Tips inför ölhelgen

poppels003Så blev det helg igen och dags att tipsa vilsna maltsvultna göteborgare om vart kosan ska styras för att råda bot på torkan.

Ölstugan Tullen i Majorna har senaste tidens mest hajpade öl på fat minsann. Vi snackar Poppels Projekt 003, en crowdsourcad (ge mig ett svenskt ord!) imperial saison med röda vinbär, som skapade panik på Systembolaget när den släpptes 5/9. Men skynda er, jag hörde viskas om att det bara fanns två fat (jag hörde i och för sig också viskas att det kunde finnas något fat på Tullen Lejonet, men det har jag inte hunnit kontrollera). När ni ändå är där tycker jag ni ska be om ett glas Pale Ale från unga lapplandsbryggeriet Nausta. En lätt och fruktig APA med bra maltbas och markerat grapebesk eftersmak.

rovermiddleÄr man lagd åt det rökiga hållet tar man sig till The Rover och bekantar sig med Man in the Moon Imperial Brown Ale från Nøgne Ø. Själv fick jag dock en betydligt större kick av Siren/To Øl-samarbetet Middle Finger Discount. En fräsch och snyggt träig Mosaic-IPA lagrad på cederträ. Ett ståtligt utsträckt långfinger. Självklart missar man inte heller krogens alldeles egna Rådanäsbryggda Hillbilly Red Ale. En sällsynt välbalanserad amber med lagom beska och smak av gräs och karamell. Glöm inte att fråga efter den hemliga ingrediensen.

 

 

bbbayingerBrewers Beer Bar äter man såklart surdegspizza och sköljer ner med förslagsvis Dugges Blåbärliner eller varför inte en flaska pilsner från Ayinger. Baltic Porter från O/O blir en utmärkt efterrätt, om ni inte vill fläska på med Stigbergets Imperial Stout. Med lite tur finns det några droppar kvar av Omnipollo/Tired Hands senaste humlehajp Fatamatago också.

 

 

 

malmöhaketPå lördag är det Haket man hänger på. Inte bara för att Ölfrämjandet har möte där eller att fina Malmö Brygghus, med bryggboss Anders Hansson i spetsen, ockuperar kranarna, utan också för att Beer & Beyond bullar upp med ett finfint bokbord. Passa på att fylla luckorna i ölbiblioteket. Kontanter eller Swish är det som gäller.

På söndag röstar vi inte på SD.

Vi ses i vimlet!

Copenhagen Beer Celebration 2014 (Red Session)

mikkellerostTre dagar i Köpenhamn kan knäcka den bäste. Vad kan de då inte göra med en sån som mig? Det är därför det tagit ett tag att leverera den här texten.

Jag ska ändå hålla mig kort. Och jag kan börja med två ord: surt och saison. Med den sammanfattningen har ni också min största invändning mot eventet. Visst, man kan prata om fler toaletter, dålig akustik, långa köer, attitydstinn fuck off-estetik eller Three Floyds öronbedövande dödsmetall. Någon klagade rentav på för mycket skägg. Men det som störde mig mest var likriktningen, enformigheten i ölutbudet.

kernelJag gillar surt. Surt är gott. Sour power, tart – så klart och allt sådant där. Visst, jag är med. Och nog sitter en kall saison fint i vårsolen. Men har verkligen inte 40+ av ”världens bästa” bryggerier bättre fantasi än så? Är man så låst i vad som är trendigt och hippt för stunden? Kumquat saison, hoppy farmhouse ale, oak aged saison, dry hopped saison, sour ale with fruits, golden sour ale, barrel aged sour red, sour brown, tart cherries, smoked saison, wild ale saison, golden brett ale with fresh wine, Berliner weisse rhubarb, Berliner weisse blackberry, wild red… and the list goes on. Toppa det med lite sur rysk kvass och ett taskigt Rodenbach Grand Cru-försök så kanske ni förstår vad jag menar.

bäverNu var jag bara på det tidiga lördagspasset, ”red session”, så det är alltså bara just detta jag talar om. Förhoppningsvis var likriktningen mindre under de andra passen. Jag har inte lusläst fatlistorna. Inte kan man väl heller beskylla arrangören Mikkeller för detta. Det är väl trender som styr, helt enkelt. Men hur tänker en bryggare som blir inbjuden till en så här het, nördig mässa egentligen? ”Nu måste jag ta med mig något riktigt extra. Jag vet, en torrhumlad saison proppad med sura körsbär och lagrad på rödvinsfat fyllda med chipotle. Hurra!”. Synd bara att alla andra tänkte likadant.

 

Men nu ska jag sluta gnälla. Jag hade faktiskt förbaskat kul ändå. Och nog hittade jag godsaker. Skam vore väl annars. I min surtrötta jakt efter något friskt eller maltigt hamnade jag hoppfullt hos Närke, som tyvärr inte gjorde mig lyckligare med sin alldeles för rökiga Bäver. Extra plus dock för att servera den med stil – ur en pissoar.

amburana Första utropstecknet blev istället brasilianska Way Beer och dess Amburana Lager som legat och gottat till sig med brasilianskt trä. Ren kärlek i doften och fin, mjuk träighet som smög sig fram i avslutet.

Fräsch var förstås också Jai Alai från Cigar City. Fruktig, frisk och piggt humlestinn. Jag glömmer ibland hur gott det kan vara med riktigt färska humlekanoner.

spontantriple Mässkungarna Mikkeller tog nog priset för årets vackraste öl. Spontantripleblueberry var inte bara en vampyrläskande blodröd och fetlila estetisk uppenbarelse utan också förmodligen det smaskigaste bidraget hittills i hela deras spontanserie. Och nu när vi ändå är inne på surt (jag sa ju det) måste Spontaneous Enough från tyska Freigeist Bierkultur nämnas. Trevlig belgisk kriekfeeling i doft och smak med alla smakattiraljer, i form av körsbär, marsipan och plastic padding, på plats.

brekeriet Ett bryggeri som definitivt — och glädjande nog — stack ut kvalitetsmässigt på surölsfronten var våra alldeles egna Brekeriet. Både Barrique Brune och Kombucha var syrligare och råare än vi är vana vid från de skånska brettanomyceskramarna. Den senare vann i min bok, med sina sympatiskt påträngande melodier av funk, jäst och citrus. Kul att ett ungt svenskt bryggeri kan kaxa upp sig bland alla internationella storheter.

hypnopompa

 

 

Stannar vi i Sverige så var ju Henok Fentie och Karl Grandin på plats med skötebarnet Omnipollo. Nu tillhör jag de som inte blev särskilt imponerad när de Molen-bryggda Hypnopompa, en imperial stout med marshmallows och vanilj, släpptes i höstas. Men nu, simsalabim, med en ny batch och en tid på bourbonfat, hade något hänt. Den hade blommat ut till en fullödig, sötsmaskig stout och kändes betydligt mer levande än den där flaskan jag drack förra året.

amagerAnnat på den mer maltiga sidan jag fastnade för var Amagers The Days of Barley and Roses (Niepoort Edition). Ett tioprocentigt barley wine som lagrats elva månader på portvinsfat och som balanserade elegant mellan karamell, russin, vanilj och snygg träighet.

Ett annat barley wine som imponerade var samarbetsbrygden Candela Rye från Green Flash och Cigar City. När den dessutom kombinerades med blåmögelosten i montern bredvid blev det svårt att gå därifrån.

blåmögel

 

BrewDog var väl inte det hetaste bryggeriet på mässan för oss bortskämda svenskar, men jag var ju tvungen att se om Bourbon Baby var så fin som jag minns den från Göteborg. Det var den. Och ännu bättre. En återhållen skotsk ale (5,8%) med sällsynt välavvägda fattoner, som visade att extremast inte alltid vinner. Jag ser gärna mer sådant från de rastlösa skottarna.

dwarf Annat kul var mjödet Dwarf Invasion från Michigans B. Nektar Meadery, en alkoholsnäll rackare med sällsynt frisk drickbarhet. Honungssöt naturligtvis — det är ju mjöd — men med bara 6% och lite körsbärssyra kunde man ta sällsynt stora klunkar.

Överraskande god var även den kryddade saisonen Sol over Gudhjem. Den hittade man hos de söta glamrockarna från brittiska bryggeriet Alpha State. Skönt ändå att inte all världens produktion av hantverksöl vilar i händerna på tatuerade hårdrockare.

Så vad var bäst då, på denna tredje upplaga av Copenhagen Beer Celebration? På vägen ner hade jag nog satsat mina slantar på nåt surt, trots allt. Men jag hittade aldrig något där som renderade mer än en nöjd nickning.

doughnutPokalen för Big Bang i gommen fick istället tilldelas Mikkeller-brorsan Jeppe Jarnit-Bjergsø (Evil Twin) och hans två varianter av Imperial Doughnut Break. Peanut Butter hade möjligen en diskret nötighet i eftersmaken och hallonen i Raspberry fick man leta efter. Men vad gör det när det bjuds upp till bakverksdans? Kaffe med chokladkaka i flytande form har väl ingen tackat nej till sedan syskonet Biscotti Break först såg dagens ljus? Peanut Butter med sin något torrare uppenbarelse lämnade dock över segern på mållinjen till den lite piggare, friskare Imperial Doughnut Break Raspberry. Tack för den, Evil Twin och grattis till segern!

kihoskh-cellar Nu blev det här visst lite längre än vad jag hade tänkt ändå, så jag ska bespara er mina minnen av äventyren utanför Spartahallen den här helgen. Även om de innehåller väsentligheter som barley wine på Barley Wine, toapappers-kris på hotellrummet, lagerrunda på Kihoskh, Rodenbach i pint på Fermentoren, Bruery-krossad glasdisk på Itzi Bitzi Pizza, Göteborgsnostalgi på Ølbutikken och nattliga dispyter med kända ölbloggareMikkeller Bar. Men det tar vi en annan gång.

barleywine hotellmikkellerskor pizza örstedt

Rare & Rated

Håll i hatten, för nu blir det åka av.

Provningsledare Fredrik Berggren (Beersweden) rullar in en serveringsvagn hoppfullt klingande av 14 olika sorters mer eller mindre rara och eftertraktade öl. Vi snackar tokhajpad DIPA, fatlagrade stoutmonster, utgången lambic, blåbärsrariteter och flera fullpottare på ratebeer. Här finns grejer som kan få snålvattnet att rinna även på en ganska härdad ölnörd.

Men vi börjar från början.

IMG_5164Biljetterna till provningen, som är en del av En öl & whiskymässa i Göteborg, sålde slut på nolltid. Ett trettiotal lyckliga är samlade och av kommentarerna att döma inte bara invigda, vilket jag tycker är extra roligt. Fredrik drar igång en PowerPoint-presentation och första ölet hälls upp. Ur hajpvinkel är det förstås en rivstart. Three Floyds Zombie Dust, en American Pale Ale singelhumlad med Citra till oigenkännlighet. Jag drack denna på Copenhagen Beer Celebration i fjol och tyckte redan då att den var överskattad. Smakar som en bra amerikansk IPA. 100 på ratebeer blir fyra i min sexgradiga skala. 4/6.

IMG_5165Nästa smakprov är även den en fullpoängare på ratebeer, men här kan jag nästan förstå grejen. Russian Rivers Pliny the Elder är en dubbel-IPA på 8% som är packad till bristningsgränsen med såväl malt som humle. Ett hett villebråd för öldårar världen över. Flaskan är tappad 13/3, alltså bara en knapp månad gammal, och alla färskhetsfanatiker där ute, som inte råkar bo i Kalifornien, vet att det är få förunnat att hinka så pass ung amerikansk humlesaft. Den är frisk, pigg och har en sprudlande blommig humlefräschör, utan att tappa balansen. Bäst i världen? Nä, men stolta 5/6.

IMG_5166Tredje ölet är kanske Plinys ärkerival, Heady Topper från Vermontbryggeriet The Alchemist. Samma alkoholhalt, samma måttlösa inställning till humle (över 120 IBU!) och samma ratebeer-betyg. En liten omröstning bland provningsdeltagarna ger resultatet jämnt skägg mellan Pliny och Heady Topper, men Beer & Beyond säger att den senare känns torrare, träigare och dessutom har en lite kemisk, parfymerad ton som stör. 4/6 blir betyget, men tummen upp för kaxigheten att uppmana oss att “Drink from the can!”. Något av en hädelse för många finlirare i ölbranschen. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att följa uppmaningen.

IMG_5167Lambicproducenten De Neve lade ner sin verksamhet 1991, då de köptes upp av bryggerijättarna InBev. Deras spontanjästa nektar är alltså inget som går att hitta i parti och minut nuförtiden. Fredrik hade dock jagat rätt på en klenod i form av De Neve Gueuze blandad 1989. Och sicket mästerverk det är! Trä, stall, syrlighet och perfektion. En fräsch och pigg lambic trots sina 25 år och faktiskt en av de bästa gueuze jag druckit överhuvudtaget. Betyget kan helt enkelt inte bli lägre än 6/6. Tack för den upplevelsen!

Vi är nu fyra öl in i provningen och jag börjar inse att min rapport får anpassa sig lite till själva provningstempot, om jag inte ska bli för långrandig. För det var ingen söndagspromenad vi var ute på. Nej, knappt hade man hunnit smutta på ett smakprov innan nästa flaska kom flygande. Med 14 öl på en timme fanns inte utrymme att sitta och pilla i naveln. Jag glömde rentav bort att ta bilder på alla utom en av de resterande ölen, så ni får hålla tillgodo med mitt svammel. Nu kör vi speed-dating med hajpöl. Soundtrack: Slayer.

The Mad Fermentationist kallar sig en amerikansk vettvilling till hembryggare och bloggare. Till provningsdeltagarnas lycka hade Fredrik lirkat fram ett par flaskor av hans Double Barrel Sour Brown. En torr, bärig och träig Brown ale (?) med en syrlighet som smyger sig på efterhand. Aningar av vinäger finns där, men det är en riktigt fint balanserad suris med snygg karaktär av fatet. Och med bara 20 liter bryggda totalt så är det ingen överdrift att kalla denna rare. 5/6.

Belgiska De Struise flaggskepp Pannepot Reserva är nästa öl till rakning. Vintage 2005. Jag har aldrig druckit en dålig årgång av denna och även om den är något tunn i kroppen, så är den så smaskigt russinsöt och kladdigt vinös att jag måste utdela betyget 5/6.

Thomas Hardy’s Ale 2006 hade oxiderat en del. Den var lite väl torr och inte så portvinsaktig som den brukar. Långt ifrån dålig dock och god för en fin 4/6 ändå.

Samma sak med en “färsk” Westvleteren XII (2013?). Jag kände konstigt nog inte igen den på doften, trots att jag druckit några flaskor vid det här laget. Upplevde även smaken torrare än vanligt. Men bara för att jag fick chansen att halsa den direkt ur flaskan får den betyget 5/6.

Samarbetsbrygden Daybreak från amerikanska Hill Farmstead Brewery och danska Mikkeller är en 10-procentig Imperial Stout bryggd med citrus. Tjock, svart och krämig. Känner i både doft och smak ett släktskap med Mikkellerbrorsan Evil Twins Imperial Biscotti Break, men den här är torrare, tjurigare. Riktigt bra. 5/6.

Och nu till det tunga artilleriet. Three Floyds Dark Lord Russian Imperial Stout och dess 15% skojar man inte om. Flaska med silvervax betyder 2007 och här snackar vi tungt, sött, maltigt och alldeles, alldeles underbart. 100 på ratebeer, 100 i mitt hjärta. 6/6.

IMG_5168Hajpade Floridabryggeriet Cigar Citys Hunahpu’s Imperial Stout väcker mig ur mina rosa (?) drömmar om Mayaindianer och mörka furstar. “Den luktar ju som kanelbulledeg!” utropar min granne förvånat. Även smaken har något av barnkalas över sig, om än väl kryddig, och jag fattar ingenting. 3/6.

AleSmiths Speedway Stout har jag aldrig riktigt förstått storheten med. Visst är det en maffig och god stout, men den lyckas sällan bära upp alkoholen på ett tillräckligt trovärdigt sätt. 4/6 får räcka ikväll.

Även hos Mikkellers X Imperial Stout får jag associationer till Biscotti Break (eller så är det mina smaklökar som börjar bli lite uppfuckade vid det här laget?). Tjock, söt, massiv och svart, med toner av kakao, vanilj, lakrits och choklad. 5/6.

Med andan i halsen – och nästa provningsledare, “porterprofessor” Otto Lundell otåligt stampande i tamburen – häller vi upp kvällens fjortonde och sista smakprov. En vackert vinröd spontanjäst vätska med det likaledes vackra namnet Cantillon Blåbær Lambik. Belgarnas omskrivna och hyllade samarbete med Köpenhamns Ølbutikken. Jag hade inte provat den innan och konstaterar lite sorgset att den inte når upp till förväntade Cantillonhöjder. En envis tanke ekar i huvudet: “jag vill ha mer av allt”. 4/6.

Lyckliga och utmattade vinglar vi ut från salen. Somliga av oss mer dumdristiga med tomma glas, andra – förmodligen klokare – med en kollektion slattar som många ölnördar skulle sälja sin mamma för.

Tack Fredrik Berggren (lysande genomfört!) och tack En öl & whiskymässa! Det här var den roligaste timme jag haft på länge. Nog måste det väl ändå bli en nördprovning även nästa år?

Ölprovning med Mikkeller

IMG_5161Under rubriken “Bryggerifokus – Mikkeller, en av världens mest innovativa ölkreatörer” bjöd En öl & whiskymässa i Göteborg in till provning med danska Mikkellers grundare Mikkel Borg Bjergsø (grundades 2006 tillsammans med Kristian Klarup Keller). Provningen var slutsåld och förväntningarna i salen kändes höga.

På bordet stod fem tomma glas och i gångarna hängde volontärer från Svenska Ölfrämjandet i Göteborg redo med flaskorna. En överraskande pratglad Mikkel inledde med att smickra den svenska publiken och kalla oss “by far the most beer ethusiastic people in the world”. Jomantackar. Men så har ju också Sverige gått om USA som största exportland för Mikkeller.

Första smakprovet var en ny brutalt torrhumlad version av bryggeriets populära pilsner American Dream. Nog är det ett trevligt öl i vanliga fall, men så här färsk och friskt besk var den faktiskt en riktig upplevelse.

Eminente konferenciern Fredrik Berggren ställde frågor som inte alltid var bekväma. Mikkel är ju en så kallad fantombryggare (contract brewer, flying brewer, gypsy brewer; kärt barn har många namn), alltså någon som inte har eget bryggeri utan tar sina recept till andra bryggerier för produktion. Något som i sig är kontroversiellt för en del i branschen. New York-bryggeriet Singlecut Beersmiths skapade t ex debatt i vintras när de satte upp anslag om att “Contract brewing will be the death of craft beer.”. Mikkel har dessutom provocerat traditionalisterna än mer genom att gå ut offentligt och påstå att han inte är intresserad av själva bryggprocessen, att den rentav är tråkigt. Men inte darrar han på manschetterna när Fredrik för ämnet på tal. Istället bekräftar han det – “bryggandet är för industriellt” – och säger att han ser sig själv mer som en visionär. Han vill skapa något som ingen gjort förut. Själv kommer jag att tänka på arkitekter. De behöver ju inte heller doppa sleven i cementblandningen, så att säga.

IMG_5158[1]Innan öl nummer två hinner vi dessutom med en liten nyhet. “It’s a rumour, but it’s a true rumour”. Något som det tisslats och tasslats om tidigare. Nämligen att Mikkeller öppnar bryggeripub i Köpenhamn ihop med Mikkels favoritbryggeri, amerikanska Three Floyds Brewing Co. Ägarskapet är 50/50 och stället öppnar redan senare i år.

Alkoholfria (0,3%) Drink’in in the Sun hälls så upp. Bryggd med en speciell vinjäst som får “dåligt vin att smaka bra” är det en överraskande ölig upplevelse för sina procent. Bryggaren berättar hur märklig upplevelse det var att en förmiddag ta bilen för att prova ölet första gången, dricka flera stycken och sedan köra hem igen. Han kände sig lite olaglig. Ett gott betyg på ett alkoholfritt öl förstås.

Tredje ölet är från Mad-serien (alltså inte serietidningen MAD, utan mad som i mat). En tänkt standardserie som är utarbetad ihop med kockar för att passa särskilt bra till olika maträtter. Salt heter den vi får prova och den är bryggd med vildjästen Brettanomyces och salta japanska plommon (Umeboshi). Den smakar torrt, salt (nämen!) och citrusfriskt.

mikkellerWinbic är delvis spontanjäst (25%) i lambikstil, men eftersom den inte är bryggd i Pajottenland så får den förstås inte heta lambic. Mikkel ville att det skulle vara ett vinteröl, så, voilà: Winbic! Den är jästig, fruktig med lätt syra och försiktig bondgårdsfeeling. Lätt och fin. De övriga procenten, för den som undrar, är saison.

Sist, men inte minst är ett sällsynt väl passande uttryck för kvällens provning. Som avskedsdryck får vi nämligen vad jag tycker är Mikkellers mest lyckade surölförsök so far: Blå Spøgelse. Ett vackert rödlila, torrt och vinöst blåbärsöl, som balanserar syra och bärighet med den äran. Den är bryggd på belgiska De Proefbrouwerij och framtagen i samarbete med tidigare nämnda Three Floyds.

Med blå läppar, varma själar och fem tomma glas tar vi avsked av den rastlöse Mikkel Borg Bjergsø (han har tagit fram ca 600 olika öl!), tackar för en underhållande provning och hastar vidare till nästa.