Det här med musik på krogar

thebandJag satt för ett tag sedan på en krog här i Majorna, Göteborg utan att ta någon egentlig notis om vad som kom ur högtalarna. Plötsligt höll jag på att sätta min Beerbliotek i halsen. Den där basgången, den kände jag igen. Det var inte det vanliga lullet av friktionsfri konsensuspop. Det tog några förvirrade sekunder av letande i den något igendammade musikaliska hjärnbarken, sedan kom jag på det: NRBQ. Eller rättare sagt Terry Adams från NRBQ och introt till Beautiful Lover från 2009 års album Holy Tweet. Fantastiskt! Eller, vänta nu… nä, det var ju inte den. Alls. Såklart. Hur kunde jag inbilla mig det?

För har man ett musikintresse som sträcker sig ett uns utanför rockklassiker och dagens topplistor så kan man drömma om att bli positivt överraskad på krogen. Undantag finns lyckligtvis. På The Bishops Arms Järntorget kan man få såväl Big Star som Nick Lowe till sin Arbetarporter, tack vare barchefens fäbless för powerpop. Och när jag satt på Oliver Twist någon gång i höstas och sådär lite lokalpatriotiskt klunkade Ocean Glenn No 5 på cask dök självaste Frankie Fucking Miller upp i högtalarna. Sällan har en öl smakat så gott. Min lycka var pinsamt svår att dölja. Med lite tur kan man också få höra Sex Pistols eller lite twangig honky tonk på City pub. Och när vi ändå är i det tämligen osexiga Avenyområdet så måste ju 3 små rums softa västkustjazz nämnas.

Annars är det mest Absolute Rock.

Jag har länge undrat varför. Jag har såklart inget emot Neil Young, AC/DC eller Simon & Garfunkel. Tvärtom. Sades softporriga cocktailsoul funkar utmärkt, Led Zeppelin svänger rätt bra så länge Robert Plant inte gapar för mycket och ja, Elvis Suspicious Minds är bra, men snälla, inte en gång till.

Men vad är grejen egentligen? Finns det verkligen inte en själ i krogbranchen som har grävt djupare i en skivback än så? Har de bara Star Wars-filmer och Greatest Hits-plattor hemma? Är det verkligen ingen som har hört The Plimsouls? Har alla missat swamp pop-hjältarna i Cookie & the Cupcakes? Har de aldrig gråtit till en George Jones-ballad? Har ingen headbangat till Reigning Sound eller Heartless Bastards? Har Richard Hawleys storhet gått alla restauranganställda förbi? Är hela branschen uppbyggd på Spotifylistor baserade på senaste numret av Nöjesguiden? Har inte krogpersonal någon musiksmak?

Det här är allvarligt. Jag har fan krav. Jag är rätt kräsen när det kommer till öl. Jag kräver inte hajp eller nyheter längre (jag orkar inte ens ticka jämt längre), men det ska tamejfan vara gott. Det ska vara kvalitet, balanserat. Det kan betyda Omnipollo, Founders eller Cigar City såväl som Fuller’s, Köstritzer eller Oceanbryggeriet. Hellre dricka än smaka är min melodi nuförtiden. Balans och drickbarhet är vad jag vill ha. Men det ska vara gjort med själ, hjärta och distans. Och det gäller även musiken.

Men fan heller. Inte ens The Band får man höra. Istället blir det Oasis, The Smiths, den där fula Nirvanatrummisens urtrista nya Brothersrock-band eller någon annat trött och/eller ointressant ungdomar-gillar-det-här-indie man tvingas att sänka pinten till. Ingen verkar ha hört talas om Lennart Persson, Lester Bangs eller att det finns något som kallas Southern soul. Det är genuint tragiskt. Jag längtar verkligen efter den krog som serverar en Brekeriet till tonerna av Chuck Prophet eller Joe Barry. Det är inga höga krav. Men det lär jag väl få drömma om.

Så jag avslutar väl istället min The Kernel Imperial Brown Stout London 1856 till Songs of Bodas nya album (ja, jag är kompis med honom, men det spelar ingen roll, det här är genuin musik, på riktigt) och knyter näven i fickan en stund till.

Ekfat, Madeira, Yeti & Jag

oayeti2012Här sitter jag i kvällningen och avnjuter en Great Divide Oak Aged Yeti. Buteljerad i september 2012. Den är lagrad hemma i min lägenhet sedan dess. Drygt två år alltså. I rumstemperatur. Jag har ingen annan möjlighet för tillfället. Mörkt och stillsamt förvisso, men i rumstemperatur. Något som sägs skynda på lagringsprocessen med kanske närmare 50 procent. Något som inte brukar anses idealiskt för lagring.

Jag vet inte jag.

Mjuk i kanterna borde den vara efter fyra semiår, eller hur? Det är den inte. Den är tämligen hård, tuff och tjurigt bränd. Kampvillig. Några vaniljtoner hittar jag inte. Möjligtvis lite choklad, om jag anstränger mig. Sherry och portvin lyser också med sin frånvaro. Här är det hårda puckar; aska och kol. Jag gnäller inte. Jag gillar verkligen kompromisslösa tjurskallar, men nu var det ju lagring vi talade om. Och då vill jag att något sött och elegant sipprar fram ur den härdade gruvarbetarkroppen. Då vill jag byta kängorna mot lågskor och låta läpparna klibba ihop sådär sexigt dekadent.

”Ha tålamod” säger någon, och tycker att två år är en fis i vintageuniversum. Sant, säger jag då. Jag drack, för något år sedan, en Oak Aged Yeti som varit lagrad i fem år. Under bättre förhållanden. Och där var sherryn — diskret förvisso, men ändå — och mjukt trä och rundhet. Den var inte tvär längre, den var… följsam och villig. Den hade garden nere och den där elegansen som jag suktar efter. I doften mer portvinsdam än gammal gubbe. Fem år.

Jag vet att det bland delar av ölnördarna finns en skepsism mot att lagra imperial stout. Jag håller delvis med. Oxidering kan ge toner av wellpapp, olivröra och ålderdomshem, men inte alltid. Ibland sker det där magiska. Plötsligt smakar den där gamla oxiderade stouten Madeira och Maria Lang. Och ibland går det fort. Här kommer jag in på det här med lagringstemperatur. För om madeiriseringen kommit igång efter fem svala år, borde då inte något hänt efter drygt två rumstempererade? Uppenbarligen inte. Kanske lagras det jämnare och snyggare med ”rätt” temperatur? Kanske jag bara skulle väntat ett år till? Ett halvår?

Jag tillhör dessutom de där tjuriga old school-stötarna som vill ha min stout fet, söt och maltig. Jag stör mig på markant humlebeska diton, vilka idag — enligt amerikansk modell — är legio. Därför har jag lite Gonzo och annat bös stående. För att humla av sig lite. Därför envisas jag också med att lagra stilen. Vad har jag för val? Jag kan ju inte leva på bara Fuller’s och Founders imperial stout. Eller?

Kanske hamnar vi till slut i det där med mitt tålamod ändå. Jag vet inte. Jag får väl återkomma när jag grävt djupare in i mina rumstempererade skåp.

Ångpunk och pilsner

steampunkbarJag har tidigare skvallrat om att ägarna till gamla Picasso har planerat att öppna upp ett nytt ställe. Nu är det äntligen dags. Idag, fredag 31/10 kl 16.00, slås portarna upp till Göteborgs (Sveriges?) första Steampunk Bar.

Jag har varit och smygkikat på denna gastropub och kan intyga att vänner av steampunk inte lär bli besvikna. Sammetsfåtöljer och mässingsrör blandas med förindustriella manicker och kravallstaket. Personalen är stilenligt iklädda svetsglasögon, korsetter och viktorianska spetsar och jag tycker det känns som systrarna Brontë på knytkalas med Mad Max. Fast jag kan ju inte det där med ångpunk förstås.

dekorationLyckligtvis lär inte vänner av öl bli besvikna heller. Huvudleverantörer är förvisso Åbro och Pilsner Urquell, men gamla Picassobesökare vet att här finns en stor kärlek till hantverksöl av alla de slag.

På kranarna hittar vi saker som Punk IPA, Anchor Steam, Sierra Nevada Pale Ale och Fuller’s ESB, men det är framförallt flasksortimentet som imponerar. Vid mitt besök avnjöts såväl lagrade godsaker som Horn Dog Barley Wine 2011 och BrewDog Paradox Jura som syrliga Boon Oude Geuze och Schneider Weisses mästerliga vetebock Tap X Mein Aventinus Barrique. I de välfyllda kylarna trängs stilar och länder för de flesta smaker.

johnibarenMenyn kommer vara föränderlig med mycket fokus på kallskuret och skulle ni, mot förmodan, vara lagda åt drinkhållet, så ska ni fråga efter John, som faktiskt är en av landets bästa drinkblandare.

Själv tar jag gärna med mig en Fuller’s Vintage Ale upp för spiraltrappan till etagevåningen och spanar ut över aktiviteterna på denna förut lite bortglömda del av Kungsgatan.

Göteborgs redan rika ölkultur har fått ännu en fjäder i hatten. Och lite mer ånga i maskineriet.

Viva Italia

brewfistI måndags, den 22 september, bjöd importören Original Brands STHLM in till provning av italienska bryggeriet Brewfist produkter på Brewdog bar i Göteborg. Grundaren Pietro Di Pilato var på plats och fem smakprov stod på dagordningen.

Pietro berättade rappt, bredbent och passionerat om sitt bryggeri, sina brygder och om ölboomen i Italien. Att det idag finns omkring 700 bryggerier, men bara 500 bryggare. Resten var ”business men”.

Brewfist, som ligger i Codogno, Lombardiet i norra Italien, tillhör den nya vågen av hantverksbryggerier som kanske framförallt är inspirerade av craft-vågen i USA.  Brewfist vill göra moderna och välhumlade öl, men Pietro poängterade samtidigt vikten av hög ”hinkabilitet”.

Trots att de lanserade sitt första öl för bara fyra år sedan är de — enligt Pietro — redan Italiens tredje största mikrobryggeri (efter Baladin och Birra del Borgo) och exporterar idag till stora delar av världen, med USA som sin största utländska marknad.

Första ölet att prova var Caterpillar, en samarbetsbrygd med danska Beer Here. En pale ale på 5,8%, bryggd med Columbus och Motueka. Den var rejält torr, med tydlig citrusbeska och hög drickbarhet. En lätt och vänlig munsbit. Och jag menar det verkligen positivt.

brewfist-pietroSpaceman är bryggeriets flaggskepp. Ett så populärt öl att det nu står för hela 40 procent av hela bryggeriets produktion. Det är en 7-procentig IPA med enkel maltbas och så mycket humle (Citra, Simcoe, Columbus) att de fått en specialdeal med humleodlaren. Den är torrhumlad (som allt annat de brygger) och väldigt amerikansk i stilen, men utan att vara aggressivt besk.

Green Petrol var en svart IPA med relativt låg bitterhet, vilket gjorde den hyfsat drickbar trots att det är en stil jag aldrig riktigt blir vän med. Pietro visade sig vara av ungefär samma åsikt och kanske just därför funkar den? Men, Black IPA? Kan vi inte bara en gång för alla enas om att kalla den Cascadian Dark Ale?

Pietro Di Pilato har tidigare jobbat för Fuller’s i England och till min oförställda glädje var han ett stort fan av bryggeriets London Porter (ett bryggeri han för övrigt var nära att kalla ”craft” men strax ändrade till ”quality brewery”). ”London Porter opened a third eye into my mind” är naturligtvis ord som hittar raka vägen till Beer & Beyonds porterindränkta hjärta. Nåväl, X-Ray var Brewfists lite muskulösare hyllning till vår gemensamma kärlek. Han berättade att de inte ville göra en klon rakt av, utan en egen tolkning och redan de 8,5 procenten gör ju klart att så är fallet. Den är också betydligt torrare än originalet, med brända toner av kaffe och aningens kakao, men är tämligen charmig i sin råhet. Förmodligen min favorit under kvällen, även om jag nog ändå hade önskat lite mer choklad och maltsötma.

brewfist-brewdogSom avslutning fick vi smaska på en riktig Spaghetti Western. En samarbetsbrygd med Prairie Artisan Ales som bryggaren kategoriserade som en ”coffee chocolate imperial stout”. Bryggd med bönor från en lokal kafferostare bjöd den på en fin espressostund. Och jag menar det. Det här är rena kafferepet. Klassiska stoutsmaker i övrigt och väl dold alkohol.

En rolig detalj är att de, för att lättare kunna lansera ölet i USA, hade i lite spagetti i första batchen. Det står alltså listat som en ingrediens på flaskornas etiketter. Dock var detta endast för syns skull — och lite gimmick, gissar jag — och ingenting som på något sätt påverkade smaken. Men vill man ha en stunds underhållning så kan man roa sig med att läsa igenom kommentarerna på Ratebeer, där ölnördar kämpar för att hitta ölets pastatoner; ”Mouthfeel was thick and creamy (from the spaghetti??)”, ”a little bit of a pasta flavor in the finish?”, ”Aromas of spaghetti pasta”…

Sammanfattningsvis: Brewfist brygger rena, snygga öl med attityd och spända hanar. De är lite råare och mer jeansklädda än de flesta (få men ändå) italienska brygder vi haft äran att dricka i Sverige. Det är humle och amerikanska fasoner, men inte till förbannelse. Jag tycker ändå att den där drickbarheten ger sig tillkänna allt som oftast. Det extrema blir inget självändamål.

Under provningen fick vi inte bara smakfulla kulinariska prov från Brewdog Bars kök, utan även ett glas av skottarnas nya belgoinspirerade samarbete med Stone och Magic Rock. Magic Stone Dog, en ”saison-pale ale” med humleskjuts av Amarillo och Simcoe, var en välkommet lättdrucken 5-procentare.

Om ni skyndar er så finns kanske lite Brewfist kvar på Brewdog Bars kranar.

Ciao, så länge.

Hösten är brutal

höstJag menar inte i största allmänhet sådär. Tvärtom, jag gillar hösten. Äntligen kan man slappna av lite. Ingen hets om att man ”måste ut i solen” och bada och sånt trams. Inga näsvisa ifrågasättanden om varför man sitter inne i den mörka baren när det ”är så skönt på uteserveringen” och framförallt inga förbannade facebook– och instagrambildergrillfascister med stekvante och kall pilsner.

 

Med hösten kan man äntligen ta på sig ordentligt, dricka mörkt öl utan att folk tycker man är wacko och sitta inomhus med gott samvete. Allt hysteriskt och äppelkäckt tynar liksom bort och höstens vackra färger bäddar in yta och glitter i något mer varmt, jordnära och äkta.

Nej, jag menar mer specifikt den här hösten. Och ur ett ölperspektiv. Det börjar bli fullklottrat i min kalender och även om jag såklart inte har möjlighet att gå på allt, så känner jag liksom en stress över allt jag vill vara med på. Växjö öl- & whiskyfestival nu till helgen är en av sakerna som tyvärr går bort. Likaså lördagens Cantillon-event Swanze Day, som utspelar sig lite varstans i världen (i Sverige på Akkurat). Istället blir det familjeliv och honky tonk på Pustervik.

brewfistPå måndag 22/9 blir det däremot provning av italienska bryggeriet Brewfists produkter på BrewDog Bar Göteborg. Bryggeriet startade 2010 och beskrivs av importören Original Brands STHLM som ”rock’n’roll, mer attityd men utan att tappa känsla för balans och smak”. Bryggmästaren Pietro di Pilato, som tidigare jobbat för brittiska Fuller’s, är på plats. Italien börjar bli ett spännande ölland och jag är riktigt nyfiken på vad detta kan vara.

På torsdag 25/9 blir det ett löjligt tidigt tåg för att hinna upp till pressvisningen av Stockholm Beer & Whisky Festival på Nacka Strand klockan elva. Sedan blir det mässa för hela slanten, torsdag, fredag och kanske en stund på lördagen.

stockholm-beer-and-whisky-festivalJag har inte planerat i detalj vilka öl som ska provas (vill man göra det så publicerar bloggen Ölsvammel en mer eller mindre komplett lista till helgen), utan kommer låta nyfikenhet och spontanitet styra. Men det är klart, det finns lite traditionella brittiska grejer hos bl a Holy Grale och New Brews Sweden som jag tänkte kolla in. Mjödhamnens nyhet Höst, som ska vara en ”blandning av rödvinsliknande bärmjöd”, lär också bli svår att gå förbi. Riktig Cider är något jag behöver lära mig mer om, så även där blir det ett besök.

 

Och är man premiärlejon så är man. Därför missar jag ju inte presentationen av Drakens guld, ölet som vann SM i Hembrygd öl i Linköping tidigare i våras och som nu bryggts i Åbros Bryggmästarserie. En annan vinnare var Oliver Twist-bossen Jörgen ”Jugge” Hasselqvist som i en Tradera-auktion för Musikhjälpen vann en heldag på Nils Oscar. Om resultatet, Muddy Water, smakar lika bra som de ser ut att ha haft roligt under bryggningen så lär man inte bli besviken.

Vidare har vi några svenska bryggerier som jag aldrig provat något ifrån, som Sundbybergs Köksbryggeri, Flying Brewery och Dykes Brewery. Monks har med sig hela sin blend-serie och så är förstås ingen mässa komplett utan besök i Belgoklubbens och Constant Companions montrar. Kort sagt, jag kommer ha att göra.

akkuratskaPå söndagen hittar ni mig på Akkurat. Great Brands, amerikanska Ska Brewing och The Beat from Palookaville bjuder in till rhythm & ska-party. Om ni inte ser mig så beror det förmodligen på att jag sitter med näsan djupt nedtryckt i Akkurats cuvéelista.

Väl hemma kan man andas ut till på onsdag den 1 oktober. Då är det nämligen dags för fjärde upplagan av Full rulle, Beer & Beyonds filmklubb för törstiga och vetgiriga. O/O Brewing står för bärsen.

Bor man i Stockholm drar man förmodligen till Bishops Arms på Folkungagatan och hänger med Founders istället.

Glöm bara inte att boka biljetter till Copenhagen Beer Celebration. Klockan 22 släpps dessa.surölfestival

7 oktober drar en fem dagar lång surölfestival igång på Ölrepubliken i Göteborg och lördagen 11 oktober är det Öl & Whiskyfestival i Lena Ph:s Vetlanda minsann. Samma dag som ölimportören Constant Companion och Beer & Beyonds böcker besöker Haket.

Där slår jag igen kalendern för tillfället och ber att få återkomma. Hösten har nämligen bara börjat och vi får inte glömma att andas lite mellan klunkarna. Vi ses i vimlet!