Håll i hatten, för nu blir det åka av.
Provningsledare Fredrik Berggren (Beersweden) rullar in en serveringsvagn hoppfullt klingande av 14 olika sorters mer eller mindre rara och eftertraktade öl. Vi snackar tokhajpad DIPA, fatlagrade stoutmonster, utgången lambic, blåbärsrariteter och flera fullpottare på ratebeer. Här finns grejer som kan få snålvattnet att rinna även på en ganska härdad ölnörd.
Men vi börjar från början.
Biljetterna till provningen, som är en del av En öl & whiskymässa i Göteborg, sålde slut på nolltid. Ett trettiotal lyckliga är samlade och av kommentarerna att döma inte bara invigda, vilket jag tycker är extra roligt. Fredrik drar igång en PowerPoint-presentation och första ölet hälls upp. Ur hajpvinkel är det förstås en rivstart. Three Floyds Zombie Dust, en American Pale Ale singelhumlad med Citra till oigenkännlighet. Jag drack denna på Copenhagen Beer Celebration i fjol och tyckte redan då att den var överskattad. Smakar som en bra amerikansk IPA. 100 på ratebeer blir fyra i min sexgradiga skala. 4/6.
Nästa smakprov är även den en fullpoängare på ratebeer, men här kan jag nästan förstå grejen. Russian Rivers Pliny the Elder är en dubbel-IPA på 8% som är packad till bristningsgränsen med såväl malt som humle. Ett hett villebråd för öldårar världen över. Flaskan är tappad 13/3, alltså bara en knapp månad gammal, och alla färskhetsfanatiker där ute, som inte råkar bo i Kalifornien, vet att det är få förunnat att hinka så pass ung amerikansk humlesaft. Den är frisk, pigg och har en sprudlande blommig humlefräschör, utan att tappa balansen. Bäst i världen? Nä, men stolta 5/6.
Tredje ölet är kanske Plinys ärkerival, Heady Topper från Vermontbryggeriet The Alchemist. Samma alkoholhalt, samma måttlösa inställning till humle (över 120 IBU!) och samma ratebeer-betyg. En liten omröstning bland provningsdeltagarna ger resultatet jämnt skägg mellan Pliny och Heady Topper, men Beer & Beyond säger att den senare känns torrare, träigare och dessutom har en lite kemisk, parfymerad ton som stör. 4/6 blir betyget, men tummen upp för kaxigheten att uppmana oss att “Drink from the can!”. Något av en hädelse för många finlirare i ölbranschen. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att följa uppmaningen.
Lambicproducenten De Neve lade ner sin verksamhet 1991, då de köptes upp av bryggerijättarna InBev. Deras spontanjästa nektar är alltså inget som går att hitta i parti och minut nuförtiden. Fredrik hade dock jagat rätt på en klenod i form av blandad 1989. Och sicket mästerverk det är! Trä, stall, syrlighet och perfektion. En fräsch och pigg lambic trots sina 25 år och faktiskt en av de bästa gueuze jag druckit överhuvudtaget. Betyget kan helt enkelt inte bli lägre än 6/6. Tack för den upplevelsen!
Vi är nu fyra öl in i provningen och jag börjar inse att min rapport får anpassa sig lite till själva provningstempot, om jag inte ska bli för långrandig. För det var ingen söndagspromenad vi var ute på. Nej, knappt hade man hunnit smutta på ett smakprov innan nästa flaska kom flygande. Med 14 öl på en timme fanns inte utrymme att sitta och pilla i naveln. Jag glömde rentav bort att ta bilder på alla utom en av de resterande ölen, så ni får hålla tillgodo med mitt svammel. Nu kör vi speed-dating med hajpöl. Soundtrack: Slayer.
The Mad Fermentationist kallar sig en amerikansk vettvilling till hembryggare och bloggare. Till provningsdeltagarnas lycka hade Fredrik lirkat fram ett par flaskor av hans Double Barrel Sour Brown. En torr, bärig och träig Brown ale (?) med en syrlighet som smyger sig på efterhand. Aningar av vinäger finns där, men det är en riktigt fint balanserad suris med snygg karaktär av fatet. Och med bara 20 liter bryggda totalt så är det ingen överdrift att kalla denna rare. 5/6.
Belgiska De Struise flaggskepp Pannepot Reserva är nästa öl till rakning. Vintage 2005. Jag har aldrig druckit en dålig årgång av denna och även om den är något tunn i kroppen, så är den så smaskigt russinsöt och kladdigt vinös att jag måste utdela betyget 5/6.
Thomas Hardy’s Ale 2006 hade oxiderat en del. Den var lite väl torr och inte så portvinsaktig som den brukar. Långt ifrån dålig dock och god för en fin 4/6 ändå.
Samma sak med en “färsk” Westvleteren XII (2013?). Jag kände konstigt nog inte igen den på doften, trots att jag druckit några flaskor vid det här laget. Upplevde även smaken torrare än vanligt. Men bara för att jag fick chansen att halsa den direkt ur flaskan får den betyget 5/6.
Samarbetsbrygden Daybreak från amerikanska Hill Farmstead Brewery och danska Mikkeller är en 10-procentig Imperial Stout bryggd med citrus. Tjock, svart och krämig. Känner i både doft och smak ett släktskap med Mikkellerbrorsan Evil Twins Imperial Biscotti Break, men den här är torrare, tjurigare. Riktigt bra. 5/6.
Och nu till det tunga artilleriet. och dess 15% skojar man inte om. Flaska med silvervax betyder 2007 och här snackar vi tungt, sött, maltigt och alldeles, alldeles underbart. 100 på ratebeer, 100 i mitt hjärta. 6/6.
Hajpade Floridabryggeriet Cigar Citys Hunahpu’s Imperial Stout väcker mig ur mina rosa (?) drömmar om Mayaindianer och mörka furstar. “Den luktar ju som kanelbulledeg!” utropar min granne förvånat. Även smaken har något av barnkalas över sig, om än väl kryddig, och jag fattar ingenting. 3/6.
AleSmiths Speedway Stout har jag aldrig riktigt förstått storheten med. Visst är det en maffig och god stout, men den lyckas sällan bära upp alkoholen på ett tillräckligt trovärdigt sätt. 4/6 får räcka ikväll.
Även hos Mikkellers X Imperial Stout får jag associationer till Biscotti Break (eller så är det mina smaklökar som börjar bli lite uppfuckade vid det här laget?). Tjock, söt, massiv och svart, med toner av kakao, vanilj, lakrits och choklad. 5/6.
Med andan i halsen – och nästa provningsledare, “porterprofessor” Otto Lundell otåligt stampande i tamburen – häller vi upp kvällens fjortonde och sista smakprov. En vackert vinröd spontanjäst vätska med det likaledes vackra namnet
Lyckliga och utmattade vinglar vi ut från salen. Somliga av oss mer dumdristiga med tomma glas, andra – förmodligen klokare – med en kollektion slattar som många ölnördar skulle sälja sin mamma för.
Tack Fredrik Berggren (lysande genomfört!) och tack En öl & whiskymässa! Det här var den roligaste timme jag haft på länge. Nog måste det väl ändå bli en nördprovning även nästa år?