Krior från en öldränkt tystnad

2014-11-26 steneJa, jo, jag vet. Det är tyst härifrån. Jag är ledsen för det, men så är det ibland. Här kommer någon form av inverterat förlåt.

Det råder ingen brist på ölrelaterade aktiviteter, om ni nu trodde det. Tvärtom faktiskt. Därför bjuder jag på ett litet axplock av vad som hänt i Beer & Beyonds värld. Lite sånt som jag hade tänkt skriva om, men liksom inte hunnit med. Kort, fragmentariskt och förvirrat. Som det anstår en ölresenär på kurs mellan kaos och autism.

Några resor har det blivit, främst med anledning av mitt nya jobb som ölmånglare. Jag har fått en guidad rundvandring i Akkurats imponerande ölkällare med hövding Stene som ciceron. En kväll som för övrigt förgylldes av parallellhinkande av Bink de Reuss (2003 och, öh… färskare), en så kallad ”mengbier” (blandöl) från belgiska Kerkom. Och, som alltid när jag är i storstan, har caskkranarna gått varma på såväl Oliver Twist som Akkurat. En liten räkfrossa på Pressklubben med benäget belgiskt bistånd av Hr Skrubbe har också hunnits med. Det har ölats en del även i Uppsala med besök på Slottskällans Bryggeri som absoluta höjdpunkt. Men jag ska inte tjata för mycket om resor och krogbesök.  Det är ingen dagbok det här.

domarutbildningUtbildning är bra, sägs det. Därför satte sig Beer & Beyonds hövding i skolbänken ett par dagar i början av januari. Tillsammans med ett trettiotal andra ölstörda individer gick jag Svenska Hembryggarföreningens (SHBF) öldomarutbildning. En mer utförlig rapport därifrån kan ni få av Fabrikör Ekstedt. Stilar, smaker och historik har jag hyfsad koll på, inbillar jag mig. Men så är det ju det där med mäsktemperaturer, iso-alfa-syror, proteinraster, enzymer och annat bryggtekniskt trams jag som icke-bryggare är måttligt fördjupad i (jag är nog mer romantisk nörd än teknisk). Nog för att jag gärna sållar mig till den namnkunniga skaran av ickebryggande öldomare (Hej Janko! Hej Bark!), men skulle jag kugga på tentan så vet jag att jag är i gott sällskap även där. 14 mars faller bilan.

brownangelIgår, söndag, bjöd importören Wicked Wine på en Wicked Day i GTS Festvåning i Vasastan här i Göteborg. Höjdpunkterna hittade jag i Clown Shoes chokladsmaskiga och välbalanserade Brown Angel, välsmakande historielektionen Imperial Brown Stout Export 1937 från Mohawk och kanske det bästa jag druckit från Londons Camden Town, den stilfullt välhumlade India Hells Lager. Sierra Nevadas Snow Wit var inte så pjåkig den heller, om man nu låtsas vara modern för en liten stund. Så särskilt wicked blev kanske inte tillställningen, men sämre söndagar har man definitivt upplevt.

*

Kort och gott:

Håll utkik efter nästa nummer av skotska dryckesmagasinet Hot Rum Cow där Beer & Beyonds presstalesman säger några väl valda ord om lågalkohol-öl till chefredaktör Liz Longden.

Texter av undertecknad hittas också i snart kommande nummer av c/o Hops och Svenska Ölfrämjandets medlemstidning Maltesen (höst-vinter-vår-nummer?).

Jag har hållit i ölprovningar på Ölrepubliken, Brewers Beer Bar och Het Amsterdammertje. Ölprovningar är kul och jag håller gärna sådana. Företagsgrupper, kompisgäng, nyfikna nybörjare. Hör av er så knåpar vi ihop något.

Sommelierernas DagClarion Hotel Post har avverkats. På ölfronten hittades bland annat Poppels, All In, Stockholm Brewing och en riktigt usel spansk hefe weissen. Men jag får erkänna att det blev mest beyond den dagen, då det rann en eller annan Zinfandel och Cabernet Sauvignon såväl som mer destillerade dryckjom genom min malthärdade strupe.

Gott om privata provningar har det blivit också. Allt ifrån tyska lagerrace med Beersweden-Fredrik till öltypsdefinitions-orgier med fellow öldomaraspiranter. Sa jag att provning var kul?

Jag har samlat på mig lite mer öltidskrifter och tänkte åstadkomma något recensionsliknande av dem vad det lider. Uppslag till andra artiklar saknas inte heller, eller vad sägs om ”Does humor belong in beer?”, ”Det här med musik på krogar”, ”Om ölets baksidor” eller ”Ett riktigt fittöl”. Det är bara det där med tiden…

Fast nu ser vi framåt. Något av det jag ser fram emot den närmaste tiden är bland annat den egentliga premiären för Odd BrewingDeliverket 27/2, tap takeover av Søren Parker Wagners nya bryggeri Dry & Bitter Brewing CompanyBrewers Beer Bar 1/3, Full rulle öl & rök special på Mellgren’s 5/3 och norska AustmannBishops Arms Järntorget 7/3. Jag hoppas kunna återkomma med mer detaljer snart.

Som sagt, se detta inlägg som ett litet tafatt försök till ursäkt. Jag har för tillfället alldeles för ont om tid för bloggverksamheten, men lovar ändå att försöka uppdatera lite oftare. Men nu får ni ursäkta mig, jag måste gå och låtsas läsa lite till i Palmers How to Brew.

Belgian Beer & Food

omslagNi som känner mig, eller har följt mig via bloggen eller facebook vet att jag är en stor vän av belgisk öl. Det är liksom svårt att undvika när intresset för vår kära maltdryck med åren tilltar. Det är ett land som ingen ölvän kommer undan. En ölkultur man måste förhålla sig till.

Det är inte alltid lätt. Jag hade själv problem med belgisk öl länge. Eller rättare: den belgiska jästen. Tyckte den smakade mögel och fattade inte alls grejen. Men jag envisades. Jag provade belgare efter belgare och rätt vad det var — och för att använda en kunglig metafor — så sa det bara klick!

belgiskjästOm den äldre generationen ölnördar (läs: Svenska Ölfrämjandet) har lärt sig öl av kanske framförallt England, så har den yngre (läs: Untappd) lärt sig av USA. Och öl + USA betyder idag, som bekant, humle. Citrus, tropiska frukter och en uppkäftig beska som räcker långfinger åt vår gamla ”Stor stark”. Att förföras av en amerikanskt humlestinn IPA är faktiskt inte så svårt. Det är högljudda och extrema smaker som egentligen inte ger våra smaklökar några större utmaningar. Det målas med ganska bred pensel.

 

Med de belgiska brygderna kan det vara knepigare. De är oftast mer sammansatta, komplexa och kräver kanhända mer av sin uttolkare. Det är lite mer finlir och balans helt enkelt. Det är klart jag generaliserar här, men jag tror ändå det är något av en resa vi gör som ölfantaster. Och även om den resan vanligtvis börjar vid ljus internationell lager så tror jag bestämt att hållplatserna Belgien och Balans ligger längre bort än såväl IBU som ABV.

Nåväl. Idag får jag nog erkänna mig som fullfjädrad belgofantast (om än långt ifrån en belgofil som Skrubbe) och som sådan har jag ett tag varit nyfiken på tidskriften Belgian Beer & Food. Via vänlige chefredaktören Paul Walsh fick jag recensionsex av två nummer av magasinet (nr 2 & 3) och jag tänkte sammanfatta mina intryck lite här nedan.

vanderBelgian Beer & Food produceras i Bryssel och har än så länge utkommit med tre stycken 66-sidiga nummer. De glättade färgomslagen är porrigare än innehållen som, trots ett rikt bildmaterial, fokuserar på texterna. I varje nummer presenteras ett flertal bryggerier. Vi får möta bland andra Struise, Alvinne, Huyghe, Dubuisson, Van Eecke, De Ranke, Chimay, St Feuillien, Affligem och De Brabandere, men också lite okändare bryggerier som östflanderns Roman.

I serien ”Flemish Kitchen Rebels” besöks krogar som Grand Cabaret i Nieuwpoort och vi får träffa kockar och kulinariska konstnärer som Julie Baekelandt, Koen Verjans och självaste ”The Godfather of Beer Cuisine”, Stefaan Couttenye, på Brasserie ’t Hommelhof, Watou. Självklart finns även artiklar om mat-, ost- och ölkombinationer.

ostBelgienkännaren och författaren Joe Stange (Good Beer Guide Belgium mm) gör bland annat en saison-resa genom landet och lyfter dessutom den heta potatisen om kontraktsbryggande i artikeln ”When is a brewery not a brewery (and does it matter?)”. Intressanta ämnen dyker upp i intervjuer också. Bryggeriet Dubuissons Marc Lemay är, med tanke på min inledande text, förstås lockande att citera; ”The belgians don’t go for extreme beers (…) the most important thing is that you get pleasure from drinking the beer”. Eller Anthony Martin, som skapade sin Martin’s IPA för att visa hur en stilen “egentligen” ska vara; “The US craft beer movement has reinvented it as something completely different (…) Belgian beers are much more balanced than American beers”.

Vi svenskar går inte lottlösa heller. I en artikel om provningseventet Quintessence och samarbetet mellan belgiska Cantillon och amerikanska Allagash och Russian River talar Cantillons Jean Van Roy varmt om bland annat svenska Brekeriet; “I trust in what they are doing (…) They are friends of the brewery and they are friends of mine”. Hyllningsord från den mannen måste värma vilket bryggarhjärta som helst, oavsett nationalitet?

watouJag har förstås bara skummat på ytan här. Man hittar även besök på ölbutiker, reportage om humleodling i Poperinge och kloka ord från Marco Passarella, marknadschef på Sint Bernardus; ”There’s a beer for everybody, and you know the best part? When you find your favourite beer it’s not like a real marriage — you can still go out and look for something better”.

Jag tycker det ska bli spännande att följa magasinets vidare utveckling och jag tänkte passa på att höra om fler vill hoppa på tåget? Jag funderar nämligen på att ta in den till försäljning. Vet inte än vad priset exakt landar på, det beror på frakt etc, men räkna med någonstans runt 100-120 kr/nummer. Lämna gärna en kommentar här om ni är intresserade (och specificera gärna vilka nummer ni vill ha) eller skicka ett mail till info@beerandbeyond.se så hör jag av mig.

Cheers!

Viva Italia

brewfistI måndags, den 22 september, bjöd importören Original Brands STHLM in till provning av italienska bryggeriet Brewfist produkter på Brewdog bar i Göteborg. Grundaren Pietro Di Pilato var på plats och fem smakprov stod på dagordningen.

Pietro berättade rappt, bredbent och passionerat om sitt bryggeri, sina brygder och om ölboomen i Italien. Att det idag finns omkring 700 bryggerier, men bara 500 bryggare. Resten var ”business men”.

Brewfist, som ligger i Codogno, Lombardiet i norra Italien, tillhör den nya vågen av hantverksbryggerier som kanske framförallt är inspirerade av craft-vågen i USA.  Brewfist vill göra moderna och välhumlade öl, men Pietro poängterade samtidigt vikten av hög ”hinkabilitet”.

Trots att de lanserade sitt första öl för bara fyra år sedan är de — enligt Pietro — redan Italiens tredje största mikrobryggeri (efter Baladin och Birra del Borgo) och exporterar idag till stora delar av världen, med USA som sin största utländska marknad.

Första ölet att prova var Caterpillar, en samarbetsbrygd med danska Beer Here. En pale ale på 5,8%, bryggd med Columbus och Motueka. Den var rejält torr, med tydlig citrusbeska och hög drickbarhet. En lätt och vänlig munsbit. Och jag menar det verkligen positivt.

brewfist-pietroSpaceman är bryggeriets flaggskepp. Ett så populärt öl att det nu står för hela 40 procent av hela bryggeriets produktion. Det är en 7-procentig IPA med enkel maltbas och så mycket humle (Citra, Simcoe, Columbus) att de fått en specialdeal med humleodlaren. Den är torrhumlad (som allt annat de brygger) och väldigt amerikansk i stilen, men utan att vara aggressivt besk.

Green Petrol var en svart IPA med relativt låg bitterhet, vilket gjorde den hyfsat drickbar trots att det är en stil jag aldrig riktigt blir vän med. Pietro visade sig vara av ungefär samma åsikt och kanske just därför funkar den? Men, Black IPA? Kan vi inte bara en gång för alla enas om att kalla den Cascadian Dark Ale?

Pietro Di Pilato har tidigare jobbat för Fuller’s i England och till min oförställda glädje var han ett stort fan av bryggeriets London Porter (ett bryggeri han för övrigt var nära att kalla ”craft” men strax ändrade till ”quality brewery”). ”London Porter opened a third eye into my mind” är naturligtvis ord som hittar raka vägen till Beer & Beyonds porterindränkta hjärta. Nåväl, X-Ray var Brewfists lite muskulösare hyllning till vår gemensamma kärlek. Han berättade att de inte ville göra en klon rakt av, utan en egen tolkning och redan de 8,5 procenten gör ju klart att så är fallet. Den är också betydligt torrare än originalet, med brända toner av kaffe och aningens kakao, men är tämligen charmig i sin råhet. Förmodligen min favorit under kvällen, även om jag nog ändå hade önskat lite mer choklad och maltsötma.

brewfist-brewdogSom avslutning fick vi smaska på en riktig Spaghetti Western. En samarbetsbrygd med Prairie Artisan Ales som bryggaren kategoriserade som en ”coffee chocolate imperial stout”. Bryggd med bönor från en lokal kafferostare bjöd den på en fin espressostund. Och jag menar det. Det här är rena kafferepet. Klassiska stoutsmaker i övrigt och väl dold alkohol.

En rolig detalj är att de, för att lättare kunna lansera ölet i USA, hade i lite spagetti i första batchen. Det står alltså listat som en ingrediens på flaskornas etiketter. Dock var detta endast för syns skull — och lite gimmick, gissar jag — och ingenting som på något sätt påverkade smaken. Men vill man ha en stunds underhållning så kan man roa sig med att läsa igenom kommentarerna på Ratebeer, där ölnördar kämpar för att hitta ölets pastatoner; ”Mouthfeel was thick and creamy (from the spaghetti??)”, ”a little bit of a pasta flavor in the finish?”, ”Aromas of spaghetti pasta”…

Sammanfattningsvis: Brewfist brygger rena, snygga öl med attityd och spända hanar. De är lite råare och mer jeansklädda än de flesta (få men ändå) italienska brygder vi haft äran att dricka i Sverige. Det är humle och amerikanska fasoner, men inte till förbannelse. Jag tycker ändå att den där drickbarheten ger sig tillkänna allt som oftast. Det extrema blir inget självändamål.

Under provningen fick vi inte bara smakfulla kulinariska prov från Brewdog Bars kök, utan även ett glas av skottarnas nya belgoinspirerade samarbete med Stone och Magic Rock. Magic Stone Dog, en ”saison-pale ale” med humleskjuts av Amarillo och Simcoe, var en välkommet lättdrucken 5-procentare.

Om ni skyndar er så finns kanske lite Brewfist kvar på Brewdog Bars kranar.

Ciao, så länge.

Svenskhumlad öl i vått och torrt

Sigtuna Swedish Single Hop Pale Ale_BlötSvenskhumlad öl är något man inte är bortskämd med. Lagom till Stockholm Beer & Whisky Festival släpper Sigtuna Brygghus Sigtuna Swedish Single Hop Pale Ale, ett 4,5 procent starkt öl bryggt enbart med just svenskodlad ekologisk humle. Humlen är odlad på Spännaregården utanför Mariestad, skördad i augusti och använd i bryggningen redan dagen efter skörden. Tekniken att brygga med tokfärsk humle kallas ”våthumling” (wet hopping) och är något vi sällan får chansen att uppleva i Sverige, där torkad humle brukar användas.

Ölet lanseras under Stockholm Beer and Whisky Festival som pågår den 25-27 september och 2-4 oktober 2014. På plats finns även Humleodlaren Gunilla Hellsten Boman, redo att svara på frågor om humleodling. Hon hittas i Galateas monter på torsdag den 25/9 klockan 13.00 – 15.00.

Beer & Beyond ska såklart dit och provsmaka.

Ölet kommer även släppas på Systembolaget den 7 november i begränsad upplaga om 4000 flaskor.

Pot Belly firar ett år!

PotBellyJubileePosterPot Belly Brew Shop, hembryggarbutiken vid Heden i Göteborg, fyller ett år nästa vecka. Det firas kungligt med generösa rabatter och fem kvällar fyllda med hembryggarhallabaloo som inte bör missas av någon med ren malt i påsen.

Det hela brakar loss med en nybörjarkväll måndag 8 september kl 18-20. Då kan nyfikna komma med frågor och funderingar och dessutom få vara med om en livebryggning i butiken. 10 procent rabatt på nybörjarkit mm.

Tisdag 9/9 är det damernas. Då är alla hembryggande kvinnor, damer, flickor, tjejer, brudar och tanter välkomna att byta, smaka och recensera varandras öl. Och dessutom handla med hela 20 procents rabatt. Mellan kl 18 och 20 stannar gubbarna hemma.

Samma tid på onsdag kväll 10/9 är vikt åt Gothia Hembryggarförening. Rabatter och en trevlig överraskning utlovas.

IMG_6080 torsdagen 11/9 kl 18-20 finns certifierade öldomare från SHBF (Svenska Hembryggareföreningen) på plats för att bedöma era hembrygder. Alla stilar är välkomna, men ni måste anmäla ert deltagande till info@potbelly.se före onsdag 10/9.

Kalaset avslutas med en heldag i butiken. Fredag 12/9 är Give-Away Day, som innebär att när ni handlar i butiken så är ni automatiskt med i utlottningar av finfina priser. Ju mer ni handlar desto bättre priser.

Passa också gärna på att ta en titt på det urval böcker från Beer & Beyond som finns i butiken. Allt som finns i webbutiken kan dessutom snabbt levereras till Pot Belly.

Mer info om jubileet på Pot Bellys hemsida.

Små grodorna hoppar i galen stouttunna

froghopsSamarbetsbrygd. Fortfarande något som varje hantverksbryggeri måste göra med jämna mellanrum för att hålla huvudet högt i craft beer-gemenskapen. Ofta verkar det dock handla mer om hajp och att hänga med ”rätt” bryggerier än att faktiskt brygga ett gott öl. Att skapa någonting tillräckligt extremt för att folk inte ska våga kritisera det, av rädsla för att inte ”fatta grejen”. Men ok, fine, jag kanske är orättvis nu. Det blir ju antingen bra eller inte, helt enkelt. Låt oss säga det.

Den här gången blev det inte bra. Alls. Väntar du dig en Imperial stout, som utannonserat, så glöm det. Den är förvisso svart, men besk så in i helvete. Här är varenda spår av en stout utrotad. Fullständigt. Den kanske finns där bakom någonstans, men försök hitta den, den som kan. Jag blir faktiskt provocerad. Nej, det bidde ingen stout, det bidde en, öh, cascadian dark ale kanske, en american black ale… Kalla den vad du vill, bara inte ”pale” och ”black” i samma mening, tack. Och framförallt inte stout.

Nog misstänkte jag att den skulle vara lite humlebesk, så därför köpte jag bara en flaska när den släpptes 2 juni. Tänkte låta den stå och humla av sig ett år eller så. Men när jag var på Systembolaget på Karl Johansgatan häromdagen blev det ett impulsköp. Nyfikenheten tog över. Lika bra att ha det gjort. Nu vet jag att den måste stå i två år. Minst.

Frog Hops to Amager är bryggd på danska Amager Bryghus i maj 2012, i samarbete med Fred Karm från Ohiobryggeriet Hoppin’ Frog. Jag är ett gammalt fan av Amager. Håller till exempel fortfarande bryggeriets Hr Frederiksen som en av världens bästa stouts. Och jag har haft många fina stunder med Hoppin’ Frog-brygder som BORIS och DORIS och till och med Hoppin to Heaven IPA. Men det är ju för fan en IPA, den ska vara besk. Det här sägs vara en ”Imperial Wheat Stout”. Sickna jävla dumheter.

Den är tydligen bryggd med hela åtta maltsorter, men hur ska man kunna hitta dem under denna heltäckningsmatta av aggressiv högalfaintensiv amerikansk humle (Tomahawk & Chinook)? Jag bara undrar? Och två sorters vetemalt. Jaha. Kanske det. Vem vet?

Den är relativt lätt för sina åtta procent och visst sitter det lite kaffe där i kinderna, men humlebeskan äter upp allt. Allt. Det blir faktiskt löjligt. När jag sent omsider tvingat i mig halvlitern (japp, 50 centiliter) och lägger mig — efter noggrann tandborstning, barn! — är det inte med en fräsch kariesrensad andedräkt som vanligt. Nix. Den har inte en chans mot humlebeskan här. Och jag snålar inte med tandkrämen, ska ni veta. Jag drömde säkert mardrömmar också, men det minns jag inte säkert.

Jag må ha förlorat såväl perspektiv som humor här, men jag kan inte uppfatta något kul med denna pseudostout. Bara en oprovocerad attack mot mina smaklökar.

Jag ber om ursäkt för svordomar ovan, men det var faktiskt längesedan jag blev så upprörd av ett öl. Nuförtiden blir jag mest mätt, trött, blasé eller möjligtvis lite irriterad. Den här gången blev jag rent förbannad. Frog Hops to Amager är ett hån mot allt som kallas imperial stout. Varför vill man håna någonting fint? Varför tänja gränser på bekostnad av behagliga smakupplevelser? Och 99/100 på Ratebeer!? Jag fattar ingenting.

Blir ni ändå nyfikna så heter importören Elixir och den finns fortfarande kvar i närmare sextio Systembolagsbutiker.

Pot Belly Brew Shop + Beer & Beyond = Sant

IMG_6080Kära humlehuliganer och maltmuppar, här har vi glada nyheter!

Ett urval böcker från Beer & Beyonds lager finns nu uppställda till försäljning i den eminenta hembryggarbutiken Pot Belly Brew Shop på Engelbrektsgatan 59 (mitt i Göteborg, vid Heden).

Det är bara ett litet urval än så länge, av såväl förlagsnya som begagnade böcker om öl, hembryggning, bryggerier och annat skoj. Men hittar man något i webbshopen man vill ha, så fixar vi också så det snabbt kan hämtas fraktfritt hos Pot Belly. Fiffigt va? Går försäljningen bra kan dessutom sortimentet komma att utökas.

I butiken finns allt som kan behövas för att brygga öl hemma, från redskap som hinkar, silar och mäsktunnor till nödvändiga ingredienser som jäst, malt och humle. Så shoppa loss vetja och lägg en bok i varukorgen också, så blir alla nöjda. Välkomna!

Beska & bitterhet

bitterness“People may like malt, but they love hops, sometimes beyond all reason.”. 

Missa inte Randy Moshers krönika The Taster i senaste (juli) numret av tidskriften All About Beer. Denna gång om beska.

“Whether you’re a raging hophead or one who prefers a more balanced approach, bitterness is a valued flavor component that contributes to beer’s unique charms.”.

Annat intressant: yoga och öl, om att dricka “ghost whales” (ytterst sällsynta ölrariteter, i det här fallet rara lambics av bl a Cantillon), Berliner Weissens “frälsare” Andreas Bogk, om dofter och minnen av Melissa Cole och mycket annat. Som alltid ett läsvärt magasin.

Debutanter, chokladsmask och trälig öl – recension av fyra öl från Godahops Hembryggeri

godakvartettDet är svårt att recensera hembrygder. Det blir genast så personligt, känsligt och smetigt.

Jag tänker på de gånger jag som musikskribent fått i uppdrag att recensera lokala debutanter. Här har vi musiker, inte sällan unga, som slitit i åratal med sin musik. Harvat i replokaler, burit stärkare, skolkat och fyllt i närvarorapporter till Studieförbund. Äntligen har de lyckats få ut ett album. Kanske via skivkontrakt, kanske genom envist och träget sparade av egna slantar. Det är deras kärleksbarn. Deras dröm. Då ska jag som kritiker sitta där och analysera, peta, kritisera, såga. Skriva att deras dröm borde filas på några år till, att viljan finns men inte låtmaterialet. Att musikerna är duktiga men sångaren borde få sparken. Att vi inte behöver fler kopior av *insert valfri känd artist*. Etc.

Det är svårt. För jag har samtidigt som skribent en ambition att verkligen vara ärlig. Jag vill vara ärlig. Skriva utifrån hjärta, känsla och erfarenhet. Det är etik och stolthet för mig. Jag vill inte fjäska, men jag vill ju samtidigt inte såra. Såklart. Visst, Neil Young eller Lars Winnerbäck skulle jag inte tveka en sekund att såga med fotknölarna (och jag har gjort det), men där har vi etablerade artister vars självkänsla eller ekonomi inte står och faller med en sketen skivrecension. Dessutom borde de vara härdade nog att tåla kritik (även om den gode Keith Richards visar på motsatsen). I uppstarten är man i behov av uppmuntrande ord och lite egoboost. För att överleva i den tuffa, hårda musikbranschen är svårt nog. Då kan man väl åtminstone få en lyckospark innan helvetet sätter in?

Därför är det svårt.

Jag tänker på det där när jag nu har sprungit på några hembryggda öl igen. Jag vet att jämförelsen haltar, men ändå.

Jag fick för en tid sedan chansen att prova fyra olika brygder från Majornas hembryggarkollektiv (?) Godahops Hembryggeri. Jag hade läskats ett tag av deras Instagrambilder och blev sugen att testa, då vi nästan bodde grannar.

Lyckligtvis behövde jag inte oroa mig så mycket. Samtliga flaskor var välkommet befriade från de ”klassiska”, välbekanta hembryggardofterna och -smakerna. De smakade helt enkelt inte alls fel (möjligtvis med ett undantag), utan helt ok. Även om jag kunde sakna lite jävlaranamma. Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg. Vi tar dem i tur och ordning.

trälenTrälen Pale Ale var först ut. En apa på 5,9%. Redan innan jag hunnit smaka på den har min son en tolkning av namnet: ”kanske för att den smakar träligt?”. Poäng till honom. Men lyckligtvis har han fel. I glaset får jag en orangefärgad vätska med snabbt försvinnande smutsvitt skum. Doften är frisk och fruktig med lite söta fläktar. Munkänslan är sträv och torr. Citrus, parfym, klementin och apelsinmarmelad dominerar smaken. Den är medelbesk och något vattnig, hade önskat lite mer kropp. I eftersmaken blommar en mer otrevlig beska upp. Den når godkänt dock och betyget blir 3/6.

Nördbonus – Malt: Pale ale, Crystal. Humle: Warrior, Nelson, Galaxy.

kahviaKahvia Ja Suklaata betyder inte kaviar och choklad, utan mycket riktigt, som finlandsvännen och språkfanatikern anmärker, kaffe och choklad. Klassiska smaknoteringar i en english stajl brown ale på 6,5% som denna. Ölet är mörkt, mörkt brunt, nästan svart och har beige skum. I doften hittar jag chokladmalt, men också fenoler och någon skum syrlighet, möjligtvis estrar. Kanske, kanske lite kaffe i smaken, men mer choklad. En krämig och maltig brown ale (?) som vinner på värmen. De sista klunkarna är klart godast. 3/6.

Nördbonus – Malt: Pale Ale, Vete, Choklad. Humle: East Kent Golding, Saaz.

brittmarieTredje bärsen under luppen heter Britt-Marie och är ännu en brown ale (om nu den förra var det?). Denna drar mer åt mörkt rödbrunt i färgen och är lite kaxigare med sina 7,4%. Doften är nötig och maltig som sig bör och i smaken letar sig smaskiga mjölkchoklad-toner fram. Den har en antydande krämighet i karaktären, men är samtidigt lite för vattnig för att nå hela vägen. Maltigheten är dock med hela resan och den blir, liksom förra flaskan, bättre när den värms upp lite. Alkoholen väl gömd i maltsmasket. En lite platt eftersmak förtar dock helheten en del. 3/6.

Nördbonus – Malt: Pilsner, Special B, Crystal. Humle: Citra, Cascade. Och Newcastle Brown Ale-jäst.

borgareSist, men inte minst, fick jag möta En borgare på Mariaplan. Det var en stöddig typ. Hela 9,8% stoltserade denna dubbel-IPA med. Det var en levande gyllengul rackare med tjockt och relativt ihärdigt skum. Doften överraskade något med sin diskretion; aningar av blöt hund och blommig humle. Smaken då? Jo, tjena, det här är ju en DIPA i min smak. Bra maltbas, hög fruktighet och busig kolsyra. Kan den ha stått ett tag? Humlenazisterna skulle nog protestera, för det känns som om just den är på tillbakagång, men inte mig emot. Jag gillar ju sådana här sötsmaskiga saker med lite trött humle. Var de hade gömt procenten är dessutom en gåta som jag gärna skriver på pluskontot. Bäst av de fyra öl jag provade. 4/6.

Nördbonus – Malt: Pilsner, Amber. Humle: Amarillo, Simcoe, Warrior.

Mina recensioner av debuterande band har jag löst genom att 1) inte recensera alls och 2) fokusera på det positiva. Jag kunde förstås valt det första alternativet även här, men varför då? Jag har druckit betydligt sämre öl från ”etablerade” mikrobryggerier (ingen nämnd, ingen glömd) och varför ska jag hålla käften om något som faktiskt är bra? Alternativ två blev faktiskt inte heller aktuellt, då jag helt ärligt — inklusive kritik — tog mig igenom dessa fyra hembrygder utan att behöva fjäska eller trampa på några ömma tår. Hoppas jag. Det var förvisso inga öl jag gick ner i spagat av, men ett snittbetyg på 3/6 är faktiskt absolut inget att skämmas för. Speciellt inte för hembryggare. Dessutom, de som känner mig vet att jag är en svårflirtad jävel. Kanske jag rentav är redo för debutantband igen?

P.s. De som känner mig vet också att jag inte är någon fotograf, så ni får ta bilderna för vad de är. På Trälen-bilden skymtar rentav min son. Det bjuder jag på. D.s.

GBG Hop-nick 2014

ipaday2013På torsdag 7/8 är det International IPA Day. Ännu ett kommersiellt påhitt förstås, men alla anledningar att dricka öl är ju bra anledningar, så jag lägger kritikerglasögonen åt sidan en stund.

Här i Göteborg betyder det picknick. Eller hop-nick, som det lite vitsigt döpts till av eventgeneralen, fotografen och humleskallen Martin Niklasson. Förra året hade jag tyvärr inte möjlighet att delta, men det var enligt uppgift en formidabel succé. Ett 60-tal deltagare hängde i Azaleadalen i Slottsskogen och hivade India Pale Ale tills fat och flaskor var renslickade.

På torsdag klockan 14 brakar det alltså loss. Så ta med era hembryggda humlebomber eller länsa närmaste IPA-hylla på Bolaget och be till vädergudarna att solen lyser över Azaleadalen. Måttligt drickande och föredömligt uppförande är väl det minsta man kan begära av vuxna ölfantaster. Lika självklart som att man städar upp efter sig.

Men för all del, smyg gärna med något lite maltigare också. Låt bara inte Martin se det.

Bilden är lånad från Facebook-eventet, som ni hittar här.