Ölvärldens Shane MacGowan?

preussen weisseNär jag drack den på fat för drygt ett år sedan noterade jag kort och gott en snäll och god hefeweizen. Fast då hade jag nog läst innehållsförteckningen lite slarvigt.

Preussen Weisse från tyska The Monarchy är bryggd efter ett originalrecept från 1831 och innehåller inte bara vete- och kornmalt, humle och jäst, utan även sockerbetsirap, ingefära och enbär. I näsan får man också en kryddbomb som förbereder magen på ett litet weltkrieg. Men det uteblir. Peace, Brother. Istället tar man större och större klunkar av ett friskt och lätt veteöl som bara bär en diskret spets av kryddorna. Drickbarheten är överraskande stor.

Hur man kan proppa ner så mycket mojänger i ett öl utan att det blir överlastat är ganska fascinerande. Men The Monarchy kan. Och de har gjort det med framgång förut. Mer eller mindre historiska ölstilar som Adambier (Methusalem), Sour Alt (Münchhausen), Hallongose (Frambozschella) eller 3-procentig Berliner Weisse (It’s Still Weisse). Fulsnygga brygder med älskvärd balans av smuts, friktion och drickbarhet. Viking Gose är den enda jag på rak arm minns att jag inte föll pladask för. En sur, salt och rökig rackare som var mer historiskt intressant än njutbar. Men så är jag ingen större vän av rököl heller.

shane-macgowanThe Monarchy är lite av ölvärldens Shane MacGowan. Lagom tandlös, på gränsen till falsk, och packad (!) med innerlighet, tradition, kärlek och melodi. Kompromisslöshet istället för smicker. Dans på knivens egg. Jord och ursprung. I utmaningarna gömmer sig de största upplevelserna, trots allt. Det perfekta är sällan intressant.

 

preussen etikettKänsla för estetik är såklart inget som stör heller. Kolla själva etiketten. Stil och klass. Och den lilla passningen till de tyska renhetslagarna hamnar på samma konto: ”The beer is brewed by pure chance according to the purest purity law of Prussia which says that you should brew with the best ingredients you can get.”.

Preussen Weisse (eller: Weissen, som det står på min flaska) släpptes på Systembolaget 17 oktober, i distribution av Constant Companion. I skrivande stund finns 526 flaskor kvar, så skynda er om ni vill prova.

 

P.s. Mannen bakom The Monarchy heter Sebastian Sauer och han har fingrarna i många syltburkar, bland annat Bierkompass, Freigeist och Braustelle. Vill ni veta lite mer om honom kan ni läsa intervjuer här och här. D.s.

P.p.s. Har ni inte sett dokumentären om Shane MacGowan, If I should fall from grace with God, så rekommenderar jag er att göra det nu. Ett gripande porträtt.

Kom an katten, det svänger ju!

calypsoDet är som med musik. Antingen svänger det eller så svänger det inte. Svårare är det egentligen inte.

Det här svänger. Det svänger i näsan och det svänger i gommen. Det svänger av blommig fruktighet från den försiktiga torrhumlingens Amarillo. Det svänger skönt syrligt av citrus, fläder och mango. Och en liten sväng av blodapelsin. Det svänger av fyra friska drickbara procent och en ledig beska i eftersmaken. Det svänger en lite sned, skrumpen runda i kinderna. Det svänger kittliga små kolsyrebubblor över tungan och en fräsch helhet som andas vitaminer och hälsa.

Det är lite surt, visst, men så ska det vara med en Berliner Weisse (stilen är tysk men bryggeriet är brittiskt). You’ll learn to love it. Och det svänger ju. Stiligt Siren.

Siren Calypso Berliner Weisse Amarillo släpptes på Systembolaget (nr 11511) 19 september och finns i skrivande stund i 11 butiker. Den kostar knappt två väl investerade tjugor för en halvliter. Importören heter Brill & Co. Sväng förbi och hugg ett par flaskor, vetja.

Tips inför ölhelgen

poppels003Så blev det helg igen och dags att tipsa vilsna maltsvultna göteborgare om vart kosan ska styras för att råda bot på torkan.

Ölstugan Tullen i Majorna har senaste tidens mest hajpade öl på fat minsann. Vi snackar Poppels Projekt 003, en crowdsourcad (ge mig ett svenskt ord!) imperial saison med röda vinbär, som skapade panik på Systembolaget när den släpptes 5/9. Men skynda er, jag hörde viskas om att det bara fanns två fat (jag hörde i och för sig också viskas att det kunde finnas något fat på Tullen Lejonet, men det har jag inte hunnit kontrollera). När ni ändå är där tycker jag ni ska be om ett glas Pale Ale från unga lapplandsbryggeriet Nausta. En lätt och fruktig APA med bra maltbas och markerat grapebesk eftersmak.

rovermiddleÄr man lagd åt det rökiga hållet tar man sig till The Rover och bekantar sig med Man in the Moon Imperial Brown Ale från Nøgne Ø. Själv fick jag dock en betydligt större kick av Siren/To Øl-samarbetet Middle Finger Discount. En fräsch och snyggt träig Mosaic-IPA lagrad på cederträ. Ett ståtligt utsträckt långfinger. Självklart missar man inte heller krogens alldeles egna Rådanäsbryggda Hillbilly Red Ale. En sällsynt välbalanserad amber med lagom beska och smak av gräs och karamell. Glöm inte att fråga efter den hemliga ingrediensen.

 

 

bbbayingerBrewers Beer Bar äter man såklart surdegspizza och sköljer ner med förslagsvis Dugges Blåbärliner eller varför inte en flaska pilsner från Ayinger. Baltic Porter från O/O blir en utmärkt efterrätt, om ni inte vill fläska på med Stigbergets Imperial Stout. Med lite tur finns det några droppar kvar av Omnipollo/Tired Hands senaste humlehajp Fatamatago också.

 

 

 

malmöhaketPå lördag är det Haket man hänger på. Inte bara för att Ölfrämjandet har möte där eller att fina Malmö Brygghus, med bryggboss Anders Hansson i spetsen, ockuperar kranarna, utan också för att Beer & Beyond bullar upp med ett finfint bokbord. Passa på att fylla luckorna i ölbiblioteket. Kontanter eller Swish är det som gäller.

På söndag röstar vi inte på SD.

Vi ses i vimlet!

Beska & bitterhet

bitterness“People may like malt, but they love hops, sometimes beyond all reason.”. 

Missa inte Randy Moshers krönika The Taster i senaste (juli) numret av tidskriften All About Beer. Denna gång om beska.

“Whether you’re a raging hophead or one who prefers a more balanced approach, bitterness is a valued flavor component that contributes to beer’s unique charms.”.

Annat intressant: yoga och öl, om att dricka “ghost whales” (ytterst sällsynta ölrariteter, i det här fallet rara lambics av bl a Cantillon), Berliner Weissens “frälsare” Andreas Bogk, om dofter och minnen av Melissa Cole och mycket annat. Som alltid ett läsvärt magasin.

The heat is on

citypubloggaTrädgårdsföreningen, torsdag.

Hettan är närmast olidlig. Sonen har tröttnat på såväl gungor som barnsånger i valstakt. Frugan har kollat växthuset.  Magen kurrar. Parkens restaurang bjuder på ett magert lunchutbud och, vad värre är, Carlsberg Export för överpris. Hopplöst läge? Nix. Bara några hundra meter bort finns räddningen. En sval källare där tiden tycks stå charmigt stilla. Men inte faten, lyckligtvis. City PubLorensbergsgatan har alltid något gott att dricka.

anarchyOch äta. Husman är ledordet här, men igår var det för varmt för det. Istället blev det ostgratinerade nachos med hemgjord salsa och guacamole och en generös räkmacka på ekologiskt rågbröd.

Kranarna lockade med hela tre nyheter för mig. Urban Assault hette en fin pale ale från brittiska Anarchy Brew. Den bjöd på en bra maltbas och välbalanserad beska.

Bornholms Svaneke lyckades överraska med en torr, frisk och riktigt bra saison. Le Zèbre hade smak av hö och citrus och en försiktig kryddighet. Lättdrucken i värmen.

svanekeMen nu till det stora utropstecknet.

Tiny Rebel Lemon and Lime Sour!

En bra Berliner weisse är förstås alltid en utmärkt törstsläckare, men det här var det bästa jag druckit på länge. Sällsynt frisk, fräsch och sommarpigg. Torr, med tydlig limesmak och modest men bekväm syrlighet. Och jag luras inte, det smakar verkligen lime och inte bara lite allmänt citrus så där. Fyra procent och pintläge.

 

 

tinyrebelSvalkad, mätt, uppiggad och nyfrälst kändes till och med Avenyn välkomnande när vi klev ut i sommarhettan igen. Så pass att jag rentav orkade besöka ett par klädaffärer utan att tappa tålamodet. Det tackar vi City Pub och Tiny Rebel för.

Copenhagen Beer Celebration 2014 (Red Session)

mikkellerostTre dagar i Köpenhamn kan knäcka den bäste. Vad kan de då inte göra med en sån som mig? Det är därför det tagit ett tag att leverera den här texten.

Jag ska ändå hålla mig kort. Och jag kan börja med två ord: surt och saison. Med den sammanfattningen har ni också min största invändning mot eventet. Visst, man kan prata om fler toaletter, dålig akustik, långa köer, attitydstinn fuck off-estetik eller Three Floyds öronbedövande dödsmetall. Någon klagade rentav på för mycket skägg. Men det som störde mig mest var likriktningen, enformigheten i ölutbudet.

kernelJag gillar surt. Surt är gott. Sour power, tart – så klart och allt sådant där. Visst, jag är med. Och nog sitter en kall saison fint i vårsolen. Men har verkligen inte 40+ av ”världens bästa” bryggerier bättre fantasi än så? Är man så låst i vad som är trendigt och hippt för stunden? Kumquat saison, hoppy farmhouse ale, oak aged saison, dry hopped saison, sour ale with fruits, golden sour ale, barrel aged sour red, sour brown, tart cherries, smoked saison, wild ale saison, golden brett ale with fresh wine, Berliner weisse rhubarb, Berliner weisse blackberry, wild red… and the list goes on. Toppa det med lite sur rysk kvass och ett taskigt Rodenbach Grand Cru-försök så kanske ni förstår vad jag menar.

bäverNu var jag bara på det tidiga lördagspasset, ”red session”, så det är alltså bara just detta jag talar om. Förhoppningsvis var likriktningen mindre under de andra passen. Jag har inte lusläst fatlistorna. Inte kan man väl heller beskylla arrangören Mikkeller för detta. Det är väl trender som styr, helt enkelt. Men hur tänker en bryggare som blir inbjuden till en så här het, nördig mässa egentligen? ”Nu måste jag ta med mig något riktigt extra. Jag vet, en torrhumlad saison proppad med sura körsbär och lagrad på rödvinsfat fyllda med chipotle. Hurra!”. Synd bara att alla andra tänkte likadant.

 

Men nu ska jag sluta gnälla. Jag hade faktiskt förbaskat kul ändå. Och nog hittade jag godsaker. Skam vore väl annars. I min surtrötta jakt efter något friskt eller maltigt hamnade jag hoppfullt hos Närke, som tyvärr inte gjorde mig lyckligare med sin alldeles för rökiga Bäver. Extra plus dock för att servera den med stil – ur en pissoar.

amburana Första utropstecknet blev istället brasilianska Way Beer och dess Amburana Lager som legat och gottat till sig med brasilianskt trä. Ren kärlek i doften och fin, mjuk träighet som smög sig fram i avslutet.

Fräsch var förstås också Jai Alai från Cigar City. Fruktig, frisk och piggt humlestinn. Jag glömmer ibland hur gott det kan vara med riktigt färska humlekanoner.

spontantriple Mässkungarna Mikkeller tog nog priset för årets vackraste öl. Spontantripleblueberry var inte bara en vampyrläskande blodröd och fetlila estetisk uppenbarelse utan också förmodligen det smaskigaste bidraget hittills i hela deras spontanserie. Och nu när vi ändå är inne på surt (jag sa ju det) måste Spontaneous Enough från tyska Freigeist Bierkultur nämnas. Trevlig belgisk kriekfeeling i doft och smak med alla smakattiraljer, i form av körsbär, marsipan och plastic padding, på plats.

brekeriet Ett bryggeri som definitivt — och glädjande nog — stack ut kvalitetsmässigt på surölsfronten var våra alldeles egna Brekeriet. Både Barrique Brune och Kombucha var syrligare och råare än vi är vana vid från de skånska brettanomyceskramarna. Den senare vann i min bok, med sina sympatiskt påträngande melodier av funk, jäst och citrus. Kul att ett ungt svenskt bryggeri kan kaxa upp sig bland alla internationella storheter.

hypnopompa

 

 

Stannar vi i Sverige så var ju Henok Fentie och Karl Grandin på plats med skötebarnet Omnipollo. Nu tillhör jag de som inte blev särskilt imponerad när de Molen-bryggda Hypnopompa, en imperial stout med marshmallows och vanilj, släpptes i höstas. Men nu, simsalabim, med en ny batch och en tid på bourbonfat, hade något hänt. Den hade blommat ut till en fullödig, sötsmaskig stout och kändes betydligt mer levande än den där flaskan jag drack förra året.

amagerAnnat på den mer maltiga sidan jag fastnade för var Amagers The Days of Barley and Roses (Niepoort Edition). Ett tioprocentigt barley wine som lagrats elva månader på portvinsfat och som balanserade elegant mellan karamell, russin, vanilj och snygg träighet.

Ett annat barley wine som imponerade var samarbetsbrygden Candela Rye från Green Flash och Cigar City. När den dessutom kombinerades med blåmögelosten i montern bredvid blev det svårt att gå därifrån.

blåmögel

 

BrewDog var väl inte det hetaste bryggeriet på mässan för oss bortskämda svenskar, men jag var ju tvungen att se om Bourbon Baby var så fin som jag minns den från Göteborg. Det var den. Och ännu bättre. En återhållen skotsk ale (5,8%) med sällsynt välavvägda fattoner, som visade att extremast inte alltid vinner. Jag ser gärna mer sådant från de rastlösa skottarna.

dwarf Annat kul var mjödet Dwarf Invasion från Michigans B. Nektar Meadery, en alkoholsnäll rackare med sällsynt frisk drickbarhet. Honungssöt naturligtvis — det är ju mjöd — men med bara 6% och lite körsbärssyra kunde man ta sällsynt stora klunkar.

Överraskande god var även den kryddade saisonen Sol over Gudhjem. Den hittade man hos de söta glamrockarna från brittiska bryggeriet Alpha State. Skönt ändå att inte all världens produktion av hantverksöl vilar i händerna på tatuerade hårdrockare.

Så vad var bäst då, på denna tredje upplaga av Copenhagen Beer Celebration? På vägen ner hade jag nog satsat mina slantar på nåt surt, trots allt. Men jag hittade aldrig något där som renderade mer än en nöjd nickning.

doughnutPokalen för Big Bang i gommen fick istället tilldelas Mikkeller-brorsan Jeppe Jarnit-Bjergsø (Evil Twin) och hans två varianter av Imperial Doughnut Break. Peanut Butter hade möjligen en diskret nötighet i eftersmaken och hallonen i Raspberry fick man leta efter. Men vad gör det när det bjuds upp till bakverksdans? Kaffe med chokladkaka i flytande form har väl ingen tackat nej till sedan syskonet Biscotti Break först såg dagens ljus? Peanut Butter med sin något torrare uppenbarelse lämnade dock över segern på mållinjen till den lite piggare, friskare Imperial Doughnut Break Raspberry. Tack för den, Evil Twin och grattis till segern!

kihoskh-cellar Nu blev det här visst lite längre än vad jag hade tänkt ändå, så jag ska bespara er mina minnen av äventyren utanför Spartahallen den här helgen. Även om de innehåller väsentligheter som barley wine på Barley Wine, toapappers-kris på hotellrummet, lagerrunda på Kihoskh, Rodenbach i pint på Fermentoren, Bruery-krossad glasdisk på Itzi Bitzi Pizza, Göteborgsnostalgi på Ølbutikken och nattliga dispyter med kända ölbloggareMikkeller Bar. Men det tar vi en annan gång.

barleywine hotellmikkellerskor pizza örstedt

Skäggiga kaniner

För ett tag sedan roade jag mig med att prova några spännande grejer från Bearded Rabbit Brewery. Ett hembryggarpar som, med rätta, börjar göra lite väsen av sig. Bland annat vann de, med sin Imperial Stout, en tävling arrangerad av Pot Belly Brew Shop och BeerSweden.se.

Jag har provat några av deras öl innan och kan med glädje säga att formkurvan pekar stadigt uppåt. De blir allt bättre och allt proffsigare och i en blindprovning idag skulle flera av deras öl säkert vara svåra att skilja från etablerade bryggares alster. Dessutom vågar de sig på stilar som man inte lika ofta ser hembryggare leka med. De har bryggt allt ifrån tysk pilsner och saison till rököl och havrestout. Inte bara det gamla vanliga IPA-köret således.

Nåväl, på schemat stod två Berliner Weisse och en Hefeweizen. Ett tyskt lågalkoholrace alltså.

Ich bin ein Berliner

Ich Bin Ein Berliner

Berliner Weisse. 3,8%. Malt: pilsner & vete. Humle: Citra. Jäst: Lactobacillus Bacteria #WLP677 och Nottingham Ale. Bryggd: 14/9 2013, buteljerad: 10/11 2013.

Ljust, ljust gul vätska med massivt, bubblande, champagneliknande skum, som försvinner snabbt som ögat. Diskret frisk doft av färska äpplen och en lite ättiksliknande syrlighet. Syrligheten ännu tydligare i smaken, som i övrigt är mycket frisk och bubblig av kolsyra. Smak av grönt äpple, lite citrustoner och en försiktig undflyende beska i eftersmaken. När bottenböset hälls i tar en lite torrare, tvärare munkänsla över.

Sammantaget: Frisk, fräsch och lättdrucken. En snäll sommaröl, helt enligt stilen alltså. Jawohl. Stark fyra. 4/6.

Ich bin auch ein Berliner

Ich Bin Auch Ein Berliner

Berliner Weisse. 3,8%. Malt: pilsner och vete. Humle: Citra. Jäst: Lactobacillus Bacteria #WLP677, Hefeweizen IV Ale #WLP380 och Brettanomyces Lambicus #WLP653. Bryggd: 14/9 2013, buteljerad: 10/11 2013.

Vildare, funkigare, stalligare i doften och utan det där äpplefriska från syskonet Ich Bin Ein Berliner. Mer citrus än äpple i smaken här. Kanske lite persika. Viss bondgård har bretten bidragit med, men den är ändå hyfsat tyglad. Frisk och kolsyrebubblig i munnen. Syrligheten sätter sig i kinderna, men är inte överväldigande. Något platt i eftersmaken. Den har tappat lite av de friska fruktiga tonerna, men inte vunnit bondgård nog att kompensera det med. God och lättdrucken berlinare, men jag hade hoppats på mer skit och tånaglar från Brettanomyces, men det kanske kommer med tiden? Imponerande likafullt och något jag gärna skulle dricka mer av. Med beröm godkänt. 4/6

Drei Weisen

Drei Weisen

Hefeweizen. 4,8%. Malt: Vete och pilsner. Humle: Hallertauer Mittelfruh. Jäst: Hefeweizen IV #WLP380. Bryggd: 31/8 2013, buteljerad: 15/9 2013.

Grumligt gyllen-/smutsgul i färgen (mörkare när bottensatsen hälls i). Tjockt, snabbt försvinnande skum. Godisbutik i doften. Vingummi och skumbanan. Fruktig och jästig i smaken. Mycket banan, lite persika, äpple, en viss kryddighet och en hel del sprittande kolsyra. Mycket godis/vingummi, men också lite strävhet i smaken. Jästen hänger sig kvar i eftersmaken och ger nästan en mer syrlig än besk läxa. Nu är jag inget större fan av hefeweizen, men jag tycker den här känns hyfsat stilren och jag gillar godistonerna i den. Inget jag skulle dricka mycket av, men det säger nog mer om smak än utförande. Liksom möjligen mitt betyg. 3/6