Ångpunk och pilsner

steampunkbarJag har tidigare skvallrat om att ägarna till gamla Picasso har planerat att öppna upp ett nytt ställe. Nu är det äntligen dags. Idag, fredag 31/10 kl 16.00, slås portarna upp till Göteborgs (Sveriges?) första Steampunk Bar.

Jag har varit och smygkikat på denna gastropub och kan intyga att vänner av steampunk inte lär bli besvikna. Sammetsfåtöljer och mässingsrör blandas med förindustriella manicker och kravallstaket. Personalen är stilenligt iklädda svetsglasögon, korsetter och viktorianska spetsar och jag tycker det känns som systrarna Brontë på knytkalas med Mad Max. Fast jag kan ju inte det där med ångpunk förstås.

dekorationLyckligtvis lär inte vänner av öl bli besvikna heller. Huvudleverantörer är förvisso Åbro och Pilsner Urquell, men gamla Picassobesökare vet att här finns en stor kärlek till hantverksöl av alla de slag.

På kranarna hittar vi saker som Punk IPA, Anchor Steam, Sierra Nevada Pale Ale och Fuller’s ESB, men det är framförallt flasksortimentet som imponerar. Vid mitt besök avnjöts såväl lagrade godsaker som Horn Dog Barley Wine 2011 och BrewDog Paradox Jura som syrliga Boon Oude Geuze och Schneider Weisses mästerliga vetebock Tap X Mein Aventinus Barrique. I de välfyllda kylarna trängs stilar och länder för de flesta smaker.

johnibarenMenyn kommer vara föränderlig med mycket fokus på kallskuret och skulle ni, mot förmodan, vara lagda åt drinkhållet, så ska ni fråga efter John, som faktiskt är en av landets bästa drinkblandare.

Själv tar jag gärna med mig en Fuller’s Vintage Ale upp för spiraltrappan till etagevåningen och spanar ut över aktiviteterna på denna förut lite bortglömda del av Kungsgatan.

Göteborgs redan rika ölkultur har fått ännu en fjäder i hatten. Och lite mer ånga i maskineriet.

Belgien v/s USA

IMG_5894Det är tisdagskväll och fotbolls-VM. Belgien mot USA. Det kräver sina drycker. På Belgiens sida har vi en 75:a Maredsous 10 Tripel från Duvel Moortgat (import av Galatea) med bäst före 02/2016 (alltså tappad 02/2013?). I staternas ringhörna en lite mer lagrad Flying Dog Gonzo Imperial Porter från 2011/12 (bäst före 28/11/2014).

Matchen kan börja.

Maredsous går ut hårt med ett högljutt plopp och vacker rök från flaskmynningen. Ivrig rackare det här. Doften är nötigt söt med fläktar av dadlar och marsipan. Munkänslan är överraskande torr och stickig av kolsyra. Första klunken bär med sig en busig bukett av stretigt söta smaker. Komplex är ett skitord, men hur ska jag beskriva det då? Det spretar ju och drar som en felprogrammerad jukebox i käften. Rubriken är sötma, ingressen är karamell, honung och marsipan, men själva texten då? Ja, vi rör oss mot poetiska marker. Kärv är fel ord, för det är den alldeles för söt, men lite snårig kanske? Det finns en lyrisk lekfullhet à la Gunnar Björling; busigt men ändå jordnära och folkrotat. Ronnie Lane’s Slim Chance kanske? En försiktigt sträv beska visar sig i eftersmaken, liksom en snabbt tynande kropp som besviket fint smälter ihop med datorhögtalarnas fjuttiga akustik (jag måste lämna in vinylspelarens förstärkare till lagning nu).

IMG_5898Gonzo kontrar med en häftig doft. Kaffebönor, blöt hund, rostat bröd och punschpraliner. Det svänger. En gräddig, krämig munkänsla med smak av kaffe latte och Alladinask som är svår att värja sig mot. För varje klunk smetar sig mer kaffe mot kinderna. Måttligt mustigt. Men samtidigt är där en lite syrlig ton som förtar det fetsöta, som jag ju gillar. Mer Nick Cave än Tindersticks, om ni förstår? Det är långt ifrån något kompakt mörker. Inga portvinstoner än. Och inte så poetiskt. Associationerna går snarare till Film Noir och hårdkokta deckare av typ Dennis Lehane. Trots två år av rumstempererad lagring är den rackarn kaxig. Beskan är förvisso inte lika aggressiv längre, men den har banne mig fortfarande huggtänder. Jag gissar att den behöver minst ett år till för att hitta den riktiga vintageformen. Gonzo har förresten ingen distribution i Europa sedan ett tag tillbaka, så det är ingen idé att börja leta för tillfället.

Här blir jag ju nu sugen på att diskutera det här med porter och stout, ursprung och karaktär. Och sånt. Jämför till exempel amerikanarna Gonzo (humlig, porter) och Great Divides Yeti (söt, stout) och fundera på deras förhållande till traditionen. Men jag lämnar det till ett framtida inlägg. Ämnet i sig är värt en egen betraktelse och jag ber att få återkomma.

Hur det gick i matchen? Jo, Belgien vann rättvist med 2-1 efter en rafflande batalj med förlängning och allt. Ungefär samma resultat som i ölmatchen ovan faktiskt. Förlängningen här på Beer & Beyond Headquarters står dock Trappistes Rochefort 10 för. Belgien vinner alltså igen. Om än med lite fusk.