Monk och munköl american stajl

brothertheloniousDet var nog två år sedan jag drack Brother Thelonious senast och säkert lika länge sedan jag spelade den egensinnige pianisten som ölet är en hyllning till. Så jag gör två flugor på smällen här och hoppas på kära återseenden.

Straight, No Chaser”, Thelonious Monks album från 1967 åker på och en vackert vin-/kopparröd vätska med beige skum faller i glaset.

Doften är diskret, vagt belgisk.

Regnet smattrar som på beställning utanför, Charlie Rouse smeker fram Ellingtons I didn’t know about you på tenorsaxen och Monk klinkar hummande strax bakom. Glaset värms sakta upp. Det här blir nog bra.

Värmen behövs. Kallt är ölet väl tamt, men klostertonerna smyger sig sakta fram med temperaturen. Då kommer karamell, choklad, dadlar. Viss sötma, men en förvånansvärt torr munkänsla. En värme av alkoholen sprider sig i magen. En alkohol som är närvarande även i smaken. Lite romaktigt sådär. Inte underligt med de 9,4 procenten. Eller är det Monk som värmer? Det börjar bli svårt att skilja dem åt.

Eller förresten.

Inte särskilt.

monk-straightnochaserMonks musik är komplex. Busigt kantig ena stunden och smekande strömlinjeformad nästa. Harmonisk och kompromisslös (”okorrumperad” med Bill Evans ord). Ständigt närvarande. Precis som jag vill ha mina starka mörka belgare.

Men det får jag ju inte riktigt här. Brother Thelonious är inte så komplex som den vill vara. Den saknar belgarnas djup och mystik. Smakerna har ingen riktig botten att falla tillbaka på, inte tillräckligt mycket kropp att landa i.

Till skillnad från Monks musik.

Brother Thelonious, en ”belgian style abbey ale”, bryggs av amerikanska North Coast Brewing Co och distribueras i Sverige av Great Brands. För varje flaska som säljs skänks en summa pengar till Thelonious Monk Institute of Jazz, en organisation som bland annat jobbar med att stötta unga jazztalanger. Det är fint, så köp gärna en flaska eller två.

Den är dessutom god, även om jag kanske låter lite gnällig här ovan. Det var inte riktigt min mening. Men jämförs man med såväl Monk som munköl så kan det lätt bli så. Det kan ni väl förstå?

*

Om ni förresten undrar vad det är som skymtar i bakgrunden på mitt foto så är det bara lite smygreklam för en bra ölbok.

En ölgubbe i truckerkeps, eller: Alf Robertson, Pliny the Elder och jag

Jag har alltid varit lite fel. Lillgammal som liten och gubbe redan som tonåring. Läste Tage Danielsson-dikt i full punkmundering på skolavslutningen i kyrkan. Diggade både Motörhead och Nina Simone som 16-åring. Läste både Majakovskij och Fangoria.

Och så har det fortsatt. Jag har följt mitt hjärta så gott jag kunnat och försökt undvika att begränsas av trams som genrer och ismer. Bara för att jag upptäckte Robert Johnson, varför skulle jag sluta lyssna på Slayer? När countryn klev in i mitt liv på allvar så gjorde jag såklart som jag brukar göra. Jag sökte mig bakåt, letade efter rötterna och hamnade i Appalacherna. Jag tyckte det var självklart. Lika väl som jag undrade varför Led Zeppelin eller Fleetwood Mac lät som de lät — och hittade Blind Lemon Jefferson, Leadbelly och Son House — lika naturligt var det att gå vidare till Roy Acuff, Hank Thompson och Dock Boggs efter Uncle Tupelo.

Men när jag stod där på bluegrassfestivaler eller sällsynta honky tonk-spelningar förstod jag ingenting. Inte en Nudiebyxa i sikte. Inte en Gram Parsons-t-shirt. Märkligt. För på Pustervik — där tidens heta altcountry-artister spelade i parti och minut, där Hank Williams-låtar ylade ut i en strid ström från dj-bordet — där var ju packat med till synes countryfrälsta unga flanellklädda människor. Var fanns de när det vankades spelning utan prefixet ”alt”?

När jag gick till KoM Bar eller Jazzå (R.I.P.) och lyssnade på lysande livemusik; soul, blues, jazz eller americana, då rådde det omvända igen. Där fanns mogna män och kvinnor, snickarbyxor, kavajer och pomada. Och så jag då. I Nudiejeans och truckerkeps. Som inte förstod någonting. Måste man välja? Varför dessa vattentäta skott? Varför denna obegripliga åldersdifferentiering? Handlar det inte bara om att älska musik?

Jag har stört mig på det där länge. Och ni som känner mig vet att en av de viktigaste tankarna bakom Klubb Honky Tonk var att försöka överbrygga dessa obegripliga och korkade motsättningar. Jag tror aldrig vi lyckades. Men vi försökte.

Nu är jag där igen. Lika fel igen. Fast nu handlar det om öl.

Vi är så aktiva, vi ölnördar. Vi sprutar ut bilder, kommentarer, nyheter och gillatryckningar på sociala medier. Vi köper, byter, säljer, importerar och köar till Systembolagsbutikernas nyhetssläpp. Sedan diskuterar vi på olika forum varför vi handlade som vi gjorde. Vi skålar med varandra på Untappd, taggar våra Instagrambilder och retweetar Mikkellers senaste bourbonlagrade stout. Vi springer på tap takeovers, bildar facebook-grupper och tickar öl i småglas som aldrig förr. Jag också. Och vi är nästan uteslutande relativt unga vuxna. Fast inte jag då.

Och plötsligt känner jag mig som Alf Robertson på en Hank III-spelning igen.

Vilket blir ännu tydligare när jag går på ett möte med Svenska Ölfrämjandet. För då är jag plötsligt ung igen. Där finns inga bloggare eller tickers. Inga Firestone-kepsar över blinkande smartphones. Där ser jag knappt heller ett ansikte som var på det heta Omnipollo-släppet på The Rover veckan innan. Och vice versa. För Ölfrämjarna hänger inte med heller, det ska sägas. Precis som Jazzå-gubbarna och –tanterna sällan eller aldrig satte sin fot på Pusterviks golv.

Vad är detta? Är jag så fel igen? Handlar det inte bara om att älska öl?

Visst, man kan inte vara överallt. Det kan inte jag heller. Men om man nu är seriöst intresserad av öl så borde väl till att börja med ett medlemskap i Svenska Ölfrämjandet vara en självklarhet? En ideell riksförening vars syfte är att ”tillvarata de svenska ölkonsumenternas intressen ifråga om tillgång, kvalitet, urval och pris på öl. Vidare skall föreningen värna om öl gentemot andra alkoholhaltiga drycker samt sprida kunskap om öl och dess historia.”. Fine. Är det inte vad varje maltskalle och humlefanatiker vill? Ska vi inte enas i den här ölrevolutionen? Har jag fel?

Jag vet att det finns kritik och misstänksamhet mot Ölfrämjandet. Att den anses mossig, gubbig och trött. Det är också delvis sant. Men varför då? För att föryngringen går på tok för långsamt. Det är delvis föreningens eget fel, som ofta är fast i gamla mönster och traditioner och inte riktigt hänger med i utvecklingen. Det är inte 1985 längre och allt gott kommer inte från Bamberg. Det är också den nya generationen ölfantasters fel, som inte går på mötena och visar sina appar, berättar om Pliny the Elder, CBC och Randall The Enamel Animal. Som istället dunkar varandra i huvudet med IBU och fnyser åt tysk pils och cask, för att det är ”förlegat”.

Nu finns det en förening för öldårar som oss. Det är ju ett kanonläge. En resurs. Gå in i den och jobba istället för att stå utanför och peka fördomsfullt. Annars slutar det som för bokstavsvänstern på sjuttiotalet.

S:t Eriks bryggmästare Jessica Heidrich säger några kloka saker i senaste numret av Svenska Ölfrämjandets medlemstidning Maltesen (japp, den får ni också om ni blir medlemmar): ”Jag skulle önska att föreningen var större och mer aktiv. Just nu är den lite liten och känns delvis passiv och konsumerande.”. Huvudet på spiken. Hon talar också om att ta tillvara de krafter som finns ute i landet, anordna ölfestivaler och ”satsa på att anställa någon person att driva föreningens intressen”. Jag skriver under på allt och ställer gärna mina tjänster till förfogande.

Vi har mycket att lära av varandra, men om vi aldrig möts, hur blir det då? Om den yngre, internetorienterade ölgenerationen kan allt om alfasyror i amerikansk humle, men tror att Michael Jackson var ”The King of Pop”. Om ölfrämjaren kan redogöra för Carnegiebryggeriets historia i sömnen, men aldrig har smakat en London Sour från The Kernel, eller ens visste att den fanns. Vart hamnar vi då?

Det finns seriösa filosofiska och samhälleliga poänger i det här också. Jag oroas över att en googlefierad historielöshet verkar vara på väg att breda ut sig. En ytlighet; bekväm och lite bortskämd. Snabba klick, korta texter, källkritik noll. Inte mindre obehagligt är det med de 40-, 50-, 60-, kanske även 70-talister som med självgod min, över en pint ”färsköl”, talar om för ungdomarna ”hur det ligger till”. Att de själva har stannat i utvecklingen sedan 25-årsåldern har de aldrig reflekterat över.

Tiderna förändras, det måste vi se, men vi har också mycket att lära av historien. Ödmjukhet och ömsesidig respekt borde väl inte vara så svårt? Det betyder inte att man måste tycka lika. Lägg undan prestige och poser och möts runt ölglaset istället. Det är väl ändå vad det handlar om? Egentligen.

Jag vill så gärna tro att det inte är mig det är fel på.

3 små magiska rum

blask3smårumAlla behöver vi hämta andan emellanåt. Slippa undan stress, vardag och aggressiv marknadsföring. Om så bara för en stund. Hajper, hipsters och hysteri kan stå en upp i halsen och befinner man sig dessutom vid Avenyn kan paniken snabbt komma krypande. Men räddningen är närmare än du tror.

Vik av på Kristinelundsgatan så är du ett knappt stenkast från akut terapi. Terapeuten heter Reza och han har drivit sin krog 3 små rum på gatans nummer 4 sedan 1997. Eller, krog och krog. Så fort du tar trappstegen ner i Rezas källare kliver du in i en annan, mer behaglig, verklighet. Där nere råder lugn. Stilla jazz och dov belysning. Väggar dämpade med persiska mattor. Pulsen lägger sig. Gälla skyltar gör tydligt klart att här serveras minsann inga makrobryggda industrilagers. Inget blask. Dessa skyltar är egentligen också det enda högljudda, det enda med lite vassa kanter på 3 små rum. Allt annat andas vila och kontemplation.

Och så öl då.

galaxyburst Längs väggen står flaskor prydligt radade bakom glasdörrar. Flaskor med hantverksöl från Norge, Tyskland, Sverige, USA, Danmark, England och framförallt Belgien. Trappistöl, gueuze, kriek, tripel, saison, stout. Somliga försedda med en lapp: ”ej till salu”. Dessa, ofta lagrade rariteter, blir man förstås alltid lite extra sugen på. I onödan.

När jag var där igår gick jag dock stoiskt förbi glasskåpen. Jag ville bara ta en paus. Spanade istället kisande över kranarna. Hornbeer Caribbean Rum Stout, Chimay Triple, Liefmans Cuvée Brut, De Struise/Mikkeller Elliot Brew, Närke Svarte Kungen, Ballast Point Sculpin IPA, Oud Beersel Framboise… Valet blev enkelt när jag lite osäkert pekade på skotska Alechemys Galaxy Burst IPA och Reza lugnt nickande säger ”den är god”.  

Så där satt jag, ensam i den lilla baren, med en välbalanserad och karamellmaltig golden ale som inte kunde ha varit mer rätt för mig just då och där. En IPA som vägrade skrika; med modest beska, bekväma mango- och grapetoner och en snäll alkoholhalt på 5,3 procent. Jag kände hur andningen blev djupare. Något inte ens de nyss anlända italienska ölnördarnas smattrande ordkaskader kunde ta ifrån mig.

IMG_5552Det fick bli en till. Frestelsen att ”ticka” nya sorter hade inget att sätta emot när jag såg Tripel Karmeliet på fat. Alltid en vinnare. En söt och komplex klassiker från Brouwerij Bosteels, bryggd på vete, havre och korn och sägs vara baserad på ett recept från 1679. Vanilj, banan, citrus, socker och russin i en oefterhärmligt belgisk och kramgod kombination. Det italienska tjattret tynade bort allt mer.

Men allt har ett slut. Verkligheten tränger sig alltid till slut obarmhärtigt på. Vad var det nu? ”Kaffe, bröd, mjölk, grädde, äpplen…”.

Märkligt nog hade jag fått nya krafter när jag klev upp i solljuset igen. Batterierna var laddade. Eller kanske: Reza hade laddat batterierna åt mig? Vem vet? Det är något magiskt med 3 små rum. Särskilt om man behöver hämta andan en stund.

“Blaskbilden” lånad från 3 små rums facebooksida.