Brew Britannia

brewbritanniaI brist på uppdateringar bjuder jag på en liten bokrecension. Texten var ursprungligen tänkt att publiceras på annat håll och är därför lite kort hållen. Håll tillgodo.

Brew Britannia: The Strange Rebirth of British Beer av Jessica Boak & Ray Bailey
Aurum Press 2014

Här har vi en såväl ambitiös som lyckad sammanfattning av ölbranschen i Storbritannien de senaste femtio åren. Från caskkramare till craftkrämare. Författarna, som till vardags bloggar på boakandbailey.com, har lyft på varje sten i den brittiska bryggmyllan. De har intervjuat nyckelpersoner och lusläst bryggeritidningar. Faktaunderlaget och detaljrikedomen är imponerande.

Lyckligtvis är den även underhållande. Inte minst tack vare branschens alla udda karaktärer; hippies, taxichaufförer, mytomaner och Monty Python-medlemmar. Vi får följa bildandet av CAMRA på nära håll, vi möter hantverksbryggaren som blev bananodlare och lär oss att kampen mellan stora och små knappast är något modernt fenomen.

Den viktigaste lärdomen boken ger är kanske att ingenting är svart och vitt. Att låsta positioner inte främjar god ölkultur. När CAMRA och dess viktiga kamp för real ale på sjuttiotalet i senare tiders craft/hantverksboom istället blir en konservativ bromskloss så har någonting gått fel. En tankeställare för dagens ölnördar och ölfrämjare.

Boken finns förstås hos Beer & Beyond.

Om hantverksölets outhärdliga nonsens

nonsenseDet finns ölböcker och så finns det ölböcker. Och så finns det, sedan några månader tillbaka, ”The Unbearable Nonsense of Craft Beer: A Rant in nine acts” av Max Bahnson & Alan McLeod.

Bakom författarnamnen hittar vi två välkända ölbloggare. Max Bahnson kanske är mer känd som Pivní Filosof, en synnerligen underhållande och orädd bloggare. Alan McLeod firar tioårsjubileum med flitiga A Good Beer Blog. Det är, till att börja med, två förnuftiga skribenter. Som dessutom begåvats med humor. Två egenskaper som inte alltid är tjenis, om man säger så.

Men vad är det som är så speciellt med den här boken då? Tja, vi har alla läst de där ölhistoriska översiktsverken som börjar i Mesopotamien och slutar med ”dagens ölrevolution” (det gjorde de redan på nittiotalet). ”Alla” har också bläddrat i dåligt översatta porrböcker med glansiga bilder på ölflaskor som i bästa fall gick att få tag på för 10-15 år sedan. Några har läst akademiskt petiga verk om särskilda länders ölhistoria. En och annan har grävt ner sig i luntor om speciella ölstilar eller enskilda bryggerier. Några har kanske hittat små kuriösa skrifter med ölvitsar och gamla citat på någon loppis. På senare år har förstås även craft beer-vågen börjat skildras i böcker allt mer. Inte sällan romantiserande och inte sällan skrivna av bryggarna själva. Så har vi ju de där böckerna om mat & öl och hembryggarböckerna och kroghistorik och…

Poängen är att de ofta följer en mall. Man vet vad man har att vänta sig. De är ofta nog så korrekta, men skrivna med sikte på en allmänhet man inte gärna vill stöta sig med, vilket gärna resulterar i ganska torra och tillrättalagda alster som håller sig till ämnet utan att sticka ut. Humor är en ganska sällsynt lyxkrydda. Liksom seriös kritik. Man vill nog inte stöta sig med ”branschen” heller.

Jag ska inte låta för gnällig. Jag försöker ju ändå sälja många av de där böckerna. Dessutom är naturligtvis flera av dem utmärkta. Jag hade inte varit den jag är idag utan Michael Jackson, Jan-Erik ”Janko” Svensson, Pete Brown, Randy Mosher, Martyn Cornell, Garrett Oliver, Tim Webb eller Harald Thunaeus. Till exempel. Men det är inte poängen här. Poängen är att The Unbearable Nonsense of Craft Beer är en ny typ av ölbok. En ölbok som skiljer sig radikalt från allt du tidigare läst i ämnet. Den är rapp, kritisk, stygg och rolig. Den analyserar och tramsar och blandar högt och lågt på ett uppfriskande sätt. Kanske är det så att den tar ölbloggosfären in mellan pärmarna?

nonsensebakDet är ingen vanlig faktabok alltså, utan snarare en imaginär resa genom tid och rum. En fiktiv dialog, mest mellan Max och Alan, med skönlitterära ambitioner. Och med saftiga tasksparkar riktade mot allt ifrån ”hjärntvättade ölnördar” till ”CAMRA-talibaner”. Med ölet ständigt skummande runt glappkäftarna hamnar de på något mystiskt sätt i olika tider och rum. Eller, krogar, pubar, tavernor, ölkällare och bryggpubar mest. De diskuterar öl och hälsa, baksmällor, samarbetsbrygder, klassperspektiv och åttiotalsminnen. De möter studenter, läkare, hipsters, PR-sliskon, bryggare, fjuniga craft beer-fantaster och en svärande Ron Pattinson. Mest av allt synar de craft beer-kulturen i sömmarna. Utan pardon. Det är förbaskat befriande att läsa.

Att boken har fått sin beskärda del av korrekturmissar i form av felstavningar, missade bokstäver etc, har man lätt överseende med när de liknar doften av en humlebomb med en morgonfjärt, citerar Thomas Hardy och sprutar ur sig citat som “barrel ageing is to beer what make-up is to a woman”. 

Känsliga craft beer-vänner måste dock varnas. Här trampas på en hel del ömma hantverkstår. ”Craft” är, enligt bokens karaktärer, inget annat än ett varumärke typ ”Craft R Us” och rentav ”the root of all evil”. Det hippa, coola, “äkta”, ”genuina” stör författarna. Att craft skulle vara bättre, finare än annan öl. ”Craft means nothing! It’s all so mindlessly pathetic” rasar författarna och kallar det “trade association PR wankerisms” och ”marketing fairy tales”.

Det är hårda ord, visst, men tänk lite på det. Den här ”gemenskapen” är ett sällsynt okritiskt kollektiv. Förment homogen. ”Mikrobryggerier” (ja, jag skriver det inom parentes) pumpar ut coola slogans, nöter in en ”vi-mot-dem”-attityd och vräker ut experimentella öl på marknaden. ”Gemenskapen” är såklart en del av marknadsföringen. Det är punk och skägg och tatueringar och fuck off och fräcka kepsar och fatlagrat hit och dit. ”Vanligt folk”. Små mot stora. David mot Goliat. Revolution. Craft beer-fantasterna sväljer allt med hull och hår och delar gladeligen varumärken och slogans vidare på alla upptänkliga sociala media.

What pisses me off sometimes is that ‘nobler-than-thou’ attitude and discourse of many a rock star brewer, and the way people like you [de tilltalar en kidnappad ölnörd] believe that without even a hint of critical thought

Ölnörden invänder: “det är ju craft, independent, mikro. Det är ju hantverksöl och det är gjort med passion” (ännu ett av författarnas hatord). Gud nåde den som säger något negativt om det. Men var går gränserna då? Är verkligen någonting bättre per automatik bara för att det är litet? Vad är passion? Och vad är litet? Sierra Nevada? Stone? Brooklyn? Åbro? Perspektiven blir allt mer luddiga. Stort eller litet, mikro eller makro: ”the yeast don’t care”.

waspNi känner till begreppet Beer Wars? Efter filmen med samma namn från 2009 (även folket bakom filmen börjar ifrågasätta vissa fenomen i mikrobranschen, läs t ex detta). Att det är ett krig mellan de ”rättrådiga små” och de ”hänsynslösa stora”. Visst, så har det varit och så är det också. Men de små växer sig samtidigt större och starkare och paret Bahnson/McLeod vill visa att drivkrafterna inte alltid skiljer sig åt så mycket som man kanske skulle önska. Är mikrobryggerier alltid goda? “If rumors can be given credit, it seems that some big craft brewers are starting to squeeze smaller ones out of the market in ways that aren’t too dissimilar to what you’d expect from the likes of Molson-Coors”. Bryggjättarna har inte monopol på vinstintresse, om nu någon trodde det.

The more we see through their bollocks and call them out for over pricing, over complicating and over branding, the more seriously they will have to take us and treat us with respect”.

En annan sak som författarna stör sig på är snobbismen hos många ölnördar: “they didn’t drink their beers as much as they wore them, like some sort of ID badge for a private club”. De hänger som kuttersmycken på hippa craft beer-barer under outtalade lagar som “quantity over quality, pose over substance”. Där sippar de från provsmakningsglas (”How can anyone possibly evaluate drinkability when all they’ve had is a shot!”), flippar nervöst med mobilerna för ölbilder och snabba omdömen på rejtingsajter och är “more concerned about what they are going to have next, instead of enjoying what they are drinking now”. Att vara först med det senaste är viktigt. Ett tillräckligt ”rätt” och hajpat öl är ute på Facebook, Instagram och Twitter innan den ens har avsmakats.

Max och Alan blir kallade ölgurus och deras reaktion blir nästan något av en programförklaring: ”not so much gurus as observers”. Och det är ju precis det de är. Observatörer. De kan verka dömande, men det är ju bara en verklighet de skildrar. Deras verklighet förvisso, men också en verklighet som kan vara svår att se om man befinner sig mitt i den. Tänk efter. Vänd blicken inåt. Var lite självkritisk och, inte minst, våga ha en kritisk hållning även till sådant som kallas craft, mikro, hantverk. Det är mycket bullshit i branschen, för att använda bokens språkbruk. Så klart. Allt är inte svart och vitt. Vi får inte fördumma oss själva eller låta oss bli utnyttjade ”in the name of craft”.

Men återigen, vad är då craft? Författarna pekar till exempel på “that nonsense that only unfiltered beer can be considered ‘craft’”, eller en “almost retarded romanticization of pre-industrial beermaking”. Föreställningen att just hantverket och “passionen” skulle göra ölet bättre. Bahnson/McLeod vänder rentav provocerande på konkarongen och menar att ju mer som är maskinellt och datorstyrt desto större chans att resultatet blir ett bra öl. Att maskinerna faktiskt gör det bättre. “I’d go as far as to say that handcrafted is the opposite of added value” (…) “the real human touch is in the recipe, nowhere else”.

Men är det bara gnäll och elände då? Nej, de ser allt positiva trender också. Till exempel det här med att saison och så kallad ”session beer” blir allt populärare. Öl med lägre alkoholhalt som man faktiskt dricker och inte bara testar. De påminner oss om att “drinking beer is supposed to be fun”. Att allt inte behöver tas så förbannat allvarligt. De vill ersätta lite skitnödighet med humor och understryker att smak faktiskt är något individuellt, även om rejtingsajternas topplistor får oss att tro någonting annat. Det finns inga sanningar. Så enkelt är det. Vad de efterfrågar är ju bara lite sunt förnuft och ett mer kritiskt förhållningssätt.

addicted-to-craft-beerJag säger inte att jag håller med om allt de skriver. Är inte ens säker på att de själva gör det. Boken har en satirisk ton. Och ett stort lass humor. Men jag fick mig flera nyttiga tankeställare under läsningen. Jag mötte också mycket av mina egna funderingar och reflektioner, min egen kritik. Jag kände igen mig själv. Lite kan det också ha med generationsfrågan att göra. Faktiskt. Liksom författarna ligger jag en bit över genomsnittsåldern för ”craft beer-revolutionens” målgrupp. Jag börjar inse mer och mer att det faktiskt gör skillnad. Det handlar bland annat om lite olika perspektiv, olika erfarenheter och olika grader av hävdelsebehov.

Att de kan vara så träffsäkra, hårda och kategoriska beror naturligtvis på att det är sig själva de skriver om. Också. De har ju varit där. De är själva ölnördar i allra högsta grad. Den medvetenheten, den kunskapen och självinsikten skjuter in distans och frisk luft i krevadernas mellanrum.

Vissa kommer säkert se den här boken som en attack mot något heligt, men jag tror tvärtom att de gör craft/hantverks/mikro/vad-ni-nu-vill-kalla-den-kulturen en stor tjänst genom att sparka lite rumpa och röra upp lite känslor. En kultur (om det nu är en kultur) som inte tål att synas i sömmarna, som inte står pall för kritik börjar snarare likna något totalitärt än en gemenskap. Den blir ryggradslös och i förlängningen uteslutande och i värsta fall obehaglig. Det var väl ändå inte dit ”revolutionen” syftade?

Jag avslutar med dessa kloka ord av herrar Bahnson & McLeod:

the best value in beer is often found in the quietest places”.