Ölprovning på Am’dam

ölprovning-amdamPå torsdag 12/2 kl 19.00 håller jag en ölprovning hos Het Amsterdammertje. Det blir en introduktion till olika ölstilar, lite historik, anekdoter och minst fem olika smakprover. Då krogens specialitet är belgisk och holländsk öl är temat givet. Priset är 300 kr. Begränsat antal platser. Ring och boka på 031-15 57 09. Välkomna!

3 små magiska rum

blask3smårumAlla behöver vi hämta andan emellanåt. Slippa undan stress, vardag och aggressiv marknadsföring. Om så bara för en stund. Hajper, hipsters och hysteri kan stå en upp i halsen och befinner man sig dessutom vid Avenyn kan paniken snabbt komma krypande. Men räddningen är närmare än du tror.

Vik av på Kristinelundsgatan så är du ett knappt stenkast från akut terapi. Terapeuten heter Reza och han har drivit sin krog 3 små rum på gatans nummer 4 sedan 1997. Eller, krog och krog. Så fort du tar trappstegen ner i Rezas källare kliver du in i en annan, mer behaglig, verklighet. Där nere råder lugn. Stilla jazz och dov belysning. Väggar dämpade med persiska mattor. Pulsen lägger sig. Gälla skyltar gör tydligt klart att här serveras minsann inga makrobryggda industrilagers. Inget blask. Dessa skyltar är egentligen också det enda högljudda, det enda med lite vassa kanter på 3 små rum. Allt annat andas vila och kontemplation.

Och så öl då.

galaxyburst Längs väggen står flaskor prydligt radade bakom glasdörrar. Flaskor med hantverksöl från Norge, Tyskland, Sverige, USA, Danmark, England och framförallt Belgien. Trappistöl, gueuze, kriek, tripel, saison, stout. Somliga försedda med en lapp: ”ej till salu”. Dessa, ofta lagrade rariteter, blir man förstås alltid lite extra sugen på. I onödan.

När jag var där igår gick jag dock stoiskt förbi glasskåpen. Jag ville bara ta en paus. Spanade istället kisande över kranarna. Hornbeer Caribbean Rum Stout, Chimay Triple, Liefmans Cuvée Brut, De Struise/Mikkeller Elliot Brew, Närke Svarte Kungen, Ballast Point Sculpin IPA, Oud Beersel Framboise… Valet blev enkelt när jag lite osäkert pekade på skotska Alechemys Galaxy Burst IPA och Reza lugnt nickande säger ”den är god”.  

Så där satt jag, ensam i den lilla baren, med en välbalanserad och karamellmaltig golden ale som inte kunde ha varit mer rätt för mig just då och där. En IPA som vägrade skrika; med modest beska, bekväma mango- och grapetoner och en snäll alkoholhalt på 5,3 procent. Jag kände hur andningen blev djupare. Något inte ens de nyss anlända italienska ölnördarnas smattrande ordkaskader kunde ta ifrån mig.

IMG_5552Det fick bli en till. Frestelsen att ”ticka” nya sorter hade inget att sätta emot när jag såg Tripel Karmeliet på fat. Alltid en vinnare. En söt och komplex klassiker från Brouwerij Bosteels, bryggd på vete, havre och korn och sägs vara baserad på ett recept från 1679. Vanilj, banan, citrus, socker och russin i en oefterhärmligt belgisk och kramgod kombination. Det italienska tjattret tynade bort allt mer.

Men allt har ett slut. Verkligheten tränger sig alltid till slut obarmhärtigt på. Vad var det nu? ”Kaffe, bröd, mjölk, grädde, äpplen…”.

Märkligt nog hade jag fått nya krafter när jag klev upp i solljuset igen. Batterierna var laddade. Eller kanske: Reza hade laddat batterierna åt mig? Vem vet? Det är något magiskt med 3 små rum. Särskilt om man behöver hämta andan en stund.

“Blaskbilden” lånad från 3 små rums facebooksida.

Duvel Tripel Hop 2014

Bryggd med Saaz och Styrian Golding och torrhumlad med Mosaic. Alkoholstyrka: 9,5% Bäst före: 07/2016.

Först ska jag säga att jag aldrig druckit en så här färsk Tripel Hop innan (tack Bryggeri Spritköket!) och nyfikenheten är stor. Är den tappad i månadsskiftet februari/mars? Någon som vet? 

Nåväl.

duveltripelFärgen är disigt ljusgul med vitt vispgrädde-fluffigt skum som sakta sjunker undan. Doften är frisk och kryddig med hintar av aprikos och citrus. 
Första klunken är fruktig, även där aprikos, som drar över mot något mer beskt och citronaktigt. Färskt gräs och en ständigt närvarande humle. En skarp men kort beska lägger sig över tungan och i eftersmaken skjuter alkoholen in med ganska tungt artilleri. Jag letar efter blåbär, som Mosaic-kottarna ska bidra med, men hittar bara citrusfrukter och möjligtvis lite tropik. 
Den är lite aggressiv i munkänslan och tillsammans med rumpsparken av alkoholen blir resultatet att jag inte skäms ett dugg för att låta min andra flaska få ta ett par varv runt kvarteret innan den är välkommen in igen.

W12 v/s ABT12

Lördagen den 1 mars samlades en handfull ölstörda individer här på Beer & Beyond Headquarters för att döma i ett mål som gäckat öltokar i evigheter. Det handlar om kampen mellan legendariska Westvleteren 12 och syskonet St Bernardus Abt 12.

Det tarvar måhända lite historia. Jag tar det kort.

Westvleteren_AbbeyWestvleteren 12 (XII) — ofta kallad världens bästa öl — bryggs på det ganska slutna trappistklostret St Sixtus i belgiska Västflandern. Munkarna har där, sedan 1839, bryggt öl i relativt liten skala. Myterna om ölets förträfflighet har med åren vuxit, inte minst tack vare att tillgängligheten ofta varit minst sagt knepig. I princip har man helt enkelt fått åka dit och knacka på hos munkarna för att få tag i Den Heliga Graalen. Idag ser det förstås lite annorlunda ut, med ölbutiker på nätet, krogar och försigkomna ölnördar med långa fingrar och vassa armbågar. Den 7:e mars 2013 släpptes rentav 1488 flaskor Westvleteren 12 i en webblansering av Systembolaget. De tog slut på sju sekunder. Men det är en annan historia.

Ett stenkast från Westvleteren ligger den lilla byn Watou. Dit flyttade i slutet av artonhundratalet ett gäng franska munkar som försörjde sig på osttillverkning. Vid andra världskrigets slut ville inte längre St Sixtus-munkarna brygga öl kommersiellt längre, utan bara åt sig själva och närliggande krogar. De skickade sin bryggmästare till Watou och lät ostfabrikörerna sadla om till bryggare. St Bernardus var fött och Westvleterens kommersiella öl kom att bryggas på licens där ända fram till 1992. St Bernardus har därefter fortsatt brygga ölet, enligt dem själva efter samma recept, men nu under namnet Abt 12 (som, för att förvilla ännu mer, även W12 tidigare kallades).

Och nu ska vi snurra till det ännu lite till. Enligt uppgift bryggs nu Westvleterens öl med jäst från trappistbryggeriet Westmalle, medan St Bernardus använder sig av den ursprungliga Westvleteren-jästen.

Crazy.

w12Jag har druckit ölen förut och vet att de bägge kan skilja sig åt ganska mycket beroende på årgång, färskhet, fat och flaska. Den tveklöst godaste Abt 12 drack jag på Köpenhamnskrogen Fermentorens uteservering förra våren. Den blev jag så förtrollad av att jag helt glömde bort att kolla upp årgången. Korkat måhända, men ibland får allt nörderierna buga för själva upplevelsen.

Min erfarenhet av W12 är att den är bäst färsk. I mitt fall betyder det att den lagrats maximalt ett halvt till ett år. Men jag ska tillägga att jag inte druckit allt för många, eller överdrivet gamla, årgångar.

Nåväl, till helgens drabbning. Öltypen kallas i bägge fallen Quadrupel och är traditionellt en mörk, alkoholstark och komplex ale med toner av torkade frukter, choklad och karamell.

För att fördomsfritt och förutsättningslöst bedöma ölen gjorde vi förstås en blindprovning. Flaskorna var bägge tappade 2011 och upphällda i små konjakskupor fyllda med jämförliga mängder vätska. Vi kallar dem glas 1 & 2.

I färgen är de ganska lika. Mörkt bruna med en hint av rött. Den ena ser lite mer levande ut, med tydligare spår av skum. Vi hörde också något mumlande om ”gusher” från upphällaren i köket och fick vänta en stund tills skummet hade lagt sig likvärdigt innan vi fick glasen i våra händer.

abt12I doften skiljer de sig desto mer åt och jag känner mig hyfsat säker redan vid första sniffen. Glas 1 har en förvånansvärt mild och diskret doft av karamell och en viss stickighet från alkoholen där glas 2 blommar upp i en betydligt kraftfullare, söt doft av karamell och torkade frukter.

Även i smaken vinner glas 2 med sina mer utvecklade symfoniska toner av choklad, karamellkola och fikon. Glas 1 upplevs torrare, anonymare och med ett tydligare spritigt drag. Man kan förvisso ana alkoholen i bägge glas (och konstigt vore väl annars med de minst tio procenten), men allra mest ändå som en värmande känsla i magen.

Att glas 1 var St Bernardus Abt 12 och glas 2 Westvleteren 12 kunde jag ha satt min magnumflaska av den förra i pant på. Trots att jag är ett stort fan av Abt 12. Men nu ägnade vi oss inte åt dobbel denna kväll, så jag fick nöja mig med äran.

Men hur var det nu, det där med gusher? Ja, det var ju tydligen Abt 12 som skummade rejält vid öppningen. Kan det ha varit nåt skumt (!) med den flaskan? Den hade inga felsmaker, som jag kunde känna, men upplevdes plattare och tråkigare än W12. Var det batch, flaska eller jäst som spelade oss ett spratt eller var helt enkelt St Sixtus-munkarnas öl bättre?

kapsylerNu ska det sägas att jag inte tyckte Westvleteren heller spelade i högsta division den här gången. Jag har druckit bättre flaskor. På en sexgradig skala landade W12 på en ganska vinglig 5/6 och Abt 12 fick lufsa ner till snöpliga 4/6.

Och mina teorier står sig. Westvleteren 12 är något godare än St Bernardus Abt 12 och bägge ska drickas hyfsat färska.

Det där sista var förresten något jag fick äta upp redan lite senare samma kväll, då en flaska W12 från 2009 visade sig vara en riktig rökare i krysset. Men det behöver vi väl inte prata om här?