Mässjidder, barhäng och smutsiga bastarder

wecandoitDet har varit tyst härifrån ett tag. Det betyder inte att det rått brist på saker att rapportera om. Tvärtom. Jag har haft fullt upp. Jag var till exempel med när elva öltokiga kvinnor bryggde We Can Do It!Oceanbryggeriet. Jag har dessutom provdruckit denna humlestinna pale ale direkt från tank, men tyvärr missade jag krogpremiären i måndags. All heder åt det projektet. Och kul att jag fick vara med på ett hörn på den resan.

 

Krogar har inspekterats. Ett axplock: Haandbryggeriets mästerliga oud bruin Haandbakk har pimplats på Haket, en bekvämt bränd Viccy Park Porter från brittiska Redchurch har avnjutits på 3 små rum, City Pub har bland annat bjudit på Beer Heres trevligt maltiga Harwood Brown Porter och jag har även hunnit med premiären av Box nya whisky The ChallengerFlying Barrel. Och när jag ändå var där passade jag på att prova Rådanäs Ekologiska Vinterbajer. En Falcon Bayerskt för mikrogenerationen, som nog ska avnjutas till lite mat för att helt komma till sin rätt.

All In Beer Festbokbord har också avverkats. Det har väl inte undgått någon? Nu var jag på plats med mina böcker och därför där mer som bokhandlare än bloggare/journalist. Jag blev lite låst helt enkelt och kunde inte mingla fritt i montrarna. Därför lämnade jag också tickarglasögonen hemma. Det var rätt skönt att bara smaka och inte nörda så mycket. För nog hann jag allt få i mig lite smakprov ändå.

Att inte nämna Cigar City vore ju tjänstefel. Marshal Zhukov’s Imperial Stout till exempel, var visserligen lite ung och rufsig, men så snyggt sojafet och stabbig att det var svårt att värja sig. Caffè Americano Double Stout var kanske ännu mer imponerande. Kan också passa på att bidra till hajpen om Floridas J Wakefield. Självlysande fruktbomben Dragon Fruit Passion Fruit var inget mindre än en skrämmande fulländad Berliner…, förlåt, Florida Weisse. Johnathan Wakefield är en trollkarl.

capManchesters Marble Brewery har charmat byxorna av många med sin Earl Grey IPA, men jag fastnade mer för den lätta och krämiga Chocolate Marble. För att inte tala om den, enligt uppgift, treåriga Brewers Reserve Barley Wine Aged in Bourbon Barrels från norska Lervig. En orgasm i russinsötma, fatelegans och brittisk fyllighet.

Inte skämdes våra svenska bryggerier för sig heller. Malmö Brygghus bjöd på spänstig humlig drickbarhet med sin Flip Flop och överraskande maltsötma i Winter Galactic. O/O:s havre-APA Pretty Pale Ale (som hade premiär på Full rulle #4) blir bara bättre och bättre och fräscha Brewski visar var humleskåpet ska stå; inte minst med sin redan klassiska Herr Hemlig IPA. Nya Sahtipaja är måhända inte riktigt framme än, men synnerligen lovande med sina syrliga brygder. CAP tycker jag har utvecklats positivt den sista tiden och på All In-festen kunde man bland annat låta sig köras över av Abscence of Light Imperial Bourbon Barrel Aged Vanilla Stout (pust!). En kraftfull och imponerade svart explosion i vanilj, trä, sirap, kaffe, choklad och karamell.

lervigMen jag ska inte babbla på här. Sammanfattar istället med att det var en synnerligen välarrangerad mässa, packad med glada människor och läskigt mycket bra bärs. Faktum är att man aldrig behövde oroa sig för att få en dålig öl. Bara den personliga smaken satte gränser (Malmö Fruit Break!, någon?). Alla volontärer gjorde ett kanonjobb och uppstod något problem (som att polletterna tog slut) så löstes det snabbt och smidigt. Att jag sålde lite böcker skadade ju inte heller. Tack alla som kom förbi min monter och tittade, handlade, snackade, bjöd på öl! Jag längtar redan efter nästa års mässa.

 

dirtybastardI onsdags var det Foundersprovning på Bishops Arms Järntorget. En handfull tappra maltvänner bjöds på åtta olika brygder från Michigans finest, ledda av Wicked Wines Lotta Dahlbäck. Jag har tjatat om Founders förträfflighet innan, så jag ska inte bli långrandig, men konstaterar gärna att den tokhyllade KBS faktiskt nästan lever upp till hajpen. Mjuka vaniljtoner och maffig kropp. Founders är ju ett bryggeri som alltid (nästan, Rübaeus var ingen höjdare) levererar balans och kvalitet. Och som dessutom bryr sig om malten. Något som de humleförblindade jänkarna överlag annars inte är kända för. Kvällens vinnare blev nog ändå Dirty Bastard. En söt och krämig Scotch ale med smak av karamell, fudge och kola. Stiltrogen och självklar.

*

Men nu ser vi framåt. Imorgon lördag och på söndag är jag på plats med mina böckerOceanbryggeriets julmarknad Ocean Market. Läs mer om den här. Det finns lite biljetter kvar än, men skynda er att boka, för de går åt. Kontanter eller Swish gäller som vanligt om man vill handla av mig.

lördag 29/11 håller jag en öppen belgoprovning på Ölrepubliken. Hör av er till dem för att se om det finns platser kvar.

Och så glömmer ni väl inte öl- och filmorgien Full rulle #5Haket 1 december? Eller Back in Black, den halvblinda provningen av imperial stout på Brewers Beer Bar lördag 6/12. Boka redan nu.

Det var nog allt för den här gången. Vi ses i vimlet. Over and out.

Viva Italia

brewfistI måndags, den 22 september, bjöd importören Original Brands STHLM in till provning av italienska bryggeriet Brewfist produkter på Brewdog bar i Göteborg. Grundaren Pietro Di Pilato var på plats och fem smakprov stod på dagordningen.

Pietro berättade rappt, bredbent och passionerat om sitt bryggeri, sina brygder och om ölboomen i Italien. Att det idag finns omkring 700 bryggerier, men bara 500 bryggare. Resten var ”business men”.

Brewfist, som ligger i Codogno, Lombardiet i norra Italien, tillhör den nya vågen av hantverksbryggerier som kanske framförallt är inspirerade av craft-vågen i USA.  Brewfist vill göra moderna och välhumlade öl, men Pietro poängterade samtidigt vikten av hög ”hinkabilitet”.

Trots att de lanserade sitt första öl för bara fyra år sedan är de — enligt Pietro — redan Italiens tredje största mikrobryggeri (efter Baladin och Birra del Borgo) och exporterar idag till stora delar av världen, med USA som sin största utländska marknad.

Första ölet att prova var Caterpillar, en samarbetsbrygd med danska Beer Here. En pale ale på 5,8%, bryggd med Columbus och Motueka. Den var rejält torr, med tydlig citrusbeska och hög drickbarhet. En lätt och vänlig munsbit. Och jag menar det verkligen positivt.

brewfist-pietroSpaceman är bryggeriets flaggskepp. Ett så populärt öl att det nu står för hela 40 procent av hela bryggeriets produktion. Det är en 7-procentig IPA med enkel maltbas och så mycket humle (Citra, Simcoe, Columbus) att de fått en specialdeal med humleodlaren. Den är torrhumlad (som allt annat de brygger) och väldigt amerikansk i stilen, men utan att vara aggressivt besk.

Green Petrol var en svart IPA med relativt låg bitterhet, vilket gjorde den hyfsat drickbar trots att det är en stil jag aldrig riktigt blir vän med. Pietro visade sig vara av ungefär samma åsikt och kanske just därför funkar den? Men, Black IPA? Kan vi inte bara en gång för alla enas om att kalla den Cascadian Dark Ale?

Pietro Di Pilato har tidigare jobbat för Fuller’s i England och till min oförställda glädje var han ett stort fan av bryggeriets London Porter (ett bryggeri han för övrigt var nära att kalla ”craft” men strax ändrade till ”quality brewery”). ”London Porter opened a third eye into my mind” är naturligtvis ord som hittar raka vägen till Beer & Beyonds porterindränkta hjärta. Nåväl, X-Ray var Brewfists lite muskulösare hyllning till vår gemensamma kärlek. Han berättade att de inte ville göra en klon rakt av, utan en egen tolkning och redan de 8,5 procenten gör ju klart att så är fallet. Den är också betydligt torrare än originalet, med brända toner av kaffe och aningens kakao, men är tämligen charmig i sin råhet. Förmodligen min favorit under kvällen, även om jag nog ändå hade önskat lite mer choklad och maltsötma.

brewfist-brewdogSom avslutning fick vi smaska på en riktig Spaghetti Western. En samarbetsbrygd med Prairie Artisan Ales som bryggaren kategoriserade som en ”coffee chocolate imperial stout”. Bryggd med bönor från en lokal kafferostare bjöd den på en fin espressostund. Och jag menar det. Det här är rena kafferepet. Klassiska stoutsmaker i övrigt och väl dold alkohol.

En rolig detalj är att de, för att lättare kunna lansera ölet i USA, hade i lite spagetti i första batchen. Det står alltså listat som en ingrediens på flaskornas etiketter. Dock var detta endast för syns skull — och lite gimmick, gissar jag — och ingenting som på något sätt påverkade smaken. Men vill man ha en stunds underhållning så kan man roa sig med att läsa igenom kommentarerna på Ratebeer, där ölnördar kämpar för att hitta ölets pastatoner; ”Mouthfeel was thick and creamy (from the spaghetti??)”, ”a little bit of a pasta flavor in the finish?”, ”Aromas of spaghetti pasta”…

Sammanfattningsvis: Brewfist brygger rena, snygga öl med attityd och spända hanar. De är lite råare och mer jeansklädda än de flesta (få men ändå) italienska brygder vi haft äran att dricka i Sverige. Det är humle och amerikanska fasoner, men inte till förbannelse. Jag tycker ändå att den där drickbarheten ger sig tillkänna allt som oftast. Det extrema blir inget självändamål.

Under provningen fick vi inte bara smakfulla kulinariska prov från Brewdog Bars kök, utan även ett glas av skottarnas nya belgoinspirerade samarbete med Stone och Magic Rock. Magic Stone Dog, en ”saison-pale ale” med humleskjuts av Amarillo och Simcoe, var en välkommet lättdrucken 5-procentare.

Om ni skyndar er så finns kanske lite Brewfist kvar på Brewdog Bars kranar.

Ciao, så länge.