex som den vill vara. Den saknar belgarnas djup och mystik. Smakerna har ingen riktig botten att falla tillbaka på, inte tillräckligt mycket kropp att landa i.

Till skillnad från Monks musik.

Brother Thelonious, en ”belgian style abbey ale”, bryggs av amerikanska North Coast Brewing Co och distribueras i Sverige av Great Brands. För varje flaska som säljs skänks en summa pengar till Thelonious Monk Institute of Jazz, en organisation som bland annat jobbar med att stötta unga jazztalanger. Det är fint, så köp gärna en flaska eller två.

Den är dessutom god, även om jag kanske låter lite gnällig här ovan. Det var inte riktigt min mening. Men jämförs man med såväl Monk som munköl så kan det lätt bli så. Det kan ni väl förstå?

*

Om ni förresten undrar vad det är som skymtar i bakgrunden på mitt foto så är det bara lite smygreklam för en bra ölbok.

En 80-årig vän och drinkare

drinker-omslagNi har kanske redan sett citatet här ovan.

Beer, a drink which is neither a king nor a prince among drinks; but a friend

Där har ni tonen. Klart jag föll för det. Jag behövde inte läsa länge innan anteckningsblocket kom fram. Citatvänliga fraser sipprar fram på var och varannan sida.

A Book about Beer by a Drinker utgavs i London 1934. Det är en liten anspråkslös grön och orange skönhet med tidstypiska gula bokstäver på blått skyddsomslag. En raritet, men också, skulle det visa sig, en vän.

Vem som döljer sig bakom pseudonymen ”A Drinker” är har jag inte lyckats klura ut än, men jag har inte ansträngt mig mer än med lite googleforskning.

drinker-ryggDet här är en bok skriven ur en drinkares perspektiv. Inte snobbens, inte von Obens, inte den mässande lektorns. Och den är skriven för drinkaren (”To the drinker I speak”). Redan i förordet uttryckligen förbjuder han ”teetotallers” (nykterister) att läsa boken. Författaren (vem det nu är) tar avstamp i sitt missnöje med att öl inte tas på samma allvar eller visas samma intresse som vin (“Wine is on every lip: beer in every stomach”, ”Pages of prose and near-prose are devoted to the qualities of wines: not a word to the qualities of beer”).

Det är inte det att han vill göra ölet märkvärdigt och fisförnämt (”Beer drinkers are not so pernickety and Pecksniffian”), bara att det får den plats det förtjänar, som landets trots allt populäraste dryck. Folkets dryck.

I think that beer is the superior drink; a drink more humorous and convivial, a drink better suited to the English genius; a rather round and ruddy drink, a satisfying drink.”.

drinker-baksidaMed humor, kunskap och skärpa behandlas så ölets historia, ingredienser, bryggning och hantering. Han diskuterar val av glas eller bägare, fat eller flaska – “In the view of the violent purist (and all purists are violent) bottled beer is barbarism”, liksom priser, stilar och alkoholhalt.

Även näring och hälsa behandlas. Öl är förstås hälsosamt. Och det borde serveras till de äldre eleverna (eller, han skriver egentligen ”boys”, men betänk att det här är skrivet 1933) i skolan igen, precis som förr.

Fylla och våld: “It is possible for people who are built that way to become fighting drunk upon almost anything; but it is more difficult to become fighting drunk upon beer than upon any other drink.”. Inga “lager louts” här inte.

Ett kapitel behandlar öl och mat. Det mesta, utom ägg, verkar funka. ”One of my personal favourites is green salad with bread and butter and beer and nothing else at all. This provides a complete and satisfying meal.”. Han rekommenderar en halv pint bitter istället för eleven o’clock tea eftersom det helt enkelt ”smakar bättre än te” och ”because it’s more hygienic” (?). Kanske han utmanar ödet där i tedrickarnas konservativa näste, men han menar rentav att tedrickande på morgonen är ”unquestionably an insult to the stomach”. Dessutom vill han göra det obligatoriskt med ölutskänkning överallt där det serveras mat; ”The beer will convert a barbarous rite into a civilized occation”.

drinker-skyddsomslagAllt som allt är det här en fascinerande och synnerligen underhållande bok skriven från en “drinkares” synvinkel för faktiskt åttio år sedan. Vilket tidsdokument! Och det är en drinkare som verkligen gillar öl: “As a drinker I claim the right to contradict the classical statement that all beer is good beer“.

Ju mer man läser ju mer sympatisk blir författaren. Man närmar sig honom. Han talar inte till konnässörer, myndigheter eller politiker. Han talar direkt till oss. Vi som njuter av att dricka öl. Att han är lite rapp i käften stör ju inte heller. Vem vill inte ha den här killen vid sin sida på ölresan genom livet?

Upon both mind and body, then, beer exercises a gracious and salutary influence. It civilizes and sustains; it feeds and refreshes; it soothes and humours. As an influence no other drink can compare with it in humanity and companionability. It adjusts the human machine to its optimum working condition.

Debutanter, chokladsmask och trälig öl – recension av fyra öl från Godahops Hembryggeri

godakvartettDet är svårt att recensera hembrygder. Det blir genast så personligt, känsligt och smetigt.

Jag tänker på de gånger jag som musikskribent fått i uppdrag att recensera lokala debutanter. Här har vi musiker, inte sällan unga, som slitit i åratal med sin musik. Harvat i replokaler, burit stärkare, skolkat och fyllt i närvarorapporter till Studieförbund. Äntligen har de lyckats få ut ett album. Kanske via skivkontrakt, kanske genom envist och träget sparade av egna slantar. Det är deras kärleksbarn. Deras dröm. Då ska jag som kritiker sitta där och analysera, peta, kritisera, såga. Skriva att deras dröm borde filas på några år till, att viljan finns men inte låtmaterialet. Att musikerna är duktiga men sångaren borde få sparken. Att vi inte behöver fler kopior av *insert valfri känd artist*. Etc.

Det är svårt. För jag har samtidigt som skribent en ambition att verkligen vara ärlig. Jag vill vara ärlig. Skriva utifrån hjärta, känsla och erfarenhet. Det är etik och stolthet för mig. Jag vill inte fjäska, men jag vill ju samtidigt inte såra. Såklart. Visst, Neil Young eller Lars Winnerbäck skulle jag inte tveka en sekund att såga med fotknölarna (och jag har gjort det), men där har vi etablerade artister vars självkänsla eller ekonomi inte står och faller med en sketen skivrecension. Dessutom borde de vara härdade nog att tåla kritik (även om den gode Keith Richards visar på motsatsen). I uppstarten är man i behov av uppmuntrande ord och lite egoboost. För att överleva i den tuffa, hårda musikbranschen är svårt nog. Då kan man väl åtminstone få en lyckospark innan helvetet sätter in?

Därför är det svårt.

Jag tänker på det där när jag nu har sprungit på några hembryggda öl igen. Jag vet att jämförelsen haltar, men ändå.

Jag fick för en tid sedan chansen att prova fyra olika brygder från Majornas hembryggarkollektiv (?) Godahops Hembryggeri. Jag hade läskats ett tag av deras Instagrambilder och blev sugen att testa, då vi nästan bodde grannar.

Lyckligtvis behövde jag inte oroa mig så mycket. Samtliga flaskor var välkommet befriade från de ”klassiska”, välbekanta hembryggardofterna och -smakerna. De smakade helt enkelt inte alls fel (möjligtvis med ett undantag), utan helt ok. Även om jag kunde sakna lite jävlaranamma. Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg. Vi tar dem i tur och ordning.

trälenTrälen Pale Ale var först ut. En apa på 5,9%. Redan innan jag hunnit smaka på den har min son en tolkning av namnet: ”kanske för att den smakar träligt?”. Poäng till honom. Men lyckligtvis har han fel. I glaset får jag en orangefärgad vätska med snabbt försvinnande smutsvitt skum. Doften är frisk och fruktig med lite söta fläktar. Munkänslan är sträv och torr. Citrus, parfym, klementin och apelsinmarmelad dominerar smaken. Den är medelbesk och något vattnig, hade önskat lite mer kropp. I eftersmaken blommar en mer otrevlig beska upp. Den når godkänt dock och betyget blir 3/6.

Nördbonus – Malt: Pale ale, Crystal. Humle: Warrior, Nelson, Galaxy.

kahviaKahvia Ja Suklaata betyder inte kaviar och choklad, utan mycket riktigt, som finlandsvännen och språkfanatikern anmärker, kaffe och choklad. Klassiska smaknoteringar i en english stajl brown ale på 6,5% som denna. Ölet är mörkt, mörkt brunt, nästan svart och har beige skum. I doften hittar jag chokladmalt, men också fenoler och någon skum syrlighet, möjligtvis estrar. Kanske, kanske lite kaffe i smaken, men mer choklad. En krämig och maltig brown ale (?) som vinner på värmen. De sista klunkarna är klart godast. 3/6.

Nördbonus – Malt: Pale Ale, Vete, Choklad. Humle: East Kent Golding, Saaz.

brittmarieTredje bärsen under luppen heter Britt-Marie och är ännu en brown ale (om nu den förra var det?). Denna drar mer åt mörkt rödbrunt i färgen och är lite kaxigare med sina 7,4%. Doften är nötig och maltig som sig bör och i smaken letar sig smaskiga mjölkchoklad-toner fram. Den har en antydande krämighet i karaktären, men är samtidigt lite för vattnig för att nå hela vägen. Maltigheten är dock med hela resan och den blir, liksom förra flaskan, bättre när den värms upp lite. Alkoholen väl gömd i maltsmasket. En lite platt eftersmak förtar dock helheten en del. 3/6.

Nördbonus – Malt: Pilsner, Special B, Crystal. Humle: Citra, Cascade. Och Newcastle Brown Ale-jäst.

borgareSist, men inte minst, fick jag möta En borgare på Mariaplan. Det var en stöddig typ. Hela 9,8% stoltserade denna dubbel-IPA med. Det var en levande gyllengul rackare med tjockt och relativt ihärdigt skum. Doften överraskade något med sin diskretion; aningar av blöt hund och blommig humle. Smaken då? Jo, tjena, det här är ju en DIPA i min smak. Bra maltbas, hög fruktighet och busig kolsyra. Kan den ha stått ett tag? Humlenazisterna skulle nog protestera, för det känns som om just den är på tillbakagång, men inte mig emot. Jag gillar ju sådana här sötsmaskiga saker med lite trött humle. Var de hade gömt procenten är dessutom en gåta som jag gärna skriver på pluskontot. Bäst av de fyra öl jag provade. 4/6.

Nördbonus – Malt: Pilsner, Amber. Humle: Amarillo, Simcoe, Warrior.

Mina recensioner av debuterande band har jag löst genom att 1) inte recensera alls och 2) fokusera på det positiva. Jag kunde förstås valt det första alternativet även här, men varför då? Jag har druckit betydligt sämre öl från ”etablerade” mikrobryggerier (ingen nämnd, ingen glömd) och varför ska jag hålla käften om något som faktiskt är bra? Alternativ två blev faktiskt inte heller aktuellt, då jag helt ärligt — inklusive kritik — tog mig igenom dessa fyra hembrygder utan att behöva fjäska eller trampa på några ömma tår. Hoppas jag. Det var förvisso inga öl jag gick ner i spagat av, men ett snittbetyg på 3/6 är faktiskt absolut inget att skämmas för. Speciellt inte för hembryggare. Dessutom, de som känner mig vet att jag är en svårflirtad jävel. Kanske jag rentav är redo för debutantband igen?

P.s. De som känner mig vet också att jag inte är någon fotograf, så ni får ta bilderna för vad de är. På Trälen-bilden skymtar rentav min son. Det bjuder jag på. D.s.