Noshörningsfis långt ner i halsen – en spontan och förvirrad ölrecension

LaLunaRossaJamendåså. Här blir ju inga barn gjorda. Varför inte riva av en liten spontanrecension istället. Ja, då menar jag inte spontan som i spontanjäst förstås, utan att recensionen i sig blir spontan. Ni hajar? Skjuten från höften liksom. På lösa boliner. Här & nu. Utan skyddsnät. Ett rop i mörkret. Ett brev utan avsändare. En… stopp nu.

Fast man kan nästan tro att vi rör oss i lambikland (Ja, jag har bestämt mig, jag skriver lambik med k. Det känns närmare, mer hemma. Har alltid tyckt att lambic med c känts lite konstlat och artyfarty liksom. På svenska alltså. Så jag skriver lambik med k hädanefter, ok? Vem hänger på? Sorry förresten att jag bryter mot alla grammatiska regler här nu med en massa osammanhängande meningar mitt i en parentes. Det är ju inte klokt! Jag ska sluta nu).

Kolsyran är obefintlig. Vätskan är murrig och amberfärgad. Tung liksom. Näsan fylls av bär och syra. Jag luktar igen. Bär och syra. Och trä. Läder. Den har stått i kylskåpet rätt länge nu. Förmodligen sedan den släpptes på Systembolaget. Jösses, det är ju ett år sedan, ser jag nu. Av någon anledning har den hamnat längst bak hela tiden. Konstigt. Kan det vara för att den har bäst före 2040? Nä, det kan jag inte minnas att jag läst innan. 

Vad tyst det är. Vad kräver det här för musik? Funk? Är det Brettanomyces? Nog är det lite läder där i gommen också, men Brett? Nja. Syrlighet däremot, en syrlighet som balanserar läskigt nära vinäger, men… en klunk till… plommon? Skarp syrlighet. Vass. Men inte vinäger. Ta bort det. Det här är gott. Men inte belgiskt gott. Varför säger jag så? För att jag vet att det är en italienare? Jag vet inte. För att bondgården inte är skitig nog? För visst är det bondgård. Men inte komockor, tånaglar och spädbarnsbajs. Ost & fötter. Noshörningsfis är för övrigt en av de mer innovativa noteringar jag läst om lambik på sistone. Nej, här är mer välstädat. På gott och ont. Italienskt.

Musik var det ja. Varför är det första jag kommer att tänka på Negazione? Ett italienskt hardcoreband jag inte lyssnat på sedan jag hade Jesus var en tomte målad på skinnjackans rygg. Ser man på, det finns ju en låt på Spotify. Men det orkar man ju inte med idag. När man är gubbe. Tur att den snabbt tog slut. 1,27.

Hoppsan! Där åkte bottensatsen i. En mörk spökplump av jäst och ölbös. Spännande. Nu ser det mer ut som tjock tomatjuice. Eller blod. (Jag drömde att jag var jagad av djävulen inatt. Nej, jag är inte religiös. Skum dröm. Riktigt otäck. Själva djävulen. Minns inte hur han såg ut, men det var han. Jag gömde mig på en toalett och kräktes i skägget av rädsla. Det fanns inget vatten i handfatet så jag fick lyfta bort locket på toalettstolen och tvätta mig i det rostfärgade vattnet där. Han stod utanför och ryckte i handtaget. Skrattade. Sen minns jag inget mer. Vaknade med kanske den brutalaste huvudvärk jag haft i hela mitt liv. Den satt långt ner i pannan, som ett regntungt, långsmalt moln strax över ögonen och värkte rakt igenom skinn och ben. Värkte så hårt att jag blev rädd. Jag gick upp och tittade mig i spegeln och mina ögon var verkligen knallröda, blodröda. Och det gjorde så ont att jag var nära till tårar. Den har lättat nu, huvudvärken, men den höll i sig till långt in på morgonkvisten och krävde ett par tabletter.)

Vad är det nu då? Tobak och körsbär. Syrlighet långt ner i halsen. Laktobaciller. Långt ner i halsen. Har ni läst Skärseld? Porrstjärnan Linda Lovelace självbiografi. Jag minns den som stark. Läste den i slutet av åttiotalet och erinrar skarpt hur den brutalt tog glansen ur stjärndelen av hennes titel. Nåväl. Det närmar sig botten av glaset och nu är det grumligt värre. Jag gillar ju det. Är en sådan som alltid snurrar den sista fjärdedelen i flaskan och häller hela grumliga rasket i glaset. Jag vill ha jästen, partiklarna, estrarna, smakerna, det zombieaktigt levande eller halvsovande där i botten. Alla är vi olika. Det ser smutsigt ut och det lämnar en dyaktig hinna på glaset när jag cirkulerar det. Det ser inte aptitligt ut. Men gott är det. Riktigt gott.

Nu är det inte mycket kvar. Smuttar. Snurrar. Doftar. Jord. Blomjord och bär. Och den där syrligheten. Hela vägen. Långt ner i halsen. Det där med musik det glömde jag visst av. Men jag är tacksam för att ha fått umgås med La Luna Rossa en stund. Birrificio del Ducato heter bryggeriet. Den är bryggd 2009, lagrad på Amaronefat och buteljerad 2011. Den kommersiella beskrivningen på Ratebeer lyder: ”Blend of Krisopolis (a new beer, that will be available in the future, fermented in barrels for 2 years, then Morello cherries are added to it), with a part of Ultima Luna (Barley Wine matured in Amarone barrels, with Marasca Morello cherries) and a part of young beer.”.

Jag tror dessvärre att den är slut på Bolaget nu, men ni kan ju alltid kolla med sympatiska Original Brands STHLM om det finns några flaskor kvar som står och dammar. Den är definitivt värd att leta upp. Och den går ju inte ut förrän 2040 trots allt.

Krior från en öldränkt tystnad

2014-11-26 steneJa, jo, jag vet. Det är tyst härifrån. Jag är ledsen för det, men så är det ibland. Här kommer någon form av inverterat förlåt.

Det råder ingen brist på ölrelaterade aktiviteter, om ni nu trodde det. Tvärtom faktiskt. Därför bjuder jag på ett litet axplock av vad som hänt i Beer & Beyonds värld. Lite sånt som jag hade tänkt skriva om, men liksom inte hunnit med. Kort, fragmentariskt och förvirrat. Som det anstår en ölresenär på kurs mellan kaos och autism.

Några resor har det blivit, främst med anledning av mitt nya jobb som ölmånglare. Jag har fått en guidad rundvandring i Akkurats imponerande ölkällare med hövding Stene som ciceron. En kväll som för övrigt förgylldes av parallellhinkande av Bink de Reuss (2003 och, öh… färskare), en så kallad ”mengbier” (blandöl) från belgiska Kerkom. Och, som alltid när jag är i storstan, har caskkranarna gått varma på såväl Oliver Twist som Akkurat. En liten räkfrossa på Pressklubben med benäget belgiskt bistånd av Hr Skrubbe har också hunnits med. Det har ölats en del även i Uppsala med besök på Slottskällans Bryggeri som absoluta höjdpunkt. Men jag ska inte tjata för mycket om resor och krogbesök.  Det är ingen dagbok det här.

domarutbildningUtbildning är bra, sägs det. Därför satte sig Beer & Beyonds hövding i skolbänken ett par dagar i början av januari. Tillsammans med ett trettiotal andra ölstörda individer gick jag Svenska Hembryggarföreningens (SHBF) öldomarutbildning. En mer utförlig rapport därifrån kan ni få av Fabrikör Ekstedt. Stilar, smaker och historik har jag hyfsad koll på, inbillar jag mig. Men så är det ju det där med mäsktemperaturer, iso-alfa-syror, proteinraster, enzymer och annat bryggtekniskt trams jag som icke-bryggare är måttligt fördjupad i (jag är nog mer romantisk nörd än teknisk). Nog för att jag gärna sållar mig till den namnkunniga skaran av ickebryggande öldomare (Hej Janko! Hej Bark!), men skulle jag kugga på tentan så vet jag att jag är i gott sällskap även där. 14 mars faller bilan.

brownangelIgår, söndag, bjöd importören Wicked Wine på en Wicked Day i GTS Festvåning i Vasastan här i Göteborg. Höjdpunkterna hittade jag i Clown Shoes chokladsmaskiga och välbalanserade Brown Angel, välsmakande historielektionen Imperial Brown Stout Export 1937 från Mohawk och kanske det bästa jag druckit från Londons Camden Town, den stilfullt välhumlade India Hells Lager. Sierra Nevadas Snow Wit var inte så pjåkig den heller, om man nu låtsas vara modern för en liten stund. Så särskilt wicked blev kanske inte tillställningen, men sämre söndagar har man definitivt upplevt.

*

Kort och gott:

Håll utkik efter nästa nummer av skotska dryckesmagasinet Hot Rum Cow där Beer & Beyonds presstalesman säger några väl valda ord om lågalkohol-öl till chefredaktör Liz Longden.

Texter av undertecknad hittas också i snart kommande nummer av c/o Hops och Svenska Ölfrämjandets medlemstidning Maltesen (höst-vinter-vår-nummer?).

Jag har hållit i ölprovningar på Ölrepubliken, Brewers Beer Bar och Het Amsterdammertje. Ölprovningar är kul och jag håller gärna sådana. Företagsgrupper, kompisgäng, nyfikna nybörjare. Hör av er så knåpar vi ihop något.

Sommelierernas DagClarion Hotel Post har avverkats. På ölfronten hittades bland annat Poppels, All In, Stockholm Brewing och en riktigt usel spansk hefe weissen. Men jag får erkänna att det blev mest beyond den dagen, då det rann en eller annan Zinfandel och Cabernet Sauvignon såväl som mer destillerade dryckjom genom min malthärdade strupe.

Gott om privata provningar har det blivit också. Allt ifrån tyska lagerrace med Beersweden-Fredrik till öltypsdefinitions-orgier med fellow öldomaraspiranter. Sa jag att provning var kul?

Jag har samlat på mig lite mer öltidskrifter och tänkte åstadkomma något recensionsliknande av dem vad det lider. Uppslag till andra artiklar saknas inte heller, eller vad sägs om ”Does humor belong in beer?”, ”Det här med musik på krogar”, ”Om ölets baksidor” eller ”Ett riktigt fittöl”. Det är bara det där med tiden…

Fast nu ser vi framåt. Något av det jag ser fram emot den närmaste tiden är bland annat den egentliga premiären för Odd BrewingDeliverket 27/2, tap takeover av Søren Parker Wagners nya bryggeri Dry & Bitter Brewing CompanyBrewers Beer Bar 1/3, Full rulle öl & rök special på Mellgren’s 5/3 och norska AustmannBishops Arms Järntorget 7/3. Jag hoppas kunna återkomma med mer detaljer snart.

Som sagt, se detta inlägg som ett litet tafatt försök till ursäkt. Jag har för tillfället alldeles för ont om tid för bloggverksamheten, men lovar ändå att försöka uppdatera lite oftare. Men nu får ni ursäkta mig, jag måste gå och låtsas läsa lite till i Palmers How to Brew.

En 80-årig vän och drinkare

drinker-omslagNi har kanske redan sett citatet här ovan.

Beer, a drink which is neither a king nor a prince among drinks; but a friend

Där har ni tonen. Klart jag föll för det. Jag behövde inte läsa länge innan anteckningsblocket kom fram. Citatvänliga fraser sipprar fram på var och varannan sida.

A Book about Beer by a Drinker utgavs i London 1934. Det är en liten anspråkslös grön och orange skönhet med tidstypiska gula bokstäver på blått skyddsomslag. En raritet, men också, skulle det visa sig, en vän.

Vem som döljer sig bakom pseudonymen ”A Drinker” är har jag inte lyckats klura ut än, men jag har inte ansträngt mig mer än med lite googleforskning.

drinker-ryggDet här är en bok skriven ur en drinkares perspektiv. Inte snobbens, inte von Obens, inte den mässande lektorns. Och den är skriven för drinkaren (”To the drinker I speak”). Redan i förordet uttryckligen förbjuder han ”teetotallers” (nykterister) att läsa boken. Författaren (vem det nu är) tar avstamp i sitt missnöje med att öl inte tas på samma allvar eller visas samma intresse som vin (“Wine is on every lip: beer in every stomach”, ”Pages of prose and near-prose are devoted to the qualities of wines: not a word to the qualities of beer”).

Det är inte det att han vill göra ölet märkvärdigt och fisförnämt (”Beer drinkers are not so pernickety and Pecksniffian”), bara att det får den plats det förtjänar, som landets trots allt populäraste dryck. Folkets dryck.

I think that beer is the superior drink; a drink more humorous and convivial, a drink better suited to the English genius; a rather round and ruddy drink, a satisfying drink.”.

drinker-baksidaMed humor, kunskap och skärpa behandlas så ölets historia, ingredienser, bryggning och hantering. Han diskuterar val av glas eller bägare, fat eller flaska – “In the view of the violent purist (and all purists are violent) bottled beer is barbarism”, liksom priser, stilar och alkoholhalt.

Även näring och hälsa behandlas. Öl är förstås hälsosamt. Och det borde serveras till de äldre eleverna (eller, han skriver egentligen ”boys”, men betänk att det här är skrivet 1933) i skolan igen, precis som förr.

Fylla och våld: “It is possible for people who are built that way to become fighting drunk upon almost anything; but it is more difficult to become fighting drunk upon beer than upon any other drink.”. Inga “lager louts” här inte.

Ett kapitel behandlar öl och mat. Det mesta, utom ägg, verkar funka. ”One of my personal favourites is green salad with bread and butter and beer and nothing else at all. This provides a complete and satisfying meal.”. Han rekommenderar en halv pint bitter istället för eleven o’clock tea eftersom det helt enkelt ”smakar bättre än te” och ”because it’s more hygienic” (?). Kanske han utmanar ödet där i tedrickarnas konservativa näste, men han menar rentav att tedrickande på morgonen är ”unquestionably an insult to the stomach”. Dessutom vill han göra det obligatoriskt med ölutskänkning överallt där det serveras mat; ”The beer will convert a barbarous rite into a civilized occation”.

drinker-skyddsomslagAllt som allt är det här en fascinerande och synnerligen underhållande bok skriven från en “drinkares” synvinkel för faktiskt åttio år sedan. Vilket tidsdokument! Och det är en drinkare som verkligen gillar öl: “As a drinker I claim the right to contradict the classical statement that all beer is good beer“.

Ju mer man läser ju mer sympatisk blir författaren. Man närmar sig honom. Han talar inte till konnässörer, myndigheter eller politiker. Han talar direkt till oss. Vi som njuter av att dricka öl. Att han är lite rapp i käften stör ju inte heller. Vem vill inte ha den här killen vid sin sida på ölresan genom livet?

Upon both mind and body, then, beer exercises a gracious and salutary influence. It civilizes and sustains; it feeds and refreshes; it soothes and humours. As an influence no other drink can compare with it in humanity and companionability. It adjusts the human machine to its optimum working condition.

GBG Hop-nick 2014

ipaday2013På torsdag 7/8 är det International IPA Day. Ännu ett kommersiellt påhitt förstås, men alla anledningar att dricka öl är ju bra anledningar, så jag lägger kritikerglasögonen åt sidan en stund.

Här i Göteborg betyder det picknick. Eller hop-nick, som det lite vitsigt döpts till av eventgeneralen, fotografen och humleskallen Martin Niklasson. Förra året hade jag tyvärr inte möjlighet att delta, men det var enligt uppgift en formidabel succé. Ett 60-tal deltagare hängde i Azaleadalen i Slottsskogen och hivade India Pale Ale tills fat och flaskor var renslickade.

På torsdag klockan 14 brakar det alltså loss. Så ta med era hembryggda humlebomber eller länsa närmaste IPA-hylla på Bolaget och be till vädergudarna att solen lyser över Azaleadalen. Måttligt drickande och föredömligt uppförande är väl det minsta man kan begära av vuxna ölfantaster. Lika självklart som att man städar upp efter sig.

Men för all del, smyg gärna med något lite maltigare också. Låt bara inte Martin se det.

Bilden är lånad från Facebook-eventet, som ni hittar här.

En ölgubbe i truckerkeps, eller: Alf Robertson, Pliny the Elder och jag

Jag har alltid varit lite fel. Lillgammal som liten och gubbe redan som tonåring. Läste Tage Danielsson-dikt i full punkmundering på skolavslutningen i kyrkan. Diggade både Motörhead och Nina Simone som 16-åring. Läste både Majakovskij och Fangoria.

Och så har det fortsatt. Jag har följt mitt hjärta så gott jag kunnat och försökt undvika att begränsas av trams som genrer och ismer. Bara för att jag upptäckte Robert Johnson, varför skulle jag sluta lyssna på Slayer? När countryn klev in i mitt liv på allvar så gjorde jag såklart som jag brukar göra. Jag sökte mig bakåt, letade efter rötterna och hamnade i Appalacherna. Jag tyckte det var självklart. Lika väl som jag undrade varför Led Zeppelin eller Fleetwood Mac lät som de lät — och hittade Blind Lemon Jefferson, Leadbelly och Son House — lika naturligt var det att gå vidare till Roy Acuff, Hank Thompson och Dock Boggs efter Uncle Tupelo.

Men när jag stod där på bluegrassfestivaler eller sällsynta honky tonk-spelningar förstod jag ingenting. Inte en Nudiebyxa i sikte. Inte en Gram Parsons-t-shirt. Märkligt. För på Pustervik — där tidens heta altcountry-artister spelade i parti och minut, där Hank Williams-låtar ylade ut i en strid ström från dj-bordet — där var ju packat med till synes countryfrälsta unga flanellklädda människor. Var fanns de när det vankades spelning utan prefixet ”alt”?

När jag gick till KoM Bar eller Jazzå (R.I.P.) och lyssnade på lysande livemusik; soul, blues, jazz eller americana, då rådde det omvända igen. Där fanns mogna män och kvinnor, snickarbyxor, kavajer och pomada. Och så jag då. I Nudiejeans och truckerkeps. Som inte förstod någonting. Måste man välja? Varför dessa vattentäta skott? Varför denna obegripliga åldersdifferentiering? Handlar det inte bara om att älska musik?

Jag har stört mig på det där länge. Och ni som känner mig vet att en av de viktigaste tankarna bakom Klubb Honky Tonk var att försöka överbrygga dessa obegripliga och korkade motsättningar. Jag tror aldrig vi lyckades. Men vi försökte.

Nu är jag där igen. Lika fel igen. Fast nu handlar det om öl.

Vi är så aktiva, vi ölnördar. Vi sprutar ut bilder, kommentarer, nyheter och gillatryckningar på sociala medier. Vi köper, byter, säljer, importerar och köar till Systembolagsbutikernas nyhetssläpp. Sedan diskuterar vi på olika forum varför vi handlade som vi gjorde. Vi skålar med varandra på Untappd, taggar våra Instagrambilder och retweetar Mikkellers senaste bourbonlagrade stout. Vi springer på tap takeovers, bildar facebook-grupper och tickar öl i småglas som aldrig förr. Jag också. Och vi är nästan uteslutande relativt unga vuxna. Fast inte jag då.

Och plötsligt känner jag mig som Alf Robertson på en Hank III-spelning igen.

Vilket blir ännu tydligare när jag går på ett möte med Svenska Ölfrämjandet. För då är jag plötsligt ung igen. Där finns inga bloggare eller tickers. Inga Firestone-kepsar över blinkande smartphones. Där ser jag knappt heller ett ansikte som var på det heta Omnipollo-släppet på The Rover veckan innan. Och vice versa. För Ölfrämjarna hänger inte med heller, det ska sägas. Precis som Jazzå-gubbarna och –tanterna sällan eller aldrig satte sin fot på Pusterviks golv.

Vad är detta? Är jag så fel igen? Handlar det inte bara om att älska öl?

Visst, man kan inte vara överallt. Det kan inte jag heller. Men om man nu är seriöst intresserad av öl så borde väl till att börja med ett medlemskap i Svenska Ölfrämjandet vara en självklarhet? En ideell riksförening vars syfte är att ”tillvarata de svenska ölkonsumenternas intressen ifråga om tillgång, kvalitet, urval och pris på öl. Vidare skall föreningen värna om öl gentemot andra alkoholhaltiga drycker samt sprida kunskap om öl och dess historia.”. Fine. Är det inte vad varje maltskalle och humlefanatiker vill? Ska vi inte enas i den här ölrevolutionen? Har jag fel?

Jag vet att det finns kritik och misstänksamhet mot Ölfrämjandet. Att den anses mossig, gubbig och trött. Det är också delvis sant. Men varför då? För att föryngringen går på tok för långsamt. Det är delvis föreningens eget fel, som ofta är fast i gamla mönster och traditioner och inte riktigt hänger med i utvecklingen. Det är inte 1985 längre och allt gott kommer inte från Bamberg. Det är också den nya generationen ölfantasters fel, som inte går på mötena och visar sina appar, berättar om Pliny the Elder, CBC och Randall The Enamel Animal. Som istället dunkar varandra i huvudet med IBU och fnyser åt tysk pils och cask, för att det är ”förlegat”.

Nu finns det en förening för öldårar som oss. Det är ju ett kanonläge. En resurs. Gå in i den och jobba istället för att stå utanför och peka fördomsfullt. Annars slutar det som för bokstavsvänstern på sjuttiotalet.

S:t Eriks bryggmästare Jessica Heidrich säger några kloka saker i senaste numret av Svenska Ölfrämjandets medlemstidning Maltesen (japp, den får ni också om ni blir medlemmar): ”Jag skulle önska att föreningen var större och mer aktiv. Just nu är den lite liten och känns delvis passiv och konsumerande.”. Huvudet på spiken. Hon talar också om att ta tillvara de krafter som finns ute i landet, anordna ölfestivaler och ”satsa på att anställa någon person att driva föreningens intressen”. Jag skriver under på allt och ställer gärna mina tjänster till förfogande.

Vi har mycket att lära av varandra, men om vi aldrig möts, hur blir det då? Om den yngre, internetorienterade ölgenerationen kan allt om alfasyror i amerikansk humle, men tror att Michael Jackson var ”The King of Pop”. Om ölfrämjaren kan redogöra för Carnegiebryggeriets historia i sömnen, men aldrig har smakat en London Sour från The Kernel, eller ens visste att den fanns. Vart hamnar vi då?

Det finns seriösa filosofiska och samhälleliga poänger i det här också. Jag oroas över att en googlefierad historielöshet verkar vara på väg att breda ut sig. En ytlighet; bekväm och lite bortskämd. Snabba klick, korta texter, källkritik noll. Inte mindre obehagligt är det med de 40-, 50-, 60-, kanske även 70-talister som med självgod min, över en pint ”färsköl”, talar om för ungdomarna ”hur det ligger till”. Att de själva har stannat i utvecklingen sedan 25-årsåldern har de aldrig reflekterat över.

Tiderna förändras, det måste vi se, men vi har också mycket att lära av historien. Ödmjukhet och ömsesidig respekt borde väl inte vara så svårt? Det betyder inte att man måste tycka lika. Lägg undan prestige och poser och möts runt ölglaset istället. Det är väl ändå vad det handlar om? Egentligen.

Jag vill så gärna tro att det inte är mig det är fel på.

High five the brewer awesome tap list event

crackniklasDet var trångt på The Rover igår kväll. Minst sagt. Tap takeover (typ) av Siren och Omnipollo var anledningen. Barboss Niklas (som ger oss sitt allra vackraste crackleende här bredvid) myste bakom disken. Beer & Beyond trängde sig in bland bryggare och ölnördar för att ta pulsen på eventet. Tickande stod inte riktigt på agendan denna kväll då det mer handlade om att diskutera fatlagringar med Henok från Omnipollo, (bristen på) brittiska milds med Adam från Beerbliotek och att kryssa sig fram mellan ölprofiler från när och fjärran. Men fatlistan var förstås diger, med favoriter som Fatamorgana, Leon, Calypso och Broken Dream och några glas slank ändå ner såklart.

sirenKvällens första visade sig också bli kvällens bästa. Sirens Caribbean Chocolate Cake (tidigare bryggd ihop med Cigar City, om denna var det vet jag inte) var en krämig mjölkstout med välavvägda toner av choklad och försvinnande apelsin. Mild och god med aningar av kaffe. Ett litet anspråkslöst mästerverk.

omnipolloSom nummer två gick jag på det tunga artilleriet. Omnipollo Hypnopompa Marshmallow Tahitian Vanilla Bean Grönstedts Cognac Barrel Aged Imperial Stout. Pust. Ja, det låter kanhända maffigt, men i doften fick jag mest konjak och i smaken hade den söta sprittonen slagit ut alla andra spännande ingredienser. Det stoutiga kändes långt borta och jag längtade tillbaks till den bourbonlagrade varianten som fanns på CBC.

Då blev Siren White Tips en frisk uppenbarelse. En lättdrucken, kryddig och fruktig vete-IPA med välavvägda citrustoner och beska. Samarbetsbrygden medTo Øl, 10 Finger Discount, var en torr och stabil IPA med fina trätoner.

happybeerdrinkersUngefär där slutar mina anteckningar.

Torftigt, jag vet, men det var en sådan kväll. Det var fest på The Rover och det sociala kom först. Nörderierna fick anstå. Och är det egentligen inte därför vi älskar öl? Är det inte för att träffas och diskutera, skratta, debattera, sjunga, bråka, kramas, tramsa, fundera, inspirera och inspireras som vi samlas kring den skummande bägaren? Öl är ju en social dryck. Vi glömmer lätt bort det när vi hänger med våra svullna näsor över smartphones och surfplattor.

Brewers Beer Bar – smygpremiär

IMG_5570 Ja, den stora premiären sker förstås nästa fredag, den 30 maj, men idag kom tillståndet och pizzaugnen måste ju värmas upp. Dessutom var de tolv kranarna redan laddade med godis. Undertecknad smög sig in med en Nordbrau humleplanta under armen för att gratulera de nya krögarna.

I vanlig ordning glömde jag ta bilder, men det ser riktigt stiligt ut. Allt är inte klart än —väggmålningar och fatlista saknas bland annat — men de har sopat sällsynt snyggt under mattan. Tre rum för allmänheten, med blå detaljer och trägolv (inte i baren) och eleganta glasburks-lampor (?). På skyltfönstren ringlar sig gula och gröna pilar som pekar mot ingången. Ruff och design i någon slags uttänkt kombination.

Baren ägs ju i ett samarbete mellan folk från Dugges Ale & Porterbryggeri och All In Brewing och vad passar väl bättre, denna hysteriskt heta försommardag, än att börja med deras samarbetsöl Sofa King Premium Lager? En lättdrucken lager med gräsiga humletoner, välbalanserad beska och bra maltbas. Utmärkt törstsläckare.

IMG_5571 Det häftigaste på kran var ändå Girardin Kriek. När såg ni den senast på fat i Sverige? Med sin snälla syrlighet och sina välbalanserade körsbärstoner är det en kriek som inte skrämmer vettet ur en nybörjare. Dessutom satt den utmärkt i värmen. Utan att behöva slåss för sin uppmärksamhet.

Omnipollos Nebolution var näst på tur. En Nebuchadnezzar på valium. Med krämigare uppenbarelse, karamelligare smak men klädd i förväntad tropisk citrusdräkt bjöd den på en bekväm resa mellan kontinenterna.

Dugges redan omtalade Bärliner var en juicig, nästan saftig Berliner Weisse nästan helt utan kolsyra. Mer frisk än syrlig och med snälla toner av jordgubb, rabarber och hallon. Lite mer kropp och smak hade inte jag haft något emot.

Och då kom ju Stronzo med sin wit (?) Kiss Me Wheaty och humlade upp saker och ting. Lite väl mycket, kan jag tycka. Letar du efter banan och vete så kan du fortsätta leta, för här är det beska och fruktighet som för befälet. God, visst, men mer som en IPA enligt mina smaklökar.

IMG_5573Samma bryggeri hade en kollaboration med barkungarna All In på. Bara med ett namn som 100% Viking — lika genialt som töntigt — kommer man långt. Fast när det dessutom är en trögflytande soyastout med vaniljtoner så blir den svår att stoppa. 11 (?)% som går alldeles för lätt ner.

Samtidigt som jag avslutade besöket med den rökta stouten Ashtray Heart från Evil Twin så hade stället fyllts på ganska bra. Mycket välbekanta ansikten från BrewDog Bar Göteborg, Great Brands, Ölrepubliken, Surisar, Untappd Göteborg och lokala bryggare. Det blev plötsligt trångt, socialt och trevligt och jag blev påmind om att jag hade en familj att gå hem till. Vad jag tyckte om Ashtray Heart? Tja, jag minns den faktiskt som bättre, saknar lite kropp och jävlaranamma. Askan finns där, men den är lite mesigare än jag minns.

Surdegspizzorna ska vi inte glömma. De kommer bli en succé. Av de fem-sex sorter jag provade fastnade jag kanske speciellt för en rackare med fyra ostar och dijonsenap och en vegansk variant med gomkladdig men överraskande god ost. Men där fanns verkligen nåt för alla smaker. Sjukt goda pizzor.

Jag önskar Brewers Beer Bar all lycka och lovar att bli en flitigare fotograf i framtiden. Kanske.