Ölvärldens Shane MacGowan?

preussen weisseNär jag drack den på fat för drygt ett år sedan noterade jag kort och gott en snäll och god hefeweizen. Fast då hade jag nog läst innehållsförteckningen lite slarvigt.

Preussen Weisse från tyska The Monarchy är bryggd efter ett originalrecept från 1831 och innehåller inte bara vete- och kornmalt, humle och jäst, utan även sockerbetsirap, ingefära och enbär. I näsan får man också en kryddbomb som förbereder magen på ett litet weltkrieg. Men det uteblir. Peace, Brother. Istället tar man större och större klunkar av ett friskt och lätt veteöl som bara bär en diskret spets av kryddorna. Drickbarheten är överraskande stor.

Hur man kan proppa ner så mycket mojänger i ett öl utan att det blir överlastat är ganska fascinerande. Men The Monarchy kan. Och de har gjort det med framgång förut. Mer eller mindre historiska ölstilar som Adambier (Methusalem), Sour Alt (Münchhausen), Hallongose (Frambozschella) eller 3-procentig Berliner Weisse (It’s Still Weisse). Fulsnygga brygder med älskvärd balans av smuts, friktion och drickbarhet. Viking Gose är den enda jag på rak arm minns att jag inte föll pladask för. En sur, salt och rökig rackare som var mer historiskt intressant än njutbar. Men så är jag ingen större vän av rököl heller.

shane-macgowanThe Monarchy är lite av ölvärldens Shane MacGowan. Lagom tandlös, på gränsen till falsk, och packad (!) med innerlighet, tradition, kärlek och melodi. Kompromisslöshet istället för smicker. Dans på knivens egg. Jord och ursprung. I utmaningarna gömmer sig de största upplevelserna, trots allt. Det perfekta är sällan intressant.

 

preussen etikettKänsla för estetik är såklart inget som stör heller. Kolla själva etiketten. Stil och klass. Och den lilla passningen till de tyska renhetslagarna hamnar på samma konto: ”The beer is brewed by pure chance according to the purest purity law of Prussia which says that you should brew with the best ingredients you can get.”.

Preussen Weisse (eller: Weissen, som det står på min flaska) släpptes på Systembolaget 17 oktober, i distribution av Constant Companion. I skrivande stund finns 526 flaskor kvar, så skynda er om ni vill prova.

 

P.s. Mannen bakom The Monarchy heter Sebastian Sauer och han har fingrarna i många syltburkar, bland annat Bierkompass, Freigeist och Braustelle. Vill ni veta lite mer om honom kan ni läsa intervjuer här och här. D.s.

P.p.s. Har ni inte sett dokumentären om Shane MacGowan, If I should fall from grace with God, så rekommenderar jag er att göra det nu. Ett gripande porträtt.

Skäggiga kaniner

För ett tag sedan roade jag mig med att prova några spännande grejer från Bearded Rabbit Brewery. Ett hembryggarpar som, med rätta, börjar göra lite väsen av sig. Bland annat vann de, med sin Imperial Stout, en tävling arrangerad av Pot Belly Brew Shop och BeerSweden.se.

Jag har provat några av deras öl innan och kan med glädje säga att formkurvan pekar stadigt uppåt. De blir allt bättre och allt proffsigare och i en blindprovning idag skulle flera av deras öl säkert vara svåra att skilja från etablerade bryggares alster. Dessutom vågar de sig på stilar som man inte lika ofta ser hembryggare leka med. De har bryggt allt ifrån tysk pilsner och saison till rököl och havrestout. Inte bara det gamla vanliga IPA-köret således.

Nåväl, på schemat stod två Berliner Weisse och en Hefeweizen. Ett tyskt lågalkoholrace alltså.

Ich bin ein Berliner

Ich Bin Ein Berliner

Berliner Weisse. 3,8%. Malt: pilsner & vete. Humle: Citra. Jäst: Lactobacillus Bacteria #WLP677 och Nottingham Ale. Bryggd: 14/9 2013, buteljerad: 10/11 2013.

Ljust, ljust gul vätska med massivt, bubblande, champagneliknande skum, som försvinner snabbt som ögat. Diskret frisk doft av färska äpplen och en lite ättiksliknande syrlighet. Syrligheten ännu tydligare i smaken, som i övrigt är mycket frisk och bubblig av kolsyra. Smak av grönt äpple, lite citrustoner och en försiktig undflyende beska i eftersmaken. När bottenböset hälls i tar en lite torrare, tvärare munkänsla över.

Sammantaget: Frisk, fräsch och lättdrucken. En snäll sommaröl, helt enligt stilen alltså. Jawohl. Stark fyra. 4/6.

Ich bin auch ein Berliner

Ich Bin Auch Ein Berliner

Berliner Weisse. 3,8%. Malt: pilsner och vete. Humle: Citra. Jäst: Lactobacillus Bacteria #WLP677, Hefeweizen IV Ale #WLP380 och Brettanomyces Lambicus #WLP653. Bryggd: 14/9 2013, buteljerad: 10/11 2013.

Vildare, funkigare, stalligare i doften och utan det där äpplefriska från syskonet Ich Bin Ein Berliner. Mer citrus än äpple i smaken här. Kanske lite persika. Viss bondgård har bretten bidragit med, men den är ändå hyfsat tyglad. Frisk och kolsyrebubblig i munnen. Syrligheten sätter sig i kinderna, men är inte överväldigande. Något platt i eftersmaken. Den har tappat lite av de friska fruktiga tonerna, men inte vunnit bondgård nog att kompensera det med. God och lättdrucken berlinare, men jag hade hoppats på mer skit och tånaglar från Brettanomyces, men det kanske kommer med tiden? Imponerande likafullt och något jag gärna skulle dricka mer av. Med beröm godkänt. 4/6

Drei Weisen

Drei Weisen

Hefeweizen. 4,8%. Malt: Vete och pilsner. Humle: Hallertauer Mittelfruh. Jäst: Hefeweizen IV #WLP380. Bryggd: 31/8 2013, buteljerad: 15/9 2013.

Grumligt gyllen-/smutsgul i färgen (mörkare när bottensatsen hälls i). Tjockt, snabbt försvinnande skum. Godisbutik i doften. Vingummi och skumbanan. Fruktig och jästig i smaken. Mycket banan, lite persika, äpple, en viss kryddighet och en hel del sprittande kolsyra. Mycket godis/vingummi, men också lite strävhet i smaken. Jästen hänger sig kvar i eftersmaken och ger nästan en mer syrlig än besk läxa. Nu är jag inget större fan av hefeweizen, men jag tycker den här känns hyfsat stilren och jag gillar godistonerna i den. Inget jag skulle dricka mycket av, men det säger nog mer om smak än utförande. Liksom möjligen mitt betyg. 3/6