Blinda Belgare med Beer & Beyond på Brewers Beer Bar

blindabelgareEn Blind ölprovning med Bara Belgiska Brygder

Tid: Onsdag 10/9 kl 18.00
Plats: Brewers Beer Bar, Tredje Långgatan 8
Pris: 400:-/person
Max antal: 20 personer
Biljetter köps i baren 


Belgium is to beer what Cuba is to cigars and France is to wine” skriver Garrett Oliver i The Oxford Companion to Beer. I The World Atlas of Beer klämmer författarna Tim Webb och Stephen Beaumont i och kallar det lilla landet “the mother ship of craft brewing”. Michael Jackson (nej, inte han) konstaterar att ”in Belgium a Beer Hunter can never rest on his bar-stool”.
 

Vi skulle kunna rabbla citat tills korna kommer hem, men alla med minsta intresse för maltdrycker vet säkert redan att Belgien har en exceptionellt rik och mångsidig ölflora.
Kanske har du förälskat sig i den torra beskan hos trappistölet Orval? Eller är det den fruktiga sötman hos Rochefort 10 som tilltalar? Går du bananas av den strama syrligheten hos en gueuze eller vill du bara bälga i dig kall, torr och kryddig saison? Kanske du redan är fullfjädrad belgofil med klippkort hos Cantillon?

Med stöd av Johan från Beer & Beyond utmanar vi våra smaklökar och betar blint av ca 8 olika belgiska brygder. Vad är det för stil egentligen? Hur starkt? Är det spontanjäst eller inte? Vad berättar färgen och doften? Är den lagrad eller färsk? Är det en dubbel, tripel eller quadrupel? Har du druckit den förut? 

Blindprovning är svårare — och roligare — än man kan tro.
Ölnestorn Jan-Erik ”Janko” Svenssons ord i Stora Ölboken är värda att upprepa: ”Alla tror vi oss (…) känna igen vissa öl på smaken. Blindprovning är det bästa sättet att komma ur den villfarelsen.”.

Efter provningen kan man smaska fantastiska surdegspizzor, dricka hantverksöl och handla böcker om öl och bryggerier. Belgiska Brygder och Bra Böcker med Beer & Beyond på Brewers Beer Bar. Briljant. B there.

Välkomna!

Facebookevent.

brewersbeerbar.se
beerandbeyond.se | kunskap & törst

Om hantverksölets outhärdliga nonsens

nonsenseDet finns ölböcker och så finns det ölböcker. Och så finns det, sedan några månader tillbaka, ”The Unbearable Nonsense of Craft Beer: A Rant in nine acts” av Max Bahnson & Alan McLeod.

Bakom författarnamnen hittar vi två välkända ölbloggare. Max Bahnson kanske är mer känd som Pivní Filosof, en synnerligen underhållande och orädd bloggare. Alan McLeod firar tioårsjubileum med flitiga A Good Beer Blog. Det är, till att börja med, två förnuftiga skribenter. Som dessutom begåvats med humor. Två egenskaper som inte alltid är tjenis, om man säger så.

Men vad är det som är så speciellt med den här boken då? Tja, vi har alla läst de där ölhistoriska översiktsverken som börjar i Mesopotamien och slutar med ”dagens ölrevolution” (det gjorde de redan på nittiotalet). ”Alla” har också bläddrat i dåligt översatta porrböcker med glansiga bilder på ölflaskor som i bästa fall gick att få tag på för 10-15 år sedan. Några har läst akademiskt petiga verk om särskilda länders ölhistoria. En och annan har grävt ner sig i luntor om speciella ölstilar eller enskilda bryggerier. Några har kanske hittat små kuriösa skrifter med ölvitsar och gamla citat på någon loppis. På senare år har förstås även craft beer-vågen börjat skildras i böcker allt mer. Inte sällan romantiserande och inte sällan skrivna av bryggarna själva. Så har vi ju de där böckerna om mat & öl och hembryggarböckerna och kroghistorik och…

Poängen är att de ofta följer en mall. Man vet vad man har att vänta sig. De är ofta nog så korrekta, men skrivna med sikte på en allmänhet man inte gärna vill stöta sig med, vilket gärna resulterar i ganska torra och tillrättalagda alster som håller sig till ämnet utan att sticka ut. Humor är en ganska sällsynt lyxkrydda. Liksom seriös kritik. Man vill nog inte stöta sig med ”branschen” heller.

Jag ska inte låta för gnällig. Jag försöker ju ändå sälja många av de där böckerna. Dessutom är naturligtvis flera av dem utmärkta. Jag hade inte varit den jag är idag utan Michael Jackson, Jan-Erik ”Janko” Svensson, Pete Brown, Randy Mosher, Martyn Cornell, Garrett Oliver, Tim Webb eller Harald Thunaeus. Till exempel. Men det är inte poängen här. Poängen är att The Unbearable Nonsense of Craft Beer är en ny typ av ölbok. En ölbok som skiljer sig radikalt från allt du tidigare läst i ämnet. Den är rapp, kritisk, stygg och rolig. Den analyserar och tramsar och blandar högt och lågt på ett uppfriskande sätt. Kanske är det så att den tar ölbloggosfären in mellan pärmarna?

nonsensebakDet är ingen vanlig faktabok alltså, utan snarare en imaginär resa genom tid och rum. En fiktiv dialog, mest mellan Max och Alan, med skönlitterära ambitioner. Och med saftiga tasksparkar riktade mot allt ifrån ”hjärntvättade ölnördar” till ”CAMRA-talibaner”. Med ölet ständigt skummande runt glappkäftarna hamnar de på något mystiskt sätt i olika tider och rum. Eller, krogar, pubar, tavernor, ölkällare och bryggpubar mest. De diskuterar öl och hälsa, baksmällor, samarbetsbrygder, klassperspektiv och åttiotalsminnen. De möter studenter, läkare, hipsters, PR-sliskon, bryggare, fjuniga craft beer-fantaster och en svärande Ron Pattinson. Mest av allt synar de craft beer-kulturen i sömmarna. Utan pardon. Det är förbaskat befriande att läsa.

Att boken har fått sin beskärda del av korrekturmissar i form av felstavningar, missade bokstäver etc, har man lätt överseende med när de liknar doften av en humlebomb med en morgonfjärt, citerar Thomas Hardy och sprutar ur sig citat som “barrel ageing is to beer what make-up is to a woman”. 

Känsliga craft beer-vänner måste dock varnas. Här trampas på en hel del ömma hantverkstår. ”Craft” är, enligt bokens karaktärer, inget annat än ett varumärke typ ”Craft R Us” och rentav ”the root of all evil”. Det hippa, coola, “äkta”, ”genuina” stör författarna. Att craft skulle vara bättre, finare än annan öl. ”Craft means nothing! It’s all so mindlessly pathetic” rasar författarna och kallar det “trade association PR wankerisms” och ”marketing fairy tales”.

Det är hårda ord, visst, men tänk lite på det. Den här ”gemenskapen” är ett sällsynt okritiskt kollektiv. Förment homogen. ”Mikrobryggerier” (ja, jag skriver det inom parentes) pumpar ut coola slogans, nöter in en ”vi-mot-dem”-attityd och vräker ut experimentella öl på marknaden. ”Gemenskapen” är såklart en del av marknadsföringen. Det är punk och skägg och tatueringar och fuck off och fräcka kepsar och fatlagrat hit och dit. ”Vanligt folk”. Små mot stora. David mot Goliat. Revolution. Craft beer-fantasterna sväljer allt med hull och hår och delar gladeligen varumärken och slogans vidare på alla upptänkliga sociala media.

What pisses me off sometimes is that ‘nobler-than-thou’ attitude and discourse of many a rock star brewer, and the way people like you [de tilltalar en kidnappad ölnörd] believe that without even a hint of critical thought

Ölnörden invänder: “det är ju craft, independent, mikro. Det är ju hantverksöl och det är gjort med passion” (ännu ett av författarnas hatord). Gud nåde den som säger något negativt om det. Men var går gränserna då? Är verkligen någonting bättre per automatik bara för att det är litet? Vad är passion? Och vad är litet? Sierra Nevada? Stone? Brooklyn? Åbro? Perspektiven blir allt mer luddiga. Stort eller litet, mikro eller makro: ”the yeast don’t care”.

waspNi känner till begreppet Beer Wars? Efter filmen med samma namn från 2009 (även folket bakom filmen börjar ifrågasätta vissa fenomen i mikrobranschen, läs t ex detta). Att det är ett krig mellan de ”rättrådiga små” och de ”hänsynslösa stora”. Visst, så har det varit och så är det också. Men de små växer sig samtidigt större och starkare och paret Bahnson/McLeod vill visa att drivkrafterna inte alltid skiljer sig åt så mycket som man kanske skulle önska. Är mikrobryggerier alltid goda? “If rumors can be given credit, it seems that some big craft brewers are starting to squeeze smaller ones out of the market in ways that aren’t too dissimilar to what you’d expect from the likes of Molson-Coors”. Bryggjättarna har inte monopol på vinstintresse, om nu någon trodde det.

The more we see through their bollocks and call them out for over pricing, over complicating and over branding, the more seriously they will have to take us and treat us with respect”.

En annan sak som författarna stör sig på är snobbismen hos många ölnördar: “they didn’t drink their beers as much as they wore them, like some sort of ID badge for a private club”. De hänger som kuttersmycken på hippa craft beer-barer under outtalade lagar som “quantity over quality, pose over substance”. Där sippar de från provsmakningsglas (”How can anyone possibly evaluate drinkability when all they’ve had is a shot!”), flippar nervöst med mobilerna för ölbilder och snabba omdömen på rejtingsajter och är “more concerned about what they are going to have next, instead of enjoying what they are drinking now”. Att vara först med det senaste är viktigt. Ett tillräckligt ”rätt” och hajpat öl är ute på Facebook, Instagram och Twitter innan den ens har avsmakats.

Max och Alan blir kallade ölgurus och deras reaktion blir nästan något av en programförklaring: ”not so much gurus as observers”. Och det är ju precis det de är. Observatörer. De kan verka dömande, men det är ju bara en verklighet de skildrar. Deras verklighet förvisso, men också en verklighet som kan vara svår att se om man befinner sig mitt i den. Tänk efter. Vänd blicken inåt. Var lite självkritisk och, inte minst, våga ha en kritisk hållning även till sådant som kallas craft, mikro, hantverk. Det är mycket bullshit i branschen, för att använda bokens språkbruk. Så klart. Allt är inte svart och vitt. Vi får inte fördumma oss själva eller låta oss bli utnyttjade ”in the name of craft”.

Men återigen, vad är då craft? Författarna pekar till exempel på “that nonsense that only unfiltered beer can be considered ‘craft’”, eller en “almost retarded romanticization of pre-industrial beermaking”. Föreställningen att just hantverket och “passionen” skulle göra ölet bättre. Bahnson/McLeod vänder rentav provocerande på konkarongen och menar att ju mer som är maskinellt och datorstyrt desto större chans att resultatet blir ett bra öl. Att maskinerna faktiskt gör det bättre. “I’d go as far as to say that handcrafted is the opposite of added value” (…) “the real human touch is in the recipe, nowhere else”.

Men är det bara gnäll och elände då? Nej, de ser allt positiva trender också. Till exempel det här med att saison och så kallad ”session beer” blir allt populärare. Öl med lägre alkoholhalt som man faktiskt dricker och inte bara testar. De påminner oss om att “drinking beer is supposed to be fun”. Att allt inte behöver tas så förbannat allvarligt. De vill ersätta lite skitnödighet med humor och understryker att smak faktiskt är något individuellt, även om rejtingsajternas topplistor får oss att tro någonting annat. Det finns inga sanningar. Så enkelt är det. Vad de efterfrågar är ju bara lite sunt förnuft och ett mer kritiskt förhållningssätt.

addicted-to-craft-beerJag säger inte att jag håller med om allt de skriver. Är inte ens säker på att de själva gör det. Boken har en satirisk ton. Och ett stort lass humor. Men jag fick mig flera nyttiga tankeställare under läsningen. Jag mötte också mycket av mina egna funderingar och reflektioner, min egen kritik. Jag kände igen mig själv. Lite kan det också ha med generationsfrågan att göra. Faktiskt. Liksom författarna ligger jag en bit över genomsnittsåldern för ”craft beer-revolutionens” målgrupp. Jag börjar inse mer och mer att det faktiskt gör skillnad. Det handlar bland annat om lite olika perspektiv, olika erfarenheter och olika grader av hävdelsebehov.

Att de kan vara så träffsäkra, hårda och kategoriska beror naturligtvis på att det är sig själva de skriver om. Också. De har ju varit där. De är själva ölnördar i allra högsta grad. Den medvetenheten, den kunskapen och självinsikten skjuter in distans och frisk luft i krevadernas mellanrum.

Vissa kommer säkert se den här boken som en attack mot något heligt, men jag tror tvärtom att de gör craft/hantverks/mikro/vad-ni-nu-vill-kalla-den-kulturen en stor tjänst genom att sparka lite rumpa och röra upp lite känslor. En kultur (om det nu är en kultur) som inte tål att synas i sömmarna, som inte står pall för kritik börjar snarare likna något totalitärt än en gemenskap. Den blir ryggradslös och i förlängningen uteslutande och i värsta fall obehaglig. Det var väl ändå inte dit ”revolutionen” syftade?

Jag avslutar med dessa kloka ord av herrar Bahnson & McLeod:

the best value in beer is often found in the quietest places”.

“Why lager rules the world”: en titt på tidskriften Hot Rum Cow

omslagNyligen gjorde jag ett litet nedslag bland ölmagasin. Den var inte komplett på något sätt, men en av de tidskrifter jag lämnade utanför var skotskproducerade Hot Rum Cow. Nog har jag sneglat på den mer än en gång, inte minst för att den är förbannat snygg, men med undertiteln ”Adventures in the world of drinking” har den bjudit på lite väl mycket destillerade drycker för att rättfärdiga ett pris på 115 kronor. För mig alltså.

Inte för att jag tackar nej till en rund karibisk årgångsrom eller en aromrik single malt whisky, men man måste ändå inse sina begränsningar. Mitt ölintresse tar tid och pengar i anspråk så det räcker. Därför blev jag glatt överraskad när jag såg att nya numret bar ”temat” öl: ”Über Beer. Why lager rules the world”. Snålheten var plötsligt som bortblåst och 115 kronor senare hade jag slagit mig ner i skuggan på Gyllene Prags uteservering med en pint Gambrinus (som märkligt nog bara är god just på Gyllene Prag, aldrig annars; ett fenomen värt en egen text), en panerad ost och Hot Rum Cow nummer 5.

twinstarsNu handlar inte heller det här numret bara om öl. Istället inleds det med en ganska tramsig intervju med porrstjärnan Ron Jeremy, som lånat sitt namn åt ett rommärke. Här finns också artiklar om bland annat vodka, Gammel Dansk, sake, sherrylagrad whisky och aperitif. En hisnande resa in i Amazonas djungler för att uppleva en shamansk spritrit får vi också. Och inte minst har de den goda smaken att, i en artikel om mjölkdrinkar, ta avstamp i Dr Feelgoods pubrock-klassiker Milk and Alcohol. ”Dr Feelgood knew it. When you mix milk and alcohol, you roll the dice”.

 

lager Men nu var det öl det skulle handla om. Och i synnerhet lager. Chefredaktör Liz Longden ger sig i en intressant text på jakt efter lagerns och speciellt lagerjästens rötter. Hon hittar den i Chiles ”alper” i Patagonien. Jomenvisst, läs själva. Hon visar också att den traditionella tyska/tjeckiska uppfinningen lager/pilsner inte är fri från en avsevärd påverkan från de brittiska öarna. Med mera. Allt lekfullt dramatiserat av serietidningsaktiga teckningar/strippar av Elliot Kruszynski.

 

 

jästmystikSamma skribent gör i ”Lager, an apology” ett försök att upprätta den numera så föraktade ölstilens heder. Med hjälp av ölhistoriker som Tim Webb och Ron Pattinson (felaktigt kallad Pattison) slår hon hål på myter om den ”ljusa lagern”, cask alens traditionsbundna överlägsenhet och vad som egentligen är ”craft” eller inte. Pattinson skräder inte med orden i frågan: ”I’ve been around lots of ’craft’ breweries and the things are completely automated.” (…) “So if you ask me which beer do I think is actually hand-crafted, I’d say [it’s] the lagers”.

rågipanVidare får vi förslag på matlagning med öl, en intressant intervju med Petra Wetzel, Glasgowbryggeriet WEST’s grundare, en närmare titt på åtta ölflaskors design och historien om hur tidningens egna råg-IPA kom till (på Stewart Brewing, för den som undrar). En hederlig fight mellan brittisk och amerikansk öl ska vi inte glömma heller. I ringhörnorna hittar vi Pete Brown (petebrown.blogspot.co.uk) och Matt Simpson (thebeerexpert.com) och tillsammans blindprovar de tio öl (fem från respektive land) i kategorierna: lager, stout, IPA, veteöl och ”wildcard”. Vem som vinner? Det säger väl inte jag.

loggaSammanfattningsvis: ett matnyttigt, snyggt och underhållande nummer för alla ölintresserade. Övervägande bra kvalitet på textmaterial och en genomtänkt design. Skön blandning av högt och lågt. Och så gott den luktar sedan. Bara doften är värd några kronor.

Dessutom. Att avsluta med extraktet “Time, gentlemen, please” ur James Joyce Ulysses är ju hur snyggt som helst. “A draught of the black stuff from a crystal cup“. Mer sådant.

Keep ’em coming, Scots!

…then we take Berlin

Den ölintresserade har säkert inte missat nyheten om att välrenommerade San Diego-bryggeriet Stone Brewing Co etablerar sig i Berlin. Stone, som är USA:s tionde största ”craft brewery”, beräknar att inte bara bryggeri utan även restaurang och butik ska stå klara senast i början av 2016.

Som en del av projektets finansiering har Stone startat en fundraising-kampanj där man som kund kan bidra ekonomiskt och, så att säga, betala för sin öl i ”förskott”. Bryggeriet har alltid haft en kaxig attityd med slogans som ”You’re not worthy” och ”Fizzy yellow beer is for wussies”. Även i Berlinsatsningen sticker Stonebossen Greg Koch, craft beer-världens Jesus, ut skägget och påstår att de ska skapa något som ”européer aldrig förut har sett”. Det är något religiöst över det hela. Och väldigt amerikanskt. Se själva videon från Stones YouTube-kanal nedan.

Missförstå mig nu rätt. Stone är ett fantastiskt bryggeri; jag har haft många fina stunder tillsammans med t ex deras Russian Imperial Stout och låter man bara bryggeriets barley wine Old Guardian mogna till sig ett tag så bjuder den på en välkommet sötsmaskig upplevelse. Att de satsar på etablering i Europa är inte heller så konstigt. Det är här det händer nu.

Men ändå. Jag kan inte komma ifrån känslan av att här lurar lite hederlig (?) klassisk amerikansk imperialism. En ”vi-ska-visa-dem”-mentalitet som går hand i hand med USA:s gamla självpåtagna världssamvete. Inte uttalat, inte medvetet — Greg Koch har säkert ett hantverkshjärta av guld — det här hävdelsebehovet kommer snarare med modersmjölken, som ett resultat av USA:s lillebrorskomplex. Att som amerikan komma ”over here” och visa oss européer hur man brygger öl blir ju i ett historiskt perspektiv inte bara urbota fånigt utan rentav provocerande.

Visst, jag överreagerar och övertolkar säkert, och Koch säger själv i filmen att de inte tänker starta någon revolution utan bara ”delta i kampen”. Jag är inget pucko heller och fattar att det handlar om marknadsföring och ekonomi också (och där börjar Jesusliknelsen halta så smått). Jag inser att för att kunna hävda sig i en aggressiv kapitalistisk värld måste även allt som kallas hantverk, oberoende, craft, mikro etc använda sig av en aggressiv marknadsföring. Jag förstår det. Men jag gillar det inte. Och jag blir allt mer allergisk mot tonen. Mot attityden. Mot ”de vassa armbågarnas folk”.

Det sägs ju att tomma tunnor skramlar mest. Nog ligger det något i det. Själv beundrar jag en mer eftertänksam hållning. Drömmer om en värld där inte den som skriker högst vinner. Naivt och romantiskt? Kanske det. Den egensinnige aforistikern från Stehag, Vilhelm Ekelund, hade ett favoritordspråk ursprungligen myntat av Aischylos: ”Esse non videri”. Det betyder ungefär ”Vara men inte synas”. Stanna upp vid det en stund.

The Dude abides.

Och för all del, välkomna till Europa, Stone Brewing Co.

Folköl, fenoler och flip-flops, eller: “Tänk på pocenten, Helge!”

Follow-Me-Bring-BeerFörra lördagen skulle familjen åka och bada. Man brukar göra det på sommaren, sägs det. Det är inte precis min favoritsysselsättning. Kallt och blött och en massa skrikande ungar. Brukar hålla mig på det torra. Ta med en bok eller tidskrift, ett par pilsner och trycka ner truckerkepsen djupt.

 

Sanden är förstås irriterande den också. Hittar in i varenda skrymsle av kläder och kroppsdelar och har man en glass, frukt eller bulle med sig så kan man ge sig fan på att den hamnar där. I sanden. Så jag brukar föreslå parkering på någon gräsplätt istället. Helst i skuggan.

Fast då har vi ju insekterna. Myrorna, skalbaggarna, myggorna. Det blir inte många rader läst när man måste scanna av filten med jämna mellanrum och borsta bort de där små asen. Har alltid ansett att alla djur mindre än råttor är äckliga. Jag menar, ska man ha någon chans att kunna hålla koll på dem så måste man ju för det första se dem. Insekter är värst. De kan ju krypa in var som helst.

ica_supermarket_akeredNåväl, vi skulle åka och bada och jag följde med. Man är ju inte dum. Föreslog Näset. Populär badplats i västra Göteborg. Råkade också veta att för att komma till Näset måste man åka förbi Åkered. Och i Åkered ligger ICA Supermarket Åkered. Vi svängde in där och jag erbjöd mig att gå in och handla fika. Ett par krämbullar, ett par festisar och… öh… 22 öl.

icakvittoJag handlade folköl och lättöl (!) för 539 kronor och 70 öre. Folkisar, fegisar, punköl, follar, pissöl, folkpiss, nödraketer, bebispilsner, mormorsdricka… 22 stycken.

Kanske undrar någon nu: ”har den där Beer & Beyond-gubben tappat craft beer-koncepten fullständigt?”. ”Har han inte alla flaskor på lagret?”. ”Har han gått helt bortom hantverksramarna och blivit mikrobryggd i hela hjärnan?”.

Nejdå. Ta det lugnt. Jag ska förklara.

 

butikshylla

Nu är det så att ICA Supermarket Åkered har en sällsynt engagerad butikschef som brinner lite extra för mikrobryggd hantverksöl. Eller så har han bara fattat att det går att tjäna pengar på det. I vilket fall som helst så finns mitt i den lilla butiken (ja, det är ingen stor ”supermarket” det här) en imponerande hylla med runt 30 sorters hantverksöl från cirka 20 olika mikrobryggerier. Inte bara svenska heller. Här finns öl bryggd i Danmark, Belgien och Holland också. Och notera att detta alltså är utöver det vanliga makrosortimentet, som naturligtvis också finns där (och som också är sällsynt stort för en liten livsmedelsbutik).

Som ölintresserad får man ju bara inte missa detta. En livsmedelsbutik med större ölsortiment än vissa Systembolagsbutiker. Vilken grej. Åk ut till Åkered och handla vetja. Visa butikschefen att han är på helt rätt väg. Får de tillräckligt mycket uppmärksamhet kan det fungera som inspirationskälla och språngbräda för andra livsmedelsbutiker. För visst vill du kunna lägga lite Brekeriet, Emelisse och Mikkeller bredvid tandkrämen och makaronerna i varukorgen? En falukorv och en Amager, tack!

Ja, där stod jag då med två överfulla ICA-kassar med lågalkoholöl. Vad göra? Dricka såklart, och recensera. Två flaskor fick jag med mig till stranden och resten har jag omsorgsfullt betat av här hemma på Beer & Beyond Headquarters. Det har varit ganska omtumlande resa; ömsom vin, ömsom vatten, om man säger så. Och många toalettbesök. Jag tänkte därför försöka dela med mig lite av mina upplevelser. Några korta omdömen om varje öl, som ren konsumentvägledning. En recension ska ju vara objektiv och jag har alltid rätt, eller hur var det nu?

Jag är ingen större vän av betyg, men här ska jag igenom så många öl att jag använder mig ändå av min gamla sexgradiga skala för att särskilja dem. 1 är direkt motbjudande och 6 fulländad. Typ.

näsetFörst ut var butikens ”egna” Näsets Bryggöl, bryggd för Åkered Supermarket av Grebbestad Bryggeri. En ljus lager på 3,5%. Den dracks, förstås, ute vid Näsets badplats (men på behörigt avstånd från vattnet). Till dess försvar ska sägas att den inte var tillräckligt kall och jag drack den direkt ur flaskan. Två kardinalfel för en ölkännare. Men ändå. Den funkade inte alls för mig. Smakade som vilken trist DMS-makro som helst. Nog kan Grebbestad bättre än så här. Felsatsning av Åkered om ni frågar mig. 2/6.

 

 

rådanäsFlaska nummer två på stranden har samma förbehåll (för varm och halsad), men valdes med omsorg då den ”vanliga” 5,3:an är en personlig favorit (4-5/6). Rådanäs California Common brukar vara stilren, frisk, milt karamellig, lagom maltig och föredömligt lättdrucken. Denna alkoholsvagare variant (3,5%) är det dock nåt knas med. Tror jag. Det skummar över rejält ur flaskhalsen och munkänslan är genomgående tjock och störigt skummig. Det går att hitta lite välkomna toner av kola, karamell och viss beska, men också lite väl mycket smör. Jag saknar det klara och krispiga. Kan det vara något med jäsningen? Jag landar på en svag 3/6.

enskedebitterVäl hemma firar jag flykten från naturens fasor med en hederlig brittisk-stajl lättöl på milda 2,25%. Mitt första möte med Gamla Enskede Bryggeri visar sig vara något av en lyckoträff. Fågelkärrs Bitter sitter som en maltig, nötig smäck med smak av karamell, en tydlig men välbalanserad beska och stiligt torrt avslut. Överraskande smakfull och med tanke på procenten undrar jag hur de har trollat fram den kroppen. 4/6.

 

 

 

enskedeporterMed samma bryggeris lättporter (även den 2,25%) tar dock vänskapen slut. Mina noteringar om Stora Gungans Porter: Mörkt brun, nästan svart, med snabbt försvinnande beige skum. Maltig, nötig doft med drag av fimp och rostade toner. I smaken kaffe, rök, aska. Letar choklad och karamell men hittar mer avslaget kaffe och askfat. En anings choklad, möjligtvis, om man anstränger sig. Tunn, vattnig kropp. Torr munkänsla och eftersmak med viss beska. Det bidde bara 2/6. Jag hoppas de kan övertyga mig igen med någon annan brygd.

 

emelisseNederländernas Brouwerij Emelisse bjöd på en 2,5:a med massivt, gräddigt smutsvitt skum som reste sig som en stolt skulptur ur glaset. Skum kryddig/fruktig doft med drag av gräs och höskulle. Ännu mer gräs i smaken; citrongräs, grape och en rätt så rejäl beska. Ett utmärkt lågalkoholalternativ för de riktiga humlevännerna (som nog höjer betyget ett snäpp till också). Stabil 3/6.

 

 

 

londonFrån Slottskällans Bryggeri kom en 3,5-variant av London Pale Ale. En knäckig, nötig rackare med visst bett i kindbeskan. Med låg kolsyra och vänligt brittisk stil tyckte jag nästan den var bättre än dess starkare syskon. Om jag minns rätt (fast det var längesedan). Det blir 4/6 det och några sådana har jag gärna i kylen här hemma. Att den dessutom är ekologisk är förstås också ett plus i kanten.

 

 

 

amager

Danska Amagers Summer Fusion skulle tydligen vara en “amerikansk-engelsk tysk over-undergæret pilsner-ale”. Vad nu det är? Ett slags muterad California Common på 3,5 procent kanske? Hur som helst var den förbaskat god. Frisk och knäckig, med hyfsad kropp och mjukt gräsig beska. Dålig YPK (yrsel per krona) förstås, fast med några sådana under västen vid sommarens kubbmatcher kanske man lättare undviker att slå ner den där förbannade kungen för tidigt… Fin sommaröl och en solklar 4/6.

 

 

jönköpingFrån Jönköpings Bryggeri kommer APA-folkisen Osch Devon! En gyllengul 3,5:a med tjockt vitt skum. I doften finns gräs och… saisonjäst? Smaken är vattnig och citrusbesk och betyget 3/6 känns nästan snällt såhär i efterhand.

 

 

 

 

 

fängelsetSå får jag då äntligen prova något från Västerviks Bryggeri Fängelset. Tjust Ale heter den och det ska vara en bitter på 3,5%. Spännande. Inte. För här är det plast, rök, klorin och fula estrar för hela slanten. Fullkomligt odrickbar och den åker ner i vasken med omedelbar verkan. Hugaligen. Hur kan ett bryggeri släppa ifrån sig sådan här smörja? 1/6 (egentligen 0).

 

 

 

strömsholmsgusherOch inte blev det roligare nu. Strömsholms Herman Hedning People’s Beer (2,2%) var en gusher av rang. Fullproppad med inget annat än felsmaker. Bränt gummi, askfat och fenoler. Vasken igen och 1/6. Jag har dessutom nyligen även druckit bryggeriets folköl Post-Kari och Köpingshus Swarth. Bägge med infektioner och mer skräp i vasken. Jag har mailat bryggeriet om detta (i skrivande stund för sex dagar sedan) men ännu inget svar…

 

 

lundax2Lundabryggeriets Redig Skånsk Lättöl lättade upp mig lite. En diskret doft, men med mer kräm i smaken. Brödig och citrussmakande med tydlig beska i eftersmaken var det en fin törstsläckande 2-procentare. Den vinner månne inga Nobelpris men gör allt sitt jobb i värmen. Och det räcker gott för en lättöl. 3/6 blir betyget.

Deras Lundafolk (3,5%) sänker förväntningarna igen. Här finns lite fruktighet och humle, men också störande metalliska, fenoliska toner som får mig att misstänka någon form av infektion. 2/6.

 

moraVi rör oss till Dalarna och 3,5:an Guld-Pilsner från Mora Bryggeri. En — förstås — gyllenfärgad ljus lager med vitt skum och doft av smörkola, spannmål och humle. Munkänslan är lite oljig. Smaken är ganska rejält smörig med toner av nöt, hö och wellpapp. Diskreta citrusaningar kommer också fram, men framförallt är det en rätt så ful, obalanserad beska som tar över och faktiskt gör pilsnern svår att få ner. 2/6.

 

 

byareHalländska Byaregårdens Brygghus kallar sin fegis Tre & en halva. Alkoholhalten behöver jag väl inte skriva ut? Det är en mörkt gyllengul pale ale med söt, brödig doft och tydlig, men obalanserad beska i smaken. Vattnig och lättglömd landar den på en ganska vinglig 3/6.

 

 

 

 

lillebryggVi tar oss över till Danmark och Det Lille Bryggeri. American Beauty heter deras session-IPA på 3,4%. Jag känner genast svavel i doften och hittar röksmaker som får mig att tänka på oönskade fenoler. Har tidigare hittat otrevliga fenoliska plåster- och röktoner i bryggeriets Black Elixir 200 och Abbey Ale och funderar ett ögonblick på om det bara är inbillning och fördomar från min sida. Delar dessutom flaskan med en kamrat som inte hittar några felsmaker. Men ett par klunkar senare är jag bombsäker. American Beuty är en bedagad skönhet. 2/6.

 

pangx3I Åkeredsbutiken hittade jag inte mindre än tre folköl (2,8%) från Hökarängens PangPang Brewery. Favoriten blev APA:n Coco Jambo, som med lätt kropp och snäll beska ändå piggar upp med sin sommarfriska uppenbarelse. Krispig, pigg och med tropiska fläktar sticker den ut i trion och landar på en stark 3/6. Nästan fyra.

 

En svag 3/6 får Hops’n’Weissen Playa del Drevviken. Inte svag för den friska saisondoften (trots att det inte är någon saison) eller den lätta, rena eller friska känslan. Inte heller för de små raska kolsyrebubblorna som rastlöst flyr mot ytan. Det som drar ner betyget är istället avsaknaden av vetekänsla. Var är de fruktiga jästtonerna? Hittar inte mycket humlebeska heller och resultatet blir istället mer en sommarlätt barnbubbeldricka mer än ett öl.

pangpelekaneOch nu till bottennappet i PangPang-trion. Pelekane, som ska vara en flädersaison, hittar jag inte många försonande drag i. Möjligtvis den lite fruktiga/bäriga doften. Den har en störig, oren syrlighet, irriterande stickig kolsyra och, ännu värre, smaker av metall och blod som sipprar fram. Ingen höjdare således. 2/6.

 

 

 

brekerietBrekeriets Ligero är mörkare än väntat. Grumligt, dassigt brunt ser det mer ut som svagt bryggkaffe än öl. Beige skum som snabbt försvinner. Det är ett lättöl (2,2%) bryggt med bröderna Eks älskade Brettanomyces. Nötig, köttig doft med hintar av jäst, bär, karamell och stall. Påminner lite om en sur brun. I smaken finns viss syrlighet och tydliga drag av tobak och läder. Citron och hö. Den är vattnig, men träig; lite som torr jord i käften. Munkänslan är också torr och lite tjurighet sätter sig i kinderna. Beska i eftersmaken. Hade hoppats på en mer välbalanserad brygd och gärna lite mer bondgård. Svag trea. 3/6.

 

sundancerTillbaka till Danmark igen. Sundancer från To Øl. Vackert mörkt apelsinjuicegul vätska med tjockt vitt skum som lämnar feta såpaaktiga skumrester på glaset. Massiv humlefrisk doft av citrus och aprikos. En lätt maltsötma finns där, men det är en kraftfull citrusbeska med toner av passionsfrukt, aprikos och grape som styr skutan. Jag hittar en anings kryddighet och en nanobanan flämtar förbi en sekund. Gräs och te? Eftersmaken är besk, bitter med viss brödighet. Den har helt klart sina fördelar, men också en tråkig vattnighet och framförallt en oproportionerlig beska som drar ner betyget till 3/6.

 

mikkellerVi stannar kvar på andra sidan sundet och ser vad Mikkeller har hittat på. Sally Monroe är bryggd på belgiska De Proef, håller en alkoholhalt om 2,8 procent och presenteras som en american pale ale. Doften är diskret fruktig/parfymig. I smaken har vi citrus, mango, ananas (?) och gräs, men också vissa fenoliska gummitoner liksom något svårdefinierbart kemiskt. Lätt i kroppen utan att vara blaskig och ett avslut med kindbeska. Det håller inte riktigt och jag är lite besviken på den stora fantombryggaren. Det blir faktiskt bara 2/6.

 

folkaredHalländska Folkared 15 vitsar sig vidare i tillvaron med folk(a)ölet Ewe Brew. Bryggeriet har tidigare tilltalat mig med sina sansade brygder i brittisk stil (till favoriterna hör Wild Boar Mild Ale och Bullseye Best Bitter). Jag har även druckit denna folkis innan och noterade då kort ”maltig med markerad lång efterbeska” och gav den betyget 4/6. Jag är inte lika imponerad denna gång. I doften hittar jag frisk citron. Smaken däremot är obalanserat besk med tydliga drag åt det parfymiga. Citrustoner även där, men beskan är inte behaglig och jag saknar det maltiga, nötiga, söta. Jag tvingas omvärdera den här och sänka betyget till 3/6.

Jaha. Det var det det. 22 stycken 2- till 3,5-procentiga öl på drygt en vecka. Pust. Om ni har orkat läsa så här långt så får jag gratulera. Då har ni nog ändå ett intresse för öl som sträcker sig bortom YPK. Eller hajper och snobbism, för den delen. För nog är det så att i ölnördarnas värld är det — med undantag av lambik — höga procenthalter som genererar toppbetyg och listplaceringar. Något som för övrigt diskuteras i den här intressanta artikeln. Men det är inte så svårt att förstå ändå. Högre alkoholhalt betyder mer malt och malt ger sötma, kropp och karaktär. Så det är lätt att hamna där. Och ni ser ju själva här ovan: inget öl har fått högre betyg än 4/6. Inte är det jag som kastar första stenen.

Men nu får ni ursäkta mig. Jag måste på toa. Och sedan behöver jag faktiskt något starkt.

Ölmagasin – ett aktuellt axplock

magasinTidskrifter om öl har vi inte varit allt för bortskämda med här i Svedala. Men på senare tid har det börjat ploppa upp mer och mer i tidskriftshyllan. Låt oss ta en titt på några av de mer lättillgängliga (de flesta finns i välsorterade Pressbyråbutiker). Jag gör inga som helst anspråk på att detta ska vara någon heltäckande lista. Tipsa gärna om ni har förslag på öltidskrifter som jag missat.

  allaboutbeerEn av de mer spridda utländska öltidskrifterna idag är All About Beer (99:-). USA:s flitiga, ledande öltidskrift som nu hunnit bli över 35 år. Senaste numret (maj 2014) uppmärksammar bland annat kaffeöl, ölöppnare och trenden med bryggpubar. Det mesta är förstås riktat till en amerikansk marknad, så de flesta öl lär vi aldrig få se här i Skandinavien. Men det är gott om underhållande läsning ändå. Inte minst Beer Talk, där två recensenter får bedöma samma öl. I detta nummer bland andra namnkunniga ölpersonligheter som Stephen Beaumont, Charlie Papazian, Roger Protz och Garrett Oliver. Ett välkommet tillskott är Randy Moshers spalt The Taster, där författaren av den utmärkta Tasting Beer fortsätter bokens ämne och guidar oss genom de snåriga och mystiska ämnena smak och arom. Vidare får vi ett besök i Amsterdam, en historisk tillbakablick på Brown Ale och en personlig och charmig krönika av Gary Rosen, som konstaterar att Öl är tjockare än vatten. Det här är en tidskrift som alltid är värd att plocka upp.

craftbeerRelativt ny i öltidskriftfloran är brittiska Craft Beer (179:-), vars andra nummer landade i Pressbyrån för ett tag sedan. Det första man reagerar på är förstås priset. När en tidskrift börjar kosta som en bok är det nog fler än jag som börjar tveka (i Storbritannien kostar den £9.99). Efter ett inledande kapitel om bryggprocessen upptas lejonparten av innehållet av en lista över världens hundra bästa bryggerier. Listan i sig är väl inte så mycket att säga om, smak är subjektivt, men fakta och uppdateringar haltar lite emellanåt. Som att Mikkeller bara skulle ha tre barer till exempel. Bryggerierna presenteras kortfattat med två-tre kommenterade exempel på representativa öl. Sverige representeras av Nils Oscars God Lager och Imperial Stout. Interfolierat finns kortare intervjuer och texter om bland annat glas och felsmaker. Layoutmässigt tycker jag den är lite stolpig, med orimligt stora, porriga bilder på öl och när man på ett uppslag delar upp bryggerier i storleksordningen micro, small, medium, large och mega så kunde man väl i rimlighetens namn begära lite exemplifierande siffror också. För 179:- tycker jag inte denna är prisvärd.

beerbrewingÄnnu nyare är Craft Beer & Brewing Magazine (159:-). Temat för första numret (spring 2014) är The New India Pale Ale och innehåller recensioner, stilguide, en text om humleodling och en bunt IPA-recept. I övrigt hittar man bland annat en pubguide till Oregon, en artikel om ekfatslagring (även specifikt för hembryggare), möten med bryggare (Brian ”Stillwater” Strumke, Cory ”Perennial” King, Mikkel ”Mikkeller” Borg Bjergsø), tips för lyckad lagring och lite mat- & ölkombinationer. Layoutmässigt ligger den nära All About Beer men saknar densammas tyngd och avslappnade hållning. Så späckad med reklam som den är så borde priset ha kunnat pressas mer också, men det inhemska priset $9.99 är såklart mer rimligt. Ett plus i kanten dock för Ansis Purins finurliga serieteckningar. Min favorit ser ni här bredvid.esb

I Pressbyrån finns förstås också Brew Your Own (95:-), men eftersom jag själv inte är hembryggare har jag inte brytt mig om den. Jag ser gärna en recension från någon mera insatt i ämnet.

Man kan också läsa om öl i Allt om whisky och vinmagasinet Livets Goda. I den senare vill jag speciellt rekommendera Michel Jamais ofta tänkvärda texter.

hops

Annars är ju c/o HOPS (99:- på Pressbyrån) Sveriges just nu enda kommersiella tidskrift som uteslutande ägnar sig åt öl (och mat). Eftersom jag skriver för den tidskriften så ska jag lämna analyserna åt sidan. Senaste numret (#4, vår 2014) tar oss till Dublin, diskuterar förpackningens betydelse (burk v/s flaska), funderar kring det där med doft och smak och har en ölskola som denna gång fokuserar på jäst. Sommarnumret ska nå prenumeranterna veckan efter Midsommar. Pressbyrån får den något senare.

 

 

maltesenMaltesens sommarnummer ska också komma i slutet av juni, men för att få den måste man vara medlem i Svenska Ölfrämjandet (något jag diskuterade alldeles nyligen). Tidningen är inne på sin 28:e årgång och årets första nummer hade tema Tyskland (25 sidor), men även bland annat en intervju med S:t Eriks Jessica Heidrich, ett möte med Adelsö Bryggeri och de sedvanliga rapporterna från lokalavdelningarna. Nästa nummer kommer titta närmare på det här med öl och religion och besöka Finland.

BeerAdvocate Magazine har just nu en kampanj där man får 12 nummer för $9.99, så den tänkte jag haka på. Men. Frakten till Sverige visade sig gå på $29.99 och då känns det plötsligt inte så billigt längre. Är den värd 40 kobåjsarpengar?

Mest nyfiken är jag nog på Belgian Beer & Food som utkommit med två nummer hittills. Någon som har läst?

Blind Faith – Blind ölprovning

blindfaithbbbTid: Onsdag 25/6 kl 17.00.

Plats: Brewers Beer Bar, Tredje Långgatan 8, Göteborg

En blick på etiketten säger mer än tio års ölprovning, sägs det. Stämmer det? Ölnestorn Jan-Erik ”Janko” Svensson skriver i Stora Ölboken: ”Alla tror vi oss (…) känna igen vissa öl på smaken. Blindprovning är det bästa sättet att komma ur den villfarelsen.”. 
Därför ska vi göra just det. 

Under ledning av Johan från Beer & Beyond försöker vi klura ut stil, land och alkoholhalt på 8 olika öl. Är det IPA eller APA? Svenskt, tyskt, brittiskt eller belgiskt? Vad berättar färgen och doften? Är det en skotsk strong ale eller en maltig amerikansk DIPA? Har du druckit den förut?
Blindprovning är svårare — och roligare — än man kan tro.

Efter provningen finns möjlighet att gå lös på Brewers Beer Bars fantastiska surdegspizzor och hantverksöl samt att länsa Beer & Beyonds digra bokbord med böcker om öl och bryggerier. En helkväll i ölets tecken.

Provningen går av stapeln onsdagen den 25 juni klockan 17.00. 20 platser finnes och först till kvarn gäller. Biljetter förköpes på Brewers Beer Bar. 400 kronor per person.

Vid frågor, maila Victor på victor@allinbrewing.com.

Facebookevent här.

brewersbeerbar.se
beerandbeyond.se | kunskap & törst

Istället för Malmö

Jo, jag hade jubeerditch planerat en Malmötripp denna helg. Såg fram emot de obligatoriska besöken på Malmö Brygghus, Nya Tröls, Hamnmästaren och Söder om Småland. Äta Sveriges godaste falafel på Möllevången och kanske kolla in vad The Bishops Arms Gustav har på cask för tillfället. Framförallt var planen att gå på premiären av Malmös senaste tillskott av hantverkskrogar: Beer Ditch. Ett litet hak på Nobelvägen som fokuserar på kvalitetsöl och drivs av paret Johanna och Torsten Ekne. Premiären lockade med buffé, lotteri, överraskningar och livemusik av Alabama Moonshine Co.

Av detta blev nu intet. Tågstrejken satte stopp för det. Så kan det gå. Ett par korta rapporter från Beer Ditch kan ni istället läsa här eller här. Jag slickar såren och laddar för en Malmöresa inom en inte allt för avlägsen framtid. Måste ju också ha lite koll på vad mina hembryggande vänner Serial Brewers håller på med egentligen.

 roverfascistsNåväl, jag fick gilla läget här hemma istället. Kryssa mellan Håkanfantaster i alla färger och former. Dricka kaffestout från CAPBrewDog Bar, käka ost på Gyllene Prag och smågnabbas med JohanThe Rover över en ljuvlig Dark Horse Plead the 5th. Jag fick gömma mig för regnet över en SpitfireThe Old Beefeater Inn, konstatera att City Pub var stängt (har det någonsin hänt förut?) och sortera böckerna i webbshopens nya lagerhylla med hjälp av Earl King och Fuller’s London Porter. Jag kunde också, på Haket, konstatera att Libanonbryggeriet 961 Beer borde undvika att göra witbier och red ales i framtiden. En tämligen ordinär Smashbomb Atomic IPA från Flying Monkeys hanns också med på Jerntorgets Brygghus.

bokhyllaNär jag ändå var i City Pub-kvarter passade jag på att kika in i det som för inte allt för länge sedan var den trevliga och seriösa ölkrogen Picasso. Den är nu ombyggd, har nya ägare, heter Beerista och en snabb koll på kranar (Spendrups) och flaskor (där det mest spännande stavades Poppels och Ocean) fick mig mest att känna att här har vi ännu en krog utan genuint ölintresse som försöker rida på vågen. Beerista? Tjena. Men jag kan trösta er med att gänget bakom Picasso snart öppnar upp i nya lokaler i en annan central del av stan. Innanför murarna, som det heter. Räkna med ett bra ölsortiment.

Men helgen är ju inte slut. Det är bara söndag. Vart ska ölradarn styra mig idag? Mariaplan eller Stampen? Järntorget, Kronhusgatan eller Linné? Vi har ju så mycket att välja på här. Vad är väl en öl i Malmö?

Ölets Alice Timander

bronieDet har varit en svettig vecka för oss ölstörda göteborgare. Premiärer och event har avlöst varandra och till råga på allt var det helgdagar inklämda så det krävdes lite pyssel och knåp för att få barn, jobb och öl att samsas under någorlunda harmoniska former. Det blev således inte mycket skrivet. Jag gör det enkelt för mig och kör en resumé idag istället.

Veckan inleddes med att Siren Craft Brew och Omnipollo på tisdagen ockuperade The Rover, men det har jag ju redan skrivit lite om så det kan vi lämna därhän.

basis

Onsdagen var vigd åt smyginvigning av BrewDog Bar Göteborg. Men först smet jag in för en lunch på Ölstugan Tullen Andra Lång. En krog jag sällan besöker nuförtiden. En sur Eskilstuna Mosaik IPA fick möta vasken (kran? fat? batch?) och istället beställde jag in en troget maltig Jämtlands Pilgrim och en panerad ost. Nu vet alla som känner mig att jag inte bara är gammal Pragresenär och ostfantast utan också lagd åt det konservativa hållet kulinariskt. Tullens panerade ost med rostade rotfrukter istället för potatis och coleslaw istället för tartarsås blev alltså något av en utmaning för en gammal tjurskalle. Men ned gick den allt, mätt blev jag och efterrätten väckte mig snabbt ur mitt traditionalistiska muttrande. Slottskällans Basis var ett överraskande bra försök till en kraftfull havrestout. En 11-procentare med fina rostade toner, kaffesmak och mjuk havrekänsla. Med lite mer kropp och bättre dold alkohol kan det här bli en riktig höjdare.

tavla2En smaskig Saison Dupont Cuvée Dry Hopping 2014The Bishops Arms Järntorget senare så var man på plats i brygghundarnas nya palats. Såhär dagen före den officiella invigningen var det relativt lugnt och man kunde utan stress hänga på cementdisken och välja från de 18 kranarna. Ett stort glas BD Nottingham visade sig vara ett alldeles utmärkt förstaval. En välbalanserad California Common som gjorde sitt jobb. En snäll och klunkabel (ja, jag vet) stil som jag numera gärna återkommer till.

Gypsy Inc-samarbetet Pale Trail däremot smakade mest blod och plåt så jag gick raskt vidare till Brixton Porter. Med sina mjuka, vänliga och synnerligen brittiska toner sällar den sig till BrewDogs senare, lite mer lågmälda alster som Old World Russian Imperial Stout och Old World India Pale Ale. Öl som sänker volymen en aning och låter tradition ta mer plats än aggressivitet. Välkommet.

tartofdarknessTradition Up Yours hette inte nästa bärs, men det kunde den ha gjort. Istället hette den Tart of Darkness och var bryggd av, inte BrewDog, utan amerikanska The Bruery. Denna ”sour stout aged in oak barrels” närmade jag mig med skeptisk min. Stout och syrlighet är nämligen, enligt min erfarenhet, sällan någon lyckad kombination. Men tji fick jag. Något stoutigt var förvisso svårt att hitta, men vilken fin funkig och välavvägt syrlig upplevelse denna oude bruin-liknande skapelse bjöd på. Sura bakterier, vildjäst och vanilj i ljuv förening.

I lokalen trängdes vid det här laget alla möjliga bryggare, bloggare, bartenders och BrewDog-busar. Kornmalt & Humlekottar här, Rådanäs och O/O Brewing där och Surisar lite varstans. Jag började ångra att jag tog en 11-procentig lunch och visste att en heldagsutflykt med familjen stod på schemat nästa dag, så jag avslutade med ett par Cigar City-burkar och lunkade hemåt i kvällningen.

Torsdagen ägnades som sagt åt familjen. Jag fick nöja mig med en Spitfire 3,5 på stranden i Särö, men det kanske rentav var att föredra framför köerna till BrewDogs officiella öppning?

haketburkPå fredagen tog jag sonen med mig till West Pride. Medan han käkade regnbågskaka och lyssnade på queersagor släckte jag törsten med en Queerbliotek i Hakets stora tältklädda servering. En fruktig pale ale med markerad men inte överdriven beska, specialbryggd av Beerbliotek för detta evenemang. De som inte hade en rastlös sjuåring med sig kunde också gå lös på ett tämligen imponerande utbud av hantverksöl på burk. Ett Haket i Bältesspännarparken hade man kunnat stå ut med hela sommaren.

 

victor

 

Framåt kvällen var det dags för nästa premiär. Brewers Beer BarTredje Långgatan. Men eftersom jag redan rapporterat från smygpremiären veckan innan nöjer jag mig med att konstatera att surdegspizzorna fortfarande var lika goda. Minst. Och att stilen för kvällen hette brettad pale ale. Sad Robot hade kokat ihop just en sådan på bara 2,9 procent och Brekeriets Hundra var så ren och funkig att den nästan gav lite Orval-feeling. Att De Struise Pannepeut (inte Pannepot) fanns på fat var väl inget att direkt beklaga heller.

    

öllistaNog blev det en eller annan öl till, men premiär är premiär och snart tryckte det på rätt bra där bakom så jag kände att det var dags att lämna barplats åt andra törstiga. Efter en försiktig fråga till Electric Nurse om deras 15,5-procentiga Some Kind of Monster var resultatet av en sån där graviditetsnoja lämnade jag BBB-kalaset innan någon blev skadad.

High five the brewer awesome tap list event

crackniklasDet var trångt på The Rover igår kväll. Minst sagt. Tap takeover (typ) av Siren och Omnipollo var anledningen. Barboss Niklas (som ger oss sitt allra vackraste crackleende här bredvid) myste bakom disken. Beer & Beyond trängde sig in bland bryggare och ölnördar för att ta pulsen på eventet. Tickande stod inte riktigt på agendan denna kväll då det mer handlade om att diskutera fatlagringar med Henok från Omnipollo, (bristen på) brittiska milds med Adam från Beerbliotek och att kryssa sig fram mellan ölprofiler från när och fjärran. Men fatlistan var förstås diger, med favoriter som Fatamorgana, Leon, Calypso och Broken Dream och några glas slank ändå ner såklart.

sirenKvällens första visade sig också bli kvällens bästa. Sirens Caribbean Chocolate Cake (tidigare bryggd ihop med Cigar City, om denna var det vet jag inte) var en krämig mjölkstout med välavvägda toner av choklad och försvinnande apelsin. Mild och god med aningar av kaffe. Ett litet anspråkslöst mästerverk.

omnipolloSom nummer två gick jag på det tunga artilleriet. Omnipollo Hypnopompa Marshmallow Tahitian Vanilla Bean Grönstedts Cognac Barrel Aged Imperial Stout. Pust. Ja, det låter kanhända maffigt, men i doften fick jag mest konjak och i smaken hade den söta sprittonen slagit ut alla andra spännande ingredienser. Det stoutiga kändes långt borta och jag längtade tillbaks till den bourbonlagrade varianten som fanns på CBC.

Då blev Siren White Tips en frisk uppenbarelse. En lättdrucken, kryddig och fruktig vete-IPA med välavvägda citrustoner och beska. Samarbetsbrygden medTo Øl, 10 Finger Discount, var en torr och stabil IPA med fina trätoner.

happybeerdrinkersUngefär där slutar mina anteckningar.

Torftigt, jag vet, men det var en sådan kväll. Det var fest på The Rover och det sociala kom först. Nörderierna fick anstå. Och är det egentligen inte därför vi älskar öl? Är det inte för att träffas och diskutera, skratta, debattera, sjunga, bråka, kramas, tramsa, fundera, inspirera och inspireras som vi samlas kring den skummande bägaren? Öl är ju en social dryck. Vi glömmer lätt bort det när vi hänger med våra svullna näsor över smartphones och surfplattor.