Belgian Beer & Food

omslagNi som känner mig, eller har följt mig via bloggen eller facebook vet att jag är en stor vän av belgisk öl. Det är liksom svårt att undvika när intresset för vår kära maltdryck med åren tilltar. Det är ett land som ingen ölvän kommer undan. En ölkultur man måste förhålla sig till.

Det är inte alltid lätt. Jag hade själv problem med belgisk öl länge. Eller rättare: den belgiska jästen. Tyckte den smakade mögel och fattade inte alls grejen. Men jag envisades. Jag provade belgare efter belgare och rätt vad det var — och för att använda en kunglig metafor — så sa det bara klick!

belgiskjästOm den äldre generationen ölnördar (läs: Svenska Ölfrämjandet) har lärt sig öl av kanske framförallt England, så har den yngre (läs: Untappd) lärt sig av USA. Och öl + USA betyder idag, som bekant, humle. Citrus, tropiska frukter och en uppkäftig beska som räcker långfinger åt vår gamla ”Stor stark”. Att förföras av en amerikanskt humlestinn IPA är faktiskt inte så svårt. Det är högljudda och extrema smaker som egentligen inte ger våra smaklökar några större utmaningar. Det målas med ganska bred pensel.

 

Med de belgiska brygderna kan det vara knepigare. De är oftast mer sammansatta, komplexa och kräver kanhända mer av sin uttolkare. Det är lite mer finlir och balans helt enkelt. Det är klart jag generaliserar här, men jag tror ändå det är något av en resa vi gör som ölfantaster. Och även om den resan vanligtvis börjar vid ljus internationell lager så tror jag bestämt att hållplatserna Belgien och Balans ligger längre bort än såväl IBU som ABV.

Nåväl. Idag får jag nog erkänna mig som fullfjädrad belgofantast (om än långt ifrån en belgofil som Skrubbe) och som sådan har jag ett tag varit nyfiken på tidskriften Belgian Beer & Food. Via vänlige chefredaktören Paul Walsh fick jag recensionsex av två nummer av magasinet (nr 2 & 3) och jag tänkte sammanfatta mina intryck lite här nedan.

vanderBelgian Beer & Food produceras i Bryssel och har än så länge utkommit med tre stycken 66-sidiga nummer. De glättade färgomslagen är porrigare än innehållen som, trots ett rikt bildmaterial, fokuserar på texterna. I varje nummer presenteras ett flertal bryggerier. Vi får möta bland andra Struise, Alvinne, Huyghe, Dubuisson, Van Eecke, De Ranke, Chimay, St Feuillien, Affligem och De Brabandere, men också lite okändare bryggerier som östflanderns Roman.

I serien ”Flemish Kitchen Rebels” besöks krogar som Grand Cabaret i Nieuwpoort och vi får träffa kockar och kulinariska konstnärer som Julie Baekelandt, Koen Verjans och självaste ”The Godfather of Beer Cuisine”, Stefaan Couttenye, på Brasserie ’t Hommelhof, Watou. Självklart finns även artiklar om mat-, ost- och ölkombinationer.

ostBelgienkännaren och författaren Joe Stange (Good Beer Guide Belgium mm) gör bland annat en saison-resa genom landet och lyfter dessutom den heta potatisen om kontraktsbryggande i artikeln ”When is a brewery not a brewery (and does it matter?)”. Intressanta ämnen dyker upp i intervjuer också. Bryggeriet Dubuissons Marc Lemay är, med tanke på min inledande text, förstås lockande att citera; ”The belgians don’t go for extreme beers (…) the most important thing is that you get pleasure from drinking the beer”. Eller Anthony Martin, som skapade sin Martin’s IPA för att visa hur en stilen “egentligen” ska vara; “The US craft beer movement has reinvented it as something completely different (…) Belgian beers are much more balanced than American beers”.

Vi svenskar går inte lottlösa heller. I en artikel om provningseventet Quintessence och samarbetet mellan belgiska Cantillon och amerikanska Allagash och Russian River talar Cantillons Jean Van Roy varmt om bland annat svenska Brekeriet; “I trust in what they are doing (…) They are friends of the brewery and they are friends of mine”. Hyllningsord från den mannen måste värma vilket bryggarhjärta som helst, oavsett nationalitet?

watouJag har förstås bara skummat på ytan här. Man hittar även besök på ölbutiker, reportage om humleodling i Poperinge och kloka ord från Marco Passarella, marknadschef på Sint Bernardus; ”There’s a beer for everybody, and you know the best part? When you find your favourite beer it’s not like a real marriage — you can still go out and look for something better”.

Jag tycker det ska bli spännande att följa magasinets vidare utveckling och jag tänkte passa på att höra om fler vill hoppa på tåget? Jag funderar nämligen på att ta in den till försäljning. Vet inte än vad priset exakt landar på, det beror på frakt etc, men räkna med någonstans runt 100-120 kr/nummer. Lämna gärna en kommentar här om ni är intresserade (och specificera gärna vilka nummer ni vill ha) eller skicka ett mail till info@beerandbeyond.se så hör jag av mig.

Cheers!

Belgien v/s USA

IMG_5894Det är tisdagskväll och fotbolls-VM. Belgien mot USA. Det kräver sina drycker. På Belgiens sida har vi en 75:a Maredsous 10 Tripel från Duvel Moortgat (import av Galatea) med bäst före 02/2016 (alltså tappad 02/2013?). I staternas ringhörna en lite mer lagrad Flying Dog Gonzo Imperial Porter från 2011/12 (bäst före 28/11/2014).

Matchen kan börja.

Maredsous går ut hårt med ett högljutt plopp och vacker rök från flaskmynningen. Ivrig rackare det här. Doften är nötigt söt med fläktar av dadlar och marsipan. Munkänslan är överraskande torr och stickig av kolsyra. Första klunken bär med sig en busig bukett av stretigt söta smaker. Komplex är ett skitord, men hur ska jag beskriva det då? Det spretar ju och drar som en felprogrammerad jukebox i käften. Rubriken är sötma, ingressen är karamell, honung och marsipan, men själva texten då? Ja, vi rör oss mot poetiska marker. Kärv är fel ord, för det är den alldeles för söt, men lite snårig kanske? Det finns en lyrisk lekfullhet à la Gunnar Björling; busigt men ändå jordnära och folkrotat. Ronnie Lane’s Slim Chance kanske? En försiktigt sträv beska visar sig i eftersmaken, liksom en snabbt tynande kropp som besviket fint smälter ihop med datorhögtalarnas fjuttiga akustik (jag måste lämna in vinylspelarens förstärkare till lagning nu).

IMG_5898Gonzo kontrar med en häftig doft. Kaffebönor, blöt hund, rostat bröd och punschpraliner. Det svänger. En gräddig, krämig munkänsla med smak av kaffe latte och Alladinask som är svår att värja sig mot. För varje klunk smetar sig mer kaffe mot kinderna. Måttligt mustigt. Men samtidigt är där en lite syrlig ton som förtar det fetsöta, som jag ju gillar. Mer Nick Cave än Tindersticks, om ni förstår? Det är långt ifrån något kompakt mörker. Inga portvinstoner än. Och inte så poetiskt. Associationerna går snarare till Film Noir och hårdkokta deckare av typ Dennis Lehane. Trots två år av rumstempererad lagring är den rackarn kaxig. Beskan är förvisso inte lika aggressiv längre, men den har banne mig fortfarande huggtänder. Jag gissar att den behöver minst ett år till för att hitta den riktiga vintageformen. Gonzo har förresten ingen distribution i Europa sedan ett tag tillbaka, så det är ingen idé att börja leta för tillfället.

Här blir jag ju nu sugen på att diskutera det här med porter och stout, ursprung och karaktär. Och sånt. Jämför till exempel amerikanarna Gonzo (humlig, porter) och Great Divides Yeti (söt, stout) och fundera på deras förhållande till traditionen. Men jag lämnar det till ett framtida inlägg. Ämnet i sig är värt en egen betraktelse och jag ber att få återkomma.

Hur det gick i matchen? Jo, Belgien vann rättvist med 2-1 efter en rafflande batalj med förlängning och allt. Ungefär samma resultat som i ölmatchen ovan faktiskt. Förlängningen här på Beer & Beyond Headquarters står dock Trappistes Rochefort 10 för. Belgien vinner alltså igen. Om än med lite fusk.