Svenskhumlad öl i vått och torrt

Sigtuna Swedish Single Hop Pale Ale_BlötSvenskhumlad öl är något man inte är bortskämd med. Lagom till Stockholm Beer & Whisky Festival släpper Sigtuna Brygghus Sigtuna Swedish Single Hop Pale Ale, ett 4,5 procent starkt öl bryggt enbart med just svenskodlad ekologisk humle. Humlen är odlad på Spännaregården utanför Mariestad, skördad i augusti och använd i bryggningen redan dagen efter skörden. Tekniken att brygga med tokfärsk humle kallas ”våthumling” (wet hopping) och är något vi sällan får chansen att uppleva i Sverige, där torkad humle brukar användas.

Ölet lanseras under Stockholm Beer and Whisky Festival som pågår den 25-27 september och 2-4 oktober 2014. På plats finns även Humleodlaren Gunilla Hellsten Boman, redo att svara på frågor om humleodling. Hon hittas i Galateas monter på torsdag den 25/9 klockan 13.00 – 15.00.

Beer & Beyond ska såklart dit och provsmaka.

Ölet kommer även släppas på Systembolaget den 7 november i begränsad upplaga om 4000 flaskor.

England på burktappad flaska?

spitfireShepherd Neame, grundat i Kent 1698, är ett av Storbritanniens äldsta bryggerier och Spitfire Premium Kentish Ale tillhör bryggeriets allra bäst säljande öl. Det bryggdes första gången 1990 för att hedra minnet av Slaget om Storbritannien 1940 (The Battle of Britain) och hylla de brittiska stridsflygarna (RAF), som kämpade tappert i sina Spitfire-plan för att försöka hålla angripande tyska Luftwaffe tillbaka.

Men nog om historia. Nyheten är att denna redan klassiska ale nu (1 september) lanseras på burk av importören Galatea i Systembolagets ordinarie sortiment. 44 burkade centilitrar av det 4,2 procent starka ölet kostar 15,40:- + pant och smakar precis som det ska. Konservativa anglofiler kan slappna av. Lite sött maltig i doften, bekvämt maltig även i smaken, med en viss kryddighet och brittiskt modest humlebeska i eftersmaken. Anspråkslös och lättdrucken. Gott så.

Det här är en schysst husmansbitter som visserligen gör sig ännu bättre på fat (och allra helst cask), men som uppenbarligen inte skäms för sig på burk heller.

Och nog för att jag fattar ordleken med flaskans gamla slogan, fast jag skulle bra gärna vilja veta hur diskussionerna gick när man valde att även lansera den nya burken med orden ”The Bottle of Britain”?

4 x Sixpoint

4xsixpoint2Jag behövde friska upp mitt minne kring några av Brooklynbryggeriet Sixpoint Craft Ales fula burkar. Jo, de är fula. Ser ju ut som energidrycker. Dock är det ett bryggeri som jag ofta tycker levererar, så jag såg fram emot att förnya bekantskapen med nedanstående kvartett. Vet att jag har en förmåga att dra iväg när jag recenserar så jag ska försöka hålla mig kort denna gång.

crispVi börjar med lagern The Crisp. Hyfsat modesta 5,4 procent och, antar jag, i tysk pilsener-stil. Stiltrogen? Tja, både och. Krispig är den minsann och med ett hyfsat torrt avslut. Men torrhumlingen gör ju beskan mer markant än man väntar sig. Ska man vara petig är den också för fruktig för stilen.

Fast frisk, fräsch och god är den och faktum är att beskan inte stör mig särskilt. Som törstsläckare med bett duger den alldeles utmärkt (men säg inte det till Jever).

 

 

sweetactionSweet Action levererar direkt en söt, maltig doft. Och det är ju sådant som vi tycker om här på Beer & Beyond Headquarters. Ratebeer må kalla det en Cream Ale men bryggeriet menar att den inte kan kategoriseras alls, utan att den istället ”speaks directly to your palate”.

Det må vara hur det vill med den saken, men jag är faktiskt lite imponerad. Här har vi en snäll, rund och vänlig ale som mycket elegant hanterar balansen mellan humlebeska och maltsötma. Ett gott öl som inte försöker stajla för mycket.

 

bengaliBengali (heter den inte Bengali Tiger längre?) är en IPA av amerikanskt standardsnitt. Jag minns den som en Dressman-IPA. Lite för mycket middle of the road för att någon ska orka bry sig egentligen. Bra och lätt att tycka om, men något harmlös och uttjatad. Lite som Norah Jones.

Den är fruktig, besk och god. Karamell, citrus, gräs. Välbalanserad, frisk och smakrik. Jag blir lite ambivalent. Mindes jag fel? Har receptet ändrats?  Kanske är det bara så att jag uppskattar balans och sans bättre än senast. Det här dricker jag nämligen gärna igen.

 

resinResin är ännu bättre. En dubbel-IPA på 9,1% med modig maltbas, välriktad beska, tropiska frukter och skrämmande bra klunkabilitet. Munkänslan är krämig och lätt stickig av kolsyran. Resin är ett litet mysparty där citrus, persika och karamell dansar småspattig tryckare med en alkohol som bara värmer lite gosigt i magen. Ingenting extremt; även denna brygd får skrivas upp på balansens konto. Ett konto som sällan övertrasseras idag. Snyggt jobbat Sixpoint.

Och snyggt jobbat av Galatea som ser till att Sixpoints öl finns att avnjuta här.

Resan och målet: en slags recension av S:t Eriks & Thornbridge English IPA

englishipaS:t Eriks Bryggeri och brittiska Thornbridge har slagit sina maltsäckar ihop förut. I oktober 2013 lanserades deras samarbetsbrygd Raspberry Imperial Stout. En obegripligt hajpad häxblandning bortom sans och balans som borde ha stoppats redan på idéstadiet.

Denna gång har Thornbridge bryggare Rob Lovatt varit i Arlandastad och tillsammans med Jessica Heidrich bryggt en ”modern, ofiltrerad, hyllning till Engelsk IPA” (bryggeriets egna ord). Och vad har vi här då? För att komma i stämning sätter jag på ett av nittiotalets allra bästa brittiska album, Crazy on the Weekend av bortglömda Sunhouse, och häller upp ett glas.

En ljus bärnstensfärgad vätska med snabbt försvinnande smutsvitt skum rinner ut. Doften är lite maltig med fruktiga toner av tuggummi och karamell. Humle fläktar förbi. Så långt allt gott. Ölet är bryggt med Yorkshirejäst och East Kent Goldings-humle och jag blir nyfiken på hur man i dessa USA-inspirerade brutalbeska dagar tolkar stilens traditionella, brittiska rötter. Det första jag reagerar på är alkoholhalten. 7,4%. Är det verkligen nödvändigt?

sunhouseMunkänslan är len och torr med viss strävhet i kinderna. Smaken är märkbart söt och maltig. Inga taggar utåt. Jag hittar bröd, karamell, honung, gräs, frukt (päron?) och… sprit. Precis som jag misstänkte. Alkoholen slår igenom. Eftersmaken försvinner fort och platt och lämnar mest en lite tjurig beska och en omotiverad alkoholhetta efter sig. En inledningsvis lovande resa där till slut målet blir något av en besvikelse som färgar hela upplevelsen Sunhouse-blå. Målet blir resan.

Något fiasko är det absolut inte tal om. Den är fullt drickbar och kommer kanske mer till sin rätt till mogen cheddar eller lagrad gruyère, som Lovett rekommenderar. Jag hade dock hoppats på lite mer balans och klunkabilitet och tvingas därför klämma i med klassikern: synd på så rara ärtor.

English IPA distribueras — förstås — av S:t Eriks ägare Galatea, släpptes 2 juni och finns i skrivande stund kvar i 23 av Systembolagets butiker. Totalt släpptes bara 4 500 flaskor.

Sunhouse blev ett kortlivat band som i praktiken upplöstes redan innan albumet var släppt. Mästerverket Crazy on a Weekend kom 1998 och är idag hopplöst att hitta på cd. Lyckligtvis finns den idag på Spotify. Ett album som också är en resa. Men här är resan målet.

Belgien v/s USA

IMG_5894Det är tisdagskväll och fotbolls-VM. Belgien mot USA. Det kräver sina drycker. På Belgiens sida har vi en 75:a Maredsous 10 Tripel från Duvel Moortgat (import av Galatea) med bäst före 02/2016 (alltså tappad 02/2013?). I staternas ringhörna en lite mer lagrad Flying Dog Gonzo Imperial Porter från 2011/12 (bäst före 28/11/2014).

Matchen kan börja.

Maredsous går ut hårt med ett högljutt plopp och vacker rök från flaskmynningen. Ivrig rackare det här. Doften är nötigt söt med fläktar av dadlar och marsipan. Munkänslan är överraskande torr och stickig av kolsyra. Första klunken bär med sig en busig bukett av stretigt söta smaker. Komplex är ett skitord, men hur ska jag beskriva det då? Det spretar ju och drar som en felprogrammerad jukebox i käften. Rubriken är sötma, ingressen är karamell, honung och marsipan, men själva texten då? Ja, vi rör oss mot poetiska marker. Kärv är fel ord, för det är den alldeles för söt, men lite snårig kanske? Det finns en lyrisk lekfullhet à la Gunnar Björling; busigt men ändå jordnära och folkrotat. Ronnie Lane’s Slim Chance kanske? En försiktigt sträv beska visar sig i eftersmaken, liksom en snabbt tynande kropp som besviket fint smälter ihop med datorhögtalarnas fjuttiga akustik (jag måste lämna in vinylspelarens förstärkare till lagning nu).

IMG_5898Gonzo kontrar med en häftig doft. Kaffebönor, blöt hund, rostat bröd och punschpraliner. Det svänger. En gräddig, krämig munkänsla med smak av kaffe latte och Alladinask som är svår att värja sig mot. För varje klunk smetar sig mer kaffe mot kinderna. Måttligt mustigt. Men samtidigt är där en lite syrlig ton som förtar det fetsöta, som jag ju gillar. Mer Nick Cave än Tindersticks, om ni förstår? Det är långt ifrån något kompakt mörker. Inga portvinstoner än. Och inte så poetiskt. Associationerna går snarare till Film Noir och hårdkokta deckare av typ Dennis Lehane. Trots två år av rumstempererad lagring är den rackarn kaxig. Beskan är förvisso inte lika aggressiv längre, men den har banne mig fortfarande huggtänder. Jag gissar att den behöver minst ett år till för att hitta den riktiga vintageformen. Gonzo har förresten ingen distribution i Europa sedan ett tag tillbaka, så det är ingen idé att börja leta för tillfället.

Här blir jag ju nu sugen på att diskutera det här med porter och stout, ursprung och karaktär. Och sånt. Jämför till exempel amerikanarna Gonzo (humlig, porter) och Great Divides Yeti (söt, stout) och fundera på deras förhållande till traditionen. Men jag lämnar det till ett framtida inlägg. Ämnet i sig är värt en egen betraktelse och jag ber att få återkomma.

Hur det gick i matchen? Jo, Belgien vann rättvist med 2-1 efter en rafflande batalj med förlängning och allt. Ungefär samma resultat som i ölmatchen ovan faktiskt. Förlängningen här på Beer & Beyond Headquarters står dock Trappistes Rochefort 10 för. Belgien vinner alltså igen. Om än med lite fusk.