Good Old Midlands

midlandsJag är en sucker för brittisk ale. Kan inte hjälpa det. Jag har allt gjort mina amerikanska humlerace så det räcker och blir över, men när jag idag vill dricka — inte smaka — så är det knappast över Atlanten jag sneglar. Är man törstig sitter nämligen en pint maltig bitter bättre än ett flytande grapeskal. Och snackar vi porter och stout av det imperiala slaget eller kornvin så vet nog den som följt mina texter att jag föredrar de brittiska, sötare varianterna.

Därför blev jag förstås glatt överraskad när det damp ner en låda blandat brittiskt godis från nya Östersundsbaserade ölimportören Holy Grale på Beer & Beyond Headquarters. Lådan ifråga kallas Best of Midlands – Winter Edition beer box och består av sex olika mörkare ale (4 st 50 cl & 2 st 33 cl) från lika många bryggerier; samtliga verksamma i ett område i mellersta England som kallas Midlands.

Jag har tidigare positiva erfarenheter av Holy Grale från SBWF i höstas. Hängde några gånger vid deras monter och drack milda maltigheter som Hobsons Postmans Knock och Hobsons Town Crier. Det är välkommet med en ny importör som satsar på lite traditionella brittiska brygder, något vi inte är särskilt bortskämda med i Sverige. Om jag får spå lite tror jag dessutom att det är något som med tiden kommer efterfrågas mer och mer. Inte bara brittisk ale, utan kanske också krispig tysk pils, baltporter och, varför inte, svagdricka. Fler än jag kommer nog återupptäcka de mer traditionella stilarna efter att ha fått sitt citrusbegär tillfredsställt efter år av amerikanska humlerundor.

manorMen nu var det ju boxen vi pratade om. Jag börjar med Hobsons Manor Ale. En bitter som faktiskt inte imponerade på fat på SBWF heller. Den har en söt, maltig doft av honung, men också lite citrus och tyvärr något mer kemiskt, tvåligt. Smaken är nötig med drag av sött bröd och kaka och en beska som kryper sig på allt mer efter hand. Jag saknar balans. Den är drickbar, men jag lyckas inte riktigt bli vän med den.

 

 

 

levellerSpringheads The Leveller är näst på tur. Här har vi (jord)nöt, choklad, kaffe och karamell i doften. Smaken är kraftfullt maltig, nötig med försiktigt brända toner och en märkligt paradoxal torr sötma. Enligt bryggeriet är den bryggd i ”Trappist style”, men vad det skulle betyda har jag ingen aning om. Här är det brittiskt ut i sista karamellmalten och med tanke på den modesta alkoholhalten på 4,8% har den imponerande kropp. Kanske lådans bästa.

 

 

 

mudcityNästa, Sadler’s Mud City Stout, kommer inte långt efter. ”Brewed with raw cocoa, vanilla pods, flaked oats, wheat and a complex blend of beautifully dark malts” bådar ju gott liksom. Här är det svart vätska med stiligt ljusbrunt skum. Kakao, vanilj och sött bröd i näsan. Den är fyllig för sina 6,6 procent och har en len och skön munkänsla. Munnen fylls av brända rosttoner och drag av kaffe, vanilj, choklad och smaskig maltsötma. Ett försiktigt syrligt drag spökar i såväl näsa som på tunga, förmodligen är det vetet som busar, men allt balanseras upp stiligt och torrhet och sötma börjar nästan bli kompisar. Det här är en vardagsstout som heter duga.

 

stonedead6,66% alkohol bjuder nästa öl på (sug på den Iron Maiden). Stone Dead från Lymestone Brewery är annonserad som en imperial stout och etiketten pryds av fladdermöss och gravstenar. ”Full moon brewed for extra body”. Fram med vitlöken och krucifixen. Nja, nu tar vi det lite lugnt. Den mörkt bruna, nästan svarta, vätskan har ett snyggt brunt skum som relativt snabbt kryper undan. Doften är rostad; kaffe, läder, men också lite bränt gummi. Smaken är brittiskt nötig med kaffetoner, choklad och, som jag misstänkte, fenoliska drag. Kroppen är på plats och med stigande värme höjs alla positiva smakegenskaper ett snäpp eller två. Stilen skulle jag närmast kalla foreign stout och jag skäms inte att rekommendera den, trots fenolerna.

sadlleDet stilmässigt modernaste ölet i denna sextett måste ändå vara Saddle Black från Purity Brewing Co. Här har vi nämligen en cascadian dark ale, eller som bryggeriet kallar det, ”hoppy black beer”. Bryggd med rök-, choklad- och svartmalt och kryddad med Nya Världens Chinook och Cascade borde ju det här vara en sån där citrusbesk svart bastard som jag slår bakut av. Men inte. Visst, humlen är tydlig i doften, liksom kryddighet och rök och smaken har sin beskärda del av samma varor. Men med balans. Beskan tar aldrig över och bakom hela anrättningen vilar en maltbas som inte ruckar på sig i första taget. Överraskande bra för stilen, som helhet.

 

blackSom final hade jag sparat Black, denna ”russian imperial stout” på 7,2%. En ”deep, dark and complex” rackare om man får tro bryggeriet Battledown.

Pyttsan. Redan den rödbruna, lite blaskiga färgen skvallrar om något annat. ”Sega råttor” säger min sjuåriga son om doften och själv känner jag bara marsipan. Stout? Med en smörig munkänsla, tunn och vattnig kropp och en något syrlig smak kan detta inte betraktas som något annat än ett fiasko. Om än med vaga chokladtoner. Bryggeriet föreslår krämiga ostar och stuvningar till Black. Själv kan jag knappt se den backa upp en halvtaskig kvarterspizza.

En tråkig avslutning på en mixbox som ändå överlag ger en bra bild av vad man kan vänta sig från, för oss okända, mörka vinteröl från Midlands. Ett hedervärt projekt som jag hade stöttat till hundra procent om det inte vore för priset. 343,90 för 2,66 liter är helt enkelt lite för saftigt, särskilt som två av ölen inte riktigt levererar, åtminstone inte enligt mina smaklökar. Fast det är ju mina det. Köp gärna en låda själva och prova. Det lär finnas några kvar ute i landet. Numret är 89602.

Ekfat, Madeira, Yeti & Jag

oayeti2012Här sitter jag i kvällningen och avnjuter en Great Divide Oak Aged Yeti. Buteljerad i september 2012. Den är lagrad hemma i min lägenhet sedan dess. Drygt två år alltså. I rumstemperatur. Jag har ingen annan möjlighet för tillfället. Mörkt och stillsamt förvisso, men i rumstemperatur. Något som sägs skynda på lagringsprocessen med kanske närmare 50 procent. Något som inte brukar anses idealiskt för lagring.

Jag vet inte jag.

Mjuk i kanterna borde den vara efter fyra semiår, eller hur? Det är den inte. Den är tämligen hård, tuff och tjurigt bränd. Kampvillig. Några vaniljtoner hittar jag inte. Möjligtvis lite choklad, om jag anstränger mig. Sherry och portvin lyser också med sin frånvaro. Här är det hårda puckar; aska och kol. Jag gnäller inte. Jag gillar verkligen kompromisslösa tjurskallar, men nu var det ju lagring vi talade om. Och då vill jag att något sött och elegant sipprar fram ur den härdade gruvarbetarkroppen. Då vill jag byta kängorna mot lågskor och låta läpparna klibba ihop sådär sexigt dekadent.

”Ha tålamod” säger någon, och tycker att två år är en fis i vintageuniversum. Sant, säger jag då. Jag drack, för något år sedan, en Oak Aged Yeti som varit lagrad i fem år. Under bättre förhållanden. Och där var sherryn — diskret förvisso, men ändå — och mjukt trä och rundhet. Den var inte tvär längre, den var… följsam och villig. Den hade garden nere och den där elegansen som jag suktar efter. I doften mer portvinsdam än gammal gubbe. Fem år.

Jag vet att det bland delar av ölnördarna finns en skepsism mot att lagra imperial stout. Jag håller delvis med. Oxidering kan ge toner av wellpapp, olivröra och ålderdomshem, men inte alltid. Ibland sker det där magiska. Plötsligt smakar den där gamla oxiderade stouten Madeira och Maria Lang. Och ibland går det fort. Här kommer jag in på det här med lagringstemperatur. För om madeiriseringen kommit igång efter fem svala år, borde då inte något hänt efter drygt två rumstempererade? Uppenbarligen inte. Kanske lagras det jämnare och snyggare med ”rätt” temperatur? Kanske jag bara skulle väntat ett år till? Ett halvår?

Jag tillhör dessutom de där tjuriga old school-stötarna som vill ha min stout fet, söt och maltig. Jag stör mig på markant humlebeska diton, vilka idag — enligt amerikansk modell — är legio. Därför har jag lite Gonzo och annat bös stående. För att humla av sig lite. Därför envisas jag också med att lagra stilen. Vad har jag för val? Jag kan ju inte leva på bara Fuller’s och Founders imperial stout. Eller?

Kanske hamnar vi till slut i det där med mitt tålamod ändå. Jag vet inte. Jag får väl återkomma när jag grävt djupare in i mina rumstempererade skåp.

Black


Black, you are my enemy

And I cannot get close to thee

Our life is ruled by enmity

And I can’t weaken that

The only way that I can see

Is to hold you close to me

To love you for it’s meant to be

I weaken your attack

 

Everything was lucked and downy

What was good was up from under

Until black, that awful tender

Came and popped my sense of wonder

All at once all eyes turned at him

Leaving me an unwatched body

And it sagged, my body’s rib cage

Out from under ogler’s study

Black was decomposing quickly

This was found offensive to me

His disrespect for life’s proprieties

Made me scared he would destroy me

 

So I thought I’d try to cut him

Try to force him ‘neath my level

The only way to equal to him

Would be hit him with a shovel

But to really rise above him

That would be the final evil

So instead I asked the sucker

If he’d care to see my rooms

And as a friend and as a comrade

And all the things that these implied

I made him leave what it was that he had

Used to keep us unallied

 

Black, you are my enemy

And I cannot get close to thee

Our life is ruled by enmity

And I can’t weaken that

The only way that I can see

Is to hold you close to me

To love you for it’s meant to be

I weaken your attack

 

Now black and I we are together

Fairly just inseparable

And in the terriblest of weather

Our bonds are incorruptible

*

black-flagSvart. Denna mytomspunna och symbolladdade färg. En färg som kan definieras som själva frånvaron av alla andra färger. Alla designers och modeskapares favoritfärg, som sägs signalera elegans och intellektualism, som ska få dig att se smalare och mer sofistikerad ut. Den formella kostymmänniskans färg och erotiken: kvinnans ”lilla svarta”. Sex. ”Lilla döden”.

Den politiska svarta färgen. Anarkismens svarta fana och — i andra änden — Mussolinis fascistiska svartskjortor. Har man missat det svarta i litteraturen så har man nog inte ens läst sin Bamse ordentligt. Och musik: crustpunk, synt och depprock. Hoodoo, blues och black cat bone, som i Muddy Waters klassiska “Hoochie Coochie Man”: ”Got a black cat bone / got a mojo too / I got John the Conqueror root / I’m gonna mess with you”.

Eller, som i Bonnie ’Prince’ Billys (eg Will Oldham) gripande sång ovan; mörkret, hotet, ondskan, galenskapen, melankolin, depressionen. Exemplen är otaliga. Den svarta katten, svart galla, död, sorg, svarta hål, häxor, Black Sabbath, svartsoppa och Darth Vader.

intstoutdayMen idag behöver vi inte gräva ner oss i mörker och undergång. Idag hyllar vi det flytande svarta guldet: stout. International Stout Day må vara ett jippo, men allt som ger mig en anledning att öppna en flaska svart förhåller jag mig sällsynt okritisk till. Jag började redan en stund efter midnatt med Mohawks julsmocka Whiteout Imperial Stout (efter att ha smygstartat på 3 små rum med Hornbeers fina Black Magic Woman). Men nu får jag väl hålla mig till kvällen antar jag.

 

Så gräv i stoutlagret där hemma eller ta dig till din favoritkrog ikväll och stäm in i en hyllningsskål till denna fantastiska svarta dryck. Är du lagd åt det hållet kan du dessutom checka in den på Untappd och få en badge som belöning.

Now black and I we are together

Fairly just inseparable

And in the terriblest of weather

Our bonds are incorruptible

*

Som av en händelse går vi idag också ut med en halvblind provning av hela nio olika imperial stout:

I-Want-Imperial-StoutBrewers Beer Bar och Beer & Beyond presenterar:

Back in Black – en halvblind provning av nio olika imperial stout

Tid: Lördag 6/12 kl 17.00

Plats: Brewers Beer Bar, Tredje Långgatan 8, Göteborg

Pris: 400:-/person (biljetter i baren)

Max antal: 20 personer

 

Halvblind? Ja, just det. Under ledning av Johan från Beer & Beyond testar vi oss igenom nio starka, svarta skönheter. Lokalt och internationellt. Hajpat, nytt och lagrat. Samtliga med betyg på 94-100/100 på Ratebeer. Vi får veta vilka öl som serveras men inte i vilken ordning. Halvblind provning är ett utmärkt — och roligt — sätt att närma sig en ölstils doft- och smakprofil, fritt från förkunskaper och förutfattade meningar.

Kvällens kombattanter: Goose Island Bourbon County Stout, All In Brewing/Stronzo 100% Viking, Green Tower Barrantes, Omnipollo Hypnopompa (Bourbon BA), All In Brewing/De Molen The Empress Strikes Black, AleSmith Speedway Stout, All In Brewing RLGK 10517 Celebration Stout, Courage Russian Imperial Stout, Dugges Perfect Idjit!

Svart är det nya svarta. Välkomna!

beerandbeyond.se | kunskap & törst

brewersbeerbar.se | surdeg & humle

Barhäng & helgtips

Jag har inte rapporterat från krogarna på ett tag. Det går inte för sig. Ni kan ju tro att jag bara hänger på sunkhak och dricker stor stark. Riktigt så illa är det inte. I veckan har jag gjort en del trevliga bekantskaper på några av stadens vattenhål. 

igorsdream3 små rum hittade jag till exempel en fantastiskt fin Smonk Sour Red från de Struise på fat. En välbalanserad sur röding vintage 2011 med skön trä/fatkaraktär, snygg bärighet och diskret rökighet. En elegant rackare och bästa surisen på länge. Även Igor’s Dream från amerikanska Two Roads Brewing Company var ett öl som höjde sig över genomsnittet. En 10,9 procent stark rågstout lagrad på ekfat som tidigare rymt whiskey. Mjuk, mustig, med smak av vanilj, kaffe och kakao och utan störande amerikansk beska. En förrädiskt lättdrucken sippare som lurar en att ta alldeles för stora klunkar.

 

gnädigefrau lambraterobb

 

 

 

 

 

 

 

 

City Pub fanns en italienare på fat jag inte provat tidigare. Ròbb de Màtt från Birrificio Lambrate visade sig vara en väldigt amerikansk pale ale med markant beska, citrus och fruktighet. Välgjord förvisso, men inget som direkt imponerade på mig. Vill man bli imponerad så ska man istället fråga efter en flaska av samarbetsbrygden Gnädige Frau Marshmallow Stout från danska Amager och amerikanska Off Color. Det är ett beställningsöl bryggt till Chicagos ölbutik West Lakeview Liquors 25-årsjubileum. Den kostar lite mer, men bomber och granater vilken sötsmaskig och chokladgosig stout det är. Med kaffe, vanilj och marshmallows i överflöd. En flytande mörk gottepåse.

xxxryeserenity

 

 

 

 

 

 

 

 

Gillar man rörsocker — och då menar jag orgier i rörsocker — så ska man bege sig till Haket och be dem langa fram en flaska Struise XXX Rye Tripel Bourbon Barrel Aged 2013. En mörk, söt och maltig buse med abt/quadrupel-karaktär. Inte så mycket fat som man kan tro i smaken. Vill man fortsätta på det söta spåret, om än mer återhållet, får man inte missa lilla göteborgsbryggaren Sad Robots Serenity. En belgian strong ale på 8,8% som smakar som en riktigt bra bock med smygande jästig belgofeeling. Kanske det bästa jag druckit från Sad Robot hittills. Annars har jag mest hinkat Rådanäs fina rena California Common och Alter Ego i samband med min filmklubb Full rulle på Haket. Har ni tur finns det några skvättar kvar.

kellerbierJag har redan skvallrat på facebook om att jag är lite förälskad i Köstritzers Kellerbier som finns på Ölrepubliken. Ett maltigt, svalkande, lättdrucket öl som med fördel köps på pint. Och om man ändå är där så är det synd att missa Evil Twin-tvillingarna Yin och Yang. En imperial stout (Yin) och en imperial IPA (Yang) som rekommenderas att dricka blandade. Det är gott, men var för sig är de faktiskt ännu finare.

Men nog om mitt barhäng nu. Vad händer i Göteborg i helgen egentligen?

 

Jo, imorgon lördag får man allt vara flitig om man vill hänga med i ölnördsvängarna. På BrewDog Bar är det världspremiär för Omnipollo/Tired Hands-samarbetet Fatamatago. Ett sjuprocentigt mangomonster till juice-IPA med försvarliga mängder Simcoe & Citra. Häng på låset kl 15 (men spara lite till mig, jag kommer ett par timmar senare).

sahtipajaDärefter promenerar man ner till Tredje Långgatan och Brewers Beer Bar. Där vankas nämligen en premiär till. Klockan 18 korkas de första flaskorna från Sahtipaja upp. Vi snackar suröl (Cloudberry, Raspberry & Red Currant/Rhubarb) från ett redan hyllat och hajpat nytt bryggeri. Missas på egen risk. Läs mer om Sahtipaja på MankerBeer.

 

 

 

Vill man förlänga promenaden en bit så fortsätter Haket med sin nya satsning ”Storflasklördag”. För tredje lördagen i rad kan man köpa billiga smakprov från sällsynta och/eller dyra storpavor. Nya flaskor varje vecka. En tickares dröm. Ni som har varit där tidigare vet att det dyker upp spännande grejer.

Se där har ni en lördagsrunda som heter duga. Vi ses i vimlet. Och glöm inte: sup med måtta.

Små grodorna hoppar i galen stouttunna

froghopsSamarbetsbrygd. Fortfarande något som varje hantverksbryggeri måste göra med jämna mellanrum för att hålla huvudet högt i craft beer-gemenskapen. Ofta verkar det dock handla mer om hajp och att hänga med ”rätt” bryggerier än att faktiskt brygga ett gott öl. Att skapa någonting tillräckligt extremt för att folk inte ska våga kritisera det, av rädsla för att inte ”fatta grejen”. Men ok, fine, jag kanske är orättvis nu. Det blir ju antingen bra eller inte, helt enkelt. Låt oss säga det.

Den här gången blev det inte bra. Alls. Väntar du dig en Imperial stout, som utannonserat, så glöm det. Den är förvisso svart, men besk så in i helvete. Här är varenda spår av en stout utrotad. Fullständigt. Den kanske finns där bakom någonstans, men försök hitta den, den som kan. Jag blir faktiskt provocerad. Nej, det bidde ingen stout, det bidde en, öh, cascadian dark ale kanske, en american black ale… Kalla den vad du vill, bara inte ”pale” och ”black” i samma mening, tack. Och framförallt inte stout.

Nog misstänkte jag att den skulle vara lite humlebesk, så därför köpte jag bara en flaska när den släpptes 2 juni. Tänkte låta den stå och humla av sig ett år eller så. Men när jag var på Systembolaget på Karl Johansgatan häromdagen blev det ett impulsköp. Nyfikenheten tog över. Lika bra att ha det gjort. Nu vet jag att den måste stå i två år. Minst.

Frog Hops to Amager är bryggd på danska Amager Bryghus i maj 2012, i samarbete med Fred Karm från Ohiobryggeriet Hoppin’ Frog. Jag är ett gammalt fan av Amager. Håller till exempel fortfarande bryggeriets Hr Frederiksen som en av världens bästa stouts. Och jag har haft många fina stunder med Hoppin’ Frog-brygder som BORIS och DORIS och till och med Hoppin to Heaven IPA. Men det är ju för fan en IPA, den ska vara besk. Det här sägs vara en ”Imperial Wheat Stout”. Sickna jävla dumheter.

Den är tydligen bryggd med hela åtta maltsorter, men hur ska man kunna hitta dem under denna heltäckningsmatta av aggressiv högalfaintensiv amerikansk humle (Tomahawk & Chinook)? Jag bara undrar? Och två sorters vetemalt. Jaha. Kanske det. Vem vet?

Den är relativt lätt för sina åtta procent och visst sitter det lite kaffe där i kinderna, men humlebeskan äter upp allt. Allt. Det blir faktiskt löjligt. När jag sent omsider tvingat i mig halvlitern (japp, 50 centiliter) och lägger mig — efter noggrann tandborstning, barn! — är det inte med en fräsch kariesrensad andedräkt som vanligt. Nix. Den har inte en chans mot humlebeskan här. Och jag snålar inte med tandkrämen, ska ni veta. Jag drömde säkert mardrömmar också, men det minns jag inte säkert.

Jag må ha förlorat såväl perspektiv som humor här, men jag kan inte uppfatta något kul med denna pseudostout. Bara en oprovocerad attack mot mina smaklökar.

Jag ber om ursäkt för svordomar ovan, men det var faktiskt längesedan jag blev så upprörd av ett öl. Nuförtiden blir jag mest mätt, trött, blasé eller möjligtvis lite irriterad. Den här gången blev jag rent förbannad. Frog Hops to Amager är ett hån mot allt som kallas imperial stout. Varför vill man håna någonting fint? Varför tänja gränser på bekostnad av behagliga smakupplevelser? Och 99/100 på Ratebeer!? Jag fattar ingenting.

Blir ni ändå nyfikna så heter importören Elixir och den finns fortfarande kvar i närmare sextio Systembolagsbutiker.

…then we take Berlin

Den ölintresserade har säkert inte missat nyheten om att välrenommerade San Diego-bryggeriet Stone Brewing Co etablerar sig i Berlin. Stone, som är USA:s tionde största ”craft brewery”, beräknar att inte bara bryggeri utan även restaurang och butik ska stå klara senast i början av 2016.

Som en del av projektets finansiering har Stone startat en fundraising-kampanj där man som kund kan bidra ekonomiskt och, så att säga, betala för sin öl i ”förskott”. Bryggeriet har alltid haft en kaxig attityd med slogans som ”You’re not worthy” och ”Fizzy yellow beer is for wussies”. Även i Berlinsatsningen sticker Stonebossen Greg Koch, craft beer-världens Jesus, ut skägget och påstår att de ska skapa något som ”européer aldrig förut har sett”. Det är något religiöst över det hela. Och väldigt amerikanskt. Se själva videon från Stones YouTube-kanal nedan.

Missförstå mig nu rätt. Stone är ett fantastiskt bryggeri; jag har haft många fina stunder tillsammans med t ex deras Russian Imperial Stout och låter man bara bryggeriets barley wine Old Guardian mogna till sig ett tag så bjuder den på en välkommet sötsmaskig upplevelse. Att de satsar på etablering i Europa är inte heller så konstigt. Det är här det händer nu.

Men ändå. Jag kan inte komma ifrån känslan av att här lurar lite hederlig (?) klassisk amerikansk imperialism. En ”vi-ska-visa-dem”-mentalitet som går hand i hand med USA:s gamla självpåtagna världssamvete. Inte uttalat, inte medvetet — Greg Koch har säkert ett hantverkshjärta av guld — det här hävdelsebehovet kommer snarare med modersmjölken, som ett resultat av USA:s lillebrorskomplex. Att som amerikan komma ”over here” och visa oss européer hur man brygger öl blir ju i ett historiskt perspektiv inte bara urbota fånigt utan rentav provocerande.

Visst, jag överreagerar och övertolkar säkert, och Koch säger själv i filmen att de inte tänker starta någon revolution utan bara ”delta i kampen”. Jag är inget pucko heller och fattar att det handlar om marknadsföring och ekonomi också (och där börjar Jesusliknelsen halta så smått). Jag inser att för att kunna hävda sig i en aggressiv kapitalistisk värld måste även allt som kallas hantverk, oberoende, craft, mikro etc använda sig av en aggressiv marknadsföring. Jag förstår det. Men jag gillar det inte. Och jag blir allt mer allergisk mot tonen. Mot attityden. Mot ”de vassa armbågarnas folk”.

Det sägs ju att tomma tunnor skramlar mest. Nog ligger det något i det. Själv beundrar jag en mer eftertänksam hållning. Drömmer om en värld där inte den som skriker högst vinner. Naivt och romantiskt? Kanske det. Den egensinnige aforistikern från Stehag, Vilhelm Ekelund, hade ett favoritordspråk ursprungligen myntat av Aischylos: ”Esse non videri”. Det betyder ungefär ”Vara men inte synas”. Stanna upp vid det en stund.

The Dude abides.

Och för all del, välkomna till Europa, Stone Brewing Co.

Belgien v/s USA

IMG_5894Det är tisdagskväll och fotbolls-VM. Belgien mot USA. Det kräver sina drycker. På Belgiens sida har vi en 75:a Maredsous 10 Tripel från Duvel Moortgat (import av Galatea) med bäst före 02/2016 (alltså tappad 02/2013?). I staternas ringhörna en lite mer lagrad Flying Dog Gonzo Imperial Porter från 2011/12 (bäst före 28/11/2014).

Matchen kan börja.

Maredsous går ut hårt med ett högljutt plopp och vacker rök från flaskmynningen. Ivrig rackare det här. Doften är nötigt söt med fläktar av dadlar och marsipan. Munkänslan är överraskande torr och stickig av kolsyra. Första klunken bär med sig en busig bukett av stretigt söta smaker. Komplex är ett skitord, men hur ska jag beskriva det då? Det spretar ju och drar som en felprogrammerad jukebox i käften. Rubriken är sötma, ingressen är karamell, honung och marsipan, men själva texten då? Ja, vi rör oss mot poetiska marker. Kärv är fel ord, för det är den alldeles för söt, men lite snårig kanske? Det finns en lyrisk lekfullhet à la Gunnar Björling; busigt men ändå jordnära och folkrotat. Ronnie Lane’s Slim Chance kanske? En försiktigt sträv beska visar sig i eftersmaken, liksom en snabbt tynande kropp som besviket fint smälter ihop med datorhögtalarnas fjuttiga akustik (jag måste lämna in vinylspelarens förstärkare till lagning nu).

IMG_5898Gonzo kontrar med en häftig doft. Kaffebönor, blöt hund, rostat bröd och punschpraliner. Det svänger. En gräddig, krämig munkänsla med smak av kaffe latte och Alladinask som är svår att värja sig mot. För varje klunk smetar sig mer kaffe mot kinderna. Måttligt mustigt. Men samtidigt är där en lite syrlig ton som förtar det fetsöta, som jag ju gillar. Mer Nick Cave än Tindersticks, om ni förstår? Det är långt ifrån något kompakt mörker. Inga portvinstoner än. Och inte så poetiskt. Associationerna går snarare till Film Noir och hårdkokta deckare av typ Dennis Lehane. Trots två år av rumstempererad lagring är den rackarn kaxig. Beskan är förvisso inte lika aggressiv längre, men den har banne mig fortfarande huggtänder. Jag gissar att den behöver minst ett år till för att hitta den riktiga vintageformen. Gonzo har förresten ingen distribution i Europa sedan ett tag tillbaka, så det är ingen idé att börja leta för tillfället.

Här blir jag ju nu sugen på att diskutera det här med porter och stout, ursprung och karaktär. Och sånt. Jämför till exempel amerikanarna Gonzo (humlig, porter) och Great Divides Yeti (söt, stout) och fundera på deras förhållande till traditionen. Men jag lämnar det till ett framtida inlägg. Ämnet i sig är värt en egen betraktelse och jag ber att få återkomma.

Hur det gick i matchen? Jo, Belgien vann rättvist med 2-1 efter en rafflande batalj med förlängning och allt. Ungefär samma resultat som i ölmatchen ovan faktiskt. Förlängningen här på Beer & Beyond Headquarters står dock Trappistes Rochefort 10 för. Belgien vinner alltså igen. Om än med lite fusk.

Istället för Malmö

Jo, jag hade jubeerditch planerat en Malmötripp denna helg. Såg fram emot de obligatoriska besöken på Malmö Brygghus, Nya Tröls, Hamnmästaren och Söder om Småland. Äta Sveriges godaste falafel på Möllevången och kanske kolla in vad The Bishops Arms Gustav har på cask för tillfället. Framförallt var planen att gå på premiären av Malmös senaste tillskott av hantverkskrogar: Beer Ditch. Ett litet hak på Nobelvägen som fokuserar på kvalitetsöl och drivs av paret Johanna och Torsten Ekne. Premiären lockade med buffé, lotteri, överraskningar och livemusik av Alabama Moonshine Co.

Av detta blev nu intet. Tågstrejken satte stopp för det. Så kan det gå. Ett par korta rapporter från Beer Ditch kan ni istället läsa här eller här. Jag slickar såren och laddar för en Malmöresa inom en inte allt för avlägsen framtid. Måste ju också ha lite koll på vad mina hembryggande vänner Serial Brewers håller på med egentligen.

 roverfascistsNåväl, jag fick gilla läget här hemma istället. Kryssa mellan Håkanfantaster i alla färger och former. Dricka kaffestout från CAPBrewDog Bar, käka ost på Gyllene Prag och smågnabbas med JohanThe Rover över en ljuvlig Dark Horse Plead the 5th. Jag fick gömma mig för regnet över en SpitfireThe Old Beefeater Inn, konstatera att City Pub var stängt (har det någonsin hänt förut?) och sortera böckerna i webbshopens nya lagerhylla med hjälp av Earl King och Fuller’s London Porter. Jag kunde också, på Haket, konstatera att Libanonbryggeriet 961 Beer borde undvika att göra witbier och red ales i framtiden. En tämligen ordinär Smashbomb Atomic IPA från Flying Monkeys hanns också med på Jerntorgets Brygghus.

bokhyllaNär jag ändå var i City Pub-kvarter passade jag på att kika in i det som för inte allt för länge sedan var den trevliga och seriösa ölkrogen Picasso. Den är nu ombyggd, har nya ägare, heter Beerista och en snabb koll på kranar (Spendrups) och flaskor (där det mest spännande stavades Poppels och Ocean) fick mig mest att känna att här har vi ännu en krog utan genuint ölintresse som försöker rida på vågen. Beerista? Tjena. Men jag kan trösta er med att gänget bakom Picasso snart öppnar upp i nya lokaler i en annan central del av stan. Innanför murarna, som det heter. Räkna med ett bra ölsortiment.

Men helgen är ju inte slut. Det är bara söndag. Vart ska ölradarn styra mig idag? Mariaplan eller Stampen? Järntorget, Kronhusgatan eller Linné? Vi har ju så mycket att välja på här. Vad är väl en öl i Malmö?

Kärlek från första klunken

emilfilladostoevskyDet är jobbigt ibland.

Founders Imperial Stout var kärlek från första klunken. De där mörka, brända, feta, trögflytande vågorna av kolsvart kaffe och tjurigt söta vuxenpraliner som tycktes liksom färga hela gommen pessimistiskt vacker. En njutbar svärta med glimten i ögat. Som en ballad av Damien Jurado, en målning av Emil Filla eller en aforism av Emil Cioran. Som Beckett. Jag var såld.

Jag har aldrig blivit besviken sedan dess. Betyget har varit 6/6 varje gång. Högsta möjliga. Varje gång. Det är få öl förunnat. Och jag har kallat den världens bästa imperial stout sedan dess.

Senast jag drack den var på CBC 2013. På fat. Och jag var i extas. Jag stod nervöst längst fram i kön när fatet kopplades på. Det var första gången jag drack den på fat. Men jag blev inte besviken då heller. Tvärtom. Jag ville ha en Spinal Tap-förstärkare som gick till elva. Jag ville skrika. Jag ville gråta. Jag ville sjunga: ”trying to get to heaven before they close the door”. Men jag nöjde mig med ett självbelåtet leende och klottrade ner 6/6 i blocket.

cioranMen det var ett år sedan nu. Och innan dess säkert två år. Det har varit en tuff tid. Runt 2011 kunde man hitta den på krogar ibland, men de senaste, tja, två åren har man bara hittat Breakfast Stout och Porter av deras mörka grejer. Goda de också förstås, men det är inte samma sak. Har den inte bryggts? Har den inte exporterats? Har ingen importör brytt sig? Jag vet inte, jag har inte forskat. Jag har bara saknat.

Igår, den 2 juni, släpptes den äntligen på Systembolaget i distribution av Wicked Wine. 10 080 flaskor. Jag stod i kö i Nordstan. Inte först — jag är ju ändå 43 år — men tillräckligt långt fram för att inte vara orolig. Jag plockade åt mig två fyrapack, åtta 355-millilitersflaskor, med den heraldikliknande etiketten. Jag hade tänkt spara på dem ett tag, men jag kunde inte hålla mig. Det var ju ett år sedan, sa jag det? Sent ikväll (läs: igår) åkte en flaska upp och det är nu det blir jobbigt. Håller förväntningarna?

foundersimpUtseende? Svart med tjockt, krämigt brunt skum.

Doften? Kärv, bränd, kaffe, rostad malt.

Smaken? Kraftfull men välbalanserad. Aningar av lakrits, soja och sot. Kaffe, choklad, bränd karamell.

Eftersmak? Kvardröjande oljig, bränt kaffe, Fernando Pessoa.

Jodå, jag är fortfarande förälskad.

Jag vet att klockan snart är ett på natten och att jag inte borde. Jag vet att jag ska upp halv sju imorgon och lämna sonen på skolan. Jag vet att jag har massor att göra och att jag borde tänka på ekonomin. Att jag borde lagra flaskorna. Att det bara är måndag. Jag vet allt det där och lite till. Men jag tänker öppna en flaska till.

För jag vet också att det här är världens bästa imperial stout och att jag kan köpa ett fyrapack till imorgon. Och kan jag inte göra det så har jag åtminstone fått uppleva kärleken igen. Varför missa den? Inte går väl kärlek att lagra?

High five the brewer awesome tap list event

crackniklasDet var trångt på The Rover igår kväll. Minst sagt. Tap takeover (typ) av Siren och Omnipollo var anledningen. Barboss Niklas (som ger oss sitt allra vackraste crackleende här bredvid) myste bakom disken. Beer & Beyond trängde sig in bland bryggare och ölnördar för att ta pulsen på eventet. Tickande stod inte riktigt på agendan denna kväll då det mer handlade om att diskutera fatlagringar med Henok från Omnipollo, (bristen på) brittiska milds med Adam från Beerbliotek och att kryssa sig fram mellan ölprofiler från när och fjärran. Men fatlistan var förstås diger, med favoriter som Fatamorgana, Leon, Calypso och Broken Dream och några glas slank ändå ner såklart.

sirenKvällens första visade sig också bli kvällens bästa. Sirens Caribbean Chocolate Cake (tidigare bryggd ihop med Cigar City, om denna var det vet jag inte) var en krämig mjölkstout med välavvägda toner av choklad och försvinnande apelsin. Mild och god med aningar av kaffe. Ett litet anspråkslöst mästerverk.

omnipolloSom nummer två gick jag på det tunga artilleriet. Omnipollo Hypnopompa Marshmallow Tahitian Vanilla Bean Grönstedts Cognac Barrel Aged Imperial Stout. Pust. Ja, det låter kanhända maffigt, men i doften fick jag mest konjak och i smaken hade den söta sprittonen slagit ut alla andra spännande ingredienser. Det stoutiga kändes långt borta och jag längtade tillbaks till den bourbonlagrade varianten som fanns på CBC.

Då blev Siren White Tips en frisk uppenbarelse. En lättdrucken, kryddig och fruktig vete-IPA med välavvägda citrustoner och beska. Samarbetsbrygden medTo Øl, 10 Finger Discount, var en torr och stabil IPA med fina trätoner.

happybeerdrinkersUngefär där slutar mina anteckningar.

Torftigt, jag vet, men det var en sådan kväll. Det var fest på The Rover och det sociala kom först. Nörderierna fick anstå. Och är det egentligen inte därför vi älskar öl? Är det inte för att träffas och diskutera, skratta, debattera, sjunga, bråka, kramas, tramsa, fundera, inspirera och inspireras som vi samlas kring den skummande bägaren? Öl är ju en social dryck. Vi glömmer lätt bort det när vi hänger med våra svullna näsor över smartphones och surfplattor.