Ny svensk ölfilm på måndag

smakamera_logoExtra, Extra!

Full rulle på måndag får vi också besök av Tim & Carl från Smaka Mera som visar sin nya hyllningsfilm till svensk öl. De får berätta själva:

Det bästa vi på Smaka Mera vet är svensk hantverksöl. Med den här filmen vill vi hylla just hantverksöl, och alla människor kring den. Vi har därför gjort en 4 min lång feel-good-film där vi får se arbetet bakom Beerbliotek, Dugges och Poppels, liksom avnjutning i den så stämningsfulla baren på Brewdog Bar. Länge leve ölsverige!“.

Full rulle – nu ännu fullare.

Var? Haket, Första Långgatan 32, Göteborg.

När? Måndag 20 april kl 18-22.

Pris? 100 kr för två filmer och en Mohawköl.

En del av Gbg Beer Week.

Noshörningsfis långt ner i halsen – en spontan och förvirrad ölrecension

LaLunaRossaJamendåså. Här blir ju inga barn gjorda. Varför inte riva av en liten spontanrecension istället. Ja, då menar jag inte spontan som i spontanjäst förstås, utan att recensionen i sig blir spontan. Ni hajar? Skjuten från höften liksom. På lösa boliner. Här & nu. Utan skyddsnät. Ett rop i mörkret. Ett brev utan avsändare. En… stopp nu.

Fast man kan nästan tro att vi rör oss i lambikland (Ja, jag har bestämt mig, jag skriver lambik med k. Det känns närmare, mer hemma. Har alltid tyckt att lambic med c känts lite konstlat och artyfarty liksom. På svenska alltså. Så jag skriver lambik med k hädanefter, ok? Vem hänger på? Sorry förresten att jag bryter mot alla grammatiska regler här nu med en massa osammanhängande meningar mitt i en parentes. Det är ju inte klokt! Jag ska sluta nu).

Kolsyran är obefintlig. Vätskan är murrig och amberfärgad. Tung liksom. Näsan fylls av bär och syra. Jag luktar igen. Bär och syra. Och trä. Läder. Den har stått i kylskåpet rätt länge nu. Förmodligen sedan den släpptes på Systembolaget. Jösses, det är ju ett år sedan, ser jag nu. Av någon anledning har den hamnat längst bak hela tiden. Konstigt. Kan det vara för att den har bäst före 2040? Nä, det kan jag inte minnas att jag läst innan. 

Vad tyst det är. Vad kräver det här för musik? Funk? Är det Brettanomyces? Nog är det lite läder där i gommen också, men Brett? Nja. Syrlighet däremot, en syrlighet som balanserar läskigt nära vinäger, men… en klunk till… plommon? Skarp syrlighet. Vass. Men inte vinäger. Ta bort det. Det här är gott. Men inte belgiskt gott. Varför säger jag så? För att jag vet att det är en italienare? Jag vet inte. För att bondgården inte är skitig nog? För visst är det bondgård. Men inte komockor, tånaglar och spädbarnsbajs. Ost & fötter. Noshörningsfis är för övrigt en av de mer innovativa noteringar jag läst om lambik på sistone. Nej, här är mer välstädat. På gott och ont. Italienskt.

Musik var det ja. Varför är det första jag kommer att tänka på Negazione? Ett italienskt hardcoreband jag inte lyssnat på sedan jag hade Jesus var en tomte målad på skinnjackans rygg. Ser man på, det finns ju en låt på Spotify. Men det orkar man ju inte med idag. När man är gubbe. Tur att den snabbt tog slut. 1,27.

Hoppsan! Där åkte bottensatsen i. En mörk spökplump av jäst och ölbös. Spännande. Nu ser det mer ut som tjock tomatjuice. Eller blod. (Jag drömde att jag var jagad av djävulen inatt. Nej, jag är inte religiös. Skum dröm. Riktigt otäck. Själva djävulen. Minns inte hur han såg ut, men det var han. Jag gömde mig på en toalett och kräktes i skägget av rädsla. Det fanns inget vatten i handfatet så jag fick lyfta bort locket på toalettstolen och tvätta mig i det rostfärgade vattnet där. Han stod utanför och ryckte i handtaget. Skrattade. Sen minns jag inget mer. Vaknade med kanske den brutalaste huvudvärk jag haft i hela mitt liv. Den satt långt ner i pannan, som ett regntungt, långsmalt moln strax över ögonen och värkte rakt igenom skinn och ben. Värkte så hårt att jag blev rädd. Jag gick upp och tittade mig i spegeln och mina ögon var verkligen knallröda, blodröda. Och det gjorde så ont att jag var nära till tårar. Den har lättat nu, huvudvärken, men den höll i sig till långt in på morgonkvisten och krävde ett par tabletter.)

Vad är det nu då? Tobak och körsbär. Syrlighet långt ner i halsen. Laktobaciller. Långt ner i halsen. Har ni läst Skärseld? Porrstjärnan Linda Lovelace självbiografi. Jag minns den som stark. Läste den i slutet av åttiotalet och erinrar skarpt hur den brutalt tog glansen ur stjärndelen av hennes titel. Nåväl. Det närmar sig botten av glaset och nu är det grumligt värre. Jag gillar ju det. Är en sådan som alltid snurrar den sista fjärdedelen i flaskan och häller hela grumliga rasket i glaset. Jag vill ha jästen, partiklarna, estrarna, smakerna, det zombieaktigt levande eller halvsovande där i botten. Alla är vi olika. Det ser smutsigt ut och det lämnar en dyaktig hinna på glaset när jag cirkulerar det. Det ser inte aptitligt ut. Men gott är det. Riktigt gott.

Nu är det inte mycket kvar. Smuttar. Snurrar. Doftar. Jord. Blomjord och bär. Och den där syrligheten. Hela vägen. Långt ner i halsen. Det där med musik det glömde jag visst av. Men jag är tacksam för att ha fått umgås med La Luna Rossa en stund. Birrificio del Ducato heter bryggeriet. Den är bryggd 2009, lagrad på Amaronefat och buteljerad 2011. Den kommersiella beskrivningen på Ratebeer lyder: ”Blend of Krisopolis (a new beer, that will be available in the future, fermented in barrels for 2 years, then Morello cherries are added to it), with a part of Ultima Luna (Barley Wine matured in Amarone barrels, with Marasca Morello cherries) and a part of young beer.”.

Jag tror dessvärre att den är slut på Bolaget nu, men ni kan ju alltid kolla med sympatiska Original Brands STHLM om det finns några flaskor kvar som står och dammar. Den är definitivt värd att leta upp. Och den går ju inte ut förrän 2040 trots allt.

Brew Britannia

brewbritanniaI brist på uppdateringar bjuder jag på en liten bokrecension. Texten var ursprungligen tänkt att publiceras på annat håll och är därför lite kort hållen. Håll tillgodo.

Brew Britannia: The Strange Rebirth of British Beer av Jessica Boak & Ray Bailey
Aurum Press 2014

Här har vi en såväl ambitiös som lyckad sammanfattning av ölbranschen i Storbritannien de senaste femtio åren. Från caskkramare till craftkrämare. Författarna, som till vardags bloggar på boakandbailey.com, har lyft på varje sten i den brittiska bryggmyllan. De har intervjuat nyckelpersoner och lusläst bryggeritidningar. Faktaunderlaget och detaljrikedomen är imponerande.

Lyckligtvis är den även underhållande. Inte minst tack vare branschens alla udda karaktärer; hippies, taxichaufförer, mytomaner och Monty Python-medlemmar. Vi får följa bildandet av CAMRA på nära håll, vi möter hantverksbryggaren som blev bananodlare och lär oss att kampen mellan stora och små knappast är något modernt fenomen.

Den viktigaste lärdomen boken ger är kanske att ingenting är svart och vitt. Att låsta positioner inte främjar god ölkultur. När CAMRA och dess viktiga kamp för real ale på sjuttiotalet i senare tiders craft/hantverksboom istället blir en konservativ bromskloss så har någonting gått fel. En tankeställare för dagens ölnördar och ölfrämjare.

Boken finns förstås hos Beer & Beyond.

Monk och munköl american stajl

brothertheloniousDet var nog två år sedan jag drack Brother Thelonious senast och säkert lika länge sedan jag spelade den egensinnige pianisten som ölet är en hyllning till. Så jag gör två flugor på smällen här och hoppas på kära återseenden.

Straight, No Chaser”, Thelonious Monks album från 1967 åker på och en vackert vin-/kopparröd vätska med beige skum faller i glaset.

Doften är diskret, vagt belgisk.

Regnet smattrar som på beställning utanför, Charlie Rouse smeker fram Ellingtons I didn’t know about you på tenorsaxen och Monk klinkar hummande strax bakom. Glaset värms sakta upp. Det här blir nog bra.

Värmen behövs. Kallt är ölet väl tamt, men klostertonerna smyger sig sakta fram med temperaturen. Då kommer karamell, choklad, dadlar. Viss sötma, men en förvånansvärt torr munkänsla. En värme av alkoholen sprider sig i magen. En alkohol som är närvarande även i smaken. Lite romaktigt sådär. Inte underligt med de 9,4 procenten. Eller är det Monk som värmer? Det börjar bli svårt att skilja dem åt.

Eller förresten.

Inte särskilt.

monk-straightnochaserMonks musik är komplex. Busigt kantig ena stunden och smekande strömlinjeformad nästa. Harmonisk och kompromisslös (”okorrumperad” med Bill Evans ord). Ständigt närvarande. Precis som jag vill ha mina starka mörka belgare.

Men det får jag ju inte riktigt här. Brother Thelonious är inte så komplex som den vill vara. Den saknar belgarnas djup och mystik. Smakerna har ingen riktig botten att falla tillbaka på, inte tillräckligt mycket kropp att landa i.

Till skillnad från Monks musik.

Brother Thelonious, en ”belgian style abbey ale”, bryggs av amerikanska North Coast Brewing Co och distribueras i Sverige av Great Brands. För varje flaska som säljs skänks en summa pengar till Thelonious Monk Institute of Jazz, en organisation som bland annat jobbar med att stötta unga jazztalanger. Det är fint, så köp gärna en flaska eller två.

Den är dessutom god, även om jag kanske låter lite gnällig här ovan. Det var inte riktigt min mening. Men jämförs man med såväl Monk som munköl så kan det lätt bli så. Det kan ni väl förstå?

*

Om ni förresten undrar vad det är som skymtar i bakgrunden på mitt foto så är det bara lite smygreklam för en bra ölbok.

Beska & bitterhet

bitterness“People may like malt, but they love hops, sometimes beyond all reason.”. 

Missa inte Randy Moshers krönika The Taster i senaste (juli) numret av tidskriften All About Beer. Denna gång om beska.

“Whether you’re a raging hophead or one who prefers a more balanced approach, bitterness is a valued flavor component that contributes to beer’s unique charms.”.

Annat intressant: yoga och öl, om att dricka “ghost whales” (ytterst sällsynta ölrariteter, i det här fallet rara lambics av bl a Cantillon), Berliner Weissens “frälsare” Andreas Bogk, om dofter och minnen av Melissa Cole och mycket annat. Som alltid ett läsvärt magasin.