Debutanter, chokladsmask och trälig öl – recension av fyra öl från Godahops Hembryggeri

godakvartettDet är svårt att recensera hembrygder. Det blir genast så personligt, känsligt och smetigt.

Jag tänker på de gånger jag som musikskribent fått i uppdrag att recensera lokala debutanter. Här har vi musiker, inte sällan unga, som slitit i åratal med sin musik. Harvat i replokaler, burit stärkare, skolkat och fyllt i närvarorapporter till Studieförbund. Äntligen har de lyckats få ut ett album. Kanske via skivkontrakt, kanske genom envist och träget sparade av egna slantar. Det är deras kärleksbarn. Deras dröm. Då ska jag som kritiker sitta där och analysera, peta, kritisera, såga. Skriva att deras dröm borde filas på några år till, att viljan finns men inte låtmaterialet. Att musikerna är duktiga men sångaren borde få sparken. Att vi inte behöver fler kopior av *insert valfri känd artist*. Etc.

Det är svårt. För jag har samtidigt som skribent en ambition att verkligen vara ärlig. Jag vill vara ärlig. Skriva utifrån hjärta, känsla och erfarenhet. Det är etik och stolthet för mig. Jag vill inte fjäska, men jag vill ju samtidigt inte såra. Såklart. Visst, Neil Young eller Lars Winnerbäck skulle jag inte tveka en sekund att såga med fotknölarna (och jag har gjort det), men där har vi etablerade artister vars självkänsla eller ekonomi inte står och faller med en sketen skivrecension. Dessutom borde de vara härdade nog att tåla kritik (även om den gode Keith Richards visar på motsatsen). I uppstarten är man i behov av uppmuntrande ord och lite egoboost. För att överleva i den tuffa, hårda musikbranschen är svårt nog. Då kan man väl åtminstone få en lyckospark innan helvetet sätter in?

Därför är det svårt.

Jag tänker på det där när jag nu har sprungit på några hembryggda öl igen. Jag vet att jämförelsen haltar, men ändå.

Jag fick för en tid sedan chansen att prova fyra olika brygder från Majornas hembryggarkollektiv (?) Godahops Hembryggeri. Jag hade läskats ett tag av deras Instagrambilder och blev sugen att testa, då vi nästan bodde grannar.

Lyckligtvis behövde jag inte oroa mig så mycket. Samtliga flaskor var välkommet befriade från de ”klassiska”, välbekanta hembryggardofterna och -smakerna. De smakade helt enkelt inte alls fel (möjligtvis med ett undantag), utan helt ok. Även om jag kunde sakna lite jävlaranamma. Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg. Vi tar dem i tur och ordning.

trälenTrälen Pale Ale var först ut. En apa på 5,9%. Redan innan jag hunnit smaka på den har min son en tolkning av namnet: ”kanske för att den smakar träligt?”. Poäng till honom. Men lyckligtvis har han fel. I glaset får jag en orangefärgad vätska med snabbt försvinnande smutsvitt skum. Doften är frisk och fruktig med lite söta fläktar. Munkänslan är sträv och torr. Citrus, parfym, klementin och apelsinmarmelad dominerar smaken. Den är medelbesk och något vattnig, hade önskat lite mer kropp. I eftersmaken blommar en mer otrevlig beska upp. Den når godkänt dock och betyget blir 3/6.

Nördbonus – Malt: Pale ale, Crystal. Humle: Warrior, Nelson, Galaxy.

kahviaKahvia Ja Suklaata betyder inte kaviar och choklad, utan mycket riktigt, som finlandsvännen och språkfanatikern anmärker, kaffe och choklad. Klassiska smaknoteringar i en english stajl brown ale på 6,5% som denna. Ölet är mörkt, mörkt brunt, nästan svart och har beige skum. I doften hittar jag chokladmalt, men också fenoler och någon skum syrlighet, möjligtvis estrar. Kanske, kanske lite kaffe i smaken, men mer choklad. En krämig och maltig brown ale (?) som vinner på värmen. De sista klunkarna är klart godast. 3/6.

Nördbonus – Malt: Pale Ale, Vete, Choklad. Humle: East Kent Golding, Saaz.

brittmarieTredje bärsen under luppen heter Britt-Marie och är ännu en brown ale (om nu den förra var det?). Denna drar mer åt mörkt rödbrunt i färgen och är lite kaxigare med sina 7,4%. Doften är nötig och maltig som sig bör och i smaken letar sig smaskiga mjölkchoklad-toner fram. Den har en antydande krämighet i karaktären, men är samtidigt lite för vattnig för att nå hela vägen. Maltigheten är dock med hela resan och den blir, liksom förra flaskan, bättre när den värms upp lite. Alkoholen väl gömd i maltsmasket. En lite platt eftersmak förtar dock helheten en del. 3/6.

Nördbonus – Malt: Pilsner, Special B, Crystal. Humle: Citra, Cascade. Och Newcastle Brown Ale-jäst.

borgareSist, men inte minst, fick jag möta En borgare på Mariaplan. Det var en stöddig typ. Hela 9,8% stoltserade denna dubbel-IPA med. Det var en levande gyllengul rackare med tjockt och relativt ihärdigt skum. Doften överraskade något med sin diskretion; aningar av blöt hund och blommig humle. Smaken då? Jo, tjena, det här är ju en DIPA i min smak. Bra maltbas, hög fruktighet och busig kolsyra. Kan den ha stått ett tag? Humlenazisterna skulle nog protestera, för det känns som om just den är på tillbakagång, men inte mig emot. Jag gillar ju sådana här sötsmaskiga saker med lite trött humle. Var de hade gömt procenten är dessutom en gåta som jag gärna skriver på pluskontot. Bäst av de fyra öl jag provade. 4/6.

Nördbonus – Malt: Pilsner, Amber. Humle: Amarillo, Simcoe, Warrior.

Mina recensioner av debuterande band har jag löst genom att 1) inte recensera alls och 2) fokusera på det positiva. Jag kunde förstås valt det första alternativet även här, men varför då? Jag har druckit betydligt sämre öl från ”etablerade” mikrobryggerier (ingen nämnd, ingen glömd) och varför ska jag hålla käften om något som faktiskt är bra? Alternativ två blev faktiskt inte heller aktuellt, då jag helt ärligt — inklusive kritik — tog mig igenom dessa fyra hembrygder utan att behöva fjäska eller trampa på några ömma tår. Hoppas jag. Det var förvisso inga öl jag gick ner i spagat av, men ett snittbetyg på 3/6 är faktiskt absolut inget att skämmas för. Speciellt inte för hembryggare. Dessutom, de som känner mig vet att jag är en svårflirtad jävel. Kanske jag rentav är redo för debutantband igen?

P.s. De som känner mig vet också att jag inte är någon fotograf, så ni får ta bilderna för vad de är. På Trälen-bilden skymtar rentav min son. Det bjuder jag på. D.s.

Om hantverksölets outhärdliga nonsens

nonsenseDet finns ölböcker och så finns det ölböcker. Och så finns det, sedan några månader tillbaka, ”The Unbearable Nonsense of Craft Beer: A Rant in nine acts” av Max Bahnson & Alan McLeod.

Bakom författarnamnen hittar vi två välkända ölbloggare. Max Bahnson kanske är mer känd som Pivní Filosof, en synnerligen underhållande och orädd bloggare. Alan McLeod firar tioårsjubileum med flitiga A Good Beer Blog. Det är, till att börja med, två förnuftiga skribenter. Som dessutom begåvats med humor. Två egenskaper som inte alltid är tjenis, om man säger så.

Men vad är det som är så speciellt med den här boken då? Tja, vi har alla läst de där ölhistoriska översiktsverken som börjar i Mesopotamien och slutar med ”dagens ölrevolution” (det gjorde de redan på nittiotalet). ”Alla” har också bläddrat i dåligt översatta porrböcker med glansiga bilder på ölflaskor som i bästa fall gick att få tag på för 10-15 år sedan. Några har läst akademiskt petiga verk om särskilda länders ölhistoria. En och annan har grävt ner sig i luntor om speciella ölstilar eller enskilda bryggerier. Några har kanske hittat små kuriösa skrifter med ölvitsar och gamla citat på någon loppis. På senare år har förstås även craft beer-vågen börjat skildras i böcker allt mer. Inte sällan romantiserande och inte sällan skrivna av bryggarna själva. Så har vi ju de där böckerna om mat & öl och hembryggarböckerna och kroghistorik och…

Poängen är att de ofta följer en mall. Man vet vad man har att vänta sig. De är ofta nog så korrekta, men skrivna med sikte på en allmänhet man inte gärna vill stöta sig med, vilket gärna resulterar i ganska torra och tillrättalagda alster som håller sig till ämnet utan att sticka ut. Humor är en ganska sällsynt lyxkrydda. Liksom seriös kritik. Man vill nog inte stöta sig med ”branschen” heller.

Jag ska inte låta för gnällig. Jag försöker ju ändå sälja många av de där böckerna. Dessutom är naturligtvis flera av dem utmärkta. Jag hade inte varit den jag är idag utan Michael Jackson, Jan-Erik ”Janko” Svensson, Pete Brown, Randy Mosher, Martyn Cornell, Garrett Oliver, Tim Webb eller Harald Thunaeus. Till exempel. Men det är inte poängen här. Poängen är att The Unbearable Nonsense of Craft Beer är en ny typ av ölbok. En ölbok som skiljer sig radikalt från allt du tidigare läst i ämnet. Den är rapp, kritisk, stygg och rolig. Den analyserar och tramsar och blandar högt och lågt på ett uppfriskande sätt. Kanske är det så att den tar ölbloggosfären in mellan pärmarna?

nonsensebakDet är ingen vanlig faktabok alltså, utan snarare en imaginär resa genom tid och rum. En fiktiv dialog, mest mellan Max och Alan, med skönlitterära ambitioner. Och med saftiga tasksparkar riktade mot allt ifrån ”hjärntvättade ölnördar” till ”CAMRA-talibaner”. Med ölet ständigt skummande runt glappkäftarna hamnar de på något mystiskt sätt i olika tider och rum. Eller, krogar, pubar, tavernor, ölkällare och bryggpubar mest. De diskuterar öl och hälsa, baksmällor, samarbetsbrygder, klassperspektiv och åttiotalsminnen. De möter studenter, läkare, hipsters, PR-sliskon, bryggare, fjuniga craft beer-fantaster och en svärande Ron Pattinson. Mest av allt synar de craft beer-kulturen i sömmarna. Utan pardon. Det är förbaskat befriande att läsa.

Att boken har fått sin beskärda del av korrekturmissar i form av felstavningar, missade bokstäver etc, har man lätt överseende med när de liknar doften av en humlebomb med en morgonfjärt, citerar Thomas Hardy och sprutar ur sig citat som “barrel ageing is to beer what make-up is to a woman”. 

Känsliga craft beer-vänner måste dock varnas. Här trampas på en hel del ömma hantverkstår. ”Craft” är, enligt bokens karaktärer, inget annat än ett varumärke typ ”Craft R Us” och rentav ”the root of all evil”. Det hippa, coola, “äkta”, ”genuina” stör författarna. Att craft skulle vara bättre, finare än annan öl. ”Craft means nothing! It’s all so mindlessly pathetic” rasar författarna och kallar det “trade association PR wankerisms” och ”marketing fairy tales”.

Det är hårda ord, visst, men tänk lite på det. Den här ”gemenskapen” är ett sällsynt okritiskt kollektiv. Förment homogen. ”Mikrobryggerier” (ja, jag skriver det inom parentes) pumpar ut coola slogans, nöter in en ”vi-mot-dem”-attityd och vräker ut experimentella öl på marknaden. ”Gemenskapen” är såklart en del av marknadsföringen. Det är punk och skägg och tatueringar och fuck off och fräcka kepsar och fatlagrat hit och dit. ”Vanligt folk”. Små mot stora. David mot Goliat. Revolution. Craft beer-fantasterna sväljer allt med hull och hår och delar gladeligen varumärken och slogans vidare på alla upptänkliga sociala media.

What pisses me off sometimes is that ‘nobler-than-thou’ attitude and discourse of many a rock star brewer, and the way people like you [de tilltalar en kidnappad ölnörd] believe that without even a hint of critical thought

Ölnörden invänder: “det är ju craft, independent, mikro. Det är ju hantverksöl och det är gjort med passion” (ännu ett av författarnas hatord). Gud nåde den som säger något negativt om det. Men var går gränserna då? Är verkligen någonting bättre per automatik bara för att det är litet? Vad är passion? Och vad är litet? Sierra Nevada? Stone? Brooklyn? Åbro? Perspektiven blir allt mer luddiga. Stort eller litet, mikro eller makro: ”the yeast don’t care”.

waspNi känner till begreppet Beer Wars? Efter filmen med samma namn från 2009 (även folket bakom filmen börjar ifrågasätta vissa fenomen i mikrobranschen, läs t ex detta). Att det är ett krig mellan de ”rättrådiga små” och de ”hänsynslösa stora”. Visst, så har det varit och så är det också. Men de små växer sig samtidigt större och starkare och paret Bahnson/McLeod vill visa att drivkrafterna inte alltid skiljer sig åt så mycket som man kanske skulle önska. Är mikrobryggerier alltid goda? “If rumors can be given credit, it seems that some big craft brewers are starting to squeeze smaller ones out of the market in ways that aren’t too dissimilar to what you’d expect from the likes of Molson-Coors”. Bryggjättarna har inte monopol på vinstintresse, om nu någon trodde det.

The more we see through their bollocks and call them out for over pricing, over complicating and over branding, the more seriously they will have to take us and treat us with respect”.

En annan sak som författarna stör sig på är snobbismen hos många ölnördar: “they didn’t drink their beers as much as they wore them, like some sort of ID badge for a private club”. De hänger som kuttersmycken på hippa craft beer-barer under outtalade lagar som “quantity over quality, pose over substance”. Där sippar de från provsmakningsglas (”How can anyone possibly evaluate drinkability when all they’ve had is a shot!”), flippar nervöst med mobilerna för ölbilder och snabba omdömen på rejtingsajter och är “more concerned about what they are going to have next, instead of enjoying what they are drinking now”. Att vara först med det senaste är viktigt. Ett tillräckligt ”rätt” och hajpat öl är ute på Facebook, Instagram och Twitter innan den ens har avsmakats.

Max och Alan blir kallade ölgurus och deras reaktion blir nästan något av en programförklaring: ”not so much gurus as observers”. Och det är ju precis det de är. Observatörer. De kan verka dömande, men det är ju bara en verklighet de skildrar. Deras verklighet förvisso, men också en verklighet som kan vara svår att se om man befinner sig mitt i den. Tänk efter. Vänd blicken inåt. Var lite självkritisk och, inte minst, våga ha en kritisk hållning även till sådant som kallas craft, mikro, hantverk. Det är mycket bullshit i branschen, för att använda bokens språkbruk. Så klart. Allt är inte svart och vitt. Vi får inte fördumma oss själva eller låta oss bli utnyttjade ”in the name of craft”.

Men återigen, vad är då craft? Författarna pekar till exempel på “that nonsense that only unfiltered beer can be considered ‘craft’”, eller en “almost retarded romanticization of pre-industrial beermaking”. Föreställningen att just hantverket och “passionen” skulle göra ölet bättre. Bahnson/McLeod vänder rentav provocerande på konkarongen och menar att ju mer som är maskinellt och datorstyrt desto större chans att resultatet blir ett bra öl. Att maskinerna faktiskt gör det bättre. “I’d go as far as to say that handcrafted is the opposite of added value” (…) “the real human touch is in the recipe, nowhere else”.

Men är det bara gnäll och elände då? Nej, de ser allt positiva trender också. Till exempel det här med att saison och så kallad ”session beer” blir allt populärare. Öl med lägre alkoholhalt som man faktiskt dricker och inte bara testar. De påminner oss om att “drinking beer is supposed to be fun”. Att allt inte behöver tas så förbannat allvarligt. De vill ersätta lite skitnödighet med humor och understryker att smak faktiskt är något individuellt, även om rejtingsajternas topplistor får oss att tro någonting annat. Det finns inga sanningar. Så enkelt är det. Vad de efterfrågar är ju bara lite sunt förnuft och ett mer kritiskt förhållningssätt.

addicted-to-craft-beerJag säger inte att jag håller med om allt de skriver. Är inte ens säker på att de själva gör det. Boken har en satirisk ton. Och ett stort lass humor. Men jag fick mig flera nyttiga tankeställare under läsningen. Jag mötte också mycket av mina egna funderingar och reflektioner, min egen kritik. Jag kände igen mig själv. Lite kan det också ha med generationsfrågan att göra. Faktiskt. Liksom författarna ligger jag en bit över genomsnittsåldern för ”craft beer-revolutionens” målgrupp. Jag börjar inse mer och mer att det faktiskt gör skillnad. Det handlar bland annat om lite olika perspektiv, olika erfarenheter och olika grader av hävdelsebehov.

Att de kan vara så träffsäkra, hårda och kategoriska beror naturligtvis på att det är sig själva de skriver om. Också. De har ju varit där. De är själva ölnördar i allra högsta grad. Den medvetenheten, den kunskapen och självinsikten skjuter in distans och frisk luft i krevadernas mellanrum.

Vissa kommer säkert se den här boken som en attack mot något heligt, men jag tror tvärtom att de gör craft/hantverks/mikro/vad-ni-nu-vill-kalla-den-kulturen en stor tjänst genom att sparka lite rumpa och röra upp lite känslor. En kultur (om det nu är en kultur) som inte tål att synas i sömmarna, som inte står pall för kritik börjar snarare likna något totalitärt än en gemenskap. Den blir ryggradslös och i förlängningen uteslutande och i värsta fall obehaglig. Det var väl ändå inte dit ”revolutionen” syftade?

Jag avslutar med dessa kloka ord av herrar Bahnson & McLeod:

the best value in beer is often found in the quietest places”.