Noshörningsfis långt ner i halsen – en spontan och förvirrad ölrecension

LaLunaRossaJamendåså. Här blir ju inga barn gjorda. Varför inte riva av en liten spontanrecension istället. Ja, då menar jag inte spontan som i spontanjäst förstås, utan att recensionen i sig blir spontan. Ni hajar? Skjuten från höften liksom. På lösa boliner. Här & nu. Utan skyddsnät. Ett rop i mörkret. Ett brev utan avsändare. En… stopp nu.

Fast man kan nästan tro att vi rör oss i lambikland (Ja, jag har bestämt mig, jag skriver lambik med k. Det känns närmare, mer hemma. Har alltid tyckt att lambic med c känts lite konstlat och artyfarty liksom. På svenska alltså. Så jag skriver lambik med k hädanefter, ok? Vem hänger på? Sorry förresten att jag bryter mot alla grammatiska regler här nu med en massa osammanhängande meningar mitt i en parentes. Det är ju inte klokt! Jag ska sluta nu).

Kolsyran är obefintlig. Vätskan är murrig och amberfärgad. Tung liksom. Näsan fylls av bär och syra. Jag luktar igen. Bär och syra. Och trä. Läder. Den har stått i kylskåpet rätt länge nu. Förmodligen sedan den släpptes på Systembolaget. Jösses, det är ju ett år sedan, ser jag nu. Av någon anledning har den hamnat längst bak hela tiden. Konstigt. Kan det vara för att den har bäst före 2040? Nä, det kan jag inte minnas att jag läst innan. 

Vad tyst det är. Vad kräver det här för musik? Funk? Är det Brettanomyces? Nog är det lite läder där i gommen också, men Brett? Nja. Syrlighet däremot, en syrlighet som balanserar läskigt nära vinäger, men… en klunk till… plommon? Skarp syrlighet. Vass. Men inte vinäger. Ta bort det. Det här är gott. Men inte belgiskt gott. Varför säger jag så? För att jag vet att det är en italienare? Jag vet inte. För att bondgården inte är skitig nog? För visst är det bondgård. Men inte komockor, tånaglar och spädbarnsbajs. Ost & fötter. Noshörningsfis är för övrigt en av de mer innovativa noteringar jag läst om lambik på sistone. Nej, här är mer välstädat. På gott och ont. Italienskt.

Musik var det ja. Varför är det första jag kommer att tänka på Negazione? Ett italienskt hardcoreband jag inte lyssnat på sedan jag hade Jesus var en tomte målad på skinnjackans rygg. Ser man på, det finns ju en låt på Spotify. Men det orkar man ju inte med idag. När man är gubbe. Tur att den snabbt tog slut. 1,27.

Hoppsan! Där åkte bottensatsen i. En mörk spökplump av jäst och ölbös. Spännande. Nu ser det mer ut som tjock tomatjuice. Eller blod. (Jag drömde att jag var jagad av djävulen inatt. Nej, jag är inte religiös. Skum dröm. Riktigt otäck. Själva djävulen. Minns inte hur han såg ut, men det var han. Jag gömde mig på en toalett och kräktes i skägget av rädsla. Det fanns inget vatten i handfatet så jag fick lyfta bort locket på toalettstolen och tvätta mig i det rostfärgade vattnet där. Han stod utanför och ryckte i handtaget. Skrattade. Sen minns jag inget mer. Vaknade med kanske den brutalaste huvudvärk jag haft i hela mitt liv. Den satt långt ner i pannan, som ett regntungt, långsmalt moln strax över ögonen och värkte rakt igenom skinn och ben. Värkte så hårt att jag blev rädd. Jag gick upp och tittade mig i spegeln och mina ögon var verkligen knallröda, blodröda. Och det gjorde så ont att jag var nära till tårar. Den har lättat nu, huvudvärken, men den höll i sig till långt in på morgonkvisten och krävde ett par tabletter.)

Vad är det nu då? Tobak och körsbär. Syrlighet långt ner i halsen. Laktobaciller. Långt ner i halsen. Har ni läst Skärseld? Porrstjärnan Linda Lovelace självbiografi. Jag minns den som stark. Läste den i slutet av åttiotalet och erinrar skarpt hur den brutalt tog glansen ur stjärndelen av hennes titel. Nåväl. Det närmar sig botten av glaset och nu är det grumligt värre. Jag gillar ju det. Är en sådan som alltid snurrar den sista fjärdedelen i flaskan och häller hela grumliga rasket i glaset. Jag vill ha jästen, partiklarna, estrarna, smakerna, det zombieaktigt levande eller halvsovande där i botten. Alla är vi olika. Det ser smutsigt ut och det lämnar en dyaktig hinna på glaset när jag cirkulerar det. Det ser inte aptitligt ut. Men gott är det. Riktigt gott.

Nu är det inte mycket kvar. Smuttar. Snurrar. Doftar. Jord. Blomjord och bär. Och den där syrligheten. Hela vägen. Långt ner i halsen. Det där med musik det glömde jag visst av. Men jag är tacksam för att ha fått umgås med La Luna Rossa en stund. Birrificio del Ducato heter bryggeriet. Den är bryggd 2009, lagrad på Amaronefat och buteljerad 2011. Den kommersiella beskrivningen på Ratebeer lyder: ”Blend of Krisopolis (a new beer, that will be available in the future, fermented in barrels for 2 years, then Morello cherries are added to it), with a part of Ultima Luna (Barley Wine matured in Amarone barrels, with Marasca Morello cherries) and a part of young beer.”.

Jag tror dessvärre att den är slut på Bolaget nu, men ni kan ju alltid kolla med sympatiska Original Brands STHLM om det finns några flaskor kvar som står och dammar. Den är definitivt värd att leta upp. Och den går ju inte ut förrän 2040 trots allt.

Viva Italia

brewfistI måndags, den 22 september, bjöd importören Original Brands STHLM in till provning av italienska bryggeriet Brewfist produkter på Brewdog bar i Göteborg. Grundaren Pietro Di Pilato var på plats och fem smakprov stod på dagordningen.

Pietro berättade rappt, bredbent och passionerat om sitt bryggeri, sina brygder och om ölboomen i Italien. Att det idag finns omkring 700 bryggerier, men bara 500 bryggare. Resten var ”business men”.

Brewfist, som ligger i Codogno, Lombardiet i norra Italien, tillhör den nya vågen av hantverksbryggerier som kanske framförallt är inspirerade av craft-vågen i USA.  Brewfist vill göra moderna och välhumlade öl, men Pietro poängterade samtidigt vikten av hög ”hinkabilitet”.

Trots att de lanserade sitt första öl för bara fyra år sedan är de — enligt Pietro — redan Italiens tredje största mikrobryggeri (efter Baladin och Birra del Borgo) och exporterar idag till stora delar av världen, med USA som sin största utländska marknad.

Första ölet att prova var Caterpillar, en samarbetsbrygd med danska Beer Here. En pale ale på 5,8%, bryggd med Columbus och Motueka. Den var rejält torr, med tydlig citrusbeska och hög drickbarhet. En lätt och vänlig munsbit. Och jag menar det verkligen positivt.

brewfist-pietroSpaceman är bryggeriets flaggskepp. Ett så populärt öl att det nu står för hela 40 procent av hela bryggeriets produktion. Det är en 7-procentig IPA med enkel maltbas och så mycket humle (Citra, Simcoe, Columbus) att de fått en specialdeal med humleodlaren. Den är torrhumlad (som allt annat de brygger) och väldigt amerikansk i stilen, men utan att vara aggressivt besk.

Green Petrol var en svart IPA med relativt låg bitterhet, vilket gjorde den hyfsat drickbar trots att det är en stil jag aldrig riktigt blir vän med. Pietro visade sig vara av ungefär samma åsikt och kanske just därför funkar den? Men, Black IPA? Kan vi inte bara en gång för alla enas om att kalla den Cascadian Dark Ale?

Pietro Di Pilato har tidigare jobbat för Fuller’s i England och till min oförställda glädje var han ett stort fan av bryggeriets London Porter (ett bryggeri han för övrigt var nära att kalla ”craft” men strax ändrade till ”quality brewery”). ”London Porter opened a third eye into my mind” är naturligtvis ord som hittar raka vägen till Beer & Beyonds porterindränkta hjärta. Nåväl, X-Ray var Brewfists lite muskulösare hyllning till vår gemensamma kärlek. Han berättade att de inte ville göra en klon rakt av, utan en egen tolkning och redan de 8,5 procenten gör ju klart att så är fallet. Den är också betydligt torrare än originalet, med brända toner av kaffe och aningens kakao, men är tämligen charmig i sin råhet. Förmodligen min favorit under kvällen, även om jag nog ändå hade önskat lite mer choklad och maltsötma.

brewfist-brewdogSom avslutning fick vi smaska på en riktig Spaghetti Western. En samarbetsbrygd med Prairie Artisan Ales som bryggaren kategoriserade som en ”coffee chocolate imperial stout”. Bryggd med bönor från en lokal kafferostare bjöd den på en fin espressostund. Och jag menar det. Det här är rena kafferepet. Klassiska stoutsmaker i övrigt och väl dold alkohol.

En rolig detalj är att de, för att lättare kunna lansera ölet i USA, hade i lite spagetti i första batchen. Det står alltså listat som en ingrediens på flaskornas etiketter. Dock var detta endast för syns skull — och lite gimmick, gissar jag — och ingenting som på något sätt påverkade smaken. Men vill man ha en stunds underhållning så kan man roa sig med att läsa igenom kommentarerna på Ratebeer, där ölnördar kämpar för att hitta ölets pastatoner; ”Mouthfeel was thick and creamy (from the spaghetti??)”, ”a little bit of a pasta flavor in the finish?”, ”Aromas of spaghetti pasta”…

Sammanfattningsvis: Brewfist brygger rena, snygga öl med attityd och spända hanar. De är lite råare och mer jeansklädda än de flesta (få men ändå) italienska brygder vi haft äran att dricka i Sverige. Det är humle och amerikanska fasoner, men inte till förbannelse. Jag tycker ändå att den där drickbarheten ger sig tillkänna allt som oftast. Det extrema blir inget självändamål.

Under provningen fick vi inte bara smakfulla kulinariska prov från Brewdog Bars kök, utan även ett glas av skottarnas nya belgoinspirerade samarbete med Stone och Magic Rock. Magic Stone Dog, en ”saison-pale ale” med humleskjuts av Amarillo och Simcoe, var en välkommet lättdrucken 5-procentare.

Om ni skyndar er så finns kanske lite Brewfist kvar på Brewdog Bars kranar.

Ciao, så länge.