Barhäng & helgtips

Jag har inte rapporterat från krogarna på ett tag. Det går inte för sig. Ni kan ju tro att jag bara hänger på sunkhak och dricker stor stark. Riktigt så illa är det inte. I veckan har jag gjort en del trevliga bekantskaper på några av stadens vattenhål. 

igorsdream3 små rum hittade jag till exempel en fantastiskt fin Smonk Sour Red från de Struise på fat. En välbalanserad sur röding vintage 2011 med skön trä/fatkaraktär, snygg bärighet och diskret rökighet. En elegant rackare och bästa surisen på länge. Även Igor’s Dream från amerikanska Two Roads Brewing Company var ett öl som höjde sig över genomsnittet. En 10,9 procent stark rågstout lagrad på ekfat som tidigare rymt whiskey. Mjuk, mustig, med smak av vanilj, kaffe och kakao och utan störande amerikansk beska. En förrädiskt lättdrucken sippare som lurar en att ta alldeles för stora klunkar.

 

gnädigefrau lambraterobb

 

 

 

 

 

 

 

 

City Pub fanns en italienare på fat jag inte provat tidigare. Ròbb de Màtt från Birrificio Lambrate visade sig vara en väldigt amerikansk pale ale med markant beska, citrus och fruktighet. Välgjord förvisso, men inget som direkt imponerade på mig. Vill man bli imponerad så ska man istället fråga efter en flaska av samarbetsbrygden Gnädige Frau Marshmallow Stout från danska Amager och amerikanska Off Color. Det är ett beställningsöl bryggt till Chicagos ölbutik West Lakeview Liquors 25-årsjubileum. Den kostar lite mer, men bomber och granater vilken sötsmaskig och chokladgosig stout det är. Med kaffe, vanilj och marshmallows i överflöd. En flytande mörk gottepåse.

xxxryeserenity

 

 

 

 

 

 

 

 

Gillar man rörsocker — och då menar jag orgier i rörsocker — så ska man bege sig till Haket och be dem langa fram en flaska Struise XXX Rye Tripel Bourbon Barrel Aged 2013. En mörk, söt och maltig buse med abt/quadrupel-karaktär. Inte så mycket fat som man kan tro i smaken. Vill man fortsätta på det söta spåret, om än mer återhållet, får man inte missa lilla göteborgsbryggaren Sad Robots Serenity. En belgian strong ale på 8,8% som smakar som en riktigt bra bock med smygande jästig belgofeeling. Kanske det bästa jag druckit från Sad Robot hittills. Annars har jag mest hinkat Rådanäs fina rena California Common och Alter Ego i samband med min filmklubb Full rulle på Haket. Har ni tur finns det några skvättar kvar.

kellerbierJag har redan skvallrat på facebook om att jag är lite förälskad i Köstritzers Kellerbier som finns på Ölrepubliken. Ett maltigt, svalkande, lättdrucket öl som med fördel köps på pint. Och om man ändå är där så är det synd att missa Evil Twin-tvillingarna Yin och Yang. En imperial stout (Yin) och en imperial IPA (Yang) som rekommenderas att dricka blandade. Det är gott, men var för sig är de faktiskt ännu finare.

Men nog om mitt barhäng nu. Vad händer i Göteborg i helgen egentligen?

 

Jo, imorgon lördag får man allt vara flitig om man vill hänga med i ölnördsvängarna. På BrewDog Bar är det världspremiär för Omnipollo/Tired Hands-samarbetet Fatamatago. Ett sjuprocentigt mangomonster till juice-IPA med försvarliga mängder Simcoe & Citra. Häng på låset kl 15 (men spara lite till mig, jag kommer ett par timmar senare).

sahtipajaDärefter promenerar man ner till Tredje Långgatan och Brewers Beer Bar. Där vankas nämligen en premiär till. Klockan 18 korkas de första flaskorna från Sahtipaja upp. Vi snackar suröl (Cloudberry, Raspberry & Red Currant/Rhubarb) från ett redan hyllat och hajpat nytt bryggeri. Missas på egen risk. Läs mer om Sahtipaja på MankerBeer.

 

 

 

Vill man förlänga promenaden en bit så fortsätter Haket med sin nya satsning ”Storflasklördag”. För tredje lördagen i rad kan man köpa billiga smakprov från sällsynta och/eller dyra storpavor. Nya flaskor varje vecka. En tickares dröm. Ni som har varit där tidigare vet att det dyker upp spännande grejer.

Se där har ni en lördagsrunda som heter duga. Vi ses i vimlet. Och glöm inte: sup med måtta.

The Buffalo Theory

buffalo-beerHar ni hört talas om The Buffalo Theory (aka the buffalo herd theory)? Den sägs härstamma från tv-serien Cheers, där karaktären Cliff Clavin i ett avsnitt ska ha berättat följande sedelärande historia för Norm Peterson:

“Well you see, Norm, it’s like this . . . A herd of buffalo can only move as fast as the slowest buffalo. And when the heard is hunted, it is the lowest and weakest ones at the back that are killed first. This natural selection is good for the herd as a whole, because the general speed and health of the whole group keeps improving by the regular killing of the weakest members.

In much the same way, the human brain can only operate as fast as the slowest brain cells. Now, as we know, excessive intake of alcohol kills brain cells. But naturally, it attacks the slowest and weakest brain cells first. In this way, regular consumption of beer eliminates the weaker brain cells, making the brain a faster and more efficient machine. And that, Norm, is why you always feel smarter after a few beers.”

Nu är det bara det att ingen verkar någonsin verkligen ha sett det där avsnittet. Citatets ursprung har naturligtvis även diskuterats på forum genom åren. Det lutar alltså åt att vara ett rent påhitt, en så kallad “urban legend“. Jag hittar till och med en uppenbart manipulerad videosnutt på YouTube med det lilla talet. Jag kan inte påstå att den bidrar med några empiriska studier direkt. Fast vem är jag att inte sprida en god historia vidare?

 

Om hantverksölets outhärdliga nonsens

nonsenseDet finns ölböcker och så finns det ölböcker. Och så finns det, sedan några månader tillbaka, ”The Unbearable Nonsense of Craft Beer: A Rant in nine acts” av Max Bahnson & Alan McLeod.

Bakom författarnamnen hittar vi två välkända ölbloggare. Max Bahnson kanske är mer känd som Pivní Filosof, en synnerligen underhållande och orädd bloggare. Alan McLeod firar tioårsjubileum med flitiga A Good Beer Blog. Det är, till att börja med, två förnuftiga skribenter. Som dessutom begåvats med humor. Två egenskaper som inte alltid är tjenis, om man säger så.

Men vad är det som är så speciellt med den här boken då? Tja, vi har alla läst de där ölhistoriska översiktsverken som börjar i Mesopotamien och slutar med ”dagens ölrevolution” (det gjorde de redan på nittiotalet). ”Alla” har också bläddrat i dåligt översatta porrböcker med glansiga bilder på ölflaskor som i bästa fall gick att få tag på för 10-15 år sedan. Några har läst akademiskt petiga verk om särskilda länders ölhistoria. En och annan har grävt ner sig i luntor om speciella ölstilar eller enskilda bryggerier. Några har kanske hittat små kuriösa skrifter med ölvitsar och gamla citat på någon loppis. På senare år har förstås även craft beer-vågen börjat skildras i böcker allt mer. Inte sällan romantiserande och inte sällan skrivna av bryggarna själva. Så har vi ju de där böckerna om mat & öl och hembryggarböckerna och kroghistorik och…

Poängen är att de ofta följer en mall. Man vet vad man har att vänta sig. De är ofta nog så korrekta, men skrivna med sikte på en allmänhet man inte gärna vill stöta sig med, vilket gärna resulterar i ganska torra och tillrättalagda alster som håller sig till ämnet utan att sticka ut. Humor är en ganska sällsynt lyxkrydda. Liksom seriös kritik. Man vill nog inte stöta sig med ”branschen” heller.

Jag ska inte låta för gnällig. Jag försöker ju ändå sälja många av de där böckerna. Dessutom är naturligtvis flera av dem utmärkta. Jag hade inte varit den jag är idag utan Michael Jackson, Jan-Erik ”Janko” Svensson, Pete Brown, Randy Mosher, Martyn Cornell, Garrett Oliver, Tim Webb eller Harald Thunaeus. Till exempel. Men det är inte poängen här. Poängen är att The Unbearable Nonsense of Craft Beer är en ny typ av ölbok. En ölbok som skiljer sig radikalt från allt du tidigare läst i ämnet. Den är rapp, kritisk, stygg och rolig. Den analyserar och tramsar och blandar högt och lågt på ett uppfriskande sätt. Kanske är det så att den tar ölbloggosfären in mellan pärmarna?

nonsensebakDet är ingen vanlig faktabok alltså, utan snarare en imaginär resa genom tid och rum. En fiktiv dialog, mest mellan Max och Alan, med skönlitterära ambitioner. Och med saftiga tasksparkar riktade mot allt ifrån ”hjärntvättade ölnördar” till ”CAMRA-talibaner”. Med ölet ständigt skummande runt glappkäftarna hamnar de på något mystiskt sätt i olika tider och rum. Eller, krogar, pubar, tavernor, ölkällare och bryggpubar mest. De diskuterar öl och hälsa, baksmällor, samarbetsbrygder, klassperspektiv och åttiotalsminnen. De möter studenter, läkare, hipsters, PR-sliskon, bryggare, fjuniga craft beer-fantaster och en svärande Ron Pattinson. Mest av allt synar de craft beer-kulturen i sömmarna. Utan pardon. Det är förbaskat befriande att läsa.

Att boken har fått sin beskärda del av korrekturmissar i form av felstavningar, missade bokstäver etc, har man lätt överseende med när de liknar doften av en humlebomb med en morgonfjärt, citerar Thomas Hardy och sprutar ur sig citat som “barrel ageing is to beer what make-up is to a woman”. 

Känsliga craft beer-vänner måste dock varnas. Här trampas på en hel del ömma hantverkstår. ”Craft” är, enligt bokens karaktärer, inget annat än ett varumärke typ ”Craft R Us” och rentav ”the root of all evil”. Det hippa, coola, “äkta”, ”genuina” stör författarna. Att craft skulle vara bättre, finare än annan öl. ”Craft means nothing! It’s all so mindlessly pathetic” rasar författarna och kallar det “trade association PR wankerisms” och ”marketing fairy tales”.

Det är hårda ord, visst, men tänk lite på det. Den här ”gemenskapen” är ett sällsynt okritiskt kollektiv. Förment homogen. ”Mikrobryggerier” (ja, jag skriver det inom parentes) pumpar ut coola slogans, nöter in en ”vi-mot-dem”-attityd och vräker ut experimentella öl på marknaden. ”Gemenskapen” är såklart en del av marknadsföringen. Det är punk och skägg och tatueringar och fuck off och fräcka kepsar och fatlagrat hit och dit. ”Vanligt folk”. Små mot stora. David mot Goliat. Revolution. Craft beer-fantasterna sväljer allt med hull och hår och delar gladeligen varumärken och slogans vidare på alla upptänkliga sociala media.

What pisses me off sometimes is that ‘nobler-than-thou’ attitude and discourse of many a rock star brewer, and the way people like you [de tilltalar en kidnappad ölnörd] believe that without even a hint of critical thought

Ölnörden invänder: “det är ju craft, independent, mikro. Det är ju hantverksöl och det är gjort med passion” (ännu ett av författarnas hatord). Gud nåde den som säger något negativt om det. Men var går gränserna då? Är verkligen någonting bättre per automatik bara för att det är litet? Vad är passion? Och vad är litet? Sierra Nevada? Stone? Brooklyn? Åbro? Perspektiven blir allt mer luddiga. Stort eller litet, mikro eller makro: ”the yeast don’t care”.

waspNi känner till begreppet Beer Wars? Efter filmen med samma namn från 2009 (även folket bakom filmen börjar ifrågasätta vissa fenomen i mikrobranschen, läs t ex detta). Att det är ett krig mellan de ”rättrådiga små” och de ”hänsynslösa stora”. Visst, så har det varit och så är det också. Men de små växer sig samtidigt större och starkare och paret Bahnson/McLeod vill visa att drivkrafterna inte alltid skiljer sig åt så mycket som man kanske skulle önska. Är mikrobryggerier alltid goda? “If rumors can be given credit, it seems that some big craft brewers are starting to squeeze smaller ones out of the market in ways that aren’t too dissimilar to what you’d expect from the likes of Molson-Coors”. Bryggjättarna har inte monopol på vinstintresse, om nu någon trodde det.

The more we see through their bollocks and call them out for over pricing, over complicating and over branding, the more seriously they will have to take us and treat us with respect”.

En annan sak som författarna stör sig på är snobbismen hos många ölnördar: “they didn’t drink their beers as much as they wore them, like some sort of ID badge for a private club”. De hänger som kuttersmycken på hippa craft beer-barer under outtalade lagar som “quantity over quality, pose over substance”. Där sippar de från provsmakningsglas (”How can anyone possibly evaluate drinkability when all they’ve had is a shot!”), flippar nervöst med mobilerna för ölbilder och snabba omdömen på rejtingsajter och är “more concerned about what they are going to have next, instead of enjoying what they are drinking now”. Att vara först med det senaste är viktigt. Ett tillräckligt ”rätt” och hajpat öl är ute på Facebook, Instagram och Twitter innan den ens har avsmakats.

Max och Alan blir kallade ölgurus och deras reaktion blir nästan något av en programförklaring: ”not so much gurus as observers”. Och det är ju precis det de är. Observatörer. De kan verka dömande, men det är ju bara en verklighet de skildrar. Deras verklighet förvisso, men också en verklighet som kan vara svår att se om man befinner sig mitt i den. Tänk efter. Vänd blicken inåt. Var lite självkritisk och, inte minst, våga ha en kritisk hållning även till sådant som kallas craft, mikro, hantverk. Det är mycket bullshit i branschen, för att använda bokens språkbruk. Så klart. Allt är inte svart och vitt. Vi får inte fördumma oss själva eller låta oss bli utnyttjade ”in the name of craft”.

Men återigen, vad är då craft? Författarna pekar till exempel på “that nonsense that only unfiltered beer can be considered ‘craft’”, eller en “almost retarded romanticization of pre-industrial beermaking”. Föreställningen att just hantverket och “passionen” skulle göra ölet bättre. Bahnson/McLeod vänder rentav provocerande på konkarongen och menar att ju mer som är maskinellt och datorstyrt desto större chans att resultatet blir ett bra öl. Att maskinerna faktiskt gör det bättre. “I’d go as far as to say that handcrafted is the opposite of added value” (…) “the real human touch is in the recipe, nowhere else”.

Men är det bara gnäll och elände då? Nej, de ser allt positiva trender också. Till exempel det här med att saison och så kallad ”session beer” blir allt populärare. Öl med lägre alkoholhalt som man faktiskt dricker och inte bara testar. De påminner oss om att “drinking beer is supposed to be fun”. Att allt inte behöver tas så förbannat allvarligt. De vill ersätta lite skitnödighet med humor och understryker att smak faktiskt är något individuellt, även om rejtingsajternas topplistor får oss att tro någonting annat. Det finns inga sanningar. Så enkelt är det. Vad de efterfrågar är ju bara lite sunt förnuft och ett mer kritiskt förhållningssätt.

addicted-to-craft-beerJag säger inte att jag håller med om allt de skriver. Är inte ens säker på att de själva gör det. Boken har en satirisk ton. Och ett stort lass humor. Men jag fick mig flera nyttiga tankeställare under läsningen. Jag mötte också mycket av mina egna funderingar och reflektioner, min egen kritik. Jag kände igen mig själv. Lite kan det också ha med generationsfrågan att göra. Faktiskt. Liksom författarna ligger jag en bit över genomsnittsåldern för ”craft beer-revolutionens” målgrupp. Jag börjar inse mer och mer att det faktiskt gör skillnad. Det handlar bland annat om lite olika perspektiv, olika erfarenheter och olika grader av hävdelsebehov.

Att de kan vara så träffsäkra, hårda och kategoriska beror naturligtvis på att det är sig själva de skriver om. Också. De har ju varit där. De är själva ölnördar i allra högsta grad. Den medvetenheten, den kunskapen och självinsikten skjuter in distans och frisk luft i krevadernas mellanrum.

Vissa kommer säkert se den här boken som en attack mot något heligt, men jag tror tvärtom att de gör craft/hantverks/mikro/vad-ni-nu-vill-kalla-den-kulturen en stor tjänst genom att sparka lite rumpa och röra upp lite känslor. En kultur (om det nu är en kultur) som inte tål att synas i sömmarna, som inte står pall för kritik börjar snarare likna något totalitärt än en gemenskap. Den blir ryggradslös och i förlängningen uteslutande och i värsta fall obehaglig. Det var väl ändå inte dit ”revolutionen” syftade?

Jag avslutar med dessa kloka ord av herrar Bahnson & McLeod:

the best value in beer is often found in the quietest places”.

The heat is on

citypubloggaTrädgårdsföreningen, torsdag.

Hettan är närmast olidlig. Sonen har tröttnat på såväl gungor som barnsånger i valstakt. Frugan har kollat växthuset.  Magen kurrar. Parkens restaurang bjuder på ett magert lunchutbud och, vad värre är, Carlsberg Export för överpris. Hopplöst läge? Nix. Bara några hundra meter bort finns räddningen. En sval källare där tiden tycks stå charmigt stilla. Men inte faten, lyckligtvis. City PubLorensbergsgatan har alltid något gott att dricka.

anarchyOch äta. Husman är ledordet här, men igår var det för varmt för det. Istället blev det ostgratinerade nachos med hemgjord salsa och guacamole och en generös räkmacka på ekologiskt rågbröd.

Kranarna lockade med hela tre nyheter för mig. Urban Assault hette en fin pale ale från brittiska Anarchy Brew. Den bjöd på en bra maltbas och välbalanserad beska.

Bornholms Svaneke lyckades överraska med en torr, frisk och riktigt bra saison. Le Zèbre hade smak av hö och citrus och en försiktig kryddighet. Lättdrucken i värmen.

svanekeMen nu till det stora utropstecknet.

Tiny Rebel Lemon and Lime Sour!

En bra Berliner weisse är förstås alltid en utmärkt törstsläckare, men det här var det bästa jag druckit på länge. Sällsynt frisk, fräsch och sommarpigg. Torr, med tydlig limesmak och modest men bekväm syrlighet. Och jag luras inte, det smakar verkligen lime och inte bara lite allmänt citrus så där. Fyra procent och pintläge.

 

 

tinyrebelSvalkad, mätt, uppiggad och nyfrälst kändes till och med Avenyn välkomnande när vi klev ut i sommarhettan igen. Så pass att jag rentav orkade besöka ett par klädaffärer utan att tappa tålamodet. Det tackar vi City Pub och Tiny Rebel för.

En liten belgisk funkstund

IMG_5856Tog mig en liten belgisk stund för mig själv. Det kan man väl få göra? Sonen spelar tv-spel med kompisen och regnet har nyss motvilligt slutat smattra mot rutan. Dagens planerade ölprovning är inställd och senaste bokbeställningen är omhändertagen. P1 fick stängas av på grund av Charlie Normans välkammade boogie woogie och en sällsynt känsla av slapp ledighet infann sig plötsligt. Ni vet, den där utan dåligt samvete, som så sällan dyker upp.

Hanssens Artisanaal, grundat 1896, är äldst av Belgiens idag ganska få gueuzeblanderier. Det vill säga de brygger inte själva, utan blandar lambik från andra bryggerier. I Hanssens fall Boon, Girardin och Lindemans. Och de gör det med bravur. På min gamla sexgradiga skala har inget av deras öl fått lägre betyg än fem och jag har lyriskt noterat dofter och smaker som “rättfram, inget fjäsk”, “smutsig bondgård och sura uppstötningar”, “hej tånaglar och osminkad sanning” och “spädbarnsblöja, navelludd, hästskit och Skänninge marken”. Ja, ni ser, det här är spontanjästa delikatesser – suröl, om ni så vill – som lockar fram poeten i mig.

IMG_5857Men nu står en limiterad och fruktspäckad Lambic Experimental Raspberry framför mig i sin ljust kopparröda uppenbarelse. Ur Tekuglaset strömmar dofter av hö, trä, stall och hallonsaft. Jag vet att det är klippt igen. Syrligheten är markant, men inte extrem. Sitter lite charmigt skrumpet i kinder och hals efteråt. Eftersmaken är lätt och stilla dröjande. Citrus, hallon och torrt trä dansar runt i makligt funkig takt. Jag glömmer snabbt Charlie Norman och minns istället soulhjälten Bobby Womack som dog igår. Varför inte till exempel låta hans tolkning av oefterhärmlige Jim Fords Point of no Return få ackompanjera surklunkandet?

IMG_5862Att vi kan njuta av Hanssens gyllene droppar här i ett försommarkallt och regnigt Sverige kan vi förresten tacka Constant Companion för. Skånska importörer/distributörer som snabbt har blivit något av personliga favoriter. Man skojar liksom inte bort ett stall bebott av ölproducenter som De Cam, OWA Beer, The Monarchy, LoverBeer och Ritterguts Gose.

Hanssens kan man förstås läsa om (sidan 149) i nya upplagan av Good Beer Guide Belgium av Tim Webb och Joe Stange. Eller “Nya Testamentet”, som belgoambassadören Skrubbe kallar den. Och visst är det en omistlig bok om man har det minsta intresse av belgiska brygder. Med över 900 öl från över 200 bryggerier listade och betygsatta och guider till 530 krogar, caféer, bryggerier och barer är den lika omistlig i packningen till belgienresan som tandborste och Resorb. Självklart finns den i Beer & Beyonds webbshop.

En ölgubbe i truckerkeps, eller: Alf Robertson, Pliny the Elder och jag

Jag har alltid varit lite fel. Lillgammal som liten och gubbe redan som tonåring. Läste Tage Danielsson-dikt i full punkmundering på skolavslutningen i kyrkan. Diggade både Motörhead och Nina Simone som 16-åring. Läste både Majakovskij och Fangoria.

Och så har det fortsatt. Jag har följt mitt hjärta så gott jag kunnat och försökt undvika att begränsas av trams som genrer och ismer. Bara för att jag upptäckte Robert Johnson, varför skulle jag sluta lyssna på Slayer? När countryn klev in i mitt liv på allvar så gjorde jag såklart som jag brukar göra. Jag sökte mig bakåt, letade efter rötterna och hamnade i Appalacherna. Jag tyckte det var självklart. Lika väl som jag undrade varför Led Zeppelin eller Fleetwood Mac lät som de lät — och hittade Blind Lemon Jefferson, Leadbelly och Son House — lika naturligt var det att gå vidare till Roy Acuff, Hank Thompson och Dock Boggs efter Uncle Tupelo.

Men när jag stod där på bluegrassfestivaler eller sällsynta honky tonk-spelningar förstod jag ingenting. Inte en Nudiebyxa i sikte. Inte en Gram Parsons-t-shirt. Märkligt. För på Pustervik — där tidens heta altcountry-artister spelade i parti och minut, där Hank Williams-låtar ylade ut i en strid ström från dj-bordet — där var ju packat med till synes countryfrälsta unga flanellklädda människor. Var fanns de när det vankades spelning utan prefixet ”alt”?

När jag gick till KoM Bar eller Jazzå (R.I.P.) och lyssnade på lysande livemusik; soul, blues, jazz eller americana, då rådde det omvända igen. Där fanns mogna män och kvinnor, snickarbyxor, kavajer och pomada. Och så jag då. I Nudiejeans och truckerkeps. Som inte förstod någonting. Måste man välja? Varför dessa vattentäta skott? Varför denna obegripliga åldersdifferentiering? Handlar det inte bara om att älska musik?

Jag har stört mig på det där länge. Och ni som känner mig vet att en av de viktigaste tankarna bakom Klubb Honky Tonk var att försöka överbrygga dessa obegripliga och korkade motsättningar. Jag tror aldrig vi lyckades. Men vi försökte.

Nu är jag där igen. Lika fel igen. Fast nu handlar det om öl.

Vi är så aktiva, vi ölnördar. Vi sprutar ut bilder, kommentarer, nyheter och gillatryckningar på sociala medier. Vi köper, byter, säljer, importerar och köar till Systembolagsbutikernas nyhetssläpp. Sedan diskuterar vi på olika forum varför vi handlade som vi gjorde. Vi skålar med varandra på Untappd, taggar våra Instagrambilder och retweetar Mikkellers senaste bourbonlagrade stout. Vi springer på tap takeovers, bildar facebook-grupper och tickar öl i småglas som aldrig förr. Jag också. Och vi är nästan uteslutande relativt unga vuxna. Fast inte jag då.

Och plötsligt känner jag mig som Alf Robertson på en Hank III-spelning igen.

Vilket blir ännu tydligare när jag går på ett möte med Svenska Ölfrämjandet. För då är jag plötsligt ung igen. Där finns inga bloggare eller tickers. Inga Firestone-kepsar över blinkande smartphones. Där ser jag knappt heller ett ansikte som var på det heta Omnipollo-släppet på The Rover veckan innan. Och vice versa. För Ölfrämjarna hänger inte med heller, det ska sägas. Precis som Jazzå-gubbarna och –tanterna sällan eller aldrig satte sin fot på Pusterviks golv.

Vad är detta? Är jag så fel igen? Handlar det inte bara om att älska öl?

Visst, man kan inte vara överallt. Det kan inte jag heller. Men om man nu är seriöst intresserad av öl så borde väl till att börja med ett medlemskap i Svenska Ölfrämjandet vara en självklarhet? En ideell riksförening vars syfte är att ”tillvarata de svenska ölkonsumenternas intressen ifråga om tillgång, kvalitet, urval och pris på öl. Vidare skall föreningen värna om öl gentemot andra alkoholhaltiga drycker samt sprida kunskap om öl och dess historia.”. Fine. Är det inte vad varje maltskalle och humlefanatiker vill? Ska vi inte enas i den här ölrevolutionen? Har jag fel?

Jag vet att det finns kritik och misstänksamhet mot Ölfrämjandet. Att den anses mossig, gubbig och trött. Det är också delvis sant. Men varför då? För att föryngringen går på tok för långsamt. Det är delvis föreningens eget fel, som ofta är fast i gamla mönster och traditioner och inte riktigt hänger med i utvecklingen. Det är inte 1985 längre och allt gott kommer inte från Bamberg. Det är också den nya generationen ölfantasters fel, som inte går på mötena och visar sina appar, berättar om Pliny the Elder, CBC och Randall The Enamel Animal. Som istället dunkar varandra i huvudet med IBU och fnyser åt tysk pils och cask, för att det är ”förlegat”.

Nu finns det en förening för öldårar som oss. Det är ju ett kanonläge. En resurs. Gå in i den och jobba istället för att stå utanför och peka fördomsfullt. Annars slutar det som för bokstavsvänstern på sjuttiotalet.

S:t Eriks bryggmästare Jessica Heidrich säger några kloka saker i senaste numret av Svenska Ölfrämjandets medlemstidning Maltesen (japp, den får ni också om ni blir medlemmar): ”Jag skulle önska att föreningen var större och mer aktiv. Just nu är den lite liten och känns delvis passiv och konsumerande.”. Huvudet på spiken. Hon talar också om att ta tillvara de krafter som finns ute i landet, anordna ölfestivaler och ”satsa på att anställa någon person att driva föreningens intressen”. Jag skriver under på allt och ställer gärna mina tjänster till förfogande.

Vi har mycket att lära av varandra, men om vi aldrig möts, hur blir det då? Om den yngre, internetorienterade ölgenerationen kan allt om alfasyror i amerikansk humle, men tror att Michael Jackson var ”The King of Pop”. Om ölfrämjaren kan redogöra för Carnegiebryggeriets historia i sömnen, men aldrig har smakat en London Sour från The Kernel, eller ens visste att den fanns. Vart hamnar vi då?

Det finns seriösa filosofiska och samhälleliga poänger i det här också. Jag oroas över att en googlefierad historielöshet verkar vara på väg att breda ut sig. En ytlighet; bekväm och lite bortskämd. Snabba klick, korta texter, källkritik noll. Inte mindre obehagligt är det med de 40-, 50-, 60-, kanske även 70-talister som med självgod min, över en pint ”färsköl”, talar om för ungdomarna ”hur det ligger till”. Att de själva har stannat i utvecklingen sedan 25-årsåldern har de aldrig reflekterat över.

Tiderna förändras, det måste vi se, men vi har också mycket att lära av historien. Ödmjukhet och ömsesidig respekt borde väl inte vara så svårt? Det betyder inte att man måste tycka lika. Lägg undan prestige och poser och möts runt ölglaset istället. Det är väl ändå vad det handlar om? Egentligen.

Jag vill så gärna tro att det inte är mig det är fel på.

Istället för Malmö

Jo, jag hade jubeerditch planerat en Malmötripp denna helg. Såg fram emot de obligatoriska besöken på Malmö Brygghus, Nya Tröls, Hamnmästaren och Söder om Småland. Äta Sveriges godaste falafel på Möllevången och kanske kolla in vad The Bishops Arms Gustav har på cask för tillfället. Framförallt var planen att gå på premiären av Malmös senaste tillskott av hantverkskrogar: Beer Ditch. Ett litet hak på Nobelvägen som fokuserar på kvalitetsöl och drivs av paret Johanna och Torsten Ekne. Premiären lockade med buffé, lotteri, överraskningar och livemusik av Alabama Moonshine Co.

Av detta blev nu intet. Tågstrejken satte stopp för det. Så kan det gå. Ett par korta rapporter från Beer Ditch kan ni istället läsa här eller här. Jag slickar såren och laddar för en Malmöresa inom en inte allt för avlägsen framtid. Måste ju också ha lite koll på vad mina hembryggande vänner Serial Brewers håller på med egentligen.

 roverfascistsNåväl, jag fick gilla läget här hemma istället. Kryssa mellan Håkanfantaster i alla färger och former. Dricka kaffestout från CAPBrewDog Bar, käka ost på Gyllene Prag och smågnabbas med JohanThe Rover över en ljuvlig Dark Horse Plead the 5th. Jag fick gömma mig för regnet över en SpitfireThe Old Beefeater Inn, konstatera att City Pub var stängt (har det någonsin hänt förut?) och sortera böckerna i webbshopens nya lagerhylla med hjälp av Earl King och Fuller’s London Porter. Jag kunde också, på Haket, konstatera att Libanonbryggeriet 961 Beer borde undvika att göra witbier och red ales i framtiden. En tämligen ordinär Smashbomb Atomic IPA från Flying Monkeys hanns också med på Jerntorgets Brygghus.

bokhyllaNär jag ändå var i City Pub-kvarter passade jag på att kika in i det som för inte allt för länge sedan var den trevliga och seriösa ölkrogen Picasso. Den är nu ombyggd, har nya ägare, heter Beerista och en snabb koll på kranar (Spendrups) och flaskor (där det mest spännande stavades Poppels och Ocean) fick mig mest att känna att här har vi ännu en krog utan genuint ölintresse som försöker rida på vågen. Beerista? Tjena. Men jag kan trösta er med att gänget bakom Picasso snart öppnar upp i nya lokaler i en annan central del av stan. Innanför murarna, som det heter. Räkna med ett bra ölsortiment.

Men helgen är ju inte slut. Det är bara söndag. Vart ska ölradarn styra mig idag? Mariaplan eller Stampen? Järntorget, Kronhusgatan eller Linné? Vi har ju så mycket att välja på här. Vad är väl en öl i Malmö?

Ölets Alice Timander

bronieDet har varit en svettig vecka för oss ölstörda göteborgare. Premiärer och event har avlöst varandra och till råga på allt var det helgdagar inklämda så det krävdes lite pyssel och knåp för att få barn, jobb och öl att samsas under någorlunda harmoniska former. Det blev således inte mycket skrivet. Jag gör det enkelt för mig och kör en resumé idag istället.

Veckan inleddes med att Siren Craft Brew och Omnipollo på tisdagen ockuperade The Rover, men det har jag ju redan skrivit lite om så det kan vi lämna därhän.

basis

Onsdagen var vigd åt smyginvigning av BrewDog Bar Göteborg. Men först smet jag in för en lunch på Ölstugan Tullen Andra Lång. En krog jag sällan besöker nuförtiden. En sur Eskilstuna Mosaik IPA fick möta vasken (kran? fat? batch?) och istället beställde jag in en troget maltig Jämtlands Pilgrim och en panerad ost. Nu vet alla som känner mig att jag inte bara är gammal Pragresenär och ostfantast utan också lagd åt det konservativa hållet kulinariskt. Tullens panerade ost med rostade rotfrukter istället för potatis och coleslaw istället för tartarsås blev alltså något av en utmaning för en gammal tjurskalle. Men ned gick den allt, mätt blev jag och efterrätten väckte mig snabbt ur mitt traditionalistiska muttrande. Slottskällans Basis var ett överraskande bra försök till en kraftfull havrestout. En 11-procentare med fina rostade toner, kaffesmak och mjuk havrekänsla. Med lite mer kropp och bättre dold alkohol kan det här bli en riktig höjdare.

tavla2En smaskig Saison Dupont Cuvée Dry Hopping 2014The Bishops Arms Järntorget senare så var man på plats i brygghundarnas nya palats. Såhär dagen före den officiella invigningen var det relativt lugnt och man kunde utan stress hänga på cementdisken och välja från de 18 kranarna. Ett stort glas BD Nottingham visade sig vara ett alldeles utmärkt förstaval. En välbalanserad California Common som gjorde sitt jobb. En snäll och klunkabel (ja, jag vet) stil som jag numera gärna återkommer till.

Gypsy Inc-samarbetet Pale Trail däremot smakade mest blod och plåt så jag gick raskt vidare till Brixton Porter. Med sina mjuka, vänliga och synnerligen brittiska toner sällar den sig till BrewDogs senare, lite mer lågmälda alster som Old World Russian Imperial Stout och Old World India Pale Ale. Öl som sänker volymen en aning och låter tradition ta mer plats än aggressivitet. Välkommet.

tartofdarknessTradition Up Yours hette inte nästa bärs, men det kunde den ha gjort. Istället hette den Tart of Darkness och var bryggd av, inte BrewDog, utan amerikanska The Bruery. Denna ”sour stout aged in oak barrels” närmade jag mig med skeptisk min. Stout och syrlighet är nämligen, enligt min erfarenhet, sällan någon lyckad kombination. Men tji fick jag. Något stoutigt var förvisso svårt att hitta, men vilken fin funkig och välavvägt syrlig upplevelse denna oude bruin-liknande skapelse bjöd på. Sura bakterier, vildjäst och vanilj i ljuv förening.

I lokalen trängdes vid det här laget alla möjliga bryggare, bloggare, bartenders och BrewDog-busar. Kornmalt & Humlekottar här, Rådanäs och O/O Brewing där och Surisar lite varstans. Jag började ångra att jag tog en 11-procentig lunch och visste att en heldagsutflykt med familjen stod på schemat nästa dag, så jag avslutade med ett par Cigar City-burkar och lunkade hemåt i kvällningen.

Torsdagen ägnades som sagt åt familjen. Jag fick nöja mig med en Spitfire 3,5 på stranden i Särö, men det kanske rentav var att föredra framför köerna till BrewDogs officiella öppning?

haketburkPå fredagen tog jag sonen med mig till West Pride. Medan han käkade regnbågskaka och lyssnade på queersagor släckte jag törsten med en Queerbliotek i Hakets stora tältklädda servering. En fruktig pale ale med markerad men inte överdriven beska, specialbryggd av Beerbliotek för detta evenemang. De som inte hade en rastlös sjuåring med sig kunde också gå lös på ett tämligen imponerande utbud av hantverksöl på burk. Ett Haket i Bältesspännarparken hade man kunnat stå ut med hela sommaren.

 

victor

 

Framåt kvällen var det dags för nästa premiär. Brewers Beer BarTredje Långgatan. Men eftersom jag redan rapporterat från smygpremiären veckan innan nöjer jag mig med att konstatera att surdegspizzorna fortfarande var lika goda. Minst. Och att stilen för kvällen hette brettad pale ale. Sad Robot hade kokat ihop just en sådan på bara 2,9 procent och Brekeriets Hundra var så ren och funkig att den nästan gav lite Orval-feeling. Att De Struise Pannepeut (inte Pannepot) fanns på fat var väl inget att direkt beklaga heller.

    

öllistaNog blev det en eller annan öl till, men premiär är premiär och snart tryckte det på rätt bra där bakom så jag kände att det var dags att lämna barplats åt andra törstiga. Efter en försiktig fråga till Electric Nurse om deras 15,5-procentiga Some Kind of Monster var resultatet av en sån där graviditetsnoja lämnade jag BBB-kalaset innan någon blev skadad.

High five the brewer awesome tap list event

crackniklasDet var trångt på The Rover igår kväll. Minst sagt. Tap takeover (typ) av Siren och Omnipollo var anledningen. Barboss Niklas (som ger oss sitt allra vackraste crackleende här bredvid) myste bakom disken. Beer & Beyond trängde sig in bland bryggare och ölnördar för att ta pulsen på eventet. Tickande stod inte riktigt på agendan denna kväll då det mer handlade om att diskutera fatlagringar med Henok från Omnipollo, (bristen på) brittiska milds med Adam från Beerbliotek och att kryssa sig fram mellan ölprofiler från när och fjärran. Men fatlistan var förstås diger, med favoriter som Fatamorgana, Leon, Calypso och Broken Dream och några glas slank ändå ner såklart.

sirenKvällens första visade sig också bli kvällens bästa. Sirens Caribbean Chocolate Cake (tidigare bryggd ihop med Cigar City, om denna var det vet jag inte) var en krämig mjölkstout med välavvägda toner av choklad och försvinnande apelsin. Mild och god med aningar av kaffe. Ett litet anspråkslöst mästerverk.

omnipolloSom nummer två gick jag på det tunga artilleriet. Omnipollo Hypnopompa Marshmallow Tahitian Vanilla Bean Grönstedts Cognac Barrel Aged Imperial Stout. Pust. Ja, det låter kanhända maffigt, men i doften fick jag mest konjak och i smaken hade den söta sprittonen slagit ut alla andra spännande ingredienser. Det stoutiga kändes långt borta och jag längtade tillbaks till den bourbonlagrade varianten som fanns på CBC.

Då blev Siren White Tips en frisk uppenbarelse. En lättdrucken, kryddig och fruktig vete-IPA med välavvägda citrustoner och beska. Samarbetsbrygden medTo Øl, 10 Finger Discount, var en torr och stabil IPA med fina trätoner.

happybeerdrinkersUngefär där slutar mina anteckningar.

Torftigt, jag vet, men det var en sådan kväll. Det var fest på The Rover och det sociala kom först. Nörderierna fick anstå. Och är det egentligen inte därför vi älskar öl? Är det inte för att träffas och diskutera, skratta, debattera, sjunga, bråka, kramas, tramsa, fundera, inspirera och inspireras som vi samlas kring den skummande bägaren? Öl är ju en social dryck. Vi glömmer lätt bort det när vi hänger med våra svullna näsor över smartphones och surfplattor.

Brewers Beer Bar – smygpremiär

IMG_5570 Ja, den stora premiären sker förstås nästa fredag, den 30 maj, men idag kom tillståndet och pizzaugnen måste ju värmas upp. Dessutom var de tolv kranarna redan laddade med godis. Undertecknad smög sig in med en Nordbrau humleplanta under armen för att gratulera de nya krögarna.

I vanlig ordning glömde jag ta bilder, men det ser riktigt stiligt ut. Allt är inte klart än —väggmålningar och fatlista saknas bland annat — men de har sopat sällsynt snyggt under mattan. Tre rum för allmänheten, med blå detaljer och trägolv (inte i baren) och eleganta glasburks-lampor (?). På skyltfönstren ringlar sig gula och gröna pilar som pekar mot ingången. Ruff och design i någon slags uttänkt kombination.

Baren ägs ju i ett samarbete mellan folk från Dugges Ale & Porterbryggeri och All In Brewing och vad passar väl bättre, denna hysteriskt heta försommardag, än att börja med deras samarbetsöl Sofa King Premium Lager? En lättdrucken lager med gräsiga humletoner, välbalanserad beska och bra maltbas. Utmärkt törstsläckare.

IMG_5571 Det häftigaste på kran var ändå Girardin Kriek. När såg ni den senast på fat i Sverige? Med sin snälla syrlighet och sina välbalanserade körsbärstoner är det en kriek som inte skrämmer vettet ur en nybörjare. Dessutom satt den utmärkt i värmen. Utan att behöva slåss för sin uppmärksamhet.

Omnipollos Nebolution var näst på tur. En Nebuchadnezzar på valium. Med krämigare uppenbarelse, karamelligare smak men klädd i förväntad tropisk citrusdräkt bjöd den på en bekväm resa mellan kontinenterna.

Dugges redan omtalade Bärliner var en juicig, nästan saftig Berliner Weisse nästan helt utan kolsyra. Mer frisk än syrlig och med snälla toner av jordgubb, rabarber och hallon. Lite mer kropp och smak hade inte jag haft något emot.

Och då kom ju Stronzo med sin wit (?) Kiss Me Wheaty och humlade upp saker och ting. Lite väl mycket, kan jag tycka. Letar du efter banan och vete så kan du fortsätta leta, för här är det beska och fruktighet som för befälet. God, visst, men mer som en IPA enligt mina smaklökar.

IMG_5573Samma bryggeri hade en kollaboration med barkungarna All In på. Bara med ett namn som 100% Viking — lika genialt som töntigt — kommer man långt. Fast när det dessutom är en trögflytande soyastout med vaniljtoner så blir den svår att stoppa. 11 (?)% som går alldeles för lätt ner.

Samtidigt som jag avslutade besöket med den rökta stouten Ashtray Heart från Evil Twin så hade stället fyllts på ganska bra. Mycket välbekanta ansikten från BrewDog Bar Göteborg, Great Brands, Ölrepubliken, Surisar, Untappd Göteborg och lokala bryggare. Det blev plötsligt trångt, socialt och trevligt och jag blev påmind om att jag hade en familj att gå hem till. Vad jag tyckte om Ashtray Heart? Tja, jag minns den faktiskt som bättre, saknar lite kropp och jävlaranamma. Askan finns där, men den är lite mesigare än jag minns.

Surdegspizzorna ska vi inte glömma. De kommer bli en succé. Av de fem-sex sorter jag provade fastnade jag kanske speciellt för en rackare med fyra ostar och dijonsenap och en vegansk variant med gomkladdig men överraskande god ost. Men där fanns verkligen nåt för alla smaker. Sjukt goda pizzor.

Jag önskar Brewers Beer Bar all lycka och lovar att bli en flitigare fotograf i framtiden. Kanske.