Ångpunk och pilsner

steampunkbarJag har tidigare skvallrat om att ägarna till gamla Picasso har planerat att öppna upp ett nytt ställe. Nu är det äntligen dags. Idag, fredag 31/10 kl 16.00, slås portarna upp till Göteborgs (Sveriges?) första Steampunk Bar.

Jag har varit och smygkikat på denna gastropub och kan intyga att vänner av steampunk inte lär bli besvikna. Sammetsfåtöljer och mässingsrör blandas med förindustriella manicker och kravallstaket. Personalen är stilenligt iklädda svetsglasögon, korsetter och viktorianska spetsar och jag tycker det känns som systrarna Brontë på knytkalas med Mad Max. Fast jag kan ju inte det där med ångpunk förstås.

dekorationLyckligtvis lär inte vänner av öl bli besvikna heller. Huvudleverantörer är förvisso Åbro och Pilsner Urquell, men gamla Picassobesökare vet att här finns en stor kärlek till hantverksöl av alla de slag.

På kranarna hittar vi saker som Punk IPA, Anchor Steam, Sierra Nevada Pale Ale och Fuller’s ESB, men det är framförallt flasksortimentet som imponerar. Vid mitt besök avnjöts såväl lagrade godsaker som Horn Dog Barley Wine 2011 och BrewDog Paradox Jura som syrliga Boon Oude Geuze och Schneider Weisses mästerliga vetebock Tap X Mein Aventinus Barrique. I de välfyllda kylarna trängs stilar och länder för de flesta smaker.

johnibarenMenyn kommer vara föränderlig med mycket fokus på kallskuret och skulle ni, mot förmodan, vara lagda åt drinkhållet, så ska ni fråga efter John, som faktiskt är en av landets bästa drinkblandare.

Själv tar jag gärna med mig en Fuller’s Vintage Ale upp för spiraltrappan till etagevåningen och spanar ut över aktiviteterna på denna förut lite bortglömda del av Kungsgatan.

Göteborgs redan rika ölkultur har fått ännu en fjäder i hatten. Och lite mer ånga i maskineriet.

En svart tid för göteborgare

HEADY-TOPPERÖlvänner på västkusten, det är hög tid att börja planera. Ingen risk för torrläggning denna vecka heller nämligen. Vi börjar med BrewDog Bar, som lockar med Russian Doll på fat. Fyra öl bryggda med samma ingredienser, men i olika mängd; från snäll Pale Ale till styggt Barley Wine. Toppa detta med några 15 dagar gamla burkar Heady Topper, denna tokhajpade aspirant till titeln ”världens bästa dubbel-IPA”. Personligen tycker jag nog att Pliny the Elder ändå är snäppet bättre, men vem är jag att gnälla?

perfectidjitPå lördag smäller Brewers Beer Bar av en riktig dubbelraket. Dels är det release för All In Brewings senaste brygd RLGK 10517 Celebration Stout. En 12-procentig ruskprick med vanilj och kaffe som är bryggd för att hylla den flitiga ratebeerianen Ronny Karlsson. Samma kväll passar Dugges på att släppa senaste årgången av sitt svarta monster Perfect Idjit! 16.00 öppnar portarna på Tredje Långgatan. Vill man förresten veta mer om vad som är på g på BBB så har de nu börjat lista kommande fat på nätet. Check it out.

porterdrinkerSöndagen blir svart den också, fast då är det The Bishops Arms Järntorget som gäller. Då drar nämligen den fina traditionella porterveckan igång. Ett måste för alla vänner av mörk nektar. Jag gissar att det i vanlig ordning gömmer sig spännande mörka skönheter i katakomberna. Krogen har nämligen genom åren flitigt och föredömligt ”glömt” fat som fått ligga och gotta till sig. Såhär berättar de själva om eventet:

Startskottet för 2014 års upplaga av vår eminenta Portervecka går som bekant söndag 26 oktober kl 12:00. Just denna söndag går i Ocean-bryggeriets tecken! Bryggare Thomas Bingebo kommer på mingel och tjôt om öl och annat. Samtidigt kopplar vi på ett exklusivt fat av en vällagrad Ocean-porter från vår källare, samt tar fram några fina flaskor – kanske de sista av sitt slag!

På denna korta veckas andra dag, måndag 27 oktober har vi pub quiz och temat är självklart öl och kanske framförallt porter! Frågesporten sätter igång 19:00.

Bland höjdpunkterna kommer finnas hela tretton kranar laddade med porter och stout. Nya sorter blandas med lagrade fat, från olika håll i världen. Det blir nya, fina flaskor att smaka av och självklart kokar vi ihop något speciellt även i köket för denna härliga vecka! Vad sägs om portermarinerad entrecôte med rostade rotfrukter och citrus-crème fraiche? Härligt, sägs det!

*

På söndag stundar också receptskrivning för Ocean-/FemAle-/tävlingsölet We can do it! Det finns lite att göra alltså. För oss som inte drar till SMÖF då förstås.

fridhammarOch allra sist, & Beyond, för man kan ju inte leva av öl allena. Väl? Vill man ha koll på vad som händer på livescenerna i trakterna, åtminstone när det kommer till roots, blues, soul, country och annat livsnödvändigt, så vet ni väl att det är till Fridhammars GigKalender man vänder sig? Cheers!

Viva Italia

brewfistI måndags, den 22 september, bjöd importören Original Brands STHLM in till provning av italienska bryggeriet Brewfist produkter på Brewdog bar i Göteborg. Grundaren Pietro Di Pilato var på plats och fem smakprov stod på dagordningen.

Pietro berättade rappt, bredbent och passionerat om sitt bryggeri, sina brygder och om ölboomen i Italien. Att det idag finns omkring 700 bryggerier, men bara 500 bryggare. Resten var ”business men”.

Brewfist, som ligger i Codogno, Lombardiet i norra Italien, tillhör den nya vågen av hantverksbryggerier som kanske framförallt är inspirerade av craft-vågen i USA.  Brewfist vill göra moderna och välhumlade öl, men Pietro poängterade samtidigt vikten av hög ”hinkabilitet”.

Trots att de lanserade sitt första öl för bara fyra år sedan är de — enligt Pietro — redan Italiens tredje största mikrobryggeri (efter Baladin och Birra del Borgo) och exporterar idag till stora delar av världen, med USA som sin största utländska marknad.

Första ölet att prova var Caterpillar, en samarbetsbrygd med danska Beer Here. En pale ale på 5,8%, bryggd med Columbus och Motueka. Den var rejält torr, med tydlig citrusbeska och hög drickbarhet. En lätt och vänlig munsbit. Och jag menar det verkligen positivt.

brewfist-pietroSpaceman är bryggeriets flaggskepp. Ett så populärt öl att det nu står för hela 40 procent av hela bryggeriets produktion. Det är en 7-procentig IPA med enkel maltbas och så mycket humle (Citra, Simcoe, Columbus) att de fått en specialdeal med humleodlaren. Den är torrhumlad (som allt annat de brygger) och väldigt amerikansk i stilen, men utan att vara aggressivt besk.

Green Petrol var en svart IPA med relativt låg bitterhet, vilket gjorde den hyfsat drickbar trots att det är en stil jag aldrig riktigt blir vän med. Pietro visade sig vara av ungefär samma åsikt och kanske just därför funkar den? Men, Black IPA? Kan vi inte bara en gång för alla enas om att kalla den Cascadian Dark Ale?

Pietro Di Pilato har tidigare jobbat för Fuller’s i England och till min oförställda glädje var han ett stort fan av bryggeriets London Porter (ett bryggeri han för övrigt var nära att kalla ”craft” men strax ändrade till ”quality brewery”). ”London Porter opened a third eye into my mind” är naturligtvis ord som hittar raka vägen till Beer & Beyonds porterindränkta hjärta. Nåväl, X-Ray var Brewfists lite muskulösare hyllning till vår gemensamma kärlek. Han berättade att de inte ville göra en klon rakt av, utan en egen tolkning och redan de 8,5 procenten gör ju klart att så är fallet. Den är också betydligt torrare än originalet, med brända toner av kaffe och aningens kakao, men är tämligen charmig i sin råhet. Förmodligen min favorit under kvällen, även om jag nog ändå hade önskat lite mer choklad och maltsötma.

brewfist-brewdogSom avslutning fick vi smaska på en riktig Spaghetti Western. En samarbetsbrygd med Prairie Artisan Ales som bryggaren kategoriserade som en ”coffee chocolate imperial stout”. Bryggd med bönor från en lokal kafferostare bjöd den på en fin espressostund. Och jag menar det. Det här är rena kafferepet. Klassiska stoutsmaker i övrigt och väl dold alkohol.

En rolig detalj är att de, för att lättare kunna lansera ölet i USA, hade i lite spagetti i första batchen. Det står alltså listat som en ingrediens på flaskornas etiketter. Dock var detta endast för syns skull — och lite gimmick, gissar jag — och ingenting som på något sätt påverkade smaken. Men vill man ha en stunds underhållning så kan man roa sig med att läsa igenom kommentarerna på Ratebeer, där ölnördar kämpar för att hitta ölets pastatoner; ”Mouthfeel was thick and creamy (from the spaghetti??)”, ”a little bit of a pasta flavor in the finish?”, ”Aromas of spaghetti pasta”…

Sammanfattningsvis: Brewfist brygger rena, snygga öl med attityd och spända hanar. De är lite råare och mer jeansklädda än de flesta (få men ändå) italienska brygder vi haft äran att dricka i Sverige. Det är humle och amerikanska fasoner, men inte till förbannelse. Jag tycker ändå att den där drickbarheten ger sig tillkänna allt som oftast. Det extrema blir inget självändamål.

Under provningen fick vi inte bara smakfulla kulinariska prov från Brewdog Bars kök, utan även ett glas av skottarnas nya belgoinspirerade samarbete med Stone och Magic Rock. Magic Stone Dog, en ”saison-pale ale” med humleskjuts av Amarillo och Simcoe, var en välkommet lättdrucken 5-procentare.

Om ni skyndar er så finns kanske lite Brewfist kvar på Brewdog Bars kranar.

Ciao, så länge.

Ölets Alice Timander

bronieDet har varit en svettig vecka för oss ölstörda göteborgare. Premiärer och event har avlöst varandra och till råga på allt var det helgdagar inklämda så det krävdes lite pyssel och knåp för att få barn, jobb och öl att samsas under någorlunda harmoniska former. Det blev således inte mycket skrivet. Jag gör det enkelt för mig och kör en resumé idag istället.

Veckan inleddes med att Siren Craft Brew och Omnipollo på tisdagen ockuperade The Rover, men det har jag ju redan skrivit lite om så det kan vi lämna därhän.

basis

Onsdagen var vigd åt smyginvigning av BrewDog Bar Göteborg. Men först smet jag in för en lunch på Ölstugan Tullen Andra Lång. En krog jag sällan besöker nuförtiden. En sur Eskilstuna Mosaik IPA fick möta vasken (kran? fat? batch?) och istället beställde jag in en troget maltig Jämtlands Pilgrim och en panerad ost. Nu vet alla som känner mig att jag inte bara är gammal Pragresenär och ostfantast utan också lagd åt det konservativa hållet kulinariskt. Tullens panerade ost med rostade rotfrukter istället för potatis och coleslaw istället för tartarsås blev alltså något av en utmaning för en gammal tjurskalle. Men ned gick den allt, mätt blev jag och efterrätten väckte mig snabbt ur mitt traditionalistiska muttrande. Slottskällans Basis var ett överraskande bra försök till en kraftfull havrestout. En 11-procentare med fina rostade toner, kaffesmak och mjuk havrekänsla. Med lite mer kropp och bättre dold alkohol kan det här bli en riktig höjdare.

tavla2En smaskig Saison Dupont Cuvée Dry Hopping 2014The Bishops Arms Järntorget senare så var man på plats i brygghundarnas nya palats. Såhär dagen före den officiella invigningen var det relativt lugnt och man kunde utan stress hänga på cementdisken och välja från de 18 kranarna. Ett stort glas BD Nottingham visade sig vara ett alldeles utmärkt förstaval. En välbalanserad California Common som gjorde sitt jobb. En snäll och klunkabel (ja, jag vet) stil som jag numera gärna återkommer till.

Gypsy Inc-samarbetet Pale Trail däremot smakade mest blod och plåt så jag gick raskt vidare till Brixton Porter. Med sina mjuka, vänliga och synnerligen brittiska toner sällar den sig till BrewDogs senare, lite mer lågmälda alster som Old World Russian Imperial Stout och Old World India Pale Ale. Öl som sänker volymen en aning och låter tradition ta mer plats än aggressivitet. Välkommet.

tartofdarknessTradition Up Yours hette inte nästa bärs, men det kunde den ha gjort. Istället hette den Tart of Darkness och var bryggd av, inte BrewDog, utan amerikanska The Bruery. Denna ”sour stout aged in oak barrels” närmade jag mig med skeptisk min. Stout och syrlighet är nämligen, enligt min erfarenhet, sällan någon lyckad kombination. Men tji fick jag. Något stoutigt var förvisso svårt att hitta, men vilken fin funkig och välavvägt syrlig upplevelse denna oude bruin-liknande skapelse bjöd på. Sura bakterier, vildjäst och vanilj i ljuv förening.

I lokalen trängdes vid det här laget alla möjliga bryggare, bloggare, bartenders och BrewDog-busar. Kornmalt & Humlekottar här, Rådanäs och O/O Brewing där och Surisar lite varstans. Jag började ångra att jag tog en 11-procentig lunch och visste att en heldagsutflykt med familjen stod på schemat nästa dag, så jag avslutade med ett par Cigar City-burkar och lunkade hemåt i kvällningen.

Torsdagen ägnades som sagt åt familjen. Jag fick nöja mig med en Spitfire 3,5 på stranden i Särö, men det kanske rentav var att föredra framför köerna till BrewDogs officiella öppning?

haketburkPå fredagen tog jag sonen med mig till West Pride. Medan han käkade regnbågskaka och lyssnade på queersagor släckte jag törsten med en Queerbliotek i Hakets stora tältklädda servering. En fruktig pale ale med markerad men inte överdriven beska, specialbryggd av Beerbliotek för detta evenemang. De som inte hade en rastlös sjuåring med sig kunde också gå lös på ett tämligen imponerande utbud av hantverksöl på burk. Ett Haket i Bältesspännarparken hade man kunnat stå ut med hela sommaren.

 

victor

 

Framåt kvällen var det dags för nästa premiär. Brewers Beer BarTredje Långgatan. Men eftersom jag redan rapporterat från smygpremiären veckan innan nöjer jag mig med att konstatera att surdegspizzorna fortfarande var lika goda. Minst. Och att stilen för kvällen hette brettad pale ale. Sad Robot hade kokat ihop just en sådan på bara 2,9 procent och Brekeriets Hundra var så ren och funkig att den nästan gav lite Orval-feeling. Att De Struise Pannepeut (inte Pannepot) fanns på fat var väl inget att direkt beklaga heller.

    

öllistaNog blev det en eller annan öl till, men premiär är premiär och snart tryckte det på rätt bra där bakom så jag kände att det var dags att lämna barplats åt andra törstiga. Efter en försiktig fråga till Electric Nurse om deras 15,5-procentiga Some Kind of Monster var resultatet av en sån där graviditetsnoja lämnade jag BBB-kalaset innan någon blev skadad.

Tuff ölvecka i Göteborg

sirenomnipolloDet vankas en tuff vecka för Göteborgs ölvänner.

 Imorgon, tisdag, blir det till att lufsa bort till The Rover på Andra Långgatan för Omnipollo/Siren High five the brewer awesome tap list event. Outtröttliga Omnipollo och brittiska Siren Craft Brew utlovar spännande bärs och unika fat. Där hänger vi från kl 20.00.

brewdogpremiär torsdag hälsar BrewDog Bar Göteborg oss välkomna till “the craft beer revolution”. En efterlängtad premiär, vilket syns inte minst på facebookeventets deltagarlista. I skrivande stund är det 489 anmälda deltagare. Lokalen tar 100 personer. Hmm… Pingviner har dock företräde.

brewersbeerbarFredagen bjuder på ännu en premiär. Nya Brewers Beer Bar på Tredje Långgatan utlovar läckra surdegspizzor, extra ölkranar och bryggartätt häng hela natten på sitt Big opening party.

 

Det är bara att bita ihop, tömma spargrisen och hitta på några lagom vita lögner för familjefridens skull. Det är ju för en god sak, trots allt. Vi ses i vimlet!

Bilder lånade från respektive events sida på facebook.

Love hops and live the dream

brewdogdiskIgår fick jag äran att tjuvkika bakom kulisserna på premiärstökande BrewDog Bar Göteborg. 22 maj förra året slogs portarna upp till BrewDog Bar i Stockholm och siktet har hela tiden varit inställt på att öppna i Göteborg före ettårsdagen. Nu har tyvärr byråkratins långsamma malande satt stopp för det och öppning sker istället så fort serveringstillståndet behagar dyka upp. Vilket borde vara nära förestående.

Utan att avslöja allt för mycket kan jag skvallra om en robust och lagom BrewDog-ruffig miljö, där såväl punkare som hipster kan svinga en bägare utan att känna sig malplacerad. Tänk tegel, trä och skotska gymnastikgolv. Jag upplever lokalen som större än jag minns den från Tien Hung-tiden, men det beror nog mer på smartare utnyttjande och möblering.

Bägare förresten, här handlar det mer om Teku-glas. Fast det blir knappast några problem att fylla dessa. 18-20 kranar craft beer, såväl skotsk nektar som gästbrygder, ser till att ingen går törstig därifrån. De lovar dessutom dyrt och heligt att aldrig någonsin servera en industriellt producerad makrolager, utan bara ”den bästa och mest intressanta ölen” de kan få tag i.

Nu håller vi bara tummarna att myndigheterna snabbt får desamma ur.

Adressen är Kungsgatan 10B. Häng på låset.

Copenhagen Beer Celebration 2014 (Red Session)

mikkellerostTre dagar i Köpenhamn kan knäcka den bäste. Vad kan de då inte göra med en sån som mig? Det är därför det tagit ett tag att leverera den här texten.

Jag ska ändå hålla mig kort. Och jag kan börja med två ord: surt och saison. Med den sammanfattningen har ni också min största invändning mot eventet. Visst, man kan prata om fler toaletter, dålig akustik, långa köer, attitydstinn fuck off-estetik eller Three Floyds öronbedövande dödsmetall. Någon klagade rentav på för mycket skägg. Men det som störde mig mest var likriktningen, enformigheten i ölutbudet.

kernelJag gillar surt. Surt är gott. Sour power, tart – så klart och allt sådant där. Visst, jag är med. Och nog sitter en kall saison fint i vårsolen. Men har verkligen inte 40+ av ”världens bästa” bryggerier bättre fantasi än så? Är man så låst i vad som är trendigt och hippt för stunden? Kumquat saison, hoppy farmhouse ale, oak aged saison, dry hopped saison, sour ale with fruits, golden sour ale, barrel aged sour red, sour brown, tart cherries, smoked saison, wild ale saison, golden brett ale with fresh wine, Berliner weisse rhubarb, Berliner weisse blackberry, wild red… and the list goes on. Toppa det med lite sur rysk kvass och ett taskigt Rodenbach Grand Cru-försök så kanske ni förstår vad jag menar.

bäverNu var jag bara på det tidiga lördagspasset, ”red session”, så det är alltså bara just detta jag talar om. Förhoppningsvis var likriktningen mindre under de andra passen. Jag har inte lusläst fatlistorna. Inte kan man väl heller beskylla arrangören Mikkeller för detta. Det är väl trender som styr, helt enkelt. Men hur tänker en bryggare som blir inbjuden till en så här het, nördig mässa egentligen? ”Nu måste jag ta med mig något riktigt extra. Jag vet, en torrhumlad saison proppad med sura körsbär och lagrad på rödvinsfat fyllda med chipotle. Hurra!”. Synd bara att alla andra tänkte likadant.

 

Men nu ska jag sluta gnälla. Jag hade faktiskt förbaskat kul ändå. Och nog hittade jag godsaker. Skam vore väl annars. I min surtrötta jakt efter något friskt eller maltigt hamnade jag hoppfullt hos Närke, som tyvärr inte gjorde mig lyckligare med sin alldeles för rökiga Bäver. Extra plus dock för att servera den med stil – ur en pissoar.

amburana Första utropstecknet blev istället brasilianska Way Beer och dess Amburana Lager som legat och gottat till sig med brasilianskt trä. Ren kärlek i doften och fin, mjuk träighet som smög sig fram i avslutet.

Fräsch var förstås också Jai Alai från Cigar City. Fruktig, frisk och piggt humlestinn. Jag glömmer ibland hur gott det kan vara med riktigt färska humlekanoner.

spontantriple Mässkungarna Mikkeller tog nog priset för årets vackraste öl. Spontantripleblueberry var inte bara en vampyrläskande blodröd och fetlila estetisk uppenbarelse utan också förmodligen det smaskigaste bidraget hittills i hela deras spontanserie. Och nu när vi ändå är inne på surt (jag sa ju det) måste Spontaneous Enough från tyska Freigeist Bierkultur nämnas. Trevlig belgisk kriekfeeling i doft och smak med alla smakattiraljer, i form av körsbär, marsipan och plastic padding, på plats.

brekeriet Ett bryggeri som definitivt — och glädjande nog — stack ut kvalitetsmässigt på surölsfronten var våra alldeles egna Brekeriet. Både Barrique Brune och Kombucha var syrligare och råare än vi är vana vid från de skånska brettanomyceskramarna. Den senare vann i min bok, med sina sympatiskt påträngande melodier av funk, jäst och citrus. Kul att ett ungt svenskt bryggeri kan kaxa upp sig bland alla internationella storheter.

hypnopompa

 

 

Stannar vi i Sverige så var ju Henok Fentie och Karl Grandin på plats med skötebarnet Omnipollo. Nu tillhör jag de som inte blev särskilt imponerad när de Molen-bryggda Hypnopompa, en imperial stout med marshmallows och vanilj, släpptes i höstas. Men nu, simsalabim, med en ny batch och en tid på bourbonfat, hade något hänt. Den hade blommat ut till en fullödig, sötsmaskig stout och kändes betydligt mer levande än den där flaskan jag drack förra året.

amagerAnnat på den mer maltiga sidan jag fastnade för var Amagers The Days of Barley and Roses (Niepoort Edition). Ett tioprocentigt barley wine som lagrats elva månader på portvinsfat och som balanserade elegant mellan karamell, russin, vanilj och snygg träighet.

Ett annat barley wine som imponerade var samarbetsbrygden Candela Rye från Green Flash och Cigar City. När den dessutom kombinerades med blåmögelosten i montern bredvid blev det svårt att gå därifrån.

blåmögel

 

BrewDog var väl inte det hetaste bryggeriet på mässan för oss bortskämda svenskar, men jag var ju tvungen att se om Bourbon Baby var så fin som jag minns den från Göteborg. Det var den. Och ännu bättre. En återhållen skotsk ale (5,8%) med sällsynt välavvägda fattoner, som visade att extremast inte alltid vinner. Jag ser gärna mer sådant från de rastlösa skottarna.

dwarf Annat kul var mjödet Dwarf Invasion från Michigans B. Nektar Meadery, en alkoholsnäll rackare med sällsynt frisk drickbarhet. Honungssöt naturligtvis — det är ju mjöd — men med bara 6% och lite körsbärssyra kunde man ta sällsynt stora klunkar.

Överraskande god var även den kryddade saisonen Sol over Gudhjem. Den hittade man hos de söta glamrockarna från brittiska bryggeriet Alpha State. Skönt ändå att inte all världens produktion av hantverksöl vilar i händerna på tatuerade hårdrockare.

Så vad var bäst då, på denna tredje upplaga av Copenhagen Beer Celebration? På vägen ner hade jag nog satsat mina slantar på nåt surt, trots allt. Men jag hittade aldrig något där som renderade mer än en nöjd nickning.

doughnutPokalen för Big Bang i gommen fick istället tilldelas Mikkeller-brorsan Jeppe Jarnit-Bjergsø (Evil Twin) och hans två varianter av Imperial Doughnut Break. Peanut Butter hade möjligen en diskret nötighet i eftersmaken och hallonen i Raspberry fick man leta efter. Men vad gör det när det bjuds upp till bakverksdans? Kaffe med chokladkaka i flytande form har väl ingen tackat nej till sedan syskonet Biscotti Break först såg dagens ljus? Peanut Butter med sin något torrare uppenbarelse lämnade dock över segern på mållinjen till den lite piggare, friskare Imperial Doughnut Break Raspberry. Tack för den, Evil Twin och grattis till segern!

kihoskh-cellar Nu blev det här visst lite längre än vad jag hade tänkt ändå, så jag ska bespara er mina minnen av äventyren utanför Spartahallen den här helgen. Även om de innehåller väsentligheter som barley wine på Barley Wine, toapappers-kris på hotellrummet, lagerrunda på Kihoskh, Rodenbach i pint på Fermentoren, Bruery-krossad glasdisk på Itzi Bitzi Pizza, Göteborgsnostalgi på Ølbutikken och nattliga dispyter med kända ölbloggareMikkeller Bar. Men det tar vi en annan gång.

barleywine hotellmikkellerskor pizza örstedt

Unleash the Yeast

Recension av kvällens jäster.

unleashJominsann, här har det provats öl på Beer & Beyond Headquarters. Och den här gången blev familjen involverad. Frugans noteringar är på begäran invävda i texterna och 7-årige sonen tyckte mest vi var crazy coconut som satt i köket och doftade på åtta glas.

Skotska busarna BrewDogs mixpack Unleash the Yeast är vad det handlar om. En serie om fyra öl, samtliga med en alkoholhalt på 6,3% och bryggda likvärdigt med Centennial- & Amarillohumle samt Pale Ale-, Cara- och Munichmalt. Fyra flaskor à 330 ml lanserade på Systembolagen 1 mars i år.

Skillnaden här ska ligga i jästen. 1) Pilsen Lager är bryggd med, antar jag, tjeckisk lagerjäst, American Ale, 2) med amerikansk jäst, 3) Bavarian Weizen, med tysk vetejäst och 4) Belgian Trappist med, ja just det, belgisk trappistjäst. Siffrorna markerar ölen framöver.

Så, let’s rock. Eller nåt.unleash2

I färgen är de svåra att skilja åt, men det kan lika gärna bero på dålig belysning och sen timma.

Doft: 1) viss sötma, men extremt anonym, knappt märkbar karaktär. 2) citrus, kattpiss, aprikos, frisk, fräsch. 3) klassisk vetedoft, sötma, skumbanan, lite citrus, 4) anonym, jästigare, skumbanan.

Smak: 1) karaktärslös, smörkola, knäckebröd, viss beska, diskret men ”säkert bra till mat”, 2) tydligare humle, gräs, citrus, friskare, fräschare, skumbanan, tydligare efterbeska. 3) sötare smak, godis, vingummi, smakar veteöl, lite citrus. 4) mer karaktär, hö, gräs, Orval, rundare i smaken, skumbanan igen. 

unleash3Mina strikt personliga – och musikaliska – notiser är att 1) känns rund och mjuk och lite karaktärslös. Något som liksom alla kan tycka om. Först tänkte jag på Håkan Hellström, men det är lite för mycket hata-eller-älska, så jag hamnar hos Staffan Hellstrands ”Lilla Fågel Blå”. Vem kan tycka illa om den liksom? 2) är lite väl hardcore och up front. Hård, men ändå med en ytlig karaktär. Låtsastuff som punkaren i en amerikansk collegefilm, om ni fattar? Det får bli ”Basket Case” med Green Day. 3) är lurigare. Den känns lite snobbig och franskt svåråtkomlig, men ändå med en fruktig inställsamhet, så efter att ha varit och snurrat hos Air och Saint Etienne landar jag ändå vid Teardrop av Massive Attack. 4) är den mest jordnära, osminkade av de fyra. Som en granne oförställd i mysbyxor och gummistövlar; det är lite friktion, men utan ovänskap och billiga försök att försöka ta poänger. Vi hamnar oundvikligen hos The Band. Men inte en av deras bästa låtar, så det får bli Don’t Do It. Bra nog.

Ordningen blev således (med 6-gradig betygsskala): Belgian Trappist (4): 4/6, Bavarian Weizen (3): 3/6, American Ale (2): 3/6 och Pilsen Lager (1): 2/6. Frugan bytte plats på Weizen och American, men i övrigt var vi överrens.

Summa summarum: belgisk jäst är kung. Eller?