Det här med musik på krogar

thebandJag satt för ett tag sedan på en krog här i Majorna, Göteborg utan att ta någon egentlig notis om vad som kom ur högtalarna. Plötsligt höll jag på att sätta min Beerbliotek i halsen. Den där basgången, den kände jag igen. Det var inte det vanliga lullet av friktionsfri konsensuspop. Det tog några förvirrade sekunder av letande i den något igendammade musikaliska hjärnbarken, sedan kom jag på det: NRBQ. Eller rättare sagt Terry Adams från NRBQ och introt till Beautiful Lover från 2009 års album Holy Tweet. Fantastiskt! Eller, vänta nu… nä, det var ju inte den. Alls. Såklart. Hur kunde jag inbilla mig det?

För har man ett musikintresse som sträcker sig ett uns utanför rockklassiker och dagens topplistor så kan man drömma om att bli positivt överraskad på krogen. Undantag finns lyckligtvis. På The Bishops Arms Järntorget kan man få såväl Big Star som Nick Lowe till sin Arbetarporter, tack vare barchefens fäbless för powerpop. Och när jag satt på Oliver Twist någon gång i höstas och sådär lite lokalpatriotiskt klunkade Ocean Glenn No 5 på cask dök självaste Frankie Fucking Miller upp i högtalarna. Sällan har en öl smakat så gott. Min lycka var pinsamt svår att dölja. Med lite tur kan man också få höra Sex Pistols eller lite twangig honky tonk på City pub. Och när vi ändå är i det tämligen osexiga Avenyområdet så måste ju 3 små rums softa västkustjazz nämnas.

Annars är det mest Absolute Rock.

Jag har länge undrat varför. Jag har såklart inget emot Neil Young, AC/DC eller Simon & Garfunkel. Tvärtom. Sades softporriga cocktailsoul funkar utmärkt, Led Zeppelin svänger rätt bra så länge Robert Plant inte gapar för mycket och ja, Elvis Suspicious Minds är bra, men snälla, inte en gång till.

Men vad är grejen egentligen? Finns det verkligen inte en själ i krogbranchen som har grävt djupare i en skivback än så? Har de bara Star Wars-filmer och Greatest Hits-plattor hemma? Är det verkligen ingen som har hört The Plimsouls? Har alla missat swamp pop-hjältarna i Cookie & the Cupcakes? Har de aldrig gråtit till en George Jones-ballad? Har ingen headbangat till Reigning Sound eller Heartless Bastards? Har Richard Hawleys storhet gått alla restauranganställda förbi? Är hela branschen uppbyggd på Spotifylistor baserade på senaste numret av Nöjesguiden? Har inte krogpersonal någon musiksmak?

Det här är allvarligt. Jag har fan krav. Jag är rätt kräsen när det kommer till öl. Jag kräver inte hajp eller nyheter längre (jag orkar inte ens ticka jämt längre), men det ska tamejfan vara gott. Det ska vara kvalitet, balanserat. Det kan betyda Omnipollo, Founders eller Cigar City såväl som Fuller’s, Köstritzer eller Oceanbryggeriet. Hellre dricka än smaka är min melodi nuförtiden. Balans och drickbarhet är vad jag vill ha. Men det ska vara gjort med själ, hjärta och distans. Och det gäller även musiken.

Men fan heller. Inte ens The Band får man höra. Istället blir det Oasis, The Smiths, den där fula Nirvanatrummisens urtrista nya Brothersrock-band eller någon annat trött och/eller ointressant ungdomar-gillar-det-här-indie man tvingas att sänka pinten till. Ingen verkar ha hört talas om Lennart Persson, Lester Bangs eller att det finns något som kallas Southern soul. Det är genuint tragiskt. Jag längtar verkligen efter den krog som serverar en Brekeriet till tonerna av Chuck Prophet eller Joe Barry. Det är inga höga krav. Men det lär jag väl få drömma om.

Så jag avslutar väl istället min The Kernel Imperial Brown Stout London 1856 till Songs of Bodas nya album (ja, jag är kompis med honom, men det spelar ingen roll, det här är genuin musik, på riktigt) och knyter näven i fickan en stund till.

Belgian Beer & Food

omslagNi som känner mig, eller har följt mig via bloggen eller facebook vet att jag är en stor vän av belgisk öl. Det är liksom svårt att undvika när intresset för vår kära maltdryck med åren tilltar. Det är ett land som ingen ölvän kommer undan. En ölkultur man måste förhålla sig till.

Det är inte alltid lätt. Jag hade själv problem med belgisk öl länge. Eller rättare: den belgiska jästen. Tyckte den smakade mögel och fattade inte alls grejen. Men jag envisades. Jag provade belgare efter belgare och rätt vad det var — och för att använda en kunglig metafor — så sa det bara klick!

belgiskjästOm den äldre generationen ölnördar (läs: Svenska Ölfrämjandet) har lärt sig öl av kanske framförallt England, så har den yngre (läs: Untappd) lärt sig av USA. Och öl + USA betyder idag, som bekant, humle. Citrus, tropiska frukter och en uppkäftig beska som räcker långfinger åt vår gamla ”Stor stark”. Att förföras av en amerikanskt humlestinn IPA är faktiskt inte så svårt. Det är högljudda och extrema smaker som egentligen inte ger våra smaklökar några större utmaningar. Det målas med ganska bred pensel.

 

Med de belgiska brygderna kan det vara knepigare. De är oftast mer sammansatta, komplexa och kräver kanhända mer av sin uttolkare. Det är lite mer finlir och balans helt enkelt. Det är klart jag generaliserar här, men jag tror ändå det är något av en resa vi gör som ölfantaster. Och även om den resan vanligtvis börjar vid ljus internationell lager så tror jag bestämt att hållplatserna Belgien och Balans ligger längre bort än såväl IBU som ABV.

Nåväl. Idag får jag nog erkänna mig som fullfjädrad belgofantast (om än långt ifrån en belgofil som Skrubbe) och som sådan har jag ett tag varit nyfiken på tidskriften Belgian Beer & Food. Via vänlige chefredaktören Paul Walsh fick jag recensionsex av två nummer av magasinet (nr 2 & 3) och jag tänkte sammanfatta mina intryck lite här nedan.

vanderBelgian Beer & Food produceras i Bryssel och har än så länge utkommit med tre stycken 66-sidiga nummer. De glättade färgomslagen är porrigare än innehållen som, trots ett rikt bildmaterial, fokuserar på texterna. I varje nummer presenteras ett flertal bryggerier. Vi får möta bland andra Struise, Alvinne, Huyghe, Dubuisson, Van Eecke, De Ranke, Chimay, St Feuillien, Affligem och De Brabandere, men också lite okändare bryggerier som östflanderns Roman.

I serien ”Flemish Kitchen Rebels” besöks krogar som Grand Cabaret i Nieuwpoort och vi får träffa kockar och kulinariska konstnärer som Julie Baekelandt, Koen Verjans och självaste ”The Godfather of Beer Cuisine”, Stefaan Couttenye, på Brasserie ’t Hommelhof, Watou. Självklart finns även artiklar om mat-, ost- och ölkombinationer.

ostBelgienkännaren och författaren Joe Stange (Good Beer Guide Belgium mm) gör bland annat en saison-resa genom landet och lyfter dessutom den heta potatisen om kontraktsbryggande i artikeln ”When is a brewery not a brewery (and does it matter?)”. Intressanta ämnen dyker upp i intervjuer också. Bryggeriet Dubuissons Marc Lemay är, med tanke på min inledande text, förstås lockande att citera; ”The belgians don’t go for extreme beers (…) the most important thing is that you get pleasure from drinking the beer”. Eller Anthony Martin, som skapade sin Martin’s IPA för att visa hur en stilen “egentligen” ska vara; “The US craft beer movement has reinvented it as something completely different (…) Belgian beers are much more balanced than American beers”.

Vi svenskar går inte lottlösa heller. I en artikel om provningseventet Quintessence och samarbetet mellan belgiska Cantillon och amerikanska Allagash och Russian River talar Cantillons Jean Van Roy varmt om bland annat svenska Brekeriet; “I trust in what they are doing (…) They are friends of the brewery and they are friends of mine”. Hyllningsord från den mannen måste värma vilket bryggarhjärta som helst, oavsett nationalitet?

watouJag har förstås bara skummat på ytan här. Man hittar även besök på ölbutiker, reportage om humleodling i Poperinge och kloka ord från Marco Passarella, marknadschef på Sint Bernardus; ”There’s a beer for everybody, and you know the best part? When you find your favourite beer it’s not like a real marriage — you can still go out and look for something better”.

Jag tycker det ska bli spännande att följa magasinets vidare utveckling och jag tänkte passa på att höra om fler vill hoppa på tåget? Jag funderar nämligen på att ta in den till försäljning. Vet inte än vad priset exakt landar på, det beror på frakt etc, men räkna med någonstans runt 100-120 kr/nummer. Lämna gärna en kommentar här om ni är intresserade (och specificera gärna vilka nummer ni vill ha) eller skicka ett mail till info@beerandbeyond.se så hör jag av mig.

Cheers!

All In Beer Fest 2014

allinbeerfest2014Ni har väl inte missat att en av Sveriges mest spännande ölmässor sakta men säkert börjar närma sig? 14-15 november är det nämligen dags för All In Beer Fest i Göteborg. Bakom arrangemanget står de flitiga ölfantasterna i All In Brewing, som numera dessutom är såväl krögare som importörer.

Fjolårets premiärmässa blev en formidabel succé. Åtminstone ur en besökares perspektiv. Ett intimt event i rymliga lokaler, där man kunde njuta av brygder från bland andra brittiska The Kernel, italienska Toccalmatto, norska Lervig och danska Stronzo (RIP). Jag hörde lite gnäll innan mässan om att det skulle vara för dyrt, men faktiskt inte ett kritiskt ord efteråt från de som var där. Den var inte gratis, men det var inte heller vilken mässa som helst. Vilket också bevisades av att premiärmässan blev en rejäl snackis som hamnade på årsbästalistor både här och där. Dessutom var det en sällsynt trevlig och avslappnad tillställning och sådant är ännu svårare att sätta prislapp på.

Årets mässa är uppdelad i tre pass på två dagar. Den är flyttad ett par stenkast från Eriksbergshallen till Lindholmens konferenshall på Hisingen. Lindholmen nås enkelt med bland annat färjorna Älvsnabben och Älvsnabbare (jo, det är ju Göteborg trots allt).

jwbFörväntningarna är förstås höga. Med deltagande bryggerier som Cigar City Brewing, J. Wakefield Brewing och Mikkeller får mången ölnörd något vått i blicken.

All In bjuder även på nya spännande ölproducenter som Brewski, Sahtipaja och japanska Oshare. 28 ölproducenter är i skrivande stund anmälda och CAP, Brekeriet, Oshare, Omnipollo och Mikkeller har redan skvallrat lite om vad de kommer ta med sig för brygder.

Det låter som en ölfest indeed.

Nytt för i år är också att Beer & Beyond är på plats på mässan. Jomenvisst. Kom förbi min monter och säg hej och botanisera bland ett ymnigt urval nya och gamla böcker om öl och bryggerier.

Mer info och biljetter på festivalens egen sida. Vi ses väl på Hisingen i november?

*

Deltagande utställare (i skrivande stund och i alfabetisk ordning):

All In Brewing, Göteborg, Sverige

Beer & Beyond, Göteborg, Sverige

Beerbliotek, Göteborg, Sverige

Brekeriet, Staffanstorp, Sverige

Brewski, Helsingborg, Sverige

CAP, Stockholm, Sverige

Cigar City Brewing, Tampa, USA

Croocked Moon Brewing, Köpenhamn, Danmark

Dugges Ale- och Porterbryggeri, Göteborg, Sverige

Electric Nurse, Göteborg, Sverige

Flying Couch Brewing, Köpenhamn, Danmark

Green Tower Brewing Co, Göteborg, Sverige

J. Wakefield Brewing, Miami, USA

Lervig Aktiebryggeri, Stavanger, Norge

Malmö Brygghus, Malmö, Sverige

Mikkeller, Köpenhamn, Danmark

Mohawk Brewing, Täby, Sverige

O/O Brewing, Göteborg, Sverige

Omnipollo, Stockholm, Sverige

Oshare, Tokyo, Japan

PangPang Brewery, Stockholm, Sverige

Poppels Bryggeri, Mölnlycke, Sverige

Rådanäs Bryggeri, Mölnlycke, Sverige

Sad Robot, Göteborg, Sverige

Sahtipaja, Sätila, Sverige

Siren Craft Brew, Finchampstead, England

Stigbergets Bryggeri, Göteborg, Sverige

To Øl, Köpenhamn, Danmark

Folköl, fenoler och flip-flops, eller: “Tänk på pocenten, Helge!”

Follow-Me-Bring-BeerFörra lördagen skulle familjen åka och bada. Man brukar göra det på sommaren, sägs det. Det är inte precis min favoritsysselsättning. Kallt och blött och en massa skrikande ungar. Brukar hålla mig på det torra. Ta med en bok eller tidskrift, ett par pilsner och trycka ner truckerkepsen djupt.

 

Sanden är förstås irriterande den också. Hittar in i varenda skrymsle av kläder och kroppsdelar och har man en glass, frukt eller bulle med sig så kan man ge sig fan på att den hamnar där. I sanden. Så jag brukar föreslå parkering på någon gräsplätt istället. Helst i skuggan.

Fast då har vi ju insekterna. Myrorna, skalbaggarna, myggorna. Det blir inte många rader läst när man måste scanna av filten med jämna mellanrum och borsta bort de där små asen. Har alltid ansett att alla djur mindre än råttor är äckliga. Jag menar, ska man ha någon chans att kunna hålla koll på dem så måste man ju för det första se dem. Insekter är värst. De kan ju krypa in var som helst.

ica_supermarket_akeredNåväl, vi skulle åka och bada och jag följde med. Man är ju inte dum. Föreslog Näset. Populär badplats i västra Göteborg. Råkade också veta att för att komma till Näset måste man åka förbi Åkered. Och i Åkered ligger ICA Supermarket Åkered. Vi svängde in där och jag erbjöd mig att gå in och handla fika. Ett par krämbullar, ett par festisar och… öh… 22 öl.

icakvittoJag handlade folköl och lättöl (!) för 539 kronor och 70 öre. Folkisar, fegisar, punköl, follar, pissöl, folkpiss, nödraketer, bebispilsner, mormorsdricka… 22 stycken.

Kanske undrar någon nu: ”har den där Beer & Beyond-gubben tappat craft beer-koncepten fullständigt?”. ”Har han inte alla flaskor på lagret?”. ”Har han gått helt bortom hantverksramarna och blivit mikrobryggd i hela hjärnan?”.

Nejdå. Ta det lugnt. Jag ska förklara.

 

butikshylla

Nu är det så att ICA Supermarket Åkered har en sällsynt engagerad butikschef som brinner lite extra för mikrobryggd hantverksöl. Eller så har han bara fattat att det går att tjäna pengar på det. I vilket fall som helst så finns mitt i den lilla butiken (ja, det är ingen stor ”supermarket” det här) en imponerande hylla med runt 30 sorters hantverksöl från cirka 20 olika mikrobryggerier. Inte bara svenska heller. Här finns öl bryggd i Danmark, Belgien och Holland också. Och notera att detta alltså är utöver det vanliga makrosortimentet, som naturligtvis också finns där (och som också är sällsynt stort för en liten livsmedelsbutik).

Som ölintresserad får man ju bara inte missa detta. En livsmedelsbutik med större ölsortiment än vissa Systembolagsbutiker. Vilken grej. Åk ut till Åkered och handla vetja. Visa butikschefen att han är på helt rätt väg. Får de tillräckligt mycket uppmärksamhet kan det fungera som inspirationskälla och språngbräda för andra livsmedelsbutiker. För visst vill du kunna lägga lite Brekeriet, Emelisse och Mikkeller bredvid tandkrämen och makaronerna i varukorgen? En falukorv och en Amager, tack!

Ja, där stod jag då med två överfulla ICA-kassar med lågalkoholöl. Vad göra? Dricka såklart, och recensera. Två flaskor fick jag med mig till stranden och resten har jag omsorgsfullt betat av här hemma på Beer & Beyond Headquarters. Det har varit ganska omtumlande resa; ömsom vin, ömsom vatten, om man säger så. Och många toalettbesök. Jag tänkte därför försöka dela med mig lite av mina upplevelser. Några korta omdömen om varje öl, som ren konsumentvägledning. En recension ska ju vara objektiv och jag har alltid rätt, eller hur var det nu?

Jag är ingen större vän av betyg, men här ska jag igenom så många öl att jag använder mig ändå av min gamla sexgradiga skala för att särskilja dem. 1 är direkt motbjudande och 6 fulländad. Typ.

näsetFörst ut var butikens ”egna” Näsets Bryggöl, bryggd för Åkered Supermarket av Grebbestad Bryggeri. En ljus lager på 3,5%. Den dracks, förstås, ute vid Näsets badplats (men på behörigt avstånd från vattnet). Till dess försvar ska sägas att den inte var tillräckligt kall och jag drack den direkt ur flaskan. Två kardinalfel för en ölkännare. Men ändå. Den funkade inte alls för mig. Smakade som vilken trist DMS-makro som helst. Nog kan Grebbestad bättre än så här. Felsatsning av Åkered om ni frågar mig. 2/6.

 

 

rådanäsFlaska nummer två på stranden har samma förbehåll (för varm och halsad), men valdes med omsorg då den ”vanliga” 5,3:an är en personlig favorit (4-5/6). Rådanäs California Common brukar vara stilren, frisk, milt karamellig, lagom maltig och föredömligt lättdrucken. Denna alkoholsvagare variant (3,5%) är det dock nåt knas med. Tror jag. Det skummar över rejält ur flaskhalsen och munkänslan är genomgående tjock och störigt skummig. Det går att hitta lite välkomna toner av kola, karamell och viss beska, men också lite väl mycket smör. Jag saknar det klara och krispiga. Kan det vara något med jäsningen? Jag landar på en svag 3/6.

enskedebitterVäl hemma firar jag flykten från naturens fasor med en hederlig brittisk-stajl lättöl på milda 2,25%. Mitt första möte med Gamla Enskede Bryggeri visar sig vara något av en lyckoträff. Fågelkärrs Bitter sitter som en maltig, nötig smäck med smak av karamell, en tydlig men välbalanserad beska och stiligt torrt avslut. Överraskande smakfull och med tanke på procenten undrar jag hur de har trollat fram den kroppen. 4/6.

 

 

 

enskedeporterMed samma bryggeris lättporter (även den 2,25%) tar dock vänskapen slut. Mina noteringar om Stora Gungans Porter: Mörkt brun, nästan svart, med snabbt försvinnande beige skum. Maltig, nötig doft med drag av fimp och rostade toner. I smaken kaffe, rök, aska. Letar choklad och karamell men hittar mer avslaget kaffe och askfat. En anings choklad, möjligtvis, om man anstränger sig. Tunn, vattnig kropp. Torr munkänsla och eftersmak med viss beska. Det bidde bara 2/6. Jag hoppas de kan övertyga mig igen med någon annan brygd.

 

emelisseNederländernas Brouwerij Emelisse bjöd på en 2,5:a med massivt, gräddigt smutsvitt skum som reste sig som en stolt skulptur ur glaset. Skum kryddig/fruktig doft med drag av gräs och höskulle. Ännu mer gräs i smaken; citrongräs, grape och en rätt så rejäl beska. Ett utmärkt lågalkoholalternativ för de riktiga humlevännerna (som nog höjer betyget ett snäpp till också). Stabil 3/6.

 

 

 

londonFrån Slottskällans Bryggeri kom en 3,5-variant av London Pale Ale. En knäckig, nötig rackare med visst bett i kindbeskan. Med låg kolsyra och vänligt brittisk stil tyckte jag nästan den var bättre än dess starkare syskon. Om jag minns rätt (fast det var längesedan). Det blir 4/6 det och några sådana har jag gärna i kylen här hemma. Att den dessutom är ekologisk är förstås också ett plus i kanten.

 

 

 

amager

Danska Amagers Summer Fusion skulle tydligen vara en “amerikansk-engelsk tysk over-undergæret pilsner-ale”. Vad nu det är? Ett slags muterad California Common på 3,5 procent kanske? Hur som helst var den förbaskat god. Frisk och knäckig, med hyfsad kropp och mjukt gräsig beska. Dålig YPK (yrsel per krona) förstås, fast med några sådana under västen vid sommarens kubbmatcher kanske man lättare undviker att slå ner den där förbannade kungen för tidigt… Fin sommaröl och en solklar 4/6.

 

 

jönköpingFrån Jönköpings Bryggeri kommer APA-folkisen Osch Devon! En gyllengul 3,5:a med tjockt vitt skum. I doften finns gräs och… saisonjäst? Smaken är vattnig och citrusbesk och betyget 3/6 känns nästan snällt såhär i efterhand.

 

 

 

 

 

fängelsetSå får jag då äntligen prova något från Västerviks Bryggeri Fängelset. Tjust Ale heter den och det ska vara en bitter på 3,5%. Spännande. Inte. För här är det plast, rök, klorin och fula estrar för hela slanten. Fullkomligt odrickbar och den åker ner i vasken med omedelbar verkan. Hugaligen. Hur kan ett bryggeri släppa ifrån sig sådan här smörja? 1/6 (egentligen 0).

 

 

 

strömsholmsgusherOch inte blev det roligare nu. Strömsholms Herman Hedning People’s Beer (2,2%) var en gusher av rang. Fullproppad med inget annat än felsmaker. Bränt gummi, askfat och fenoler. Vasken igen och 1/6. Jag har dessutom nyligen även druckit bryggeriets folköl Post-Kari och Köpingshus Swarth. Bägge med infektioner och mer skräp i vasken. Jag har mailat bryggeriet om detta (i skrivande stund för sex dagar sedan) men ännu inget svar…

 

 

lundax2Lundabryggeriets Redig Skånsk Lättöl lättade upp mig lite. En diskret doft, men med mer kräm i smaken. Brödig och citrussmakande med tydlig beska i eftersmaken var det en fin törstsläckande 2-procentare. Den vinner månne inga Nobelpris men gör allt sitt jobb i värmen. Och det räcker gott för en lättöl. 3/6 blir betyget.

Deras Lundafolk (3,5%) sänker förväntningarna igen. Här finns lite fruktighet och humle, men också störande metalliska, fenoliska toner som får mig att misstänka någon form av infektion. 2/6.

 

moraVi rör oss till Dalarna och 3,5:an Guld-Pilsner från Mora Bryggeri. En — förstås — gyllenfärgad ljus lager med vitt skum och doft av smörkola, spannmål och humle. Munkänslan är lite oljig. Smaken är ganska rejält smörig med toner av nöt, hö och wellpapp. Diskreta citrusaningar kommer också fram, men framförallt är det en rätt så ful, obalanserad beska som tar över och faktiskt gör pilsnern svår att få ner. 2/6.

 

 

byareHalländska Byaregårdens Brygghus kallar sin fegis Tre & en halva. Alkoholhalten behöver jag väl inte skriva ut? Det är en mörkt gyllengul pale ale med söt, brödig doft och tydlig, men obalanserad beska i smaken. Vattnig och lättglömd landar den på en ganska vinglig 3/6.

 

 

 

 

lillebryggVi tar oss över till Danmark och Det Lille Bryggeri. American Beauty heter deras session-IPA på 3,4%. Jag känner genast svavel i doften och hittar röksmaker som får mig att tänka på oönskade fenoler. Har tidigare hittat otrevliga fenoliska plåster- och röktoner i bryggeriets Black Elixir 200 och Abbey Ale och funderar ett ögonblick på om det bara är inbillning och fördomar från min sida. Delar dessutom flaskan med en kamrat som inte hittar några felsmaker. Men ett par klunkar senare är jag bombsäker. American Beuty är en bedagad skönhet. 2/6.

 

pangx3I Åkeredsbutiken hittade jag inte mindre än tre folköl (2,8%) från Hökarängens PangPang Brewery. Favoriten blev APA:n Coco Jambo, som med lätt kropp och snäll beska ändå piggar upp med sin sommarfriska uppenbarelse. Krispig, pigg och med tropiska fläktar sticker den ut i trion och landar på en stark 3/6. Nästan fyra.

 

En svag 3/6 får Hops’n’Weissen Playa del Drevviken. Inte svag för den friska saisondoften (trots att det inte är någon saison) eller den lätta, rena eller friska känslan. Inte heller för de små raska kolsyrebubblorna som rastlöst flyr mot ytan. Det som drar ner betyget är istället avsaknaden av vetekänsla. Var är de fruktiga jästtonerna? Hittar inte mycket humlebeska heller och resultatet blir istället mer en sommarlätt barnbubbeldricka mer än ett öl.

pangpelekaneOch nu till bottennappet i PangPang-trion. Pelekane, som ska vara en flädersaison, hittar jag inte många försonande drag i. Möjligtvis den lite fruktiga/bäriga doften. Den har en störig, oren syrlighet, irriterande stickig kolsyra och, ännu värre, smaker av metall och blod som sipprar fram. Ingen höjdare således. 2/6.

 

 

 

brekerietBrekeriets Ligero är mörkare än väntat. Grumligt, dassigt brunt ser det mer ut som svagt bryggkaffe än öl. Beige skum som snabbt försvinner. Det är ett lättöl (2,2%) bryggt med bröderna Eks älskade Brettanomyces. Nötig, köttig doft med hintar av jäst, bär, karamell och stall. Påminner lite om en sur brun. I smaken finns viss syrlighet och tydliga drag av tobak och läder. Citron och hö. Den är vattnig, men träig; lite som torr jord i käften. Munkänslan är också torr och lite tjurighet sätter sig i kinderna. Beska i eftersmaken. Hade hoppats på en mer välbalanserad brygd och gärna lite mer bondgård. Svag trea. 3/6.

 

sundancerTillbaka till Danmark igen. Sundancer från To Øl. Vackert mörkt apelsinjuicegul vätska med tjockt vitt skum som lämnar feta såpaaktiga skumrester på glaset. Massiv humlefrisk doft av citrus och aprikos. En lätt maltsötma finns där, men det är en kraftfull citrusbeska med toner av passionsfrukt, aprikos och grape som styr skutan. Jag hittar en anings kryddighet och en nanobanan flämtar förbi en sekund. Gräs och te? Eftersmaken är besk, bitter med viss brödighet. Den har helt klart sina fördelar, men också en tråkig vattnighet och framförallt en oproportionerlig beska som drar ner betyget till 3/6.

 

mikkellerVi stannar kvar på andra sidan sundet och ser vad Mikkeller har hittat på. Sally Monroe är bryggd på belgiska De Proef, håller en alkoholhalt om 2,8 procent och presenteras som en american pale ale. Doften är diskret fruktig/parfymig. I smaken har vi citrus, mango, ananas (?) och gräs, men också vissa fenoliska gummitoner liksom något svårdefinierbart kemiskt. Lätt i kroppen utan att vara blaskig och ett avslut med kindbeska. Det håller inte riktigt och jag är lite besviken på den stora fantombryggaren. Det blir faktiskt bara 2/6.

 

folkaredHalländska Folkared 15 vitsar sig vidare i tillvaron med folk(a)ölet Ewe Brew. Bryggeriet har tidigare tilltalat mig med sina sansade brygder i brittisk stil (till favoriterna hör Wild Boar Mild Ale och Bullseye Best Bitter). Jag har även druckit denna folkis innan och noterade då kort ”maltig med markerad lång efterbeska” och gav den betyget 4/6. Jag är inte lika imponerad denna gång. I doften hittar jag frisk citron. Smaken däremot är obalanserat besk med tydliga drag åt det parfymiga. Citrustoner även där, men beskan är inte behaglig och jag saknar det maltiga, nötiga, söta. Jag tvingas omvärdera den här och sänka betyget till 3/6.

Jaha. Det var det det. 22 stycken 2- till 3,5-procentiga öl på drygt en vecka. Pust. Om ni har orkat läsa så här långt så får jag gratulera. Då har ni nog ändå ett intresse för öl som sträcker sig bortom YPK. Eller hajper och snobbism, för den delen. För nog är det så att i ölnördarnas värld är det — med undantag av lambik — höga procenthalter som genererar toppbetyg och listplaceringar. Något som för övrigt diskuteras i den här intressanta artikeln. Men det är inte så svårt att förstå ändå. Högre alkoholhalt betyder mer malt och malt ger sötma, kropp och karaktär. Så det är lätt att hamna där. Och ni ser ju själva här ovan: inget öl har fått högre betyg än 4/6. Inte är det jag som kastar första stenen.

Men nu får ni ursäkta mig. Jag måste på toa. Och sedan behöver jag faktiskt något starkt.

Ölets Alice Timander

bronieDet har varit en svettig vecka för oss ölstörda göteborgare. Premiärer och event har avlöst varandra och till råga på allt var det helgdagar inklämda så det krävdes lite pyssel och knåp för att få barn, jobb och öl att samsas under någorlunda harmoniska former. Det blev således inte mycket skrivet. Jag gör det enkelt för mig och kör en resumé idag istället.

Veckan inleddes med att Siren Craft Brew och Omnipollo på tisdagen ockuperade The Rover, men det har jag ju redan skrivit lite om så det kan vi lämna därhän.

basis

Onsdagen var vigd åt smyginvigning av BrewDog Bar Göteborg. Men först smet jag in för en lunch på Ölstugan Tullen Andra Lång. En krog jag sällan besöker nuförtiden. En sur Eskilstuna Mosaik IPA fick möta vasken (kran? fat? batch?) och istället beställde jag in en troget maltig Jämtlands Pilgrim och en panerad ost. Nu vet alla som känner mig att jag inte bara är gammal Pragresenär och ostfantast utan också lagd åt det konservativa hållet kulinariskt. Tullens panerade ost med rostade rotfrukter istället för potatis och coleslaw istället för tartarsås blev alltså något av en utmaning för en gammal tjurskalle. Men ned gick den allt, mätt blev jag och efterrätten väckte mig snabbt ur mitt traditionalistiska muttrande. Slottskällans Basis var ett överraskande bra försök till en kraftfull havrestout. En 11-procentare med fina rostade toner, kaffesmak och mjuk havrekänsla. Med lite mer kropp och bättre dold alkohol kan det här bli en riktig höjdare.

tavla2En smaskig Saison Dupont Cuvée Dry Hopping 2014The Bishops Arms Järntorget senare så var man på plats i brygghundarnas nya palats. Såhär dagen före den officiella invigningen var det relativt lugnt och man kunde utan stress hänga på cementdisken och välja från de 18 kranarna. Ett stort glas BD Nottingham visade sig vara ett alldeles utmärkt förstaval. En välbalanserad California Common som gjorde sitt jobb. En snäll och klunkabel (ja, jag vet) stil som jag numera gärna återkommer till.

Gypsy Inc-samarbetet Pale Trail däremot smakade mest blod och plåt så jag gick raskt vidare till Brixton Porter. Med sina mjuka, vänliga och synnerligen brittiska toner sällar den sig till BrewDogs senare, lite mer lågmälda alster som Old World Russian Imperial Stout och Old World India Pale Ale. Öl som sänker volymen en aning och låter tradition ta mer plats än aggressivitet. Välkommet.

tartofdarknessTradition Up Yours hette inte nästa bärs, men det kunde den ha gjort. Istället hette den Tart of Darkness och var bryggd av, inte BrewDog, utan amerikanska The Bruery. Denna ”sour stout aged in oak barrels” närmade jag mig med skeptisk min. Stout och syrlighet är nämligen, enligt min erfarenhet, sällan någon lyckad kombination. Men tji fick jag. Något stoutigt var förvisso svårt att hitta, men vilken fin funkig och välavvägt syrlig upplevelse denna oude bruin-liknande skapelse bjöd på. Sura bakterier, vildjäst och vanilj i ljuv förening.

I lokalen trängdes vid det här laget alla möjliga bryggare, bloggare, bartenders och BrewDog-busar. Kornmalt & Humlekottar här, Rådanäs och O/O Brewing där och Surisar lite varstans. Jag började ångra att jag tog en 11-procentig lunch och visste att en heldagsutflykt med familjen stod på schemat nästa dag, så jag avslutade med ett par Cigar City-burkar och lunkade hemåt i kvällningen.

Torsdagen ägnades som sagt åt familjen. Jag fick nöja mig med en Spitfire 3,5 på stranden i Särö, men det kanske rentav var att föredra framför köerna till BrewDogs officiella öppning?

haketburkPå fredagen tog jag sonen med mig till West Pride. Medan han käkade regnbågskaka och lyssnade på queersagor släckte jag törsten med en Queerbliotek i Hakets stora tältklädda servering. En fruktig pale ale med markerad men inte överdriven beska, specialbryggd av Beerbliotek för detta evenemang. De som inte hade en rastlös sjuåring med sig kunde också gå lös på ett tämligen imponerande utbud av hantverksöl på burk. Ett Haket i Bältesspännarparken hade man kunnat stå ut med hela sommaren.

 

victor

 

Framåt kvällen var det dags för nästa premiär. Brewers Beer BarTredje Långgatan. Men eftersom jag redan rapporterat från smygpremiären veckan innan nöjer jag mig med att konstatera att surdegspizzorna fortfarande var lika goda. Minst. Och att stilen för kvällen hette brettad pale ale. Sad Robot hade kokat ihop just en sådan på bara 2,9 procent och Brekeriets Hundra var så ren och funkig att den nästan gav lite Orval-feeling. Att De Struise Pannepeut (inte Pannepot) fanns på fat var väl inget att direkt beklaga heller.

    

öllistaNog blev det en eller annan öl till, men premiär är premiär och snart tryckte det på rätt bra där bakom så jag kände att det var dags att lämna barplats åt andra törstiga. Efter en försiktig fråga till Electric Nurse om deras 15,5-procentiga Some Kind of Monster var resultatet av en sån där graviditetsnoja lämnade jag BBB-kalaset innan någon blev skadad.

Copenhagen Beer Celebration 2014 (Red Session)

mikkellerostTre dagar i Köpenhamn kan knäcka den bäste. Vad kan de då inte göra med en sån som mig? Det är därför det tagit ett tag att leverera den här texten.

Jag ska ändå hålla mig kort. Och jag kan börja med två ord: surt och saison. Med den sammanfattningen har ni också min största invändning mot eventet. Visst, man kan prata om fler toaletter, dålig akustik, långa köer, attitydstinn fuck off-estetik eller Three Floyds öronbedövande dödsmetall. Någon klagade rentav på för mycket skägg. Men det som störde mig mest var likriktningen, enformigheten i ölutbudet.

kernelJag gillar surt. Surt är gott. Sour power, tart – så klart och allt sådant där. Visst, jag är med. Och nog sitter en kall saison fint i vårsolen. Men har verkligen inte 40+ av ”världens bästa” bryggerier bättre fantasi än så? Är man så låst i vad som är trendigt och hippt för stunden? Kumquat saison, hoppy farmhouse ale, oak aged saison, dry hopped saison, sour ale with fruits, golden sour ale, barrel aged sour red, sour brown, tart cherries, smoked saison, wild ale saison, golden brett ale with fresh wine, Berliner weisse rhubarb, Berliner weisse blackberry, wild red… and the list goes on. Toppa det med lite sur rysk kvass och ett taskigt Rodenbach Grand Cru-försök så kanske ni förstår vad jag menar.

bäverNu var jag bara på det tidiga lördagspasset, ”red session”, så det är alltså bara just detta jag talar om. Förhoppningsvis var likriktningen mindre under de andra passen. Jag har inte lusläst fatlistorna. Inte kan man väl heller beskylla arrangören Mikkeller för detta. Det är väl trender som styr, helt enkelt. Men hur tänker en bryggare som blir inbjuden till en så här het, nördig mässa egentligen? ”Nu måste jag ta med mig något riktigt extra. Jag vet, en torrhumlad saison proppad med sura körsbär och lagrad på rödvinsfat fyllda med chipotle. Hurra!”. Synd bara att alla andra tänkte likadant.

 

Men nu ska jag sluta gnälla. Jag hade faktiskt förbaskat kul ändå. Och nog hittade jag godsaker. Skam vore väl annars. I min surtrötta jakt efter något friskt eller maltigt hamnade jag hoppfullt hos Närke, som tyvärr inte gjorde mig lyckligare med sin alldeles för rökiga Bäver. Extra plus dock för att servera den med stil – ur en pissoar.

amburana Första utropstecknet blev istället brasilianska Way Beer och dess Amburana Lager som legat och gottat till sig med brasilianskt trä. Ren kärlek i doften och fin, mjuk träighet som smög sig fram i avslutet.

Fräsch var förstås också Jai Alai från Cigar City. Fruktig, frisk och piggt humlestinn. Jag glömmer ibland hur gott det kan vara med riktigt färska humlekanoner.

spontantriple Mässkungarna Mikkeller tog nog priset för årets vackraste öl. Spontantripleblueberry var inte bara en vampyrläskande blodröd och fetlila estetisk uppenbarelse utan också förmodligen det smaskigaste bidraget hittills i hela deras spontanserie. Och nu när vi ändå är inne på surt (jag sa ju det) måste Spontaneous Enough från tyska Freigeist Bierkultur nämnas. Trevlig belgisk kriekfeeling i doft och smak med alla smakattiraljer, i form av körsbär, marsipan och plastic padding, på plats.

brekeriet Ett bryggeri som definitivt — och glädjande nog — stack ut kvalitetsmässigt på surölsfronten var våra alldeles egna Brekeriet. Både Barrique Brune och Kombucha var syrligare och råare än vi är vana vid från de skånska brettanomyceskramarna. Den senare vann i min bok, med sina sympatiskt påträngande melodier av funk, jäst och citrus. Kul att ett ungt svenskt bryggeri kan kaxa upp sig bland alla internationella storheter.

hypnopompa

 

 

Stannar vi i Sverige så var ju Henok Fentie och Karl Grandin på plats med skötebarnet Omnipollo. Nu tillhör jag de som inte blev särskilt imponerad när de Molen-bryggda Hypnopompa, en imperial stout med marshmallows och vanilj, släpptes i höstas. Men nu, simsalabim, med en ny batch och en tid på bourbonfat, hade något hänt. Den hade blommat ut till en fullödig, sötsmaskig stout och kändes betydligt mer levande än den där flaskan jag drack förra året.

amagerAnnat på den mer maltiga sidan jag fastnade för var Amagers The Days of Barley and Roses (Niepoort Edition). Ett tioprocentigt barley wine som lagrats elva månader på portvinsfat och som balanserade elegant mellan karamell, russin, vanilj och snygg träighet.

Ett annat barley wine som imponerade var samarbetsbrygden Candela Rye från Green Flash och Cigar City. När den dessutom kombinerades med blåmögelosten i montern bredvid blev det svårt att gå därifrån.

blåmögel

 

BrewDog var väl inte det hetaste bryggeriet på mässan för oss bortskämda svenskar, men jag var ju tvungen att se om Bourbon Baby var så fin som jag minns den från Göteborg. Det var den. Och ännu bättre. En återhållen skotsk ale (5,8%) med sällsynt välavvägda fattoner, som visade att extremast inte alltid vinner. Jag ser gärna mer sådant från de rastlösa skottarna.

dwarf Annat kul var mjödet Dwarf Invasion från Michigans B. Nektar Meadery, en alkoholsnäll rackare med sällsynt frisk drickbarhet. Honungssöt naturligtvis — det är ju mjöd — men med bara 6% och lite körsbärssyra kunde man ta sällsynt stora klunkar.

Överraskande god var även den kryddade saisonen Sol over Gudhjem. Den hittade man hos de söta glamrockarna från brittiska bryggeriet Alpha State. Skönt ändå att inte all världens produktion av hantverksöl vilar i händerna på tatuerade hårdrockare.

Så vad var bäst då, på denna tredje upplaga av Copenhagen Beer Celebration? På vägen ner hade jag nog satsat mina slantar på nåt surt, trots allt. Men jag hittade aldrig något där som renderade mer än en nöjd nickning.

doughnutPokalen för Big Bang i gommen fick istället tilldelas Mikkeller-brorsan Jeppe Jarnit-Bjergsø (Evil Twin) och hans två varianter av Imperial Doughnut Break. Peanut Butter hade möjligen en diskret nötighet i eftersmaken och hallonen i Raspberry fick man leta efter. Men vad gör det när det bjuds upp till bakverksdans? Kaffe med chokladkaka i flytande form har väl ingen tackat nej till sedan syskonet Biscotti Break först såg dagens ljus? Peanut Butter med sin något torrare uppenbarelse lämnade dock över segern på mållinjen till den lite piggare, friskare Imperial Doughnut Break Raspberry. Tack för den, Evil Twin och grattis till segern!

kihoskh-cellar Nu blev det här visst lite längre än vad jag hade tänkt ändå, så jag ska bespara er mina minnen av äventyren utanför Spartahallen den här helgen. Även om de innehåller väsentligheter som barley wine på Barley Wine, toapappers-kris på hotellrummet, lagerrunda på Kihoskh, Rodenbach i pint på Fermentoren, Bruery-krossad glasdisk på Itzi Bitzi Pizza, Göteborgsnostalgi på Ølbutikken och nattliga dispyter med kända ölbloggareMikkeller Bar. Men det tar vi en annan gång.

barleywine hotellmikkellerskor pizza örstedt