Ekfat, Madeira, Yeti & Jag

oayeti2012Här sitter jag i kvällningen och avnjuter en Great Divide Oak Aged Yeti. Buteljerad i september 2012. Den är lagrad hemma i min lägenhet sedan dess. Drygt två år alltså. I rumstemperatur. Jag har ingen annan möjlighet för tillfället. Mörkt och stillsamt förvisso, men i rumstemperatur. Något som sägs skynda på lagringsprocessen med kanske närmare 50 procent. Något som inte brukar anses idealiskt för lagring.

Jag vet inte jag.

Mjuk i kanterna borde den vara efter fyra semiår, eller hur? Det är den inte. Den är tämligen hård, tuff och tjurigt bränd. Kampvillig. Några vaniljtoner hittar jag inte. Möjligtvis lite choklad, om jag anstränger mig. Sherry och portvin lyser också med sin frånvaro. Här är det hårda puckar; aska och kol. Jag gnäller inte. Jag gillar verkligen kompromisslösa tjurskallar, men nu var det ju lagring vi talade om. Och då vill jag att något sött och elegant sipprar fram ur den härdade gruvarbetarkroppen. Då vill jag byta kängorna mot lågskor och låta läpparna klibba ihop sådär sexigt dekadent.

”Ha tålamod” säger någon, och tycker att två år är en fis i vintageuniversum. Sant, säger jag då. Jag drack, för något år sedan, en Oak Aged Yeti som varit lagrad i fem år. Under bättre förhållanden. Och där var sherryn — diskret förvisso, men ändå — och mjukt trä och rundhet. Den var inte tvär längre, den var… följsam och villig. Den hade garden nere och den där elegansen som jag suktar efter. I doften mer portvinsdam än gammal gubbe. Fem år.

Jag vet att det bland delar av ölnördarna finns en skepsism mot att lagra imperial stout. Jag håller delvis med. Oxidering kan ge toner av wellpapp, olivröra och ålderdomshem, men inte alltid. Ibland sker det där magiska. Plötsligt smakar den där gamla oxiderade stouten Madeira och Maria Lang. Och ibland går det fort. Här kommer jag in på det här med lagringstemperatur. För om madeiriseringen kommit igång efter fem svala år, borde då inte något hänt efter drygt två rumstempererade? Uppenbarligen inte. Kanske lagras det jämnare och snyggare med ”rätt” temperatur? Kanske jag bara skulle väntat ett år till? Ett halvår?

Jag tillhör dessutom de där tjuriga old school-stötarna som vill ha min stout fet, söt och maltig. Jag stör mig på markant humlebeska diton, vilka idag — enligt amerikansk modell — är legio. Därför har jag lite Gonzo och annat bös stående. För att humla av sig lite. Därför envisas jag också med att lagra stilen. Vad har jag för val? Jag kan ju inte leva på bara Fuller’s och Founders imperial stout. Eller?

Kanske hamnar vi till slut i det där med mitt tålamod ändå. Jag vet inte. Jag får väl återkomma när jag grävt djupare in i mina rumstempererade skåp.

Belgien v/s USA

IMG_5894Det är tisdagskväll och fotbolls-VM. Belgien mot USA. Det kräver sina drycker. På Belgiens sida har vi en 75:a Maredsous 10 Tripel från Duvel Moortgat (import av Galatea) med bäst före 02/2016 (alltså tappad 02/2013?). I staternas ringhörna en lite mer lagrad Flying Dog Gonzo Imperial Porter från 2011/12 (bäst före 28/11/2014).

Matchen kan börja.

Maredsous går ut hårt med ett högljutt plopp och vacker rök från flaskmynningen. Ivrig rackare det här. Doften är nötigt söt med fläktar av dadlar och marsipan. Munkänslan är överraskande torr och stickig av kolsyra. Första klunken bär med sig en busig bukett av stretigt söta smaker. Komplex är ett skitord, men hur ska jag beskriva det då? Det spretar ju och drar som en felprogrammerad jukebox i käften. Rubriken är sötma, ingressen är karamell, honung och marsipan, men själva texten då? Ja, vi rör oss mot poetiska marker. Kärv är fel ord, för det är den alldeles för söt, men lite snårig kanske? Det finns en lyrisk lekfullhet à la Gunnar Björling; busigt men ändå jordnära och folkrotat. Ronnie Lane’s Slim Chance kanske? En försiktigt sträv beska visar sig i eftersmaken, liksom en snabbt tynande kropp som besviket fint smälter ihop med datorhögtalarnas fjuttiga akustik (jag måste lämna in vinylspelarens förstärkare till lagning nu).

IMG_5898Gonzo kontrar med en häftig doft. Kaffebönor, blöt hund, rostat bröd och punschpraliner. Det svänger. En gräddig, krämig munkänsla med smak av kaffe latte och Alladinask som är svår att värja sig mot. För varje klunk smetar sig mer kaffe mot kinderna. Måttligt mustigt. Men samtidigt är där en lite syrlig ton som förtar det fetsöta, som jag ju gillar. Mer Nick Cave än Tindersticks, om ni förstår? Det är långt ifrån något kompakt mörker. Inga portvinstoner än. Och inte så poetiskt. Associationerna går snarare till Film Noir och hårdkokta deckare av typ Dennis Lehane. Trots två år av rumstempererad lagring är den rackarn kaxig. Beskan är förvisso inte lika aggressiv längre, men den har banne mig fortfarande huggtänder. Jag gissar att den behöver minst ett år till för att hitta den riktiga vintageformen. Gonzo har förresten ingen distribution i Europa sedan ett tag tillbaka, så det är ingen idé att börja leta för tillfället.

Här blir jag ju nu sugen på att diskutera det här med porter och stout, ursprung och karaktär. Och sånt. Jämför till exempel amerikanarna Gonzo (humlig, porter) och Great Divides Yeti (söt, stout) och fundera på deras förhållande till traditionen. Men jag lämnar det till ett framtida inlägg. Ämnet i sig är värt en egen betraktelse och jag ber att få återkomma.

Hur det gick i matchen? Jo, Belgien vann rättvist med 2-1 efter en rafflande batalj med förlängning och allt. Ungefär samma resultat som i ölmatchen ovan faktiskt. Förlängningen här på Beer & Beyond Headquarters står dock Trappistes Rochefort 10 för. Belgien vinner alltså igen. Om än med lite fusk.