Honung och nötter i Montana; recension av ett par öl från Big Sky Brewing Co.

Sam BeckettVänskap är en social bekvämlighet ungefär som stoppning i möblerna eller sophämtning.

Samuel Beckett

Fast ibland är det bra med vänner förstås. Som när de till exempel åker på en USA-resa och köper med sig bärs hem till mig. Vilket är precis vad en vän till mig — vi kan kalla honom Sebastian — gjorde i somras.

Resan gick till Montana, Wyoming, Idaho och säkert fler stater som jag glömt och reserapporten innefattar orter som Butte, Missoula, Challis och Wisdom, MT (Population: 100). Galningen cyklade upp till bergstoppar i loafers och med trasig handbroms, badade i floder (Clark Fork River, Salmon River) och såg konserter med bland andra Buddy Guy, Rodney Crowell och Jeff Crosby & the Refugees. Ja, han är musiknörd, som jag (en gång var?).

bigskyLyckligtvis har han börjat gilla öl också. Och förutom besök på andra mindre Montanabryggerier som Kettlehouse, Tamarack och Draught Works besökte han även delstatens största bryggeri Big Sky Brewing Co i Missoula.

Big Sky grundades 1995 och har idag vuxit till ett företag med 45 anställda och en beräknad produktion på 48 000 barrels (ca 5,7 miljoner liter) 2014. Det motsvarar ungefär en tiondel av Åbros produktion och betyder att de storleksmässigt befinner sig någonstans i trakterna av andra amerikanska bryggerier som Allagash, Ballast Point, North Coast och Uinta (med reservation, siffror från 2012). De är kanske mest kända för att ha blivit stämda av kanadensiska Moosehead Breweries för att använda ordet ”moose” i sin brown ale Moose Drool.

Hur som helst, hade Sebastian vänligheten att släpa med sig två burkar Big Sky och ett profilglas hem till Svedala och undertecknad. Nu vet jag att det finns viss kritik mot bloggare som svänger sig med bilder och recensioner av öl som inte ens finns tillgängliga i Sverige. Att det kan uppfattas som show off och skryt. Men jag tar den risken. Big Sky är dessutom inte något särskilt hajpat bryggeri. Så här kommer ett par kortare smaknoteringar. Med reservation för att de stått lite för länge i min kyl. 

summerhoneySummer Honey är en säsongsbryggd golden/blond ale med honung och kryddor. Den är ljust gyllenfärgad med vitt skum och en diskret, men lätt och frisk doft, där en brödig maltighet tar sig igenom. Munkänslan är len och det första jag känner är sötma, lätt kryddighet och en mild citrussmak.

Och jodå, honungen finns där, men utan att göra något större väsen av sig. Mer som en söt och len viskning. Den är lätt i kroppen, kanske rentav vattnig, har lite mjuk vetefeeling och en eftersmak av sött bröd, som snabbt försvinner. Helhetsintrycket är en ganska lättglömd ale, som nog ska drickas riktigt kall en het sommardag för att bäst komma till sin rätt.

moosedroolNästa öl hade jag lite högre förväntningar på. Även om jag vet att amerikaner har en tendens att dränka stilen i citrusbeska. Moose Drool Brown Ale kommer ut som en mellan- till ljusbrun/kopparfärgad vätska med beige till smutsvitt/gult skum. Tänk snön i ett något glest trafikerat landsvägsdike (ja, jag vet att inte diket trafikeras, men ni fattar ju vad jag menar).

Doften är nötig, som sig bör och så långt är allt väl. Munkänslan är mjuk och krämig, nästan lite oljig när glaset värms upp. Efter att ha upplevt första försiktiga smutten som vattnig inser jag att det här är ett öl som ska klunkas. Och mycket riktigt, efter ett par rejäla klunkar kommer maltigheten fram tydligare. Karamell, choklad och den där nötigheten jag vill ha i en brown ale. Lätt i kroppen och med drickbara 5,1 procent.

Humlen har de inte heller bråkat med, utan den ligger bara lydigt och balanserar upp sötman. När jag läser på ser jag också att de använt sig av de hyfsat diskreta humlesorterna Kent Goldings, Liberty och Willamette. Torr och kort eftersmak. Tydligen är detta bryggeriets storsäljare och jag förstår varför. Den är lättdrucken, balanserad och hyfsat smakrik, utan att slå på några stora trummor. ”Plain but solid”, som någon sade.

Tack Sebastian, du är en skön snubbe.

waterfun

upstream

England på burktappad flaska?

spitfireShepherd Neame, grundat i Kent 1698, är ett av Storbritanniens äldsta bryggerier och Spitfire Premium Kentish Ale tillhör bryggeriets allra bäst säljande öl. Det bryggdes första gången 1990 för att hedra minnet av Slaget om Storbritannien 1940 (The Battle of Britain) och hylla de brittiska stridsflygarna (RAF), som kämpade tappert i sina Spitfire-plan för att försöka hålla angripande tyska Luftwaffe tillbaka.

Men nog om historia. Nyheten är att denna redan klassiska ale nu (1 september) lanseras på burk av importören Galatea i Systembolagets ordinarie sortiment. 44 burkade centilitrar av det 4,2 procent starka ölet kostar 15,40:- + pant och smakar precis som det ska. Konservativa anglofiler kan slappna av. Lite sött maltig i doften, bekvämt maltig även i smaken, med en viss kryddighet och brittiskt modest humlebeska i eftersmaken. Anspråkslös och lättdrucken. Gott så.

Det här är en schysst husmansbitter som visserligen gör sig ännu bättre på fat (och allra helst cask), men som uppenbarligen inte skäms för sig på burk heller.

Och nog för att jag fattar ordleken med flaskans gamla slogan, fast jag skulle bra gärna vilja veta hur diskussionerna gick när man valde att även lansera den nya burken med orden ”The Bottle of Britain”?

Unleash the Yeast

Recension av kvällens jäster.

unleashJominsann, här har det provats öl på Beer & Beyond Headquarters. Och den här gången blev familjen involverad. Frugans noteringar är på begäran invävda i texterna och 7-årige sonen tyckte mest vi var crazy coconut som satt i köket och doftade på åtta glas.

Skotska busarna BrewDogs mixpack Unleash the Yeast är vad det handlar om. En serie om fyra öl, samtliga med en alkoholhalt på 6,3% och bryggda likvärdigt med Centennial- & Amarillohumle samt Pale Ale-, Cara- och Munichmalt. Fyra flaskor à 330 ml lanserade på Systembolagen 1 mars i år.

Skillnaden här ska ligga i jästen. 1) Pilsen Lager är bryggd med, antar jag, tjeckisk lagerjäst, American Ale, 2) med amerikansk jäst, 3) Bavarian Weizen, med tysk vetejäst och 4) Belgian Trappist med, ja just det, belgisk trappistjäst. Siffrorna markerar ölen framöver.

Så, let’s rock. Eller nåt.unleash2

I färgen är de svåra att skilja åt, men det kan lika gärna bero på dålig belysning och sen timma.

Doft: 1) viss sötma, men extremt anonym, knappt märkbar karaktär. 2) citrus, kattpiss, aprikos, frisk, fräsch. 3) klassisk vetedoft, sötma, skumbanan, lite citrus, 4) anonym, jästigare, skumbanan.

Smak: 1) karaktärslös, smörkola, knäckebröd, viss beska, diskret men ”säkert bra till mat”, 2) tydligare humle, gräs, citrus, friskare, fräschare, skumbanan, tydligare efterbeska. 3) sötare smak, godis, vingummi, smakar veteöl, lite citrus. 4) mer karaktär, hö, gräs, Orval, rundare i smaken, skumbanan igen. 

unleash3Mina strikt personliga – och musikaliska – notiser är att 1) känns rund och mjuk och lite karaktärslös. Något som liksom alla kan tycka om. Först tänkte jag på Håkan Hellström, men det är lite för mycket hata-eller-älska, så jag hamnar hos Staffan Hellstrands ”Lilla Fågel Blå”. Vem kan tycka illa om den liksom? 2) är lite väl hardcore och up front. Hård, men ändå med en ytlig karaktär. Låtsastuff som punkaren i en amerikansk collegefilm, om ni fattar? Det får bli ”Basket Case” med Green Day. 3) är lurigare. Den känns lite snobbig och franskt svåråtkomlig, men ändå med en fruktig inställsamhet, så efter att ha varit och snurrat hos Air och Saint Etienne landar jag ändå vid Teardrop av Massive Attack. 4) är den mest jordnära, osminkade av de fyra. Som en granne oförställd i mysbyxor och gummistövlar; det är lite friktion, men utan ovänskap och billiga försök att försöka ta poänger. Vi hamnar oundvikligen hos The Band. Men inte en av deras bästa låtar, så det får bli Don’t Do It. Bra nog.

Ordningen blev således (med 6-gradig betygsskala): Belgian Trappist (4): 4/6, Bavarian Weizen (3): 3/6, American Ale (2): 3/6 och Pilsen Lager (1): 2/6. Frugan bytte plats på Weizen och American, men i övrigt var vi överrens.

Summa summarum: belgisk jäst är kung. Eller?