Blådårarnas battle

chimayflaskorDet låter mer dramatiskt än det är. Det är bara så lätt att leka med den där mytomspunna färgen. Bluesens färg, that mood indigo, blå, blå vindar och vatten eller varför inte Breaking Bads “blue stuff“.

Nu är det dock inte mer spännande än att Systembolaget, via distributören Tomp, den 19 september släppte 6 240 flaskor Chimay blå som var lagrade sedan 2006. Upphetsande nog för en ölnörd förvisso, så det är klart man hängde på låset.

Klostret Abdij van Notre-Dame de Scourmont i Chimay (i provinsen Hainaut, Vallonien, sydvästra Belgien) är det näst största av idag tio certifierade trappistbryggerier. Klostret grundades 1850 och bryggningen kom igång i större skala tolv år senare. Chimay var det första kommersiella klosterbryggeriet och också det första som använde begreppet Trappistöl.

chimayflaskorochglasChimay Blå (Bleue) är ursprungligen ett julöl som bryggdes första gången 1948. Det är en överjäst strong ale på nio procent som är omåttligt hajpad i ölvärlden (100/100 på ratebeer). Det är också allmänt erkänt som ett bra lagringsöl.

Min egen erfarenhet av lagrade varianter sträcker sig, vad jag minns, till en uppenbart misshandlad flaska från 1992 som bara smakade ättika och en rund och god 2003:a som höll stilen förbaskat bra. När 2006:an nu släpptes bestämde jag mig för att jämföra den med årets flaska.

chimay2006I upphällningen ser 2006:an lite trött ut. Några små desperat kämpande bubblor runt kanten av glaset, men i övrigt platt och stilla. Den har en vag vintage doft av drivved, russin, socker och dammigt lager. Smaken är ganska blasé, om än god. Jag hittar trä, bark, karamell, aningens torkad frukt och hintar av madeirisering. Men mest är det en torr och lite trist träighet och jag känner nog att ölet är, om inte på väg att dö, så åtminstone nere i en svacka. Jag minns 2003:an som mer levande.

chimay2014Årets färskvara ger ett stabilt lager beige skum, som stannar förvånansvärt länge. Även den har en rätt diskret doft; blöt hund och socker. I munnen frustar däremot en kraftfull, sprakande kolsyra. Det här lever, indeed. Farinsocker och frukt i smaken. Det är ett spralligt och mångbottnat öl, med jäst och malt i ungdomlig yra. Jag ger gärna det här ölet ett par år för att leka av sig, men kvällens vinnare är det likafullt. Gammal är äldst, men inte nödvändigtvis bäst.

Chimay blå 2006 – Chimay blå 2014: 0-1.

Belgian Beer & Food

omslagNi som känner mig, eller har följt mig via bloggen eller facebook vet att jag är en stor vän av belgisk öl. Det är liksom svårt att undvika när intresset för vår kära maltdryck med åren tilltar. Det är ett land som ingen ölvän kommer undan. En ölkultur man måste förhålla sig till.

Det är inte alltid lätt. Jag hade själv problem med belgisk öl länge. Eller rättare: den belgiska jästen. Tyckte den smakade mögel och fattade inte alls grejen. Men jag envisades. Jag provade belgare efter belgare och rätt vad det var — och för att använda en kunglig metafor — så sa det bara klick!

belgiskjästOm den äldre generationen ölnördar (läs: Svenska Ölfrämjandet) har lärt sig öl av kanske framförallt England, så har den yngre (läs: Untappd) lärt sig av USA. Och öl + USA betyder idag, som bekant, humle. Citrus, tropiska frukter och en uppkäftig beska som räcker långfinger åt vår gamla ”Stor stark”. Att förföras av en amerikanskt humlestinn IPA är faktiskt inte så svårt. Det är högljudda och extrema smaker som egentligen inte ger våra smaklökar några större utmaningar. Det målas med ganska bred pensel.

 

Med de belgiska brygderna kan det vara knepigare. De är oftast mer sammansatta, komplexa och kräver kanhända mer av sin uttolkare. Det är lite mer finlir och balans helt enkelt. Det är klart jag generaliserar här, men jag tror ändå det är något av en resa vi gör som ölfantaster. Och även om den resan vanligtvis börjar vid ljus internationell lager så tror jag bestämt att hållplatserna Belgien och Balans ligger längre bort än såväl IBU som ABV.

Nåväl. Idag får jag nog erkänna mig som fullfjädrad belgofantast (om än långt ifrån en belgofil som Skrubbe) och som sådan har jag ett tag varit nyfiken på tidskriften Belgian Beer & Food. Via vänlige chefredaktören Paul Walsh fick jag recensionsex av två nummer av magasinet (nr 2 & 3) och jag tänkte sammanfatta mina intryck lite här nedan.

vanderBelgian Beer & Food produceras i Bryssel och har än så länge utkommit med tre stycken 66-sidiga nummer. De glättade färgomslagen är porrigare än innehållen som, trots ett rikt bildmaterial, fokuserar på texterna. I varje nummer presenteras ett flertal bryggerier. Vi får möta bland andra Struise, Alvinne, Huyghe, Dubuisson, Van Eecke, De Ranke, Chimay, St Feuillien, Affligem och De Brabandere, men också lite okändare bryggerier som östflanderns Roman.

I serien ”Flemish Kitchen Rebels” besöks krogar som Grand Cabaret i Nieuwpoort och vi får träffa kockar och kulinariska konstnärer som Julie Baekelandt, Koen Verjans och självaste ”The Godfather of Beer Cuisine”, Stefaan Couttenye, på Brasserie ’t Hommelhof, Watou. Självklart finns även artiklar om mat-, ost- och ölkombinationer.

ostBelgienkännaren och författaren Joe Stange (Good Beer Guide Belgium mm) gör bland annat en saison-resa genom landet och lyfter dessutom den heta potatisen om kontraktsbryggande i artikeln ”When is a brewery not a brewery (and does it matter?)”. Intressanta ämnen dyker upp i intervjuer också. Bryggeriet Dubuissons Marc Lemay är, med tanke på min inledande text, förstås lockande att citera; ”The belgians don’t go for extreme beers (…) the most important thing is that you get pleasure from drinking the beer”. Eller Anthony Martin, som skapade sin Martin’s IPA för att visa hur en stilen “egentligen” ska vara; “The US craft beer movement has reinvented it as something completely different (…) Belgian beers are much more balanced than American beers”.

Vi svenskar går inte lottlösa heller. I en artikel om provningseventet Quintessence och samarbetet mellan belgiska Cantillon och amerikanska Allagash och Russian River talar Cantillons Jean Van Roy varmt om bland annat svenska Brekeriet; “I trust in what they are doing (…) They are friends of the brewery and they are friends of mine”. Hyllningsord från den mannen måste värma vilket bryggarhjärta som helst, oavsett nationalitet?

watouJag har förstås bara skummat på ytan här. Man hittar även besök på ölbutiker, reportage om humleodling i Poperinge och kloka ord från Marco Passarella, marknadschef på Sint Bernardus; ”There’s a beer for everybody, and you know the best part? When you find your favourite beer it’s not like a real marriage — you can still go out and look for something better”.

Jag tycker det ska bli spännande att följa magasinets vidare utveckling och jag tänkte passa på att höra om fler vill hoppa på tåget? Jag funderar nämligen på att ta in den till försäljning. Vet inte än vad priset exakt landar på, det beror på frakt etc, men räkna med någonstans runt 100-120 kr/nummer. Lämna gärna en kommentar här om ni är intresserade (och specificera gärna vilka nummer ni vill ha) eller skicka ett mail till info@beerandbeyond.se så hör jag av mig.

Cheers!

Blinda Belgare med Beer & Beyond på Brewers Beer Bar

blindabelgareEn Blind ölprovning med Bara Belgiska Brygder

Tid: Onsdag 10/9 kl 18.00
Plats: Brewers Beer Bar, Tredje Långgatan 8
Pris: 400:-/person
Max antal: 20 personer
Biljetter köps i baren 


Belgium is to beer what Cuba is to cigars and France is to wine” skriver Garrett Oliver i The Oxford Companion to Beer. I The World Atlas of Beer klämmer författarna Tim Webb och Stephen Beaumont i och kallar det lilla landet “the mother ship of craft brewing”. Michael Jackson (nej, inte han) konstaterar att ”in Belgium a Beer Hunter can never rest on his bar-stool”.
 

Vi skulle kunna rabbla citat tills korna kommer hem, men alla med minsta intresse för maltdrycker vet säkert redan att Belgien har en exceptionellt rik och mångsidig ölflora.
Kanske har du förälskat sig i den torra beskan hos trappistölet Orval? Eller är det den fruktiga sötman hos Rochefort 10 som tilltalar? Går du bananas av den strama syrligheten hos en gueuze eller vill du bara bälga i dig kall, torr och kryddig saison? Kanske du redan är fullfjädrad belgofil med klippkort hos Cantillon?

Med stöd av Johan från Beer & Beyond utmanar vi våra smaklökar och betar blint av ca 8 olika belgiska brygder. Vad är det för stil egentligen? Hur starkt? Är det spontanjäst eller inte? Vad berättar färgen och doften? Är den lagrad eller färsk? Är det en dubbel, tripel eller quadrupel? Har du druckit den förut? 

Blindprovning är svårare — och roligare — än man kan tro.
Ölnestorn Jan-Erik ”Janko” Svenssons ord i Stora Ölboken är värda att upprepa: ”Alla tror vi oss (…) känna igen vissa öl på smaken. Blindprovning är det bästa sättet att komma ur den villfarelsen.”.

Efter provningen kan man smaska fantastiska surdegspizzor, dricka hantverksöl och handla böcker om öl och bryggerier. Belgiska Brygder och Bra Böcker med Beer & Beyond på Brewers Beer Bar. Briljant. B there.

Välkomna!

Facebookevent.

brewersbeerbar.se
beerandbeyond.se | kunskap & törst

En liten belgisk funkstund

IMG_5856Tog mig en liten belgisk stund för mig själv. Det kan man väl få göra? Sonen spelar tv-spel med kompisen och regnet har nyss motvilligt slutat smattra mot rutan. Dagens planerade ölprovning är inställd och senaste bokbeställningen är omhändertagen. P1 fick stängas av på grund av Charlie Normans välkammade boogie woogie och en sällsynt känsla av slapp ledighet infann sig plötsligt. Ni vet, den där utan dåligt samvete, som så sällan dyker upp.

Hanssens Artisanaal, grundat 1896, är äldst av Belgiens idag ganska få gueuzeblanderier. Det vill säga de brygger inte själva, utan blandar lambik från andra bryggerier. I Hanssens fall Boon, Girardin och Lindemans. Och de gör det med bravur. På min gamla sexgradiga skala har inget av deras öl fått lägre betyg än fem och jag har lyriskt noterat dofter och smaker som “rättfram, inget fjäsk”, “smutsig bondgård och sura uppstötningar”, “hej tånaglar och osminkad sanning” och “spädbarnsblöja, navelludd, hästskit och Skänninge marken”. Ja, ni ser, det här är spontanjästa delikatesser – suröl, om ni så vill – som lockar fram poeten i mig.

IMG_5857Men nu står en limiterad och fruktspäckad Lambic Experimental Raspberry framför mig i sin ljust kopparröda uppenbarelse. Ur Tekuglaset strömmar dofter av hö, trä, stall och hallonsaft. Jag vet att det är klippt igen. Syrligheten är markant, men inte extrem. Sitter lite charmigt skrumpet i kinder och hals efteråt. Eftersmaken är lätt och stilla dröjande. Citrus, hallon och torrt trä dansar runt i makligt funkig takt. Jag glömmer snabbt Charlie Norman och minns istället soulhjälten Bobby Womack som dog igår. Varför inte till exempel låta hans tolkning av oefterhärmlige Jim Fords Point of no Return få ackompanjera surklunkandet?

IMG_5862Att vi kan njuta av Hanssens gyllene droppar här i ett försommarkallt och regnigt Sverige kan vi förresten tacka Constant Companion för. Skånska importörer/distributörer som snabbt har blivit något av personliga favoriter. Man skojar liksom inte bort ett stall bebott av ölproducenter som De Cam, OWA Beer, The Monarchy, LoverBeer och Ritterguts Gose.

Hanssens kan man förstås läsa om (sidan 149) i nya upplagan av Good Beer Guide Belgium av Tim Webb och Joe Stange. Eller “Nya Testamentet”, som belgoambassadören Skrubbe kallar den. Och visst är det en omistlig bok om man har det minsta intresse av belgiska brygder. Med över 900 öl från över 200 bryggerier listade och betygsatta och guider till 530 krogar, caféer, bryggerier och barer är den lika omistlig i packningen till belgienresan som tandborste och Resorb. Självklart finns den i Beer & Beyonds webbshop.

3 små magiska rum

blask3smårumAlla behöver vi hämta andan emellanåt. Slippa undan stress, vardag och aggressiv marknadsföring. Om så bara för en stund. Hajper, hipsters och hysteri kan stå en upp i halsen och befinner man sig dessutom vid Avenyn kan paniken snabbt komma krypande. Men räddningen är närmare än du tror.

Vik av på Kristinelundsgatan så är du ett knappt stenkast från akut terapi. Terapeuten heter Reza och han har drivit sin krog 3 små rum på gatans nummer 4 sedan 1997. Eller, krog och krog. Så fort du tar trappstegen ner i Rezas källare kliver du in i en annan, mer behaglig, verklighet. Där nere råder lugn. Stilla jazz och dov belysning. Väggar dämpade med persiska mattor. Pulsen lägger sig. Gälla skyltar gör tydligt klart att här serveras minsann inga makrobryggda industrilagers. Inget blask. Dessa skyltar är egentligen också det enda högljudda, det enda med lite vassa kanter på 3 små rum. Allt annat andas vila och kontemplation.

Och så öl då.

galaxyburst Längs väggen står flaskor prydligt radade bakom glasdörrar. Flaskor med hantverksöl från Norge, Tyskland, Sverige, USA, Danmark, England och framförallt Belgien. Trappistöl, gueuze, kriek, tripel, saison, stout. Somliga försedda med en lapp: ”ej till salu”. Dessa, ofta lagrade rariteter, blir man förstås alltid lite extra sugen på. I onödan.

När jag var där igår gick jag dock stoiskt förbi glasskåpen. Jag ville bara ta en paus. Spanade istället kisande över kranarna. Hornbeer Caribbean Rum Stout, Chimay Triple, Liefmans Cuvée Brut, De Struise/Mikkeller Elliot Brew, Närke Svarte Kungen, Ballast Point Sculpin IPA, Oud Beersel Framboise… Valet blev enkelt när jag lite osäkert pekade på skotska Alechemys Galaxy Burst IPA och Reza lugnt nickande säger ”den är god”.  

Så där satt jag, ensam i den lilla baren, med en välbalanserad och karamellmaltig golden ale som inte kunde ha varit mer rätt för mig just då och där. En IPA som vägrade skrika; med modest beska, bekväma mango- och grapetoner och en snäll alkoholhalt på 5,3 procent. Jag kände hur andningen blev djupare. Något inte ens de nyss anlända italienska ölnördarnas smattrande ordkaskader kunde ta ifrån mig.

IMG_5552Det fick bli en till. Frestelsen att ”ticka” nya sorter hade inget att sätta emot när jag såg Tripel Karmeliet på fat. Alltid en vinnare. En söt och komplex klassiker från Brouwerij Bosteels, bryggd på vete, havre och korn och sägs vara baserad på ett recept från 1679. Vanilj, banan, citrus, socker och russin i en oefterhärmligt belgisk och kramgod kombination. Det italienska tjattret tynade bort allt mer.

Men allt har ett slut. Verkligheten tränger sig alltid till slut obarmhärtigt på. Vad var det nu? ”Kaffe, bröd, mjölk, grädde, äpplen…”.

Märkligt nog hade jag fått nya krafter när jag klev upp i solljuset igen. Batterierna var laddade. Eller kanske: Reza hade laddat batterierna åt mig? Vem vet? Det är något magiskt med 3 små rum. Särskilt om man behöver hämta andan en stund.

“Blaskbilden” lånad från 3 små rums facebooksida.

Rare & Rated

Håll i hatten, för nu blir det åka av.

Provningsledare Fredrik Berggren (Beersweden) rullar in en serveringsvagn hoppfullt klingande av 14 olika sorters mer eller mindre rara och eftertraktade öl. Vi snackar tokhajpad DIPA, fatlagrade stoutmonster, utgången lambic, blåbärsrariteter och flera fullpottare på ratebeer. Här finns grejer som kan få snålvattnet att rinna även på en ganska härdad ölnörd.

Men vi börjar från början.

IMG_5164Biljetterna till provningen, som är en del av En öl & whiskymässa i Göteborg, sålde slut på nolltid. Ett trettiotal lyckliga är samlade och av kommentarerna att döma inte bara invigda, vilket jag tycker är extra roligt. Fredrik drar igång en PowerPoint-presentation och första ölet hälls upp. Ur hajpvinkel är det förstås en rivstart. Three Floyds Zombie Dust, en American Pale Ale singelhumlad med Citra till oigenkännlighet. Jag drack denna på Copenhagen Beer Celebration i fjol och tyckte redan då att den var överskattad. Smakar som en bra amerikansk IPA. 100 på ratebeer blir fyra i min sexgradiga skala. 4/6.

IMG_5165Nästa smakprov är även den en fullpoängare på ratebeer, men här kan jag nästan förstå grejen. Russian Rivers Pliny the Elder är en dubbel-IPA på 8% som är packad till bristningsgränsen med såväl malt som humle. Ett hett villebråd för öldårar världen över. Flaskan är tappad 13/3, alltså bara en knapp månad gammal, och alla färskhetsfanatiker där ute, som inte råkar bo i Kalifornien, vet att det är få förunnat att hinka så pass ung amerikansk humlesaft. Den är frisk, pigg och har en sprudlande blommig humlefräschör, utan att tappa balansen. Bäst i världen? Nä, men stolta 5/6.

IMG_5166Tredje ölet är kanske Plinys ärkerival, Heady Topper från Vermontbryggeriet The Alchemist. Samma alkoholhalt, samma måttlösa inställning till humle (över 120 IBU!) och samma ratebeer-betyg. En liten omröstning bland provningsdeltagarna ger resultatet jämnt skägg mellan Pliny och Heady Topper, men Beer & Beyond säger att den senare känns torrare, träigare och dessutom har en lite kemisk, parfymerad ton som stör. 4/6 blir betyget, men tummen upp för kaxigheten att uppmana oss att “Drink from the can!”. Något av en hädelse för många finlirare i ölbranschen. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att följa uppmaningen.

IMG_5167Lambicproducenten De Neve lade ner sin verksamhet 1991, då de köptes upp av bryggerijättarna InBev. Deras spontanjästa nektar är alltså inget som går att hitta i parti och minut nuförtiden. Fredrik hade dock jagat rätt på en klenod i form av De Neve Gueuze blandad 1989. Och sicket mästerverk det är! Trä, stall, syrlighet och perfektion. En fräsch och pigg lambic trots sina 25 år och faktiskt en av de bästa gueuze jag druckit överhuvudtaget. Betyget kan helt enkelt inte bli lägre än 6/6. Tack för den upplevelsen!

Vi är nu fyra öl in i provningen och jag börjar inse att min rapport får anpassa sig lite till själva provningstempot, om jag inte ska bli för långrandig. För det var ingen söndagspromenad vi var ute på. Nej, knappt hade man hunnit smutta på ett smakprov innan nästa flaska kom flygande. Med 14 öl på en timme fanns inte utrymme att sitta och pilla i naveln. Jag glömde rentav bort att ta bilder på alla utom en av de resterande ölen, så ni får hålla tillgodo med mitt svammel. Nu kör vi speed-dating med hajpöl. Soundtrack: Slayer.

The Mad Fermentationist kallar sig en amerikansk vettvilling till hembryggare och bloggare. Till provningsdeltagarnas lycka hade Fredrik lirkat fram ett par flaskor av hans Double Barrel Sour Brown. En torr, bärig och träig Brown ale (?) med en syrlighet som smyger sig på efterhand. Aningar av vinäger finns där, men det är en riktigt fint balanserad suris med snygg karaktär av fatet. Och med bara 20 liter bryggda totalt så är det ingen överdrift att kalla denna rare. 5/6.

Belgiska De Struise flaggskepp Pannepot Reserva är nästa öl till rakning. Vintage 2005. Jag har aldrig druckit en dålig årgång av denna och även om den är något tunn i kroppen, så är den så smaskigt russinsöt och kladdigt vinös att jag måste utdela betyget 5/6.

Thomas Hardy’s Ale 2006 hade oxiderat en del. Den var lite väl torr och inte så portvinsaktig som den brukar. Långt ifrån dålig dock och god för en fin 4/6 ändå.

Samma sak med en “färsk” Westvleteren XII (2013?). Jag kände konstigt nog inte igen den på doften, trots att jag druckit några flaskor vid det här laget. Upplevde även smaken torrare än vanligt. Men bara för att jag fick chansen att halsa den direkt ur flaskan får den betyget 5/6.

Samarbetsbrygden Daybreak från amerikanska Hill Farmstead Brewery och danska Mikkeller är en 10-procentig Imperial Stout bryggd med citrus. Tjock, svart och krämig. Känner i både doft och smak ett släktskap med Mikkellerbrorsan Evil Twins Imperial Biscotti Break, men den här är torrare, tjurigare. Riktigt bra. 5/6.

Och nu till det tunga artilleriet. Three Floyds Dark Lord Russian Imperial Stout och dess 15% skojar man inte om. Flaska med silvervax betyder 2007 och här snackar vi tungt, sött, maltigt och alldeles, alldeles underbart. 100 på ratebeer, 100 i mitt hjärta. 6/6.

IMG_5168Hajpade Floridabryggeriet Cigar Citys Hunahpu’s Imperial Stout väcker mig ur mina rosa (?) drömmar om Mayaindianer och mörka furstar. “Den luktar ju som kanelbulledeg!” utropar min granne förvånat. Även smaken har något av barnkalas över sig, om än väl kryddig, och jag fattar ingenting. 3/6.

AleSmiths Speedway Stout har jag aldrig riktigt förstått storheten med. Visst är det en maffig och god stout, men den lyckas sällan bära upp alkoholen på ett tillräckligt trovärdigt sätt. 4/6 får räcka ikväll.

Även hos Mikkellers X Imperial Stout får jag associationer till Biscotti Break (eller så är det mina smaklökar som börjar bli lite uppfuckade vid det här laget?). Tjock, söt, massiv och svart, med toner av kakao, vanilj, lakrits och choklad. 5/6.

Med andan i halsen – och nästa provningsledare, “porterprofessor” Otto Lundell otåligt stampande i tamburen – häller vi upp kvällens fjortonde och sista smakprov. En vackert vinröd spontanjäst vätska med det likaledes vackra namnet Cantillon Blåbær Lambik. Belgarnas omskrivna och hyllade samarbete med Köpenhamns Ølbutikken. Jag hade inte provat den innan och konstaterar lite sorgset att den inte når upp till förväntade Cantillonhöjder. En envis tanke ekar i huvudet: “jag vill ha mer av allt”. 4/6.

Lyckliga och utmattade vinglar vi ut från salen. Somliga av oss mer dumdristiga med tomma glas, andra – förmodligen klokare – med en kollektion slattar som många ölnördar skulle sälja sin mamma för.

Tack Fredrik Berggren (lysande genomfört!) och tack En öl & whiskymässa! Det här var den roligaste timme jag haft på länge. Nog måste det väl ändå bli en nördprovning även nästa år?

W12 v/s ABT12

Lördagen den 1 mars samlades en handfull ölstörda individer här på Beer & Beyond Headquarters för att döma i ett mål som gäckat öltokar i evigheter. Det handlar om kampen mellan legendariska Westvleteren 12 och syskonet St Bernardus Abt 12.

Det tarvar måhända lite historia. Jag tar det kort.

Westvleteren_AbbeyWestvleteren 12 (XII) — ofta kallad världens bästa öl — bryggs på det ganska slutna trappistklostret St Sixtus i belgiska Västflandern. Munkarna har där, sedan 1839, bryggt öl i relativt liten skala. Myterna om ölets förträfflighet har med åren vuxit, inte minst tack vare att tillgängligheten ofta varit minst sagt knepig. I princip har man helt enkelt fått åka dit och knacka på hos munkarna för att få tag i Den Heliga Graalen. Idag ser det förstås lite annorlunda ut, med ölbutiker på nätet, krogar och försigkomna ölnördar med långa fingrar och vassa armbågar. Den 7:e mars 2013 släpptes rentav 1488 flaskor Westvleteren 12 i en webblansering av Systembolaget. De tog slut på sju sekunder. Men det är en annan historia.

Ett stenkast från Westvleteren ligger den lilla byn Watou. Dit flyttade i slutet av artonhundratalet ett gäng franska munkar som försörjde sig på osttillverkning. Vid andra världskrigets slut ville inte längre St Sixtus-munkarna brygga öl kommersiellt längre, utan bara åt sig själva och närliggande krogar. De skickade sin bryggmästare till Watou och lät ostfabrikörerna sadla om till bryggare. St Bernardus var fött och Westvleterens kommersiella öl kom att bryggas på licens där ända fram till 1992. St Bernardus har därefter fortsatt brygga ölet, enligt dem själva efter samma recept, men nu under namnet Abt 12 (som, för att förvilla ännu mer, även W12 tidigare kallades).

Och nu ska vi snurra till det ännu lite till. Enligt uppgift bryggs nu Westvleterens öl med jäst från trappistbryggeriet Westmalle, medan St Bernardus använder sig av den ursprungliga Westvleteren-jästen.

Crazy.

w12Jag har druckit ölen förut och vet att de bägge kan skilja sig åt ganska mycket beroende på årgång, färskhet, fat och flaska. Den tveklöst godaste Abt 12 drack jag på Köpenhamnskrogen Fermentorens uteservering förra våren. Den blev jag så förtrollad av att jag helt glömde bort att kolla upp årgången. Korkat måhända, men ibland får allt nörderierna buga för själva upplevelsen.

Min erfarenhet av W12 är att den är bäst färsk. I mitt fall betyder det att den lagrats maximalt ett halvt till ett år. Men jag ska tillägga att jag inte druckit allt för många, eller överdrivet gamla, årgångar.

Nåväl, till helgens drabbning. Öltypen kallas i bägge fallen Quadrupel och är traditionellt en mörk, alkoholstark och komplex ale med toner av torkade frukter, choklad och karamell.

För att fördomsfritt och förutsättningslöst bedöma ölen gjorde vi förstås en blindprovning. Flaskorna var bägge tappade 2011 och upphällda i små konjakskupor fyllda med jämförliga mängder vätska. Vi kallar dem glas 1 & 2.

I färgen är de ganska lika. Mörkt bruna med en hint av rött. Den ena ser lite mer levande ut, med tydligare spår av skum. Vi hörde också något mumlande om ”gusher” från upphällaren i köket och fick vänta en stund tills skummet hade lagt sig likvärdigt innan vi fick glasen i våra händer.

abt12I doften skiljer de sig desto mer åt och jag känner mig hyfsat säker redan vid första sniffen. Glas 1 har en förvånansvärt mild och diskret doft av karamell och en viss stickighet från alkoholen där glas 2 blommar upp i en betydligt kraftfullare, söt doft av karamell och torkade frukter.

Även i smaken vinner glas 2 med sina mer utvecklade symfoniska toner av choklad, karamellkola och fikon. Glas 1 upplevs torrare, anonymare och med ett tydligare spritigt drag. Man kan förvisso ana alkoholen i bägge glas (och konstigt vore väl annars med de minst tio procenten), men allra mest ändå som en värmande känsla i magen.

Att glas 1 var St Bernardus Abt 12 och glas 2 Westvleteren 12 kunde jag ha satt min magnumflaska av den förra i pant på. Trots att jag är ett stort fan av Abt 12. Men nu ägnade vi oss inte åt dobbel denna kväll, så jag fick nöja mig med äran.

Men hur var det nu, det där med gusher? Ja, det var ju tydligen Abt 12 som skummade rejält vid öppningen. Kan det ha varit nåt skumt (!) med den flaskan? Den hade inga felsmaker, som jag kunde känna, men upplevdes plattare och tråkigare än W12. Var det batch, flaska eller jäst som spelade oss ett spratt eller var helt enkelt St Sixtus-munkarnas öl bättre?

kapsylerNu ska det sägas att jag inte tyckte Westvleteren heller spelade i högsta division den här gången. Jag har druckit bättre flaskor. På en sexgradig skala landade W12 på en ganska vinglig 5/6 och Abt 12 fick lufsa ner till snöpliga 4/6.

Och mina teorier står sig. Westvleteren 12 är något godare än St Bernardus Abt 12 och bägge ska drickas hyfsat färska.

Det där sista var förresten något jag fick äta upp redan lite senare samma kväll, då en flaska W12 från 2009 visade sig vara en riktig rökare i krysset. Men det behöver vi väl inte prata om här?