Barhäng & helgtips

Jag har inte rapporterat från krogarna på ett tag. Det går inte för sig. Ni kan ju tro att jag bara hänger på sunkhak och dricker stor stark. Riktigt så illa är det inte. I veckan har jag gjort en del trevliga bekantskaper på några av stadens vattenhål. 

igorsdream3 små rum hittade jag till exempel en fantastiskt fin Smonk Sour Red från de Struise på fat. En välbalanserad sur röding vintage 2011 med skön trä/fatkaraktär, snygg bärighet och diskret rökighet. En elegant rackare och bästa surisen på länge. Även Igor’s Dream från amerikanska Two Roads Brewing Company var ett öl som höjde sig över genomsnittet. En 10,9 procent stark rågstout lagrad på ekfat som tidigare rymt whiskey. Mjuk, mustig, med smak av vanilj, kaffe och kakao och utan störande amerikansk beska. En förrädiskt lättdrucken sippare som lurar en att ta alldeles för stora klunkar.

 

gnädigefrau lambraterobb

 

 

 

 

 

 

 

 

City Pub fanns en italienare på fat jag inte provat tidigare. Ròbb de Màtt från Birrificio Lambrate visade sig vara en väldigt amerikansk pale ale med markant beska, citrus och fruktighet. Välgjord förvisso, men inget som direkt imponerade på mig. Vill man bli imponerad så ska man istället fråga efter en flaska av samarbetsbrygden Gnädige Frau Marshmallow Stout från danska Amager och amerikanska Off Color. Det är ett beställningsöl bryggt till Chicagos ölbutik West Lakeview Liquors 25-årsjubileum. Den kostar lite mer, men bomber och granater vilken sötsmaskig och chokladgosig stout det är. Med kaffe, vanilj och marshmallows i överflöd. En flytande mörk gottepåse.

xxxryeserenity

 

 

 

 

 

 

 

 

Gillar man rörsocker — och då menar jag orgier i rörsocker — så ska man bege sig till Haket och be dem langa fram en flaska Struise XXX Rye Tripel Bourbon Barrel Aged 2013. En mörk, söt och maltig buse med abt/quadrupel-karaktär. Inte så mycket fat som man kan tro i smaken. Vill man fortsätta på det söta spåret, om än mer återhållet, får man inte missa lilla göteborgsbryggaren Sad Robots Serenity. En belgian strong ale på 8,8% som smakar som en riktigt bra bock med smygande jästig belgofeeling. Kanske det bästa jag druckit från Sad Robot hittills. Annars har jag mest hinkat Rådanäs fina rena California Common och Alter Ego i samband med min filmklubb Full rulle på Haket. Har ni tur finns det några skvättar kvar.

kellerbierJag har redan skvallrat på facebook om att jag är lite förälskad i Köstritzers Kellerbier som finns på Ölrepubliken. Ett maltigt, svalkande, lättdrucket öl som med fördel köps på pint. Och om man ändå är där så är det synd att missa Evil Twin-tvillingarna Yin och Yang. En imperial stout (Yin) och en imperial IPA (Yang) som rekommenderas att dricka blandade. Det är gott, men var för sig är de faktiskt ännu finare.

Men nog om mitt barhäng nu. Vad händer i Göteborg i helgen egentligen?

 

Jo, imorgon lördag får man allt vara flitig om man vill hänga med i ölnördsvängarna. På BrewDog Bar är det världspremiär för Omnipollo/Tired Hands-samarbetet Fatamatago. Ett sjuprocentigt mangomonster till juice-IPA med försvarliga mängder Simcoe & Citra. Häng på låset kl 15 (men spara lite till mig, jag kommer ett par timmar senare).

sahtipajaDärefter promenerar man ner till Tredje Långgatan och Brewers Beer Bar. Där vankas nämligen en premiär till. Klockan 18 korkas de första flaskorna från Sahtipaja upp. Vi snackar suröl (Cloudberry, Raspberry & Red Currant/Rhubarb) från ett redan hyllat och hajpat nytt bryggeri. Missas på egen risk. Läs mer om Sahtipaja på MankerBeer.

 

 

 

Vill man förlänga promenaden en bit så fortsätter Haket med sin nya satsning ”Storflasklördag”. För tredje lördagen i rad kan man köpa billiga smakprov från sällsynta och/eller dyra storpavor. Nya flaskor varje vecka. En tickares dröm. Ni som har varit där tidigare vet att det dyker upp spännande grejer.

Se där har ni en lördagsrunda som heter duga. Vi ses i vimlet. Och glöm inte: sup med måtta.

Små grodorna hoppar i galen stouttunna

froghopsSamarbetsbrygd. Fortfarande något som varje hantverksbryggeri måste göra med jämna mellanrum för att hålla huvudet högt i craft beer-gemenskapen. Ofta verkar det dock handla mer om hajp och att hänga med ”rätt” bryggerier än att faktiskt brygga ett gott öl. Att skapa någonting tillräckligt extremt för att folk inte ska våga kritisera det, av rädsla för att inte ”fatta grejen”. Men ok, fine, jag kanske är orättvis nu. Det blir ju antingen bra eller inte, helt enkelt. Låt oss säga det.

Den här gången blev det inte bra. Alls. Väntar du dig en Imperial stout, som utannonserat, så glöm det. Den är förvisso svart, men besk så in i helvete. Här är varenda spår av en stout utrotad. Fullständigt. Den kanske finns där bakom någonstans, men försök hitta den, den som kan. Jag blir faktiskt provocerad. Nej, det bidde ingen stout, det bidde en, öh, cascadian dark ale kanske, en american black ale… Kalla den vad du vill, bara inte ”pale” och ”black” i samma mening, tack. Och framförallt inte stout.

Nog misstänkte jag att den skulle vara lite humlebesk, så därför köpte jag bara en flaska när den släpptes 2 juni. Tänkte låta den stå och humla av sig ett år eller så. Men när jag var på Systembolaget på Karl Johansgatan häromdagen blev det ett impulsköp. Nyfikenheten tog över. Lika bra att ha det gjort. Nu vet jag att den måste stå i två år. Minst.

Frog Hops to Amager är bryggd på danska Amager Bryghus i maj 2012, i samarbete med Fred Karm från Ohiobryggeriet Hoppin’ Frog. Jag är ett gammalt fan av Amager. Håller till exempel fortfarande bryggeriets Hr Frederiksen som en av världens bästa stouts. Och jag har haft många fina stunder med Hoppin’ Frog-brygder som BORIS och DORIS och till och med Hoppin to Heaven IPA. Men det är ju för fan en IPA, den ska vara besk. Det här sägs vara en ”Imperial Wheat Stout”. Sickna jävla dumheter.

Den är tydligen bryggd med hela åtta maltsorter, men hur ska man kunna hitta dem under denna heltäckningsmatta av aggressiv högalfaintensiv amerikansk humle (Tomahawk & Chinook)? Jag bara undrar? Och två sorters vetemalt. Jaha. Kanske det. Vem vet?

Den är relativt lätt för sina åtta procent och visst sitter det lite kaffe där i kinderna, men humlebeskan äter upp allt. Allt. Det blir faktiskt löjligt. När jag sent omsider tvingat i mig halvlitern (japp, 50 centiliter) och lägger mig — efter noggrann tandborstning, barn! — är det inte med en fräsch kariesrensad andedräkt som vanligt. Nix. Den har inte en chans mot humlebeskan här. Och jag snålar inte med tandkrämen, ska ni veta. Jag drömde säkert mardrömmar också, men det minns jag inte säkert.

Jag må ha förlorat såväl perspektiv som humor här, men jag kan inte uppfatta något kul med denna pseudostout. Bara en oprovocerad attack mot mina smaklökar.

Jag ber om ursäkt för svordomar ovan, men det var faktiskt längesedan jag blev så upprörd av ett öl. Nuförtiden blir jag mest mätt, trött, blasé eller möjligtvis lite irriterad. Den här gången blev jag rent förbannad. Frog Hops to Amager är ett hån mot allt som kallas imperial stout. Varför vill man håna någonting fint? Varför tänja gränser på bekostnad av behagliga smakupplevelser? Och 99/100 på Ratebeer!? Jag fattar ingenting.

Blir ni ändå nyfikna så heter importören Elixir och den finns fortfarande kvar i närmare sextio Systembolagsbutiker.

Folköl, fenoler och flip-flops, eller: “Tänk på pocenten, Helge!”

Follow-Me-Bring-BeerFörra lördagen skulle familjen åka och bada. Man brukar göra det på sommaren, sägs det. Det är inte precis min favoritsysselsättning. Kallt och blött och en massa skrikande ungar. Brukar hålla mig på det torra. Ta med en bok eller tidskrift, ett par pilsner och trycka ner truckerkepsen djupt.

 

Sanden är förstås irriterande den också. Hittar in i varenda skrymsle av kläder och kroppsdelar och har man en glass, frukt eller bulle med sig så kan man ge sig fan på att den hamnar där. I sanden. Så jag brukar föreslå parkering på någon gräsplätt istället. Helst i skuggan.

Fast då har vi ju insekterna. Myrorna, skalbaggarna, myggorna. Det blir inte många rader läst när man måste scanna av filten med jämna mellanrum och borsta bort de där små asen. Har alltid ansett att alla djur mindre än råttor är äckliga. Jag menar, ska man ha någon chans att kunna hålla koll på dem så måste man ju för det första se dem. Insekter är värst. De kan ju krypa in var som helst.

ica_supermarket_akeredNåväl, vi skulle åka och bada och jag följde med. Man är ju inte dum. Föreslog Näset. Populär badplats i västra Göteborg. Råkade också veta att för att komma till Näset måste man åka förbi Åkered. Och i Åkered ligger ICA Supermarket Åkered. Vi svängde in där och jag erbjöd mig att gå in och handla fika. Ett par krämbullar, ett par festisar och… öh… 22 öl.

icakvittoJag handlade folköl och lättöl (!) för 539 kronor och 70 öre. Folkisar, fegisar, punköl, follar, pissöl, folkpiss, nödraketer, bebispilsner, mormorsdricka… 22 stycken.

Kanske undrar någon nu: ”har den där Beer & Beyond-gubben tappat craft beer-koncepten fullständigt?”. ”Har han inte alla flaskor på lagret?”. ”Har han gått helt bortom hantverksramarna och blivit mikrobryggd i hela hjärnan?”.

Nejdå. Ta det lugnt. Jag ska förklara.

 

butikshylla

Nu är det så att ICA Supermarket Åkered har en sällsynt engagerad butikschef som brinner lite extra för mikrobryggd hantverksöl. Eller så har han bara fattat att det går att tjäna pengar på det. I vilket fall som helst så finns mitt i den lilla butiken (ja, det är ingen stor ”supermarket” det här) en imponerande hylla med runt 30 sorters hantverksöl från cirka 20 olika mikrobryggerier. Inte bara svenska heller. Här finns öl bryggd i Danmark, Belgien och Holland också. Och notera att detta alltså är utöver det vanliga makrosortimentet, som naturligtvis också finns där (och som också är sällsynt stort för en liten livsmedelsbutik).

Som ölintresserad får man ju bara inte missa detta. En livsmedelsbutik med större ölsortiment än vissa Systembolagsbutiker. Vilken grej. Åk ut till Åkered och handla vetja. Visa butikschefen att han är på helt rätt väg. Får de tillräckligt mycket uppmärksamhet kan det fungera som inspirationskälla och språngbräda för andra livsmedelsbutiker. För visst vill du kunna lägga lite Brekeriet, Emelisse och Mikkeller bredvid tandkrämen och makaronerna i varukorgen? En falukorv och en Amager, tack!

Ja, där stod jag då med två överfulla ICA-kassar med lågalkoholöl. Vad göra? Dricka såklart, och recensera. Två flaskor fick jag med mig till stranden och resten har jag omsorgsfullt betat av här hemma på Beer & Beyond Headquarters. Det har varit ganska omtumlande resa; ömsom vin, ömsom vatten, om man säger så. Och många toalettbesök. Jag tänkte därför försöka dela med mig lite av mina upplevelser. Några korta omdömen om varje öl, som ren konsumentvägledning. En recension ska ju vara objektiv och jag har alltid rätt, eller hur var det nu?

Jag är ingen större vän av betyg, men här ska jag igenom så många öl att jag använder mig ändå av min gamla sexgradiga skala för att särskilja dem. 1 är direkt motbjudande och 6 fulländad. Typ.

näsetFörst ut var butikens ”egna” Näsets Bryggöl, bryggd för Åkered Supermarket av Grebbestad Bryggeri. En ljus lager på 3,5%. Den dracks, förstås, ute vid Näsets badplats (men på behörigt avstånd från vattnet). Till dess försvar ska sägas att den inte var tillräckligt kall och jag drack den direkt ur flaskan. Två kardinalfel för en ölkännare. Men ändå. Den funkade inte alls för mig. Smakade som vilken trist DMS-makro som helst. Nog kan Grebbestad bättre än så här. Felsatsning av Åkered om ni frågar mig. 2/6.

 

 

rådanäsFlaska nummer två på stranden har samma förbehåll (för varm och halsad), men valdes med omsorg då den ”vanliga” 5,3:an är en personlig favorit (4-5/6). Rådanäs California Common brukar vara stilren, frisk, milt karamellig, lagom maltig och föredömligt lättdrucken. Denna alkoholsvagare variant (3,5%) är det dock nåt knas med. Tror jag. Det skummar över rejält ur flaskhalsen och munkänslan är genomgående tjock och störigt skummig. Det går att hitta lite välkomna toner av kola, karamell och viss beska, men också lite väl mycket smör. Jag saknar det klara och krispiga. Kan det vara något med jäsningen? Jag landar på en svag 3/6.

enskedebitterVäl hemma firar jag flykten från naturens fasor med en hederlig brittisk-stajl lättöl på milda 2,25%. Mitt första möte med Gamla Enskede Bryggeri visar sig vara något av en lyckoträff. Fågelkärrs Bitter sitter som en maltig, nötig smäck med smak av karamell, en tydlig men välbalanserad beska och stiligt torrt avslut. Överraskande smakfull och med tanke på procenten undrar jag hur de har trollat fram den kroppen. 4/6.

 

 

 

enskedeporterMed samma bryggeris lättporter (även den 2,25%) tar dock vänskapen slut. Mina noteringar om Stora Gungans Porter: Mörkt brun, nästan svart, med snabbt försvinnande beige skum. Maltig, nötig doft med drag av fimp och rostade toner. I smaken kaffe, rök, aska. Letar choklad och karamell men hittar mer avslaget kaffe och askfat. En anings choklad, möjligtvis, om man anstränger sig. Tunn, vattnig kropp. Torr munkänsla och eftersmak med viss beska. Det bidde bara 2/6. Jag hoppas de kan övertyga mig igen med någon annan brygd.

 

emelisseNederländernas Brouwerij Emelisse bjöd på en 2,5:a med massivt, gräddigt smutsvitt skum som reste sig som en stolt skulptur ur glaset. Skum kryddig/fruktig doft med drag av gräs och höskulle. Ännu mer gräs i smaken; citrongräs, grape och en rätt så rejäl beska. Ett utmärkt lågalkoholalternativ för de riktiga humlevännerna (som nog höjer betyget ett snäpp till också). Stabil 3/6.

 

 

 

londonFrån Slottskällans Bryggeri kom en 3,5-variant av London Pale Ale. En knäckig, nötig rackare med visst bett i kindbeskan. Med låg kolsyra och vänligt brittisk stil tyckte jag nästan den var bättre än dess starkare syskon. Om jag minns rätt (fast det var längesedan). Det blir 4/6 det och några sådana har jag gärna i kylen här hemma. Att den dessutom är ekologisk är förstås också ett plus i kanten.

 

 

 

amager

Danska Amagers Summer Fusion skulle tydligen vara en “amerikansk-engelsk tysk over-undergæret pilsner-ale”. Vad nu det är? Ett slags muterad California Common på 3,5 procent kanske? Hur som helst var den förbaskat god. Frisk och knäckig, med hyfsad kropp och mjukt gräsig beska. Dålig YPK (yrsel per krona) förstås, fast med några sådana under västen vid sommarens kubbmatcher kanske man lättare undviker att slå ner den där förbannade kungen för tidigt… Fin sommaröl och en solklar 4/6.

 

 

jönköpingFrån Jönköpings Bryggeri kommer APA-folkisen Osch Devon! En gyllengul 3,5:a med tjockt vitt skum. I doften finns gräs och… saisonjäst? Smaken är vattnig och citrusbesk och betyget 3/6 känns nästan snällt såhär i efterhand.

 

 

 

 

 

fängelsetSå får jag då äntligen prova något från Västerviks Bryggeri Fängelset. Tjust Ale heter den och det ska vara en bitter på 3,5%. Spännande. Inte. För här är det plast, rök, klorin och fula estrar för hela slanten. Fullkomligt odrickbar och den åker ner i vasken med omedelbar verkan. Hugaligen. Hur kan ett bryggeri släppa ifrån sig sådan här smörja? 1/6 (egentligen 0).

 

 

 

strömsholmsgusherOch inte blev det roligare nu. Strömsholms Herman Hedning People’s Beer (2,2%) var en gusher av rang. Fullproppad med inget annat än felsmaker. Bränt gummi, askfat och fenoler. Vasken igen och 1/6. Jag har dessutom nyligen även druckit bryggeriets folköl Post-Kari och Köpingshus Swarth. Bägge med infektioner och mer skräp i vasken. Jag har mailat bryggeriet om detta (i skrivande stund för sex dagar sedan) men ännu inget svar…

 

 

lundax2Lundabryggeriets Redig Skånsk Lättöl lättade upp mig lite. En diskret doft, men med mer kräm i smaken. Brödig och citrussmakande med tydlig beska i eftersmaken var det en fin törstsläckande 2-procentare. Den vinner månne inga Nobelpris men gör allt sitt jobb i värmen. Och det räcker gott för en lättöl. 3/6 blir betyget.

Deras Lundafolk (3,5%) sänker förväntningarna igen. Här finns lite fruktighet och humle, men också störande metalliska, fenoliska toner som får mig att misstänka någon form av infektion. 2/6.

 

moraVi rör oss till Dalarna och 3,5:an Guld-Pilsner från Mora Bryggeri. En — förstås — gyllenfärgad ljus lager med vitt skum och doft av smörkola, spannmål och humle. Munkänslan är lite oljig. Smaken är ganska rejält smörig med toner av nöt, hö och wellpapp. Diskreta citrusaningar kommer också fram, men framförallt är det en rätt så ful, obalanserad beska som tar över och faktiskt gör pilsnern svår att få ner. 2/6.

 

 

byareHalländska Byaregårdens Brygghus kallar sin fegis Tre & en halva. Alkoholhalten behöver jag väl inte skriva ut? Det är en mörkt gyllengul pale ale med söt, brödig doft och tydlig, men obalanserad beska i smaken. Vattnig och lättglömd landar den på en ganska vinglig 3/6.

 

 

 

 

lillebryggVi tar oss över till Danmark och Det Lille Bryggeri. American Beauty heter deras session-IPA på 3,4%. Jag känner genast svavel i doften och hittar röksmaker som får mig att tänka på oönskade fenoler. Har tidigare hittat otrevliga fenoliska plåster- och röktoner i bryggeriets Black Elixir 200 och Abbey Ale och funderar ett ögonblick på om det bara är inbillning och fördomar från min sida. Delar dessutom flaskan med en kamrat som inte hittar några felsmaker. Men ett par klunkar senare är jag bombsäker. American Beuty är en bedagad skönhet. 2/6.

 

pangx3I Åkeredsbutiken hittade jag inte mindre än tre folköl (2,8%) från Hökarängens PangPang Brewery. Favoriten blev APA:n Coco Jambo, som med lätt kropp och snäll beska ändå piggar upp med sin sommarfriska uppenbarelse. Krispig, pigg och med tropiska fläktar sticker den ut i trion och landar på en stark 3/6. Nästan fyra.

 

En svag 3/6 får Hops’n’Weissen Playa del Drevviken. Inte svag för den friska saisondoften (trots att det inte är någon saison) eller den lätta, rena eller friska känslan. Inte heller för de små raska kolsyrebubblorna som rastlöst flyr mot ytan. Det som drar ner betyget är istället avsaknaden av vetekänsla. Var är de fruktiga jästtonerna? Hittar inte mycket humlebeska heller och resultatet blir istället mer en sommarlätt barnbubbeldricka mer än ett öl.

pangpelekaneOch nu till bottennappet i PangPang-trion. Pelekane, som ska vara en flädersaison, hittar jag inte många försonande drag i. Möjligtvis den lite fruktiga/bäriga doften. Den har en störig, oren syrlighet, irriterande stickig kolsyra och, ännu värre, smaker av metall och blod som sipprar fram. Ingen höjdare således. 2/6.

 

 

 

brekerietBrekeriets Ligero är mörkare än väntat. Grumligt, dassigt brunt ser det mer ut som svagt bryggkaffe än öl. Beige skum som snabbt försvinner. Det är ett lättöl (2,2%) bryggt med bröderna Eks älskade Brettanomyces. Nötig, köttig doft med hintar av jäst, bär, karamell och stall. Påminner lite om en sur brun. I smaken finns viss syrlighet och tydliga drag av tobak och läder. Citron och hö. Den är vattnig, men träig; lite som torr jord i käften. Munkänslan är också torr och lite tjurighet sätter sig i kinderna. Beska i eftersmaken. Hade hoppats på en mer välbalanserad brygd och gärna lite mer bondgård. Svag trea. 3/6.

 

sundancerTillbaka till Danmark igen. Sundancer från To Øl. Vackert mörkt apelsinjuicegul vätska med tjockt vitt skum som lämnar feta såpaaktiga skumrester på glaset. Massiv humlefrisk doft av citrus och aprikos. En lätt maltsötma finns där, men det är en kraftfull citrusbeska med toner av passionsfrukt, aprikos och grape som styr skutan. Jag hittar en anings kryddighet och en nanobanan flämtar förbi en sekund. Gräs och te? Eftersmaken är besk, bitter med viss brödighet. Den har helt klart sina fördelar, men också en tråkig vattnighet och framförallt en oproportionerlig beska som drar ner betyget till 3/6.

 

mikkellerVi stannar kvar på andra sidan sundet och ser vad Mikkeller har hittat på. Sally Monroe är bryggd på belgiska De Proef, håller en alkoholhalt om 2,8 procent och presenteras som en american pale ale. Doften är diskret fruktig/parfymig. I smaken har vi citrus, mango, ananas (?) och gräs, men också vissa fenoliska gummitoner liksom något svårdefinierbart kemiskt. Lätt i kroppen utan att vara blaskig och ett avslut med kindbeska. Det håller inte riktigt och jag är lite besviken på den stora fantombryggaren. Det blir faktiskt bara 2/6.

 

folkaredHalländska Folkared 15 vitsar sig vidare i tillvaron med folk(a)ölet Ewe Brew. Bryggeriet har tidigare tilltalat mig med sina sansade brygder i brittisk stil (till favoriterna hör Wild Boar Mild Ale och Bullseye Best Bitter). Jag har även druckit denna folkis innan och noterade då kort ”maltig med markerad lång efterbeska” och gav den betyget 4/6. Jag är inte lika imponerad denna gång. I doften hittar jag frisk citron. Smaken däremot är obalanserat besk med tydliga drag åt det parfymiga. Citrustoner även där, men beskan är inte behaglig och jag saknar det maltiga, nötiga, söta. Jag tvingas omvärdera den här och sänka betyget till 3/6.

Jaha. Det var det det. 22 stycken 2- till 3,5-procentiga öl på drygt en vecka. Pust. Om ni har orkat läsa så här långt så får jag gratulera. Då har ni nog ändå ett intresse för öl som sträcker sig bortom YPK. Eller hajper och snobbism, för den delen. För nog är det så att i ölnördarnas värld är det — med undantag av lambik — höga procenthalter som genererar toppbetyg och listplaceringar. Något som för övrigt diskuteras i den här intressanta artikeln. Men det är inte så svårt att förstå ändå. Högre alkoholhalt betyder mer malt och malt ger sötma, kropp och karaktär. Så det är lätt att hamna där. Och ni ser ju själva här ovan: inget öl har fått högre betyg än 4/6. Inte är det jag som kastar första stenen.

Men nu får ni ursäkta mig. Jag måste på toa. Och sedan behöver jag faktiskt något starkt.

Copenhagen Beer Celebration 2014 (Red Session)

mikkellerostTre dagar i Köpenhamn kan knäcka den bäste. Vad kan de då inte göra med en sån som mig? Det är därför det tagit ett tag att leverera den här texten.

Jag ska ändå hålla mig kort. Och jag kan börja med två ord: surt och saison. Med den sammanfattningen har ni också min största invändning mot eventet. Visst, man kan prata om fler toaletter, dålig akustik, långa köer, attitydstinn fuck off-estetik eller Three Floyds öronbedövande dödsmetall. Någon klagade rentav på för mycket skägg. Men det som störde mig mest var likriktningen, enformigheten i ölutbudet.

kernelJag gillar surt. Surt är gott. Sour power, tart – så klart och allt sådant där. Visst, jag är med. Och nog sitter en kall saison fint i vårsolen. Men har verkligen inte 40+ av ”världens bästa” bryggerier bättre fantasi än så? Är man så låst i vad som är trendigt och hippt för stunden? Kumquat saison, hoppy farmhouse ale, oak aged saison, dry hopped saison, sour ale with fruits, golden sour ale, barrel aged sour red, sour brown, tart cherries, smoked saison, wild ale saison, golden brett ale with fresh wine, Berliner weisse rhubarb, Berliner weisse blackberry, wild red… and the list goes on. Toppa det med lite sur rysk kvass och ett taskigt Rodenbach Grand Cru-försök så kanske ni förstår vad jag menar.

bäverNu var jag bara på det tidiga lördagspasset, ”red session”, så det är alltså bara just detta jag talar om. Förhoppningsvis var likriktningen mindre under de andra passen. Jag har inte lusläst fatlistorna. Inte kan man väl heller beskylla arrangören Mikkeller för detta. Det är väl trender som styr, helt enkelt. Men hur tänker en bryggare som blir inbjuden till en så här het, nördig mässa egentligen? ”Nu måste jag ta med mig något riktigt extra. Jag vet, en torrhumlad saison proppad med sura körsbär och lagrad på rödvinsfat fyllda med chipotle. Hurra!”. Synd bara att alla andra tänkte likadant.

 

Men nu ska jag sluta gnälla. Jag hade faktiskt förbaskat kul ändå. Och nog hittade jag godsaker. Skam vore väl annars. I min surtrötta jakt efter något friskt eller maltigt hamnade jag hoppfullt hos Närke, som tyvärr inte gjorde mig lyckligare med sin alldeles för rökiga Bäver. Extra plus dock för att servera den med stil – ur en pissoar.

amburana Första utropstecknet blev istället brasilianska Way Beer och dess Amburana Lager som legat och gottat till sig med brasilianskt trä. Ren kärlek i doften och fin, mjuk träighet som smög sig fram i avslutet.

Fräsch var förstås också Jai Alai från Cigar City. Fruktig, frisk och piggt humlestinn. Jag glömmer ibland hur gott det kan vara med riktigt färska humlekanoner.

spontantriple Mässkungarna Mikkeller tog nog priset för årets vackraste öl. Spontantripleblueberry var inte bara en vampyrläskande blodröd och fetlila estetisk uppenbarelse utan också förmodligen det smaskigaste bidraget hittills i hela deras spontanserie. Och nu när vi ändå är inne på surt (jag sa ju det) måste Spontaneous Enough från tyska Freigeist Bierkultur nämnas. Trevlig belgisk kriekfeeling i doft och smak med alla smakattiraljer, i form av körsbär, marsipan och plastic padding, på plats.

brekeriet Ett bryggeri som definitivt — och glädjande nog — stack ut kvalitetsmässigt på surölsfronten var våra alldeles egna Brekeriet. Både Barrique Brune och Kombucha var syrligare och råare än vi är vana vid från de skånska brettanomyceskramarna. Den senare vann i min bok, med sina sympatiskt påträngande melodier av funk, jäst och citrus. Kul att ett ungt svenskt bryggeri kan kaxa upp sig bland alla internationella storheter.

hypnopompa

 

 

Stannar vi i Sverige så var ju Henok Fentie och Karl Grandin på plats med skötebarnet Omnipollo. Nu tillhör jag de som inte blev särskilt imponerad när de Molen-bryggda Hypnopompa, en imperial stout med marshmallows och vanilj, släpptes i höstas. Men nu, simsalabim, med en ny batch och en tid på bourbonfat, hade något hänt. Den hade blommat ut till en fullödig, sötsmaskig stout och kändes betydligt mer levande än den där flaskan jag drack förra året.

amagerAnnat på den mer maltiga sidan jag fastnade för var Amagers The Days of Barley and Roses (Niepoort Edition). Ett tioprocentigt barley wine som lagrats elva månader på portvinsfat och som balanserade elegant mellan karamell, russin, vanilj och snygg träighet.

Ett annat barley wine som imponerade var samarbetsbrygden Candela Rye från Green Flash och Cigar City. När den dessutom kombinerades med blåmögelosten i montern bredvid blev det svårt att gå därifrån.

blåmögel

 

BrewDog var väl inte det hetaste bryggeriet på mässan för oss bortskämda svenskar, men jag var ju tvungen att se om Bourbon Baby var så fin som jag minns den från Göteborg. Det var den. Och ännu bättre. En återhållen skotsk ale (5,8%) med sällsynt välavvägda fattoner, som visade att extremast inte alltid vinner. Jag ser gärna mer sådant från de rastlösa skottarna.

dwarf Annat kul var mjödet Dwarf Invasion från Michigans B. Nektar Meadery, en alkoholsnäll rackare med sällsynt frisk drickbarhet. Honungssöt naturligtvis — det är ju mjöd — men med bara 6% och lite körsbärssyra kunde man ta sällsynt stora klunkar.

Överraskande god var även den kryddade saisonen Sol over Gudhjem. Den hittade man hos de söta glamrockarna från brittiska bryggeriet Alpha State. Skönt ändå att inte all världens produktion av hantverksöl vilar i händerna på tatuerade hårdrockare.

Så vad var bäst då, på denna tredje upplaga av Copenhagen Beer Celebration? På vägen ner hade jag nog satsat mina slantar på nåt surt, trots allt. Men jag hittade aldrig något där som renderade mer än en nöjd nickning.

doughnutPokalen för Big Bang i gommen fick istället tilldelas Mikkeller-brorsan Jeppe Jarnit-Bjergsø (Evil Twin) och hans två varianter av Imperial Doughnut Break. Peanut Butter hade möjligen en diskret nötighet i eftersmaken och hallonen i Raspberry fick man leta efter. Men vad gör det när det bjuds upp till bakverksdans? Kaffe med chokladkaka i flytande form har väl ingen tackat nej till sedan syskonet Biscotti Break först såg dagens ljus? Peanut Butter med sin något torrare uppenbarelse lämnade dock över segern på mållinjen till den lite piggare, friskare Imperial Doughnut Break Raspberry. Tack för den, Evil Twin och grattis till segern!

kihoskh-cellar Nu blev det här visst lite längre än vad jag hade tänkt ändå, så jag ska bespara er mina minnen av äventyren utanför Spartahallen den här helgen. Även om de innehåller väsentligheter som barley wine på Barley Wine, toapappers-kris på hotellrummet, lagerrunda på Kihoskh, Rodenbach i pint på Fermentoren, Bruery-krossad glasdisk på Itzi Bitzi Pizza, Göteborgsnostalgi på Ølbutikken och nattliga dispyter med kända ölbloggareMikkeller Bar. Men det tar vi en annan gång.

barleywine hotellmikkellerskor pizza örstedt