Ekfat, Madeira, Yeti & Jag

oayeti2012Här sitter jag i kvällningen och avnjuter en Great Divide Oak Aged Yeti. Buteljerad i september 2012. Den är lagrad hemma i min lägenhet sedan dess. Drygt två år alltså. I rumstemperatur. Jag har ingen annan möjlighet för tillfället. Mörkt och stillsamt förvisso, men i rumstemperatur. Något som sägs skynda på lagringsprocessen med kanske närmare 50 procent. Något som inte brukar anses idealiskt för lagring.

Jag vet inte jag.

Mjuk i kanterna borde den vara efter fyra semiår, eller hur? Det är den inte. Den är tämligen hård, tuff och tjurigt bränd. Kampvillig. Några vaniljtoner hittar jag inte. Möjligtvis lite choklad, om jag anstränger mig. Sherry och portvin lyser också med sin frånvaro. Här är det hårda puckar; aska och kol. Jag gnäller inte. Jag gillar verkligen kompromisslösa tjurskallar, men nu var det ju lagring vi talade om. Och då vill jag att något sött och elegant sipprar fram ur den härdade gruvarbetarkroppen. Då vill jag byta kängorna mot lågskor och låta läpparna klibba ihop sådär sexigt dekadent.

”Ha tålamod” säger någon, och tycker att två år är en fis i vintageuniversum. Sant, säger jag då. Jag drack, för något år sedan, en Oak Aged Yeti som varit lagrad i fem år. Under bättre förhållanden. Och där var sherryn — diskret förvisso, men ändå — och mjukt trä och rundhet. Den var inte tvär längre, den var… följsam och villig. Den hade garden nere och den där elegansen som jag suktar efter. I doften mer portvinsdam än gammal gubbe. Fem år.

Jag vet att det bland delar av ölnördarna finns en skepsism mot att lagra imperial stout. Jag håller delvis med. Oxidering kan ge toner av wellpapp, olivröra och ålderdomshem, men inte alltid. Ibland sker det där magiska. Plötsligt smakar den där gamla oxiderade stouten Madeira och Maria Lang. Och ibland går det fort. Här kommer jag in på det här med lagringstemperatur. För om madeiriseringen kommit igång efter fem svala år, borde då inte något hänt efter drygt två rumstempererade? Uppenbarligen inte. Kanske lagras det jämnare och snyggare med ”rätt” temperatur? Kanske jag bara skulle väntat ett år till? Ett halvår?

Jag tillhör dessutom de där tjuriga old school-stötarna som vill ha min stout fet, söt och maltig. Jag stör mig på markant humlebeska diton, vilka idag — enligt amerikansk modell — är legio. Därför har jag lite Gonzo och annat bös stående. För att humla av sig lite. Därför envisas jag också med att lagra stilen. Vad har jag för val? Jag kan ju inte leva på bara Fuller’s och Founders imperial stout. Eller?

Kanske hamnar vi till slut i det där med mitt tålamod ändå. Jag vet inte. Jag får väl återkomma när jag grävt djupare in i mina rumstempererade skåp.

All About Stockholm Beer?

aabpHäromdagen plockade jag upp senaste numret av All About Beer. Ett amerikanskt ölmagasin som alltid är läsbart och som jag har skrivit om tidigare här och här. Jag hade redan hört lite skvaller om att nya numret skulle ta en titt på den svenska ölsvängen och var således lite extra ivrig att få läsa. Jag har inte haft tid att läsa igenom allt ordentligt än, så ni får se det här mer som en teaser eller varudeklaration än en kritisk recension.

Numret kallas ”The People Issue” och innehåller en 13 sidor lång artikel om ölinnovatörer. Vi får möta forskare, bryggare, sommelierer, politiker och tekniknördar. Amerikaner till förbannelse förstås, men det var väl nästan väntat. Ölambassadören Julia Herz (Brewers Association), humleodlaren Gayle Goschie, arkeologen Patrick McGovern (känd för sitt samarbete med Dogfish Head och dess ancient ales-serie), Untappd-skaparna Greg Avola och Tim Mather och demokraten Andrew Cuomo, delstaten New Yorks bryggerivänliga guvernör, är bara några som presenteras.

I övrigt hittar vi bland annat artiklar om våthumling (”wet hop”), pumpaöl, veteöl, doppelbock, Dublin/Belfast och en intervju med Notch Brewings Chris Lohring. Randy Moshers smakspalt handlar denna gång om malt och hembryggaren kan gräva ner sig lite i konsten att brygga med kaffe.

juggeOch så där, på sidan 56, en bekant vy över vår huvudstad och ett inledande citat av ölnestor Jan-Erik ”Janko” Svensson. Sverigeartikeln fokuserar mest på Stockholm och Nynäshamns Ångbryggeri (som felaktigt kallas ”one of Sweden’s oldest breweries”), men Göteborg skymtas framåt slutet med Rover, Ölrepubliken och Oceanbryggeriets bryggare Bingebo.

 

Nya Carnegiebryggeriet får mycket utrymme, bloggande Fredrik ”Ölhunden” Broberg guidar bland Stockholms bättre ölhak och bryggerier (fast rubriken ”Drinking Around Sweden” borde förstås ha varit Drinking Around Stockholm) och Oliver Twist-generalen Jörgen ”Jugge” Hasselqvist presenteras som ”Sweden’s unofficial international beer ambassador”.

bingNog hade jag gärna sett ett lite bredare anslag; allt som händer i Skåne, Norrland, på västkusten och ute i övriga landet är minst lika intressant som huvudstadsregionen. Att Nya Carnegiebryggeriet får så pass stort utrymme har också förstås att göra med kopplingen till jänkarnas eget Brooklyn Brewery. Lite synd kan jag tycka, när man nu för en gång skull väljer att lägga fokus på Svedala.

Men man kan inte få allt. Och det är ändå kul att se den svenska ölboomen uppmärksammas i en så pass stor amerikansk tidning. Keep ’em coming!

Black


Black, you are my enemy

And I cannot get close to thee

Our life is ruled by enmity

And I can’t weaken that

The only way that I can see

Is to hold you close to me

To love you for it’s meant to be

I weaken your attack

 

Everything was lucked and downy

What was good was up from under

Until black, that awful tender

Came and popped my sense of wonder

All at once all eyes turned at him

Leaving me an unwatched body

And it sagged, my body’s rib cage

Out from under ogler’s study

Black was decomposing quickly

This was found offensive to me

His disrespect for life’s proprieties

Made me scared he would destroy me

 

So I thought I’d try to cut him

Try to force him ‘neath my level

The only way to equal to him

Would be hit him with a shovel

But to really rise above him

That would be the final evil

So instead I asked the sucker

If he’d care to see my rooms

And as a friend and as a comrade

And all the things that these implied

I made him leave what it was that he had

Used to keep us unallied

 

Black, you are my enemy

And I cannot get close to thee

Our life is ruled by enmity

And I can’t weaken that

The only way that I can see

Is to hold you close to me

To love you for it’s meant to be

I weaken your attack

 

Now black and I we are together

Fairly just inseparable

And in the terriblest of weather

Our bonds are incorruptible

*

black-flagSvart. Denna mytomspunna och symbolladdade färg. En färg som kan definieras som själva frånvaron av alla andra färger. Alla designers och modeskapares favoritfärg, som sägs signalera elegans och intellektualism, som ska få dig att se smalare och mer sofistikerad ut. Den formella kostymmänniskans färg och erotiken: kvinnans ”lilla svarta”. Sex. ”Lilla döden”.

Den politiska svarta färgen. Anarkismens svarta fana och — i andra änden — Mussolinis fascistiska svartskjortor. Har man missat det svarta i litteraturen så har man nog inte ens läst sin Bamse ordentligt. Och musik: crustpunk, synt och depprock. Hoodoo, blues och black cat bone, som i Muddy Waters klassiska “Hoochie Coochie Man”: ”Got a black cat bone / got a mojo too / I got John the Conqueror root / I’m gonna mess with you”.

Eller, som i Bonnie ’Prince’ Billys (eg Will Oldham) gripande sång ovan; mörkret, hotet, ondskan, galenskapen, melankolin, depressionen. Exemplen är otaliga. Den svarta katten, svart galla, död, sorg, svarta hål, häxor, Black Sabbath, svartsoppa och Darth Vader.

intstoutdayMen idag behöver vi inte gräva ner oss i mörker och undergång. Idag hyllar vi det flytande svarta guldet: stout. International Stout Day må vara ett jippo, men allt som ger mig en anledning att öppna en flaska svart förhåller jag mig sällsynt okritisk till. Jag började redan en stund efter midnatt med Mohawks julsmocka Whiteout Imperial Stout (efter att ha smygstartat på 3 små rum med Hornbeers fina Black Magic Woman). Men nu får jag väl hålla mig till kvällen antar jag.

 

Så gräv i stoutlagret där hemma eller ta dig till din favoritkrog ikväll och stäm in i en hyllningsskål till denna fantastiska svarta dryck. Är du lagd åt det hållet kan du dessutom checka in den på Untappd och få en badge som belöning.

Now black and I we are together

Fairly just inseparable

And in the terriblest of weather

Our bonds are incorruptible

*

Som av en händelse går vi idag också ut med en halvblind provning av hela nio olika imperial stout:

I-Want-Imperial-StoutBrewers Beer Bar och Beer & Beyond presenterar:

Back in Black – en halvblind provning av nio olika imperial stout

Tid: Lördag 6/12 kl 17.00

Plats: Brewers Beer Bar, Tredje Långgatan 8, Göteborg

Pris: 400:-/person (biljetter i baren)

Max antal: 20 personer

 

Halvblind? Ja, just det. Under ledning av Johan från Beer & Beyond testar vi oss igenom nio starka, svarta skönheter. Lokalt och internationellt. Hajpat, nytt och lagrat. Samtliga med betyg på 94-100/100 på Ratebeer. Vi får veta vilka öl som serveras men inte i vilken ordning. Halvblind provning är ett utmärkt — och roligt — sätt att närma sig en ölstils doft- och smakprofil, fritt från förkunskaper och förutfattade meningar.

Kvällens kombattanter: Goose Island Bourbon County Stout, All In Brewing/Stronzo 100% Viking, Green Tower Barrantes, Omnipollo Hypnopompa (Bourbon BA), All In Brewing/De Molen The Empress Strikes Black, AleSmith Speedway Stout, All In Brewing RLGK 10517 Celebration Stout, Courage Russian Imperial Stout, Dugges Perfect Idjit!

Svart är det nya svarta. Välkomna!

beerandbeyond.se | kunskap & törst

brewersbeerbar.se | surdeg & humle

Ångpunk och pilsner

steampunkbarJag har tidigare skvallrat om att ägarna till gamla Picasso har planerat att öppna upp ett nytt ställe. Nu är det äntligen dags. Idag, fredag 31/10 kl 16.00, slås portarna upp till Göteborgs (Sveriges?) första Steampunk Bar.

Jag har varit och smygkikat på denna gastropub och kan intyga att vänner av steampunk inte lär bli besvikna. Sammetsfåtöljer och mässingsrör blandas med förindustriella manicker och kravallstaket. Personalen är stilenligt iklädda svetsglasögon, korsetter och viktorianska spetsar och jag tycker det känns som systrarna Brontë på knytkalas med Mad Max. Fast jag kan ju inte det där med ångpunk förstås.

dekorationLyckligtvis lär inte vänner av öl bli besvikna heller. Huvudleverantörer är förvisso Åbro och Pilsner Urquell, men gamla Picassobesökare vet att här finns en stor kärlek till hantverksöl av alla de slag.

På kranarna hittar vi saker som Punk IPA, Anchor Steam, Sierra Nevada Pale Ale och Fuller’s ESB, men det är framförallt flasksortimentet som imponerar. Vid mitt besök avnjöts såväl lagrade godsaker som Horn Dog Barley Wine 2011 och BrewDog Paradox Jura som syrliga Boon Oude Geuze och Schneider Weisses mästerliga vetebock Tap X Mein Aventinus Barrique. I de välfyllda kylarna trängs stilar och länder för de flesta smaker.

johnibarenMenyn kommer vara föränderlig med mycket fokus på kallskuret och skulle ni, mot förmodan, vara lagda åt drinkhållet, så ska ni fråga efter John, som faktiskt är en av landets bästa drinkblandare.

Själv tar jag gärna med mig en Fuller’s Vintage Ale upp för spiraltrappan till etagevåningen och spanar ut över aktiviteterna på denna förut lite bortglömda del av Kungsgatan.

Göteborgs redan rika ölkultur har fått ännu en fjäder i hatten. Och lite mer ånga i maskineriet.

Firestone Walker 18 år!

firestone-walkerIdag gratulerar vi det amerikanska bryggeriet Firestone Walker, som fyller 18 år. Nog för att jag upplevt det som mer än myndigt redan innan. Ta bara jubileumsserien med strong ale, där jag senast drack en lagrad Fourteen (14) som var ett sådant party i vanilj, choklad, karamell och ekfat att man undrar om fatlagring överhuvudtaget kan bli bättre. Gillar man barley wine så är bryggeriets §ucaba en maltbomb som heter duga och har man någonsin druckit dubbel-IPA:n Double Jack så vet man att de kan det där med humle också. Senast bryggeriet hånglade upp mig var på SBWF där den sockerstinna Stickee Monkee tog skamgrepp på mina quadrupelhöga förväntningar.

Lägger ni märke till något förresten? Om ni följer länkarna så ser ni att inget av ölen jag nämnt ovan har fått lägre betyg än 100/100 på Ratebeer. Inte för att nördsajtens hajpkänsliga poängsystem är något facit eller så, men det är faktiskt så bra dessa kalifornienbryggare är. Så därför höjer vi bägaren idag för ett av USA:s tveklöst bästa bryggerier. Skål Firestone Walker, vi ses i Köpenhamn i maj!

Läs gärna en lite längre hyllningskrönika här.

En svart tid för göteborgare

HEADY-TOPPERÖlvänner på västkusten, det är hög tid att börja planera. Ingen risk för torrläggning denna vecka heller nämligen. Vi börjar med BrewDog Bar, som lockar med Russian Doll på fat. Fyra öl bryggda med samma ingredienser, men i olika mängd; från snäll Pale Ale till styggt Barley Wine. Toppa detta med några 15 dagar gamla burkar Heady Topper, denna tokhajpade aspirant till titeln ”världens bästa dubbel-IPA”. Personligen tycker jag nog att Pliny the Elder ändå är snäppet bättre, men vem är jag att gnälla?

perfectidjitPå lördag smäller Brewers Beer Bar av en riktig dubbelraket. Dels är det release för All In Brewings senaste brygd RLGK 10517 Celebration Stout. En 12-procentig ruskprick med vanilj och kaffe som är bryggd för att hylla den flitiga ratebeerianen Ronny Karlsson. Samma kväll passar Dugges på att släppa senaste årgången av sitt svarta monster Perfect Idjit! 16.00 öppnar portarna på Tredje Långgatan. Vill man förresten veta mer om vad som är på g på BBB så har de nu börjat lista kommande fat på nätet. Check it out.

porterdrinkerSöndagen blir svart den också, fast då är det The Bishops Arms Järntorget som gäller. Då drar nämligen den fina traditionella porterveckan igång. Ett måste för alla vänner av mörk nektar. Jag gissar att det i vanlig ordning gömmer sig spännande mörka skönheter i katakomberna. Krogen har nämligen genom åren flitigt och föredömligt ”glömt” fat som fått ligga och gotta till sig. Såhär berättar de själva om eventet:

Startskottet för 2014 års upplaga av vår eminenta Portervecka går som bekant söndag 26 oktober kl 12:00. Just denna söndag går i Ocean-bryggeriets tecken! Bryggare Thomas Bingebo kommer på mingel och tjôt om öl och annat. Samtidigt kopplar vi på ett exklusivt fat av en vällagrad Ocean-porter från vår källare, samt tar fram några fina flaskor – kanske de sista av sitt slag!

På denna korta veckas andra dag, måndag 27 oktober har vi pub quiz och temat är självklart öl och kanske framförallt porter! Frågesporten sätter igång 19:00.

Bland höjdpunkterna kommer finnas hela tretton kranar laddade med porter och stout. Nya sorter blandas med lagrade fat, från olika håll i världen. Det blir nya, fina flaskor att smaka av och självklart kokar vi ihop något speciellt även i köket för denna härliga vecka! Vad sägs om portermarinerad entrecôte med rostade rotfrukter och citrus-crème fraiche? Härligt, sägs det!

*

På söndag stundar också receptskrivning för Ocean-/FemAle-/tävlingsölet We can do it! Det finns lite att göra alltså. För oss som inte drar till SMÖF då förstås.

fridhammarOch allra sist, & Beyond, för man kan ju inte leva av öl allena. Väl? Vill man ha koll på vad som händer på livescenerna i trakterna, åtminstone när det kommer till roots, blues, soul, country och annat livsnödvändigt, så vet ni väl att det är till Fridhammars GigKalender man vänder sig? Cheers!

Ölvärldens Shane MacGowan?

preussen weisseNär jag drack den på fat för drygt ett år sedan noterade jag kort och gott en snäll och god hefeweizen. Fast då hade jag nog läst innehållsförteckningen lite slarvigt.

Preussen Weisse från tyska The Monarchy är bryggd efter ett originalrecept från 1831 och innehåller inte bara vete- och kornmalt, humle och jäst, utan även sockerbetsirap, ingefära och enbär. I näsan får man också en kryddbomb som förbereder magen på ett litet weltkrieg. Men det uteblir. Peace, Brother. Istället tar man större och större klunkar av ett friskt och lätt veteöl som bara bär en diskret spets av kryddorna. Drickbarheten är överraskande stor.

Hur man kan proppa ner så mycket mojänger i ett öl utan att det blir överlastat är ganska fascinerande. Men The Monarchy kan. Och de har gjort det med framgång förut. Mer eller mindre historiska ölstilar som Adambier (Methusalem), Sour Alt (Münchhausen), Hallongose (Frambozschella) eller 3-procentig Berliner Weisse (It’s Still Weisse). Fulsnygga brygder med älskvärd balans av smuts, friktion och drickbarhet. Viking Gose är den enda jag på rak arm minns att jag inte föll pladask för. En sur, salt och rökig rackare som var mer historiskt intressant än njutbar. Men så är jag ingen större vän av rököl heller.

shane-macgowanThe Monarchy är lite av ölvärldens Shane MacGowan. Lagom tandlös, på gränsen till falsk, och packad (!) med innerlighet, tradition, kärlek och melodi. Kompromisslöshet istället för smicker. Dans på knivens egg. Jord och ursprung. I utmaningarna gömmer sig de största upplevelserna, trots allt. Det perfekta är sällan intressant.

 

preussen etikettKänsla för estetik är såklart inget som stör heller. Kolla själva etiketten. Stil och klass. Och den lilla passningen till de tyska renhetslagarna hamnar på samma konto: ”The beer is brewed by pure chance according to the purest purity law of Prussia which says that you should brew with the best ingredients you can get.”.

Preussen Weisse (eller: Weissen, som det står på min flaska) släpptes på Systembolaget 17 oktober, i distribution av Constant Companion. I skrivande stund finns 526 flaskor kvar, så skynda er om ni vill prova.

 

P.s. Mannen bakom The Monarchy heter Sebastian Sauer och han har fingrarna i många syltburkar, bland annat Bierkompass, Freigeist och Braustelle. Vill ni veta lite mer om honom kan ni läsa intervjuer här och här. D.s.

P.p.s. Har ni inte sett dokumentären om Shane MacGowan, If I should fall from grace with God, så rekommenderar jag er att göra det nu. Ett gripande porträtt.

Blådårarnas battle

chimayflaskorDet låter mer dramatiskt än det är. Det är bara så lätt att leka med den där mytomspunna färgen. Bluesens färg, that mood indigo, blå, blå vindar och vatten eller varför inte Breaking Bads “blue stuff“.

Nu är det dock inte mer spännande än att Systembolaget, via distributören Tomp, den 19 september släppte 6 240 flaskor Chimay blå som var lagrade sedan 2006. Upphetsande nog för en ölnörd förvisso, så det är klart man hängde på låset.

Klostret Abdij van Notre-Dame de Scourmont i Chimay (i provinsen Hainaut, Vallonien, sydvästra Belgien) är det näst största av idag tio certifierade trappistbryggerier. Klostret grundades 1850 och bryggningen kom igång i större skala tolv år senare. Chimay var det första kommersiella klosterbryggeriet och också det första som använde begreppet Trappistöl.

chimayflaskorochglasChimay Blå (Bleue) är ursprungligen ett julöl som bryggdes första gången 1948. Det är en överjäst strong ale på nio procent som är omåttligt hajpad i ölvärlden (100/100 på ratebeer). Det är också allmänt erkänt som ett bra lagringsöl.

Min egen erfarenhet av lagrade varianter sträcker sig, vad jag minns, till en uppenbart misshandlad flaska från 1992 som bara smakade ättika och en rund och god 2003:a som höll stilen förbaskat bra. När 2006:an nu släpptes bestämde jag mig för att jämföra den med årets flaska.

chimay2006I upphällningen ser 2006:an lite trött ut. Några små desperat kämpande bubblor runt kanten av glaset, men i övrigt platt och stilla. Den har en vag vintage doft av drivved, russin, socker och dammigt lager. Smaken är ganska blasé, om än god. Jag hittar trä, bark, karamell, aningens torkad frukt och hintar av madeirisering. Men mest är det en torr och lite trist träighet och jag känner nog att ölet är, om inte på väg att dö, så åtminstone nere i en svacka. Jag minns 2003:an som mer levande.

chimay2014Årets färskvara ger ett stabilt lager beige skum, som stannar förvånansvärt länge. Även den har en rätt diskret doft; blöt hund och socker. I munnen frustar däremot en kraftfull, sprakande kolsyra. Det här lever, indeed. Farinsocker och frukt i smaken. Det är ett spralligt och mångbottnat öl, med jäst och malt i ungdomlig yra. Jag ger gärna det här ölet ett par år för att leka av sig, men kvällens vinnare är det likafullt. Gammal är äldst, men inte nödvändigtvis bäst.

Chimay blå 2006 – Chimay blå 2014: 0-1.

Belgian Beer & Food

omslagNi som känner mig, eller har följt mig via bloggen eller facebook vet att jag är en stor vän av belgisk öl. Det är liksom svårt att undvika när intresset för vår kära maltdryck med åren tilltar. Det är ett land som ingen ölvän kommer undan. En ölkultur man måste förhålla sig till.

Det är inte alltid lätt. Jag hade själv problem med belgisk öl länge. Eller rättare: den belgiska jästen. Tyckte den smakade mögel och fattade inte alls grejen. Men jag envisades. Jag provade belgare efter belgare och rätt vad det var — och för att använda en kunglig metafor — så sa det bara klick!

belgiskjästOm den äldre generationen ölnördar (läs: Svenska Ölfrämjandet) har lärt sig öl av kanske framförallt England, så har den yngre (läs: Untappd) lärt sig av USA. Och öl + USA betyder idag, som bekant, humle. Citrus, tropiska frukter och en uppkäftig beska som räcker långfinger åt vår gamla ”Stor stark”. Att förföras av en amerikanskt humlestinn IPA är faktiskt inte så svårt. Det är högljudda och extrema smaker som egentligen inte ger våra smaklökar några större utmaningar. Det målas med ganska bred pensel.

 

Med de belgiska brygderna kan det vara knepigare. De är oftast mer sammansatta, komplexa och kräver kanhända mer av sin uttolkare. Det är lite mer finlir och balans helt enkelt. Det är klart jag generaliserar här, men jag tror ändå det är något av en resa vi gör som ölfantaster. Och även om den resan vanligtvis börjar vid ljus internationell lager så tror jag bestämt att hållplatserna Belgien och Balans ligger längre bort än såväl IBU som ABV.

Nåväl. Idag får jag nog erkänna mig som fullfjädrad belgofantast (om än långt ifrån en belgofil som Skrubbe) och som sådan har jag ett tag varit nyfiken på tidskriften Belgian Beer & Food. Via vänlige chefredaktören Paul Walsh fick jag recensionsex av två nummer av magasinet (nr 2 & 3) och jag tänkte sammanfatta mina intryck lite här nedan.

vanderBelgian Beer & Food produceras i Bryssel och har än så länge utkommit med tre stycken 66-sidiga nummer. De glättade färgomslagen är porrigare än innehållen som, trots ett rikt bildmaterial, fokuserar på texterna. I varje nummer presenteras ett flertal bryggerier. Vi får möta bland andra Struise, Alvinne, Huyghe, Dubuisson, Van Eecke, De Ranke, Chimay, St Feuillien, Affligem och De Brabandere, men också lite okändare bryggerier som östflanderns Roman.

I serien ”Flemish Kitchen Rebels” besöks krogar som Grand Cabaret i Nieuwpoort och vi får träffa kockar och kulinariska konstnärer som Julie Baekelandt, Koen Verjans och självaste ”The Godfather of Beer Cuisine”, Stefaan Couttenye, på Brasserie ’t Hommelhof, Watou. Självklart finns även artiklar om mat-, ost- och ölkombinationer.

ostBelgienkännaren och författaren Joe Stange (Good Beer Guide Belgium mm) gör bland annat en saison-resa genom landet och lyfter dessutom den heta potatisen om kontraktsbryggande i artikeln ”When is a brewery not a brewery (and does it matter?)”. Intressanta ämnen dyker upp i intervjuer också. Bryggeriet Dubuissons Marc Lemay är, med tanke på min inledande text, förstås lockande att citera; ”The belgians don’t go for extreme beers (…) the most important thing is that you get pleasure from drinking the beer”. Eller Anthony Martin, som skapade sin Martin’s IPA för att visa hur en stilen “egentligen” ska vara; “The US craft beer movement has reinvented it as something completely different (…) Belgian beers are much more balanced than American beers”.

Vi svenskar går inte lottlösa heller. I en artikel om provningseventet Quintessence och samarbetet mellan belgiska Cantillon och amerikanska Allagash och Russian River talar Cantillons Jean Van Roy varmt om bland annat svenska Brekeriet; “I trust in what they are doing (…) They are friends of the brewery and they are friends of mine”. Hyllningsord från den mannen måste värma vilket bryggarhjärta som helst, oavsett nationalitet?

watouJag har förstås bara skummat på ytan här. Man hittar även besök på ölbutiker, reportage om humleodling i Poperinge och kloka ord från Marco Passarella, marknadschef på Sint Bernardus; ”There’s a beer for everybody, and you know the best part? When you find your favourite beer it’s not like a real marriage — you can still go out and look for something better”.

Jag tycker det ska bli spännande att följa magasinets vidare utveckling och jag tänkte passa på att höra om fler vill hoppa på tåget? Jag funderar nämligen på att ta in den till försäljning. Vet inte än vad priset exakt landar på, det beror på frakt etc, men räkna med någonstans runt 100-120 kr/nummer. Lämna gärna en kommentar här om ni är intresserade (och specificera gärna vilka nummer ni vill ha) eller skicka ett mail till info@beerandbeyond.se så hör jag av mig.

Cheers!

Honung och nötter i Montana; recension av ett par öl från Big Sky Brewing Co.

Sam BeckettVänskap är en social bekvämlighet ungefär som stoppning i möblerna eller sophämtning.

Samuel Beckett

Fast ibland är det bra med vänner förstås. Som när de till exempel åker på en USA-resa och köper med sig bärs hem till mig. Vilket är precis vad en vän till mig — vi kan kalla honom Sebastian — gjorde i somras.

Resan gick till Montana, Wyoming, Idaho och säkert fler stater som jag glömt och reserapporten innefattar orter som Butte, Missoula, Challis och Wisdom, MT (Population: 100). Galningen cyklade upp till bergstoppar i loafers och med trasig handbroms, badade i floder (Clark Fork River, Salmon River) och såg konserter med bland andra Buddy Guy, Rodney Crowell och Jeff Crosby & the Refugees. Ja, han är musiknörd, som jag (en gång var?).

bigskyLyckligtvis har han börjat gilla öl också. Och förutom besök på andra mindre Montanabryggerier som Kettlehouse, Tamarack och Draught Works besökte han även delstatens största bryggeri Big Sky Brewing Co i Missoula.

Big Sky grundades 1995 och har idag vuxit till ett företag med 45 anställda och en beräknad produktion på 48 000 barrels (ca 5,7 miljoner liter) 2014. Det motsvarar ungefär en tiondel av Åbros produktion och betyder att de storleksmässigt befinner sig någonstans i trakterna av andra amerikanska bryggerier som Allagash, Ballast Point, North Coast och Uinta (med reservation, siffror från 2012). De är kanske mest kända för att ha blivit stämda av kanadensiska Moosehead Breweries för att använda ordet ”moose” i sin brown ale Moose Drool.

Hur som helst, hade Sebastian vänligheten att släpa med sig två burkar Big Sky och ett profilglas hem till Svedala och undertecknad. Nu vet jag att det finns viss kritik mot bloggare som svänger sig med bilder och recensioner av öl som inte ens finns tillgängliga i Sverige. Att det kan uppfattas som show off och skryt. Men jag tar den risken. Big Sky är dessutom inte något särskilt hajpat bryggeri. Så här kommer ett par kortare smaknoteringar. Med reservation för att de stått lite för länge i min kyl. 

summerhoneySummer Honey är en säsongsbryggd golden/blond ale med honung och kryddor. Den är ljust gyllenfärgad med vitt skum och en diskret, men lätt och frisk doft, där en brödig maltighet tar sig igenom. Munkänslan är len och det första jag känner är sötma, lätt kryddighet och en mild citrussmak.

Och jodå, honungen finns där, men utan att göra något större väsen av sig. Mer som en söt och len viskning. Den är lätt i kroppen, kanske rentav vattnig, har lite mjuk vetefeeling och en eftersmak av sött bröd, som snabbt försvinner. Helhetsintrycket är en ganska lättglömd ale, som nog ska drickas riktigt kall en het sommardag för att bäst komma till sin rätt.

moosedroolNästa öl hade jag lite högre förväntningar på. Även om jag vet att amerikaner har en tendens att dränka stilen i citrusbeska. Moose Drool Brown Ale kommer ut som en mellan- till ljusbrun/kopparfärgad vätska med beige till smutsvitt/gult skum. Tänk snön i ett något glest trafikerat landsvägsdike (ja, jag vet att inte diket trafikeras, men ni fattar ju vad jag menar).

Doften är nötig, som sig bör och så långt är allt väl. Munkänslan är mjuk och krämig, nästan lite oljig när glaset värms upp. Efter att ha upplevt första försiktiga smutten som vattnig inser jag att det här är ett öl som ska klunkas. Och mycket riktigt, efter ett par rejäla klunkar kommer maltigheten fram tydligare. Karamell, choklad och den där nötigheten jag vill ha i en brown ale. Lätt i kroppen och med drickbara 5,1 procent.

Humlen har de inte heller bråkat med, utan den ligger bara lydigt och balanserar upp sötman. När jag läser på ser jag också att de använt sig av de hyfsat diskreta humlesorterna Kent Goldings, Liberty och Willamette. Torr och kort eftersmak. Tydligen är detta bryggeriets storsäljare och jag förstår varför. Den är lättdrucken, balanserad och hyfsat smakrik, utan att slå på några stora trummor. ”Plain but solid”, som någon sade.

Tack Sebastian, du är en skön snubbe.

waterfun

upstream