All In Beer Fest 2014

allinbeerfest2014Ni har väl inte missat att en av Sveriges mest spännande ölmässor sakta men säkert börjar närma sig? 14-15 november är det nämligen dags för All In Beer Fest i Göteborg. Bakom arrangemanget står de flitiga ölfantasterna i All In Brewing, som numera dessutom är såväl krögare som importörer.

Fjolårets premiärmässa blev en formidabel succé. Åtminstone ur en besökares perspektiv. Ett intimt event i rymliga lokaler, där man kunde njuta av brygder från bland andra brittiska The Kernel, italienska Toccalmatto, norska Lervig och danska Stronzo (RIP). Jag hörde lite gnäll innan mässan om att det skulle vara för dyrt, men faktiskt inte ett kritiskt ord efteråt från de som var där. Den var inte gratis, men det var inte heller vilken mässa som helst. Vilket också bevisades av att premiärmässan blev en rejäl snackis som hamnade på årsbästalistor både här och där. Dessutom var det en sällsynt trevlig och avslappnad tillställning och sådant är ännu svårare att sätta prislapp på.

Årets mässa är uppdelad i tre pass på två dagar. Den är flyttad ett par stenkast från Eriksbergshallen till Lindholmens konferenshall på Hisingen. Lindholmen nås enkelt med bland annat färjorna Älvsnabben och Älvsnabbare (jo, det är ju Göteborg trots allt).

jwbFörväntningarna är förstås höga. Med deltagande bryggerier som Cigar City Brewing, J. Wakefield Brewing och Mikkeller får mången ölnörd något vått i blicken.

All In bjuder även på nya spännande ölproducenter som Brewski, Sahtipaja och japanska Oshare. 28 ölproducenter är i skrivande stund anmälda och CAP, Brekeriet, Oshare, Omnipollo och Mikkeller har redan skvallrat lite om vad de kommer ta med sig för brygder.

Det låter som en ölfest indeed.

Nytt för i år är också att Beer & Beyond är på plats på mässan. Jomenvisst. Kom förbi min monter och säg hej och botanisera bland ett ymnigt urval nya och gamla böcker om öl och bryggerier.

Mer info och biljetter på festivalens egen sida. Vi ses väl på Hisingen i november?

*

Deltagande utställare (i skrivande stund och i alfabetisk ordning):

All In Brewing, Göteborg, Sverige

Beer & Beyond, Göteborg, Sverige

Beerbliotek, Göteborg, Sverige

Brekeriet, Staffanstorp, Sverige

Brewski, Helsingborg, Sverige

CAP, Stockholm, Sverige

Cigar City Brewing, Tampa, USA

Croocked Moon Brewing, Köpenhamn, Danmark

Dugges Ale- och Porterbryggeri, Göteborg, Sverige

Electric Nurse, Göteborg, Sverige

Flying Couch Brewing, Köpenhamn, Danmark

Green Tower Brewing Co, Göteborg, Sverige

J. Wakefield Brewing, Miami, USA

Lervig Aktiebryggeri, Stavanger, Norge

Malmö Brygghus, Malmö, Sverige

Mikkeller, Köpenhamn, Danmark

Mohawk Brewing, Täby, Sverige

O/O Brewing, Göteborg, Sverige

Omnipollo, Stockholm, Sverige

Oshare, Tokyo, Japan

PangPang Brewery, Stockholm, Sverige

Poppels Bryggeri, Mölnlycke, Sverige

Rådanäs Bryggeri, Mölnlycke, Sverige

Sad Robot, Göteborg, Sverige

Sahtipaja, Sätila, Sverige

Siren Craft Brew, Finchampstead, England

Stigbergets Bryggeri, Göteborg, Sverige

To Øl, Köpenhamn, Danmark

Folköl, fenoler och flip-flops, eller: “Tänk på pocenten, Helge!”

Follow-Me-Bring-BeerFörra lördagen skulle familjen åka och bada. Man brukar göra det på sommaren, sägs det. Det är inte precis min favoritsysselsättning. Kallt och blött och en massa skrikande ungar. Brukar hålla mig på det torra. Ta med en bok eller tidskrift, ett par pilsner och trycka ner truckerkepsen djupt.

 

Sanden är förstås irriterande den också. Hittar in i varenda skrymsle av kläder och kroppsdelar och har man en glass, frukt eller bulle med sig så kan man ge sig fan på att den hamnar där. I sanden. Så jag brukar föreslå parkering på någon gräsplätt istället. Helst i skuggan.

Fast då har vi ju insekterna. Myrorna, skalbaggarna, myggorna. Det blir inte många rader läst när man måste scanna av filten med jämna mellanrum och borsta bort de där små asen. Har alltid ansett att alla djur mindre än råttor är äckliga. Jag menar, ska man ha någon chans att kunna hålla koll på dem så måste man ju för det första se dem. Insekter är värst. De kan ju krypa in var som helst.

ica_supermarket_akeredNåväl, vi skulle åka och bada och jag följde med. Man är ju inte dum. Föreslog Näset. Populär badplats i västra Göteborg. Råkade också veta att för att komma till Näset måste man åka förbi Åkered. Och i Åkered ligger ICA Supermarket Åkered. Vi svängde in där och jag erbjöd mig att gå in och handla fika. Ett par krämbullar, ett par festisar och… öh… 22 öl.

icakvittoJag handlade folköl och lättöl (!) för 539 kronor och 70 öre. Folkisar, fegisar, punköl, follar, pissöl, folkpiss, nödraketer, bebispilsner, mormorsdricka… 22 stycken.

Kanske undrar någon nu: ”har den där Beer & Beyond-gubben tappat craft beer-koncepten fullständigt?”. ”Har han inte alla flaskor på lagret?”. ”Har han gått helt bortom hantverksramarna och blivit mikrobryggd i hela hjärnan?”.

Nejdå. Ta det lugnt. Jag ska förklara.

 

butikshylla

Nu är det så att ICA Supermarket Åkered har en sällsynt engagerad butikschef som brinner lite extra för mikrobryggd hantverksöl. Eller så har han bara fattat att det går att tjäna pengar på det. I vilket fall som helst så finns mitt i den lilla butiken (ja, det är ingen stor ”supermarket” det här) en imponerande hylla med runt 30 sorters hantverksöl från cirka 20 olika mikrobryggerier. Inte bara svenska heller. Här finns öl bryggd i Danmark, Belgien och Holland också. Och notera att detta alltså är utöver det vanliga makrosortimentet, som naturligtvis också finns där (och som också är sällsynt stort för en liten livsmedelsbutik).

Som ölintresserad får man ju bara inte missa detta. En livsmedelsbutik med större ölsortiment än vissa Systembolagsbutiker. Vilken grej. Åk ut till Åkered och handla vetja. Visa butikschefen att han är på helt rätt väg. Får de tillräckligt mycket uppmärksamhet kan det fungera som inspirationskälla och språngbräda för andra livsmedelsbutiker. För visst vill du kunna lägga lite Brekeriet, Emelisse och Mikkeller bredvid tandkrämen och makaronerna i varukorgen? En falukorv och en Amager, tack!

Ja, där stod jag då med två överfulla ICA-kassar med lågalkoholöl. Vad göra? Dricka såklart, och recensera. Två flaskor fick jag med mig till stranden och resten har jag omsorgsfullt betat av här hemma på Beer & Beyond Headquarters. Det har varit ganska omtumlande resa; ömsom vin, ömsom vatten, om man säger så. Och många toalettbesök. Jag tänkte därför försöka dela med mig lite av mina upplevelser. Några korta omdömen om varje öl, som ren konsumentvägledning. En recension ska ju vara objektiv och jag har alltid rätt, eller hur var det nu?

Jag är ingen större vän av betyg, men här ska jag igenom så många öl att jag använder mig ändå av min gamla sexgradiga skala för att särskilja dem. 1 är direkt motbjudande och 6 fulländad. Typ.

näsetFörst ut var butikens ”egna” Näsets Bryggöl, bryggd för Åkered Supermarket av Grebbestad Bryggeri. En ljus lager på 3,5%. Den dracks, förstås, ute vid Näsets badplats (men på behörigt avstånd från vattnet). Till dess försvar ska sägas att den inte var tillräckligt kall och jag drack den direkt ur flaskan. Två kardinalfel för en ölkännare. Men ändå. Den funkade inte alls för mig. Smakade som vilken trist DMS-makro som helst. Nog kan Grebbestad bättre än så här. Felsatsning av Åkered om ni frågar mig. 2/6.

 

 

rådanäsFlaska nummer två på stranden har samma förbehåll (för varm och halsad), men valdes med omsorg då den ”vanliga” 5,3:an är en personlig favorit (4-5/6). Rådanäs California Common brukar vara stilren, frisk, milt karamellig, lagom maltig och föredömligt lättdrucken. Denna alkoholsvagare variant (3,5%) är det dock nåt knas med. Tror jag. Det skummar över rejält ur flaskhalsen och munkänslan är genomgående tjock och störigt skummig. Det går att hitta lite välkomna toner av kola, karamell och viss beska, men också lite väl mycket smör. Jag saknar det klara och krispiga. Kan det vara något med jäsningen? Jag landar på en svag 3/6.

enskedebitterVäl hemma firar jag flykten från naturens fasor med en hederlig brittisk-stajl lättöl på milda 2,25%. Mitt första möte med Gamla Enskede Bryggeri visar sig vara något av en lyckoträff. Fågelkärrs Bitter sitter som en maltig, nötig smäck med smak av karamell, en tydlig men välbalanserad beska och stiligt torrt avslut. Överraskande smakfull och med tanke på procenten undrar jag hur de har trollat fram den kroppen. 4/6.

 

 

 

enskedeporterMed samma bryggeris lättporter (även den 2,25%) tar dock vänskapen slut. Mina noteringar om Stora Gungans Porter: Mörkt brun, nästan svart, med snabbt försvinnande beige skum. Maltig, nötig doft med drag av fimp och rostade toner. I smaken kaffe, rök, aska. Letar choklad och karamell men hittar mer avslaget kaffe och askfat. En anings choklad, möjligtvis, om man anstränger sig. Tunn, vattnig kropp. Torr munkänsla och eftersmak med viss beska. Det bidde bara 2/6. Jag hoppas de kan övertyga mig igen med någon annan brygd.

 

emelisseNederländernas Brouwerij Emelisse bjöd på en 2,5:a med massivt, gräddigt smutsvitt skum som reste sig som en stolt skulptur ur glaset. Skum kryddig/fruktig doft med drag av gräs och höskulle. Ännu mer gräs i smaken; citrongräs, grape och en rätt så rejäl beska. Ett utmärkt lågalkoholalternativ för de riktiga humlevännerna (som nog höjer betyget ett snäpp till också). Stabil 3/6.

 

 

 

londonFrån Slottskällans Bryggeri kom en 3,5-variant av London Pale Ale. En knäckig, nötig rackare med visst bett i kindbeskan. Med låg kolsyra och vänligt brittisk stil tyckte jag nästan den var bättre än dess starkare syskon. Om jag minns rätt (fast det var längesedan). Det blir 4/6 det och några sådana har jag gärna i kylen här hemma. Att den dessutom är ekologisk är förstås också ett plus i kanten.

 

 

 

amager

Danska Amagers Summer Fusion skulle tydligen vara en “amerikansk-engelsk tysk over-undergæret pilsner-ale”. Vad nu det är? Ett slags muterad California Common på 3,5 procent kanske? Hur som helst var den förbaskat god. Frisk och knäckig, med hyfsad kropp och mjukt gräsig beska. Dålig YPK (yrsel per krona) förstås, fast med några sådana under västen vid sommarens kubbmatcher kanske man lättare undviker att slå ner den där förbannade kungen för tidigt… Fin sommaröl och en solklar 4/6.

 

 

jönköpingFrån Jönköpings Bryggeri kommer APA-folkisen Osch Devon! En gyllengul 3,5:a med tjockt vitt skum. I doften finns gräs och… saisonjäst? Smaken är vattnig och citrusbesk och betyget 3/6 känns nästan snällt såhär i efterhand.

 

 

 

 

 

fängelsetSå får jag då äntligen prova något från Västerviks Bryggeri Fängelset. Tjust Ale heter den och det ska vara en bitter på 3,5%. Spännande. Inte. För här är det plast, rök, klorin och fula estrar för hela slanten. Fullkomligt odrickbar och den åker ner i vasken med omedelbar verkan. Hugaligen. Hur kan ett bryggeri släppa ifrån sig sådan här smörja? 1/6 (egentligen 0).

 

 

 

strömsholmsgusherOch inte blev det roligare nu. Strömsholms Herman Hedning People’s Beer (2,2%) var en gusher av rang. Fullproppad med inget annat än felsmaker. Bränt gummi, askfat och fenoler. Vasken igen och 1/6. Jag har dessutom nyligen även druckit bryggeriets folköl Post-Kari och Köpingshus Swarth. Bägge med infektioner och mer skräp i vasken. Jag har mailat bryggeriet om detta (i skrivande stund för sex dagar sedan) men ännu inget svar…

 

 

lundax2Lundabryggeriets Redig Skånsk Lättöl lättade upp mig lite. En diskret doft, men med mer kräm i smaken. Brödig och citrussmakande med tydlig beska i eftersmaken var det en fin törstsläckande 2-procentare. Den vinner månne inga Nobelpris men gör allt sitt jobb i värmen. Och det räcker gott för en lättöl. 3/6 blir betyget.

Deras Lundafolk (3,5%) sänker förväntningarna igen. Här finns lite fruktighet och humle, men också störande metalliska, fenoliska toner som får mig att misstänka någon form av infektion. 2/6.

 

moraVi rör oss till Dalarna och 3,5:an Guld-Pilsner från Mora Bryggeri. En — förstås — gyllenfärgad ljus lager med vitt skum och doft av smörkola, spannmål och humle. Munkänslan är lite oljig. Smaken är ganska rejält smörig med toner av nöt, hö och wellpapp. Diskreta citrusaningar kommer också fram, men framförallt är det en rätt så ful, obalanserad beska som tar över och faktiskt gör pilsnern svår att få ner. 2/6.

 

 

byareHalländska Byaregårdens Brygghus kallar sin fegis Tre & en halva. Alkoholhalten behöver jag väl inte skriva ut? Det är en mörkt gyllengul pale ale med söt, brödig doft och tydlig, men obalanserad beska i smaken. Vattnig och lättglömd landar den på en ganska vinglig 3/6.

 

 

 

 

lillebryggVi tar oss över till Danmark och Det Lille Bryggeri. American Beauty heter deras session-IPA på 3,4%. Jag känner genast svavel i doften och hittar röksmaker som får mig att tänka på oönskade fenoler. Har tidigare hittat otrevliga fenoliska plåster- och röktoner i bryggeriets Black Elixir 200 och Abbey Ale och funderar ett ögonblick på om det bara är inbillning och fördomar från min sida. Delar dessutom flaskan med en kamrat som inte hittar några felsmaker. Men ett par klunkar senare är jag bombsäker. American Beuty är en bedagad skönhet. 2/6.

 

pangx3I Åkeredsbutiken hittade jag inte mindre än tre folköl (2,8%) från Hökarängens PangPang Brewery. Favoriten blev APA:n Coco Jambo, som med lätt kropp och snäll beska ändå piggar upp med sin sommarfriska uppenbarelse. Krispig, pigg och med tropiska fläktar sticker den ut i trion och landar på en stark 3/6. Nästan fyra.

 

En svag 3/6 får Hops’n’Weissen Playa del Drevviken. Inte svag för den friska saisondoften (trots att det inte är någon saison) eller den lätta, rena eller friska känslan. Inte heller för de små raska kolsyrebubblorna som rastlöst flyr mot ytan. Det som drar ner betyget är istället avsaknaden av vetekänsla. Var är de fruktiga jästtonerna? Hittar inte mycket humlebeska heller och resultatet blir istället mer en sommarlätt barnbubbeldricka mer än ett öl.

pangpelekaneOch nu till bottennappet i PangPang-trion. Pelekane, som ska vara en flädersaison, hittar jag inte många försonande drag i. Möjligtvis den lite fruktiga/bäriga doften. Den har en störig, oren syrlighet, irriterande stickig kolsyra och, ännu värre, smaker av metall och blod som sipprar fram. Ingen höjdare således. 2/6.

 

 

 

brekerietBrekeriets Ligero är mörkare än väntat. Grumligt, dassigt brunt ser det mer ut som svagt bryggkaffe än öl. Beige skum som snabbt försvinner. Det är ett lättöl (2,2%) bryggt med bröderna Eks älskade Brettanomyces. Nötig, köttig doft med hintar av jäst, bär, karamell och stall. Påminner lite om en sur brun. I smaken finns viss syrlighet och tydliga drag av tobak och läder. Citron och hö. Den är vattnig, men träig; lite som torr jord i käften. Munkänslan är också torr och lite tjurighet sätter sig i kinderna. Beska i eftersmaken. Hade hoppats på en mer välbalanserad brygd och gärna lite mer bondgård. Svag trea. 3/6.

 

sundancerTillbaka till Danmark igen. Sundancer från To Øl. Vackert mörkt apelsinjuicegul vätska med tjockt vitt skum som lämnar feta såpaaktiga skumrester på glaset. Massiv humlefrisk doft av citrus och aprikos. En lätt maltsötma finns där, men det är en kraftfull citrusbeska med toner av passionsfrukt, aprikos och grape som styr skutan. Jag hittar en anings kryddighet och en nanobanan flämtar förbi en sekund. Gräs och te? Eftersmaken är besk, bitter med viss brödighet. Den har helt klart sina fördelar, men också en tråkig vattnighet och framförallt en oproportionerlig beska som drar ner betyget till 3/6.

 

mikkellerVi stannar kvar på andra sidan sundet och ser vad Mikkeller har hittat på. Sally Monroe är bryggd på belgiska De Proef, håller en alkoholhalt om 2,8 procent och presenteras som en american pale ale. Doften är diskret fruktig/parfymig. I smaken har vi citrus, mango, ananas (?) och gräs, men också vissa fenoliska gummitoner liksom något svårdefinierbart kemiskt. Lätt i kroppen utan att vara blaskig och ett avslut med kindbeska. Det håller inte riktigt och jag är lite besviken på den stora fantombryggaren. Det blir faktiskt bara 2/6.

 

folkaredHalländska Folkared 15 vitsar sig vidare i tillvaron med folk(a)ölet Ewe Brew. Bryggeriet har tidigare tilltalat mig med sina sansade brygder i brittisk stil (till favoriterna hör Wild Boar Mild Ale och Bullseye Best Bitter). Jag har även druckit denna folkis innan och noterade då kort ”maltig med markerad lång efterbeska” och gav den betyget 4/6. Jag är inte lika imponerad denna gång. I doften hittar jag frisk citron. Smaken däremot är obalanserat besk med tydliga drag åt det parfymiga. Citrustoner även där, men beskan är inte behaglig och jag saknar det maltiga, nötiga, söta. Jag tvingas omvärdera den här och sänka betyget till 3/6.

Jaha. Det var det det. 22 stycken 2- till 3,5-procentiga öl på drygt en vecka. Pust. Om ni har orkat läsa så här långt så får jag gratulera. Då har ni nog ändå ett intresse för öl som sträcker sig bortom YPK. Eller hajper och snobbism, för den delen. För nog är det så att i ölnördarnas värld är det — med undantag av lambik — höga procenthalter som genererar toppbetyg och listplaceringar. Något som för övrigt diskuteras i den här intressanta artikeln. Men det är inte så svårt att förstå ändå. Högre alkoholhalt betyder mer malt och malt ger sötma, kropp och karaktär. Så det är lätt att hamna där. Och ni ser ju själva här ovan: inget öl har fått högre betyg än 4/6. Inte är det jag som kastar första stenen.

Men nu får ni ursäkta mig. Jag måste på toa. Och sedan behöver jag faktiskt något starkt.

Ölmagasin – ett aktuellt axplock

magasinTidskrifter om öl har vi inte varit allt för bortskämda med här i Svedala. Men på senare tid har det börjat ploppa upp mer och mer i tidskriftshyllan. Låt oss ta en titt på några av de mer lättillgängliga (de flesta finns i välsorterade Pressbyråbutiker). Jag gör inga som helst anspråk på att detta ska vara någon heltäckande lista. Tipsa gärna om ni har förslag på öltidskrifter som jag missat.

  allaboutbeerEn av de mer spridda utländska öltidskrifterna idag är All About Beer (99:-). USA:s flitiga, ledande öltidskrift som nu hunnit bli över 35 år. Senaste numret (maj 2014) uppmärksammar bland annat kaffeöl, ölöppnare och trenden med bryggpubar. Det mesta är förstås riktat till en amerikansk marknad, så de flesta öl lär vi aldrig få se här i Skandinavien. Men det är gott om underhållande läsning ändå. Inte minst Beer Talk, där två recensenter får bedöma samma öl. I detta nummer bland andra namnkunniga ölpersonligheter som Stephen Beaumont, Charlie Papazian, Roger Protz och Garrett Oliver. Ett välkommet tillskott är Randy Moshers spalt The Taster, där författaren av den utmärkta Tasting Beer fortsätter bokens ämne och guidar oss genom de snåriga och mystiska ämnena smak och arom. Vidare får vi ett besök i Amsterdam, en historisk tillbakablick på Brown Ale och en personlig och charmig krönika av Gary Rosen, som konstaterar att Öl är tjockare än vatten. Det här är en tidskrift som alltid är värd att plocka upp.

craftbeerRelativt ny i öltidskriftfloran är brittiska Craft Beer (179:-), vars andra nummer landade i Pressbyrån för ett tag sedan. Det första man reagerar på är förstås priset. När en tidskrift börjar kosta som en bok är det nog fler än jag som börjar tveka (i Storbritannien kostar den £9.99). Efter ett inledande kapitel om bryggprocessen upptas lejonparten av innehållet av en lista över världens hundra bästa bryggerier. Listan i sig är väl inte så mycket att säga om, smak är subjektivt, men fakta och uppdateringar haltar lite emellanåt. Som att Mikkeller bara skulle ha tre barer till exempel. Bryggerierna presenteras kortfattat med två-tre kommenterade exempel på representativa öl. Sverige representeras av Nils Oscars God Lager och Imperial Stout. Interfolierat finns kortare intervjuer och texter om bland annat glas och felsmaker. Layoutmässigt tycker jag den är lite stolpig, med orimligt stora, porriga bilder på öl och när man på ett uppslag delar upp bryggerier i storleksordningen micro, small, medium, large och mega så kunde man väl i rimlighetens namn begära lite exemplifierande siffror också. För 179:- tycker jag inte denna är prisvärd.

beerbrewingÄnnu nyare är Craft Beer & Brewing Magazine (159:-). Temat för första numret (spring 2014) är The New India Pale Ale och innehåller recensioner, stilguide, en text om humleodling och en bunt IPA-recept. I övrigt hittar man bland annat en pubguide till Oregon, en artikel om ekfatslagring (även specifikt för hembryggare), möten med bryggare (Brian ”Stillwater” Strumke, Cory ”Perennial” King, Mikkel ”Mikkeller” Borg Bjergsø), tips för lyckad lagring och lite mat- & ölkombinationer. Layoutmässigt ligger den nära All About Beer men saknar densammas tyngd och avslappnade hållning. Så späckad med reklam som den är så borde priset ha kunnat pressas mer också, men det inhemska priset $9.99 är såklart mer rimligt. Ett plus i kanten dock för Ansis Purins finurliga serieteckningar. Min favorit ser ni här bredvid.esb

I Pressbyrån finns förstås också Brew Your Own (95:-), men eftersom jag själv inte är hembryggare har jag inte brytt mig om den. Jag ser gärna en recension från någon mera insatt i ämnet.

Man kan också läsa om öl i Allt om whisky och vinmagasinet Livets Goda. I den senare vill jag speciellt rekommendera Michel Jamais ofta tänkvärda texter.

hops

Annars är ju c/o HOPS (99:- på Pressbyrån) Sveriges just nu enda kommersiella tidskrift som uteslutande ägnar sig åt öl (och mat). Eftersom jag skriver för den tidskriften så ska jag lämna analyserna åt sidan. Senaste numret (#4, vår 2014) tar oss till Dublin, diskuterar förpackningens betydelse (burk v/s flaska), funderar kring det där med doft och smak och har en ölskola som denna gång fokuserar på jäst. Sommarnumret ska nå prenumeranterna veckan efter Midsommar. Pressbyrån får den något senare.

 

 

maltesenMaltesens sommarnummer ska också komma i slutet av juni, men för att få den måste man vara medlem i Svenska Ölfrämjandet (något jag diskuterade alldeles nyligen). Tidningen är inne på sin 28:e årgång och årets första nummer hade tema Tyskland (25 sidor), men även bland annat en intervju med S:t Eriks Jessica Heidrich, ett möte med Adelsö Bryggeri och de sedvanliga rapporterna från lokalavdelningarna. Nästa nummer kommer titta närmare på det här med öl och religion och besöka Finland.

BeerAdvocate Magazine har just nu en kampanj där man får 12 nummer för $9.99, så den tänkte jag haka på. Men. Frakten till Sverige visade sig gå på $29.99 och då känns det plötsligt inte så billigt längre. Är den värd 40 kobåjsarpengar?

Mest nyfiken är jag nog på Belgian Beer & Food som utkommit med två nummer hittills. Någon som har läst?

En ölgubbe i truckerkeps, eller: Alf Robertson, Pliny the Elder och jag

Jag har alltid varit lite fel. Lillgammal som liten och gubbe redan som tonåring. Läste Tage Danielsson-dikt i full punkmundering på skolavslutningen i kyrkan. Diggade både Motörhead och Nina Simone som 16-åring. Läste både Majakovskij och Fangoria.

Och så har det fortsatt. Jag har följt mitt hjärta så gott jag kunnat och försökt undvika att begränsas av trams som genrer och ismer. Bara för att jag upptäckte Robert Johnson, varför skulle jag sluta lyssna på Slayer? När countryn klev in i mitt liv på allvar så gjorde jag såklart som jag brukar göra. Jag sökte mig bakåt, letade efter rötterna och hamnade i Appalacherna. Jag tyckte det var självklart. Lika väl som jag undrade varför Led Zeppelin eller Fleetwood Mac lät som de lät — och hittade Blind Lemon Jefferson, Leadbelly och Son House — lika naturligt var det att gå vidare till Roy Acuff, Hank Thompson och Dock Boggs efter Uncle Tupelo.

Men när jag stod där på bluegrassfestivaler eller sällsynta honky tonk-spelningar förstod jag ingenting. Inte en Nudiebyxa i sikte. Inte en Gram Parsons-t-shirt. Märkligt. För på Pustervik — där tidens heta altcountry-artister spelade i parti och minut, där Hank Williams-låtar ylade ut i en strid ström från dj-bordet — där var ju packat med till synes countryfrälsta unga flanellklädda människor. Var fanns de när det vankades spelning utan prefixet ”alt”?

När jag gick till KoM Bar eller Jazzå (R.I.P.) och lyssnade på lysande livemusik; soul, blues, jazz eller americana, då rådde det omvända igen. Där fanns mogna män och kvinnor, snickarbyxor, kavajer och pomada. Och så jag då. I Nudiejeans och truckerkeps. Som inte förstod någonting. Måste man välja? Varför dessa vattentäta skott? Varför denna obegripliga åldersdifferentiering? Handlar det inte bara om att älska musik?

Jag har stört mig på det där länge. Och ni som känner mig vet att en av de viktigaste tankarna bakom Klubb Honky Tonk var att försöka överbrygga dessa obegripliga och korkade motsättningar. Jag tror aldrig vi lyckades. Men vi försökte.

Nu är jag där igen. Lika fel igen. Fast nu handlar det om öl.

Vi är så aktiva, vi ölnördar. Vi sprutar ut bilder, kommentarer, nyheter och gillatryckningar på sociala medier. Vi köper, byter, säljer, importerar och köar till Systembolagsbutikernas nyhetssläpp. Sedan diskuterar vi på olika forum varför vi handlade som vi gjorde. Vi skålar med varandra på Untappd, taggar våra Instagrambilder och retweetar Mikkellers senaste bourbonlagrade stout. Vi springer på tap takeovers, bildar facebook-grupper och tickar öl i småglas som aldrig förr. Jag också. Och vi är nästan uteslutande relativt unga vuxna. Fast inte jag då.

Och plötsligt känner jag mig som Alf Robertson på en Hank III-spelning igen.

Vilket blir ännu tydligare när jag går på ett möte med Svenska Ölfrämjandet. För då är jag plötsligt ung igen. Där finns inga bloggare eller tickers. Inga Firestone-kepsar över blinkande smartphones. Där ser jag knappt heller ett ansikte som var på det heta Omnipollo-släppet på The Rover veckan innan. Och vice versa. För Ölfrämjarna hänger inte med heller, det ska sägas. Precis som Jazzå-gubbarna och –tanterna sällan eller aldrig satte sin fot på Pusterviks golv.

Vad är detta? Är jag så fel igen? Handlar det inte bara om att älska öl?

Visst, man kan inte vara överallt. Det kan inte jag heller. Men om man nu är seriöst intresserad av öl så borde väl till att börja med ett medlemskap i Svenska Ölfrämjandet vara en självklarhet? En ideell riksförening vars syfte är att ”tillvarata de svenska ölkonsumenternas intressen ifråga om tillgång, kvalitet, urval och pris på öl. Vidare skall föreningen värna om öl gentemot andra alkoholhaltiga drycker samt sprida kunskap om öl och dess historia.”. Fine. Är det inte vad varje maltskalle och humlefanatiker vill? Ska vi inte enas i den här ölrevolutionen? Har jag fel?

Jag vet att det finns kritik och misstänksamhet mot Ölfrämjandet. Att den anses mossig, gubbig och trött. Det är också delvis sant. Men varför då? För att föryngringen går på tok för långsamt. Det är delvis föreningens eget fel, som ofta är fast i gamla mönster och traditioner och inte riktigt hänger med i utvecklingen. Det är inte 1985 längre och allt gott kommer inte från Bamberg. Det är också den nya generationen ölfantasters fel, som inte går på mötena och visar sina appar, berättar om Pliny the Elder, CBC och Randall The Enamel Animal. Som istället dunkar varandra i huvudet med IBU och fnyser åt tysk pils och cask, för att det är ”förlegat”.

Nu finns det en förening för öldårar som oss. Det är ju ett kanonläge. En resurs. Gå in i den och jobba istället för att stå utanför och peka fördomsfullt. Annars slutar det som för bokstavsvänstern på sjuttiotalet.

S:t Eriks bryggmästare Jessica Heidrich säger några kloka saker i senaste numret av Svenska Ölfrämjandets medlemstidning Maltesen (japp, den får ni också om ni blir medlemmar): ”Jag skulle önska att föreningen var större och mer aktiv. Just nu är den lite liten och känns delvis passiv och konsumerande.”. Huvudet på spiken. Hon talar också om att ta tillvara de krafter som finns ute i landet, anordna ölfestivaler och ”satsa på att anställa någon person att driva föreningens intressen”. Jag skriver under på allt och ställer gärna mina tjänster till förfogande.

Vi har mycket att lära av varandra, men om vi aldrig möts, hur blir det då? Om den yngre, internetorienterade ölgenerationen kan allt om alfasyror i amerikansk humle, men tror att Michael Jackson var ”The King of Pop”. Om ölfrämjaren kan redogöra för Carnegiebryggeriets historia i sömnen, men aldrig har smakat en London Sour från The Kernel, eller ens visste att den fanns. Vart hamnar vi då?

Det finns seriösa filosofiska och samhälleliga poänger i det här också. Jag oroas över att en googlefierad historielöshet verkar vara på väg att breda ut sig. En ytlighet; bekväm och lite bortskämd. Snabba klick, korta texter, källkritik noll. Inte mindre obehagligt är det med de 40-, 50-, 60-, kanske även 70-talister som med självgod min, över en pint ”färsköl”, talar om för ungdomarna ”hur det ligger till”. Att de själva har stannat i utvecklingen sedan 25-årsåldern har de aldrig reflekterat över.

Tiderna förändras, det måste vi se, men vi har också mycket att lära av historien. Ödmjukhet och ömsesidig respekt borde väl inte vara så svårt? Det betyder inte att man måste tycka lika. Lägg undan prestige och poser och möts runt ölglaset istället. Det är väl ändå vad det handlar om? Egentligen.

Jag vill så gärna tro att det inte är mig det är fel på.

3 små magiska rum

blask3smårumAlla behöver vi hämta andan emellanåt. Slippa undan stress, vardag och aggressiv marknadsföring. Om så bara för en stund. Hajper, hipsters och hysteri kan stå en upp i halsen och befinner man sig dessutom vid Avenyn kan paniken snabbt komma krypande. Men räddningen är närmare än du tror.

Vik av på Kristinelundsgatan så är du ett knappt stenkast från akut terapi. Terapeuten heter Reza och han har drivit sin krog 3 små rum på gatans nummer 4 sedan 1997. Eller, krog och krog. Så fort du tar trappstegen ner i Rezas källare kliver du in i en annan, mer behaglig, verklighet. Där nere råder lugn. Stilla jazz och dov belysning. Väggar dämpade med persiska mattor. Pulsen lägger sig. Gälla skyltar gör tydligt klart att här serveras minsann inga makrobryggda industrilagers. Inget blask. Dessa skyltar är egentligen också det enda högljudda, det enda med lite vassa kanter på 3 små rum. Allt annat andas vila och kontemplation.

Och så öl då.

galaxyburst Längs väggen står flaskor prydligt radade bakom glasdörrar. Flaskor med hantverksöl från Norge, Tyskland, Sverige, USA, Danmark, England och framförallt Belgien. Trappistöl, gueuze, kriek, tripel, saison, stout. Somliga försedda med en lapp: ”ej till salu”. Dessa, ofta lagrade rariteter, blir man förstås alltid lite extra sugen på. I onödan.

När jag var där igår gick jag dock stoiskt förbi glasskåpen. Jag ville bara ta en paus. Spanade istället kisande över kranarna. Hornbeer Caribbean Rum Stout, Chimay Triple, Liefmans Cuvée Brut, De Struise/Mikkeller Elliot Brew, Närke Svarte Kungen, Ballast Point Sculpin IPA, Oud Beersel Framboise… Valet blev enkelt när jag lite osäkert pekade på skotska Alechemys Galaxy Burst IPA och Reza lugnt nickande säger ”den är god”.  

Så där satt jag, ensam i den lilla baren, med en välbalanserad och karamellmaltig golden ale som inte kunde ha varit mer rätt för mig just då och där. En IPA som vägrade skrika; med modest beska, bekväma mango- och grapetoner och en snäll alkoholhalt på 5,3 procent. Jag kände hur andningen blev djupare. Något inte ens de nyss anlända italienska ölnördarnas smattrande ordkaskader kunde ta ifrån mig.

IMG_5552Det fick bli en till. Frestelsen att ”ticka” nya sorter hade inget att sätta emot när jag såg Tripel Karmeliet på fat. Alltid en vinnare. En söt och komplex klassiker från Brouwerij Bosteels, bryggd på vete, havre och korn och sägs vara baserad på ett recept från 1679. Vanilj, banan, citrus, socker och russin i en oefterhärmligt belgisk och kramgod kombination. Det italienska tjattret tynade bort allt mer.

Men allt har ett slut. Verkligheten tränger sig alltid till slut obarmhärtigt på. Vad var det nu? ”Kaffe, bröd, mjölk, grädde, äpplen…”.

Märkligt nog hade jag fått nya krafter när jag klev upp i solljuset igen. Batterierna var laddade. Eller kanske: Reza hade laddat batterierna åt mig? Vem vet? Det är något magiskt med 3 små rum. Särskilt om man behöver hämta andan en stund.

“Blaskbilden” lånad från 3 små rums facebooksida.

Copenhagen Beer Celebration 2014 (Red Session)

mikkellerostTre dagar i Köpenhamn kan knäcka den bäste. Vad kan de då inte göra med en sån som mig? Det är därför det tagit ett tag att leverera den här texten.

Jag ska ändå hålla mig kort. Och jag kan börja med två ord: surt och saison. Med den sammanfattningen har ni också min största invändning mot eventet. Visst, man kan prata om fler toaletter, dålig akustik, långa köer, attitydstinn fuck off-estetik eller Three Floyds öronbedövande dödsmetall. Någon klagade rentav på för mycket skägg. Men det som störde mig mest var likriktningen, enformigheten i ölutbudet.

kernelJag gillar surt. Surt är gott. Sour power, tart – så klart och allt sådant där. Visst, jag är med. Och nog sitter en kall saison fint i vårsolen. Men har verkligen inte 40+ av ”världens bästa” bryggerier bättre fantasi än så? Är man så låst i vad som är trendigt och hippt för stunden? Kumquat saison, hoppy farmhouse ale, oak aged saison, dry hopped saison, sour ale with fruits, golden sour ale, barrel aged sour red, sour brown, tart cherries, smoked saison, wild ale saison, golden brett ale with fresh wine, Berliner weisse rhubarb, Berliner weisse blackberry, wild red… and the list goes on. Toppa det med lite sur rysk kvass och ett taskigt Rodenbach Grand Cru-försök så kanske ni förstår vad jag menar.

bäverNu var jag bara på det tidiga lördagspasset, ”red session”, så det är alltså bara just detta jag talar om. Förhoppningsvis var likriktningen mindre under de andra passen. Jag har inte lusläst fatlistorna. Inte kan man väl heller beskylla arrangören Mikkeller för detta. Det är väl trender som styr, helt enkelt. Men hur tänker en bryggare som blir inbjuden till en så här het, nördig mässa egentligen? ”Nu måste jag ta med mig något riktigt extra. Jag vet, en torrhumlad saison proppad med sura körsbär och lagrad på rödvinsfat fyllda med chipotle. Hurra!”. Synd bara att alla andra tänkte likadant.

 

Men nu ska jag sluta gnälla. Jag hade faktiskt förbaskat kul ändå. Och nog hittade jag godsaker. Skam vore väl annars. I min surtrötta jakt efter något friskt eller maltigt hamnade jag hoppfullt hos Närke, som tyvärr inte gjorde mig lyckligare med sin alldeles för rökiga Bäver. Extra plus dock för att servera den med stil – ur en pissoar.

amburana Första utropstecknet blev istället brasilianska Way Beer och dess Amburana Lager som legat och gottat till sig med brasilianskt trä. Ren kärlek i doften och fin, mjuk träighet som smög sig fram i avslutet.

Fräsch var förstås också Jai Alai från Cigar City. Fruktig, frisk och piggt humlestinn. Jag glömmer ibland hur gott det kan vara med riktigt färska humlekanoner.

spontantriple Mässkungarna Mikkeller tog nog priset för årets vackraste öl. Spontantripleblueberry var inte bara en vampyrläskande blodröd och fetlila estetisk uppenbarelse utan också förmodligen det smaskigaste bidraget hittills i hela deras spontanserie. Och nu när vi ändå är inne på surt (jag sa ju det) måste Spontaneous Enough från tyska Freigeist Bierkultur nämnas. Trevlig belgisk kriekfeeling i doft och smak med alla smakattiraljer, i form av körsbär, marsipan och plastic padding, på plats.

brekeriet Ett bryggeri som definitivt — och glädjande nog — stack ut kvalitetsmässigt på surölsfronten var våra alldeles egna Brekeriet. Både Barrique Brune och Kombucha var syrligare och råare än vi är vana vid från de skånska brettanomyceskramarna. Den senare vann i min bok, med sina sympatiskt påträngande melodier av funk, jäst och citrus. Kul att ett ungt svenskt bryggeri kan kaxa upp sig bland alla internationella storheter.

hypnopompa

 

 

Stannar vi i Sverige så var ju Henok Fentie och Karl Grandin på plats med skötebarnet Omnipollo. Nu tillhör jag de som inte blev särskilt imponerad när de Molen-bryggda Hypnopompa, en imperial stout med marshmallows och vanilj, släpptes i höstas. Men nu, simsalabim, med en ny batch och en tid på bourbonfat, hade något hänt. Den hade blommat ut till en fullödig, sötsmaskig stout och kändes betydligt mer levande än den där flaskan jag drack förra året.

amagerAnnat på den mer maltiga sidan jag fastnade för var Amagers The Days of Barley and Roses (Niepoort Edition). Ett tioprocentigt barley wine som lagrats elva månader på portvinsfat och som balanserade elegant mellan karamell, russin, vanilj och snygg träighet.

Ett annat barley wine som imponerade var samarbetsbrygden Candela Rye från Green Flash och Cigar City. När den dessutom kombinerades med blåmögelosten i montern bredvid blev det svårt att gå därifrån.

blåmögel

 

BrewDog var väl inte det hetaste bryggeriet på mässan för oss bortskämda svenskar, men jag var ju tvungen att se om Bourbon Baby var så fin som jag minns den från Göteborg. Det var den. Och ännu bättre. En återhållen skotsk ale (5,8%) med sällsynt välavvägda fattoner, som visade att extremast inte alltid vinner. Jag ser gärna mer sådant från de rastlösa skottarna.

dwarf Annat kul var mjödet Dwarf Invasion från Michigans B. Nektar Meadery, en alkoholsnäll rackare med sällsynt frisk drickbarhet. Honungssöt naturligtvis — det är ju mjöd — men med bara 6% och lite körsbärssyra kunde man ta sällsynt stora klunkar.

Överraskande god var även den kryddade saisonen Sol over Gudhjem. Den hittade man hos de söta glamrockarna från brittiska bryggeriet Alpha State. Skönt ändå att inte all världens produktion av hantverksöl vilar i händerna på tatuerade hårdrockare.

Så vad var bäst då, på denna tredje upplaga av Copenhagen Beer Celebration? På vägen ner hade jag nog satsat mina slantar på nåt surt, trots allt. Men jag hittade aldrig något där som renderade mer än en nöjd nickning.

doughnutPokalen för Big Bang i gommen fick istället tilldelas Mikkeller-brorsan Jeppe Jarnit-Bjergsø (Evil Twin) och hans två varianter av Imperial Doughnut Break. Peanut Butter hade möjligen en diskret nötighet i eftersmaken och hallonen i Raspberry fick man leta efter. Men vad gör det när det bjuds upp till bakverksdans? Kaffe med chokladkaka i flytande form har väl ingen tackat nej till sedan syskonet Biscotti Break först såg dagens ljus? Peanut Butter med sin något torrare uppenbarelse lämnade dock över segern på mållinjen till den lite piggare, friskare Imperial Doughnut Break Raspberry. Tack för den, Evil Twin och grattis till segern!

kihoskh-cellar Nu blev det här visst lite längre än vad jag hade tänkt ändå, så jag ska bespara er mina minnen av äventyren utanför Spartahallen den här helgen. Även om de innehåller väsentligheter som barley wine på Barley Wine, toapappers-kris på hotellrummet, lagerrunda på Kihoskh, Rodenbach i pint på Fermentoren, Bruery-krossad glasdisk på Itzi Bitzi Pizza, Göteborgsnostalgi på Ølbutikken och nattliga dispyter med kända ölbloggareMikkeller Bar. Men det tar vi en annan gång.

barleywine hotellmikkellerskor pizza örstedt

Rare & Rated

Håll i hatten, för nu blir det åka av.

Provningsledare Fredrik Berggren (Beersweden) rullar in en serveringsvagn hoppfullt klingande av 14 olika sorters mer eller mindre rara och eftertraktade öl. Vi snackar tokhajpad DIPA, fatlagrade stoutmonster, utgången lambic, blåbärsrariteter och flera fullpottare på ratebeer. Här finns grejer som kan få snålvattnet att rinna även på en ganska härdad ölnörd.

Men vi börjar från början.

IMG_5164Biljetterna till provningen, som är en del av En öl & whiskymässa i Göteborg, sålde slut på nolltid. Ett trettiotal lyckliga är samlade och av kommentarerna att döma inte bara invigda, vilket jag tycker är extra roligt. Fredrik drar igång en PowerPoint-presentation och första ölet hälls upp. Ur hajpvinkel är det förstås en rivstart. Three Floyds Zombie Dust, en American Pale Ale singelhumlad med Citra till oigenkännlighet. Jag drack denna på Copenhagen Beer Celebration i fjol och tyckte redan då att den var överskattad. Smakar som en bra amerikansk IPA. 100 på ratebeer blir fyra i min sexgradiga skala. 4/6.

IMG_5165Nästa smakprov är även den en fullpoängare på ratebeer, men här kan jag nästan förstå grejen. Russian Rivers Pliny the Elder är en dubbel-IPA på 8% som är packad till bristningsgränsen med såväl malt som humle. Ett hett villebråd för öldårar världen över. Flaskan är tappad 13/3, alltså bara en knapp månad gammal, och alla färskhetsfanatiker där ute, som inte råkar bo i Kalifornien, vet att det är få förunnat att hinka så pass ung amerikansk humlesaft. Den är frisk, pigg och har en sprudlande blommig humlefräschör, utan att tappa balansen. Bäst i världen? Nä, men stolta 5/6.

IMG_5166Tredje ölet är kanske Plinys ärkerival, Heady Topper från Vermontbryggeriet The Alchemist. Samma alkoholhalt, samma måttlösa inställning till humle (över 120 IBU!) och samma ratebeer-betyg. En liten omröstning bland provningsdeltagarna ger resultatet jämnt skägg mellan Pliny och Heady Topper, men Beer & Beyond säger att den senare känns torrare, träigare och dessutom har en lite kemisk, parfymerad ton som stör. 4/6 blir betyget, men tummen upp för kaxigheten att uppmana oss att “Drink from the can!”. Något av en hädelse för många finlirare i ölbranschen. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att följa uppmaningen.

IMG_5167Lambicproducenten De Neve lade ner sin verksamhet 1991, då de köptes upp av bryggerijättarna InBev. Deras spontanjästa nektar är alltså inget som går att hitta i parti och minut nuförtiden. Fredrik hade dock jagat rätt på en klenod i form av De Neve Gueuze blandad 1989. Och sicket mästerverk det är! Trä, stall, syrlighet och perfektion. En fräsch och pigg lambic trots sina 25 år och faktiskt en av de bästa gueuze jag druckit överhuvudtaget. Betyget kan helt enkelt inte bli lägre än 6/6. Tack för den upplevelsen!

Vi är nu fyra öl in i provningen och jag börjar inse att min rapport får anpassa sig lite till själva provningstempot, om jag inte ska bli för långrandig. För det var ingen söndagspromenad vi var ute på. Nej, knappt hade man hunnit smutta på ett smakprov innan nästa flaska kom flygande. Med 14 öl på en timme fanns inte utrymme att sitta och pilla i naveln. Jag glömde rentav bort att ta bilder på alla utom en av de resterande ölen, så ni får hålla tillgodo med mitt svammel. Nu kör vi speed-dating med hajpöl. Soundtrack: Slayer.

The Mad Fermentationist kallar sig en amerikansk vettvilling till hembryggare och bloggare. Till provningsdeltagarnas lycka hade Fredrik lirkat fram ett par flaskor av hans Double Barrel Sour Brown. En torr, bärig och träig Brown ale (?) med en syrlighet som smyger sig på efterhand. Aningar av vinäger finns där, men det är en riktigt fint balanserad suris med snygg karaktär av fatet. Och med bara 20 liter bryggda totalt så är det ingen överdrift att kalla denna rare. 5/6.

Belgiska De Struise flaggskepp Pannepot Reserva är nästa öl till rakning. Vintage 2005. Jag har aldrig druckit en dålig årgång av denna och även om den är något tunn i kroppen, så är den så smaskigt russinsöt och kladdigt vinös att jag måste utdela betyget 5/6.

Thomas Hardy’s Ale 2006 hade oxiderat en del. Den var lite väl torr och inte så portvinsaktig som den brukar. Långt ifrån dålig dock och god för en fin 4/6 ändå.

Samma sak med en “färsk” Westvleteren XII (2013?). Jag kände konstigt nog inte igen den på doften, trots att jag druckit några flaskor vid det här laget. Upplevde även smaken torrare än vanligt. Men bara för att jag fick chansen att halsa den direkt ur flaskan får den betyget 5/6.

Samarbetsbrygden Daybreak från amerikanska Hill Farmstead Brewery och danska Mikkeller är en 10-procentig Imperial Stout bryggd med citrus. Tjock, svart och krämig. Känner i både doft och smak ett släktskap med Mikkellerbrorsan Evil Twins Imperial Biscotti Break, men den här är torrare, tjurigare. Riktigt bra. 5/6.

Och nu till det tunga artilleriet. Three Floyds Dark Lord Russian Imperial Stout och dess 15% skojar man inte om. Flaska med silvervax betyder 2007 och här snackar vi tungt, sött, maltigt och alldeles, alldeles underbart. 100 på ratebeer, 100 i mitt hjärta. 6/6.

IMG_5168Hajpade Floridabryggeriet Cigar Citys Hunahpu’s Imperial Stout väcker mig ur mina rosa (?) drömmar om Mayaindianer och mörka furstar. “Den luktar ju som kanelbulledeg!” utropar min granne förvånat. Även smaken har något av barnkalas över sig, om än väl kryddig, och jag fattar ingenting. 3/6.

AleSmiths Speedway Stout har jag aldrig riktigt förstått storheten med. Visst är det en maffig och god stout, men den lyckas sällan bära upp alkoholen på ett tillräckligt trovärdigt sätt. 4/6 får räcka ikväll.

Även hos Mikkellers X Imperial Stout får jag associationer till Biscotti Break (eller så är det mina smaklökar som börjar bli lite uppfuckade vid det här laget?). Tjock, söt, massiv och svart, med toner av kakao, vanilj, lakrits och choklad. 5/6.

Med andan i halsen – och nästa provningsledare, “porterprofessor” Otto Lundell otåligt stampande i tamburen – häller vi upp kvällens fjortonde och sista smakprov. En vackert vinröd spontanjäst vätska med det likaledes vackra namnet Cantillon Blåbær Lambik. Belgarnas omskrivna och hyllade samarbete med Köpenhamns Ølbutikken. Jag hade inte provat den innan och konstaterar lite sorgset att den inte når upp till förväntade Cantillonhöjder. En envis tanke ekar i huvudet: “jag vill ha mer av allt”. 4/6.

Lyckliga och utmattade vinglar vi ut från salen. Somliga av oss mer dumdristiga med tomma glas, andra – förmodligen klokare – med en kollektion slattar som många ölnördar skulle sälja sin mamma för.

Tack Fredrik Berggren (lysande genomfört!) och tack En öl & whiskymässa! Det här var den roligaste timme jag haft på länge. Nog måste det väl ändå bli en nördprovning även nästa år?

Ölprovning med Mikkeller

IMG_5161Under rubriken “Bryggerifokus – Mikkeller, en av världens mest innovativa ölkreatörer” bjöd En öl & whiskymässa i Göteborg in till provning med danska Mikkellers grundare Mikkel Borg Bjergsø (grundades 2006 tillsammans med Kristian Klarup Keller). Provningen var slutsåld och förväntningarna i salen kändes höga.

På bordet stod fem tomma glas och i gångarna hängde volontärer från Svenska Ölfrämjandet i Göteborg redo med flaskorna. En överraskande pratglad Mikkel inledde med att smickra den svenska publiken och kalla oss “by far the most beer ethusiastic people in the world”. Jomantackar. Men så har ju också Sverige gått om USA som största exportland för Mikkeller.

Första smakprovet var en ny brutalt torrhumlad version av bryggeriets populära pilsner American Dream. Nog är det ett trevligt öl i vanliga fall, men så här färsk och friskt besk var den faktiskt en riktig upplevelse.

Eminente konferenciern Fredrik Berggren ställde frågor som inte alltid var bekväma. Mikkel är ju en så kallad fantombryggare (contract brewer, flying brewer, gypsy brewer; kärt barn har många namn), alltså någon som inte har eget bryggeri utan tar sina recept till andra bryggerier för produktion. Något som i sig är kontroversiellt för en del i branschen. New York-bryggeriet Singlecut Beersmiths skapade t ex debatt i vintras när de satte upp anslag om att “Contract brewing will be the death of craft beer.”. Mikkel har dessutom provocerat traditionalisterna än mer genom att gå ut offentligt och påstå att han inte är intresserad av själva bryggprocessen, att den rentav är tråkigt. Men inte darrar han på manschetterna när Fredrik för ämnet på tal. Istället bekräftar han det – “bryggandet är för industriellt” – och säger att han ser sig själv mer som en visionär. Han vill skapa något som ingen gjort förut. Själv kommer jag att tänka på arkitekter. De behöver ju inte heller doppa sleven i cementblandningen, så att säga.

IMG_5158[1]Innan öl nummer två hinner vi dessutom med en liten nyhet. “It’s a rumour, but it’s a true rumour”. Något som det tisslats och tasslats om tidigare. Nämligen att Mikkeller öppnar bryggeripub i Köpenhamn ihop med Mikkels favoritbryggeri, amerikanska Three Floyds Brewing Co. Ägarskapet är 50/50 och stället öppnar redan senare i år.

Alkoholfria (0,3%) Drink’in in the Sun hälls så upp. Bryggd med en speciell vinjäst som får “dåligt vin att smaka bra” är det en överraskande ölig upplevelse för sina procent. Bryggaren berättar hur märklig upplevelse det var att en förmiddag ta bilen för att prova ölet första gången, dricka flera stycken och sedan köra hem igen. Han kände sig lite olaglig. Ett gott betyg på ett alkoholfritt öl förstås.

Tredje ölet är från Mad-serien (alltså inte serietidningen MAD, utan mad som i mat). En tänkt standardserie som är utarbetad ihop med kockar för att passa särskilt bra till olika maträtter. Salt heter den vi får prova och den är bryggd med vildjästen Brettanomyces och salta japanska plommon (Umeboshi). Den smakar torrt, salt (nämen!) och citrusfriskt.

mikkellerWinbic är delvis spontanjäst (25%) i lambikstil, men eftersom den inte är bryggd i Pajottenland så får den förstås inte heta lambic. Mikkel ville att det skulle vara ett vinteröl, så, voilà: Winbic! Den är jästig, fruktig med lätt syra och försiktig bondgårdsfeeling. Lätt och fin. De övriga procenten, för den som undrar, är saison.

Sist, men inte minst är ett sällsynt väl passande uttryck för kvällens provning. Som avskedsdryck får vi nämligen vad jag tycker är Mikkellers mest lyckade surölförsök so far: Blå Spøgelse. Ett vackert rödlila, torrt och vinöst blåbärsöl, som balanserar syra och bärighet med den äran. Den är bryggd på belgiska De Proefbrouwerij och framtagen i samarbete med tidigare nämnda Three Floyds.

Med blå läppar, varma själar och fem tomma glas tar vi avsked av den rastlöse Mikkel Borg Bjergsø (han har tagit fram ca 600 olika öl!), tackar för en underhållande provning och hastar vidare till nästa.