Blådårarnas battle

chimayflaskorDet låter mer dramatiskt än det är. Det är bara så lätt att leka med den där mytomspunna färgen. Bluesens färg, that mood indigo, blå, blå vindar och vatten eller varför inte Breaking Bads “blue stuff“.

Nu är det dock inte mer spännande än att Systembolaget, via distributören Tomp, den 19 september släppte 6 240 flaskor Chimay blå som var lagrade sedan 2006. Upphetsande nog för en ölnörd förvisso, så det är klart man hängde på låset.

Klostret Abdij van Notre-Dame de Scourmont i Chimay (i provinsen Hainaut, Vallonien, sydvästra Belgien) är det näst största av idag tio certifierade trappistbryggerier. Klostret grundades 1850 och bryggningen kom igång i större skala tolv år senare. Chimay var det första kommersiella klosterbryggeriet och också det första som använde begreppet Trappistöl.

chimayflaskorochglasChimay Blå (Bleue) är ursprungligen ett julöl som bryggdes första gången 1948. Det är en överjäst strong ale på nio procent som är omåttligt hajpad i ölvärlden (100/100 på ratebeer). Det är också allmänt erkänt som ett bra lagringsöl.

Min egen erfarenhet av lagrade varianter sträcker sig, vad jag minns, till en uppenbart misshandlad flaska från 1992 som bara smakade ättika och en rund och god 2003:a som höll stilen förbaskat bra. När 2006:an nu släpptes bestämde jag mig för att jämföra den med årets flaska.

chimay2006I upphällningen ser 2006:an lite trött ut. Några små desperat kämpande bubblor runt kanten av glaset, men i övrigt platt och stilla. Den har en vag vintage doft av drivved, russin, socker och dammigt lager. Smaken är ganska blasé, om än god. Jag hittar trä, bark, karamell, aningens torkad frukt och hintar av madeirisering. Men mest är det en torr och lite trist träighet och jag känner nog att ölet är, om inte på väg att dö, så åtminstone nere i en svacka. Jag minns 2003:an som mer levande.

chimay2014Årets färskvara ger ett stabilt lager beige skum, som stannar förvånansvärt länge. Även den har en rätt diskret doft; blöt hund och socker. I munnen frustar däremot en kraftfull, sprakande kolsyra. Det här lever, indeed. Farinsocker och frukt i smaken. Det är ett spralligt och mångbottnat öl, med jäst och malt i ungdomlig yra. Jag ger gärna det här ölet ett par år för att leka av sig, men kvällens vinnare är det likafullt. Gammal är äldst, men inte nödvändigtvis bäst.

Chimay blå 2006 – Chimay blå 2014: 0-1.

Belgian Beer & Food

omslagNi som känner mig, eller har följt mig via bloggen eller facebook vet att jag är en stor vän av belgisk öl. Det är liksom svårt att undvika när intresset för vår kära maltdryck med åren tilltar. Det är ett land som ingen ölvän kommer undan. En ölkultur man måste förhålla sig till.

Det är inte alltid lätt. Jag hade själv problem med belgisk öl länge. Eller rättare: den belgiska jästen. Tyckte den smakade mögel och fattade inte alls grejen. Men jag envisades. Jag provade belgare efter belgare och rätt vad det var — och för att använda en kunglig metafor — så sa det bara klick!

belgiskjästOm den äldre generationen ölnördar (läs: Svenska Ölfrämjandet) har lärt sig öl av kanske framförallt England, så har den yngre (läs: Untappd) lärt sig av USA. Och öl + USA betyder idag, som bekant, humle. Citrus, tropiska frukter och en uppkäftig beska som räcker långfinger åt vår gamla ”Stor stark”. Att förföras av en amerikanskt humlestinn IPA är faktiskt inte så svårt. Det är högljudda och extrema smaker som egentligen inte ger våra smaklökar några större utmaningar. Det målas med ganska bred pensel.

 

Med de belgiska brygderna kan det vara knepigare. De är oftast mer sammansatta, komplexa och kräver kanhända mer av sin uttolkare. Det är lite mer finlir och balans helt enkelt. Det är klart jag generaliserar här, men jag tror ändå det är något av en resa vi gör som ölfantaster. Och även om den resan vanligtvis börjar vid ljus internationell lager så tror jag bestämt att hållplatserna Belgien och Balans ligger längre bort än såväl IBU som ABV.

Nåväl. Idag får jag nog erkänna mig som fullfjädrad belgofantast (om än långt ifrån en belgofil som Skrubbe) och som sådan har jag ett tag varit nyfiken på tidskriften Belgian Beer & Food. Via vänlige chefredaktören Paul Walsh fick jag recensionsex av två nummer av magasinet (nr 2 & 3) och jag tänkte sammanfatta mina intryck lite här nedan.

vanderBelgian Beer & Food produceras i Bryssel och har än så länge utkommit med tre stycken 66-sidiga nummer. De glättade färgomslagen är porrigare än innehållen som, trots ett rikt bildmaterial, fokuserar på texterna. I varje nummer presenteras ett flertal bryggerier. Vi får möta bland andra Struise, Alvinne, Huyghe, Dubuisson, Van Eecke, De Ranke, Chimay, St Feuillien, Affligem och De Brabandere, men också lite okändare bryggerier som östflanderns Roman.

I serien ”Flemish Kitchen Rebels” besöks krogar som Grand Cabaret i Nieuwpoort och vi får träffa kockar och kulinariska konstnärer som Julie Baekelandt, Koen Verjans och självaste ”The Godfather of Beer Cuisine”, Stefaan Couttenye, på Brasserie ’t Hommelhof, Watou. Självklart finns även artiklar om mat-, ost- och ölkombinationer.

ostBelgienkännaren och författaren Joe Stange (Good Beer Guide Belgium mm) gör bland annat en saison-resa genom landet och lyfter dessutom den heta potatisen om kontraktsbryggande i artikeln ”When is a brewery not a brewery (and does it matter?)”. Intressanta ämnen dyker upp i intervjuer också. Bryggeriet Dubuissons Marc Lemay är, med tanke på min inledande text, förstås lockande att citera; ”The belgians don’t go for extreme beers (…) the most important thing is that you get pleasure from drinking the beer”. Eller Anthony Martin, som skapade sin Martin’s IPA för att visa hur en stilen “egentligen” ska vara; “The US craft beer movement has reinvented it as something completely different (…) Belgian beers are much more balanced than American beers”.

Vi svenskar går inte lottlösa heller. I en artikel om provningseventet Quintessence och samarbetet mellan belgiska Cantillon och amerikanska Allagash och Russian River talar Cantillons Jean Van Roy varmt om bland annat svenska Brekeriet; “I trust in what they are doing (…) They are friends of the brewery and they are friends of mine”. Hyllningsord från den mannen måste värma vilket bryggarhjärta som helst, oavsett nationalitet?

watouJag har förstås bara skummat på ytan här. Man hittar även besök på ölbutiker, reportage om humleodling i Poperinge och kloka ord från Marco Passarella, marknadschef på Sint Bernardus; ”There’s a beer for everybody, and you know the best part? When you find your favourite beer it’s not like a real marriage — you can still go out and look for something better”.

Jag tycker det ska bli spännande att följa magasinets vidare utveckling och jag tänkte passa på att höra om fler vill hoppa på tåget? Jag funderar nämligen på att ta in den till försäljning. Vet inte än vad priset exakt landar på, det beror på frakt etc, men räkna med någonstans runt 100-120 kr/nummer. Lämna gärna en kommentar här om ni är intresserade (och specificera gärna vilka nummer ni vill ha) eller skicka ett mail till info@beerandbeyond.se så hör jag av mig.

Cheers!

3 små magiska rum

blask3smårumAlla behöver vi hämta andan emellanåt. Slippa undan stress, vardag och aggressiv marknadsföring. Om så bara för en stund. Hajper, hipsters och hysteri kan stå en upp i halsen och befinner man sig dessutom vid Avenyn kan paniken snabbt komma krypande. Men räddningen är närmare än du tror.

Vik av på Kristinelundsgatan så är du ett knappt stenkast från akut terapi. Terapeuten heter Reza och han har drivit sin krog 3 små rum på gatans nummer 4 sedan 1997. Eller, krog och krog. Så fort du tar trappstegen ner i Rezas källare kliver du in i en annan, mer behaglig, verklighet. Där nere råder lugn. Stilla jazz och dov belysning. Väggar dämpade med persiska mattor. Pulsen lägger sig. Gälla skyltar gör tydligt klart att här serveras minsann inga makrobryggda industrilagers. Inget blask. Dessa skyltar är egentligen också det enda högljudda, det enda med lite vassa kanter på 3 små rum. Allt annat andas vila och kontemplation.

Och så öl då.

galaxyburst Längs väggen står flaskor prydligt radade bakom glasdörrar. Flaskor med hantverksöl från Norge, Tyskland, Sverige, USA, Danmark, England och framförallt Belgien. Trappistöl, gueuze, kriek, tripel, saison, stout. Somliga försedda med en lapp: ”ej till salu”. Dessa, ofta lagrade rariteter, blir man förstås alltid lite extra sugen på. I onödan.

När jag var där igår gick jag dock stoiskt förbi glasskåpen. Jag ville bara ta en paus. Spanade istället kisande över kranarna. Hornbeer Caribbean Rum Stout, Chimay Triple, Liefmans Cuvée Brut, De Struise/Mikkeller Elliot Brew, Närke Svarte Kungen, Ballast Point Sculpin IPA, Oud Beersel Framboise… Valet blev enkelt när jag lite osäkert pekade på skotska Alechemys Galaxy Burst IPA och Reza lugnt nickande säger ”den är god”.  

Så där satt jag, ensam i den lilla baren, med en välbalanserad och karamellmaltig golden ale som inte kunde ha varit mer rätt för mig just då och där. En IPA som vägrade skrika; med modest beska, bekväma mango- och grapetoner och en snäll alkoholhalt på 5,3 procent. Jag kände hur andningen blev djupare. Något inte ens de nyss anlända italienska ölnördarnas smattrande ordkaskader kunde ta ifrån mig.

IMG_5552Det fick bli en till. Frestelsen att ”ticka” nya sorter hade inget att sätta emot när jag såg Tripel Karmeliet på fat. Alltid en vinnare. En söt och komplex klassiker från Brouwerij Bosteels, bryggd på vete, havre och korn och sägs vara baserad på ett recept från 1679. Vanilj, banan, citrus, socker och russin i en oefterhärmligt belgisk och kramgod kombination. Det italienska tjattret tynade bort allt mer.

Men allt har ett slut. Verkligheten tränger sig alltid till slut obarmhärtigt på. Vad var det nu? ”Kaffe, bröd, mjölk, grädde, äpplen…”.

Märkligt nog hade jag fått nya krafter när jag klev upp i solljuset igen. Batterierna var laddade. Eller kanske: Reza hade laddat batterierna åt mig? Vem vet? Det är något magiskt med 3 små rum. Särskilt om man behöver hämta andan en stund.

“Blaskbilden” lånad från 3 små rums facebooksida.