Honung och nötter i Montana; recension av ett par öl från Big Sky Brewing Co.

Sam BeckettVänskap är en social bekvämlighet ungefär som stoppning i möblerna eller sophämtning.

Samuel Beckett

Fast ibland är det bra med vänner förstås. Som när de till exempel åker på en USA-resa och köper med sig bärs hem till mig. Vilket är precis vad en vän till mig — vi kan kalla honom Sebastian — gjorde i somras.

Resan gick till Montana, Wyoming, Idaho och säkert fler stater som jag glömt och reserapporten innefattar orter som Butte, Missoula, Challis och Wisdom, MT (Population: 100). Galningen cyklade upp till bergstoppar i loafers och med trasig handbroms, badade i floder (Clark Fork River, Salmon River) och såg konserter med bland andra Buddy Guy, Rodney Crowell och Jeff Crosby & the Refugees. Ja, han är musiknörd, som jag (en gång var?).

bigskyLyckligtvis har han börjat gilla öl också. Och förutom besök på andra mindre Montanabryggerier som Kettlehouse, Tamarack och Draught Works besökte han även delstatens största bryggeri Big Sky Brewing Co i Missoula.

Big Sky grundades 1995 och har idag vuxit till ett företag med 45 anställda och en beräknad produktion på 48 000 barrels (ca 5,7 miljoner liter) 2014. Det motsvarar ungefär en tiondel av Åbros produktion och betyder att de storleksmässigt befinner sig någonstans i trakterna av andra amerikanska bryggerier som Allagash, Ballast Point, North Coast och Uinta (med reservation, siffror från 2012). De är kanske mest kända för att ha blivit stämda av kanadensiska Moosehead Breweries för att använda ordet ”moose” i sin brown ale Moose Drool.

Hur som helst, hade Sebastian vänligheten att släpa med sig två burkar Big Sky och ett profilglas hem till Svedala och undertecknad. Nu vet jag att det finns viss kritik mot bloggare som svänger sig med bilder och recensioner av öl som inte ens finns tillgängliga i Sverige. Att det kan uppfattas som show off och skryt. Men jag tar den risken. Big Sky är dessutom inte något särskilt hajpat bryggeri. Så här kommer ett par kortare smaknoteringar. Med reservation för att de stått lite för länge i min kyl. 

summerhoneySummer Honey är en säsongsbryggd golden/blond ale med honung och kryddor. Den är ljust gyllenfärgad med vitt skum och en diskret, men lätt och frisk doft, där en brödig maltighet tar sig igenom. Munkänslan är len och det första jag känner är sötma, lätt kryddighet och en mild citrussmak.

Och jodå, honungen finns där, men utan att göra något större väsen av sig. Mer som en söt och len viskning. Den är lätt i kroppen, kanske rentav vattnig, har lite mjuk vetefeeling och en eftersmak av sött bröd, som snabbt försvinner. Helhetsintrycket är en ganska lättglömd ale, som nog ska drickas riktigt kall en het sommardag för att bäst komma till sin rätt.

moosedroolNästa öl hade jag lite högre förväntningar på. Även om jag vet att amerikaner har en tendens att dränka stilen i citrusbeska. Moose Drool Brown Ale kommer ut som en mellan- till ljusbrun/kopparfärgad vätska med beige till smutsvitt/gult skum. Tänk snön i ett något glest trafikerat landsvägsdike (ja, jag vet att inte diket trafikeras, men ni fattar ju vad jag menar).

Doften är nötig, som sig bör och så långt är allt väl. Munkänslan är mjuk och krämig, nästan lite oljig när glaset värms upp. Efter att ha upplevt första försiktiga smutten som vattnig inser jag att det här är ett öl som ska klunkas. Och mycket riktigt, efter ett par rejäla klunkar kommer maltigheten fram tydligare. Karamell, choklad och den där nötigheten jag vill ha i en brown ale. Lätt i kroppen och med drickbara 5,1 procent.

Humlen har de inte heller bråkat med, utan den ligger bara lydigt och balanserar upp sötman. När jag läser på ser jag också att de använt sig av de hyfsat diskreta humlesorterna Kent Goldings, Liberty och Willamette. Torr och kort eftersmak. Tydligen är detta bryggeriets storsäljare och jag förstår varför. Den är lättdrucken, balanserad och hyfsat smakrik, utan att slå på några stora trummor. ”Plain but solid”, som någon sade.

Tack Sebastian, du är en skön snubbe.

waterfun

upstream

Kom an katten, det svänger ju!

calypsoDet är som med musik. Antingen svänger det eller så svänger det inte. Svårare är det egentligen inte.

Det här svänger. Det svänger i näsan och det svänger i gommen. Det svänger av blommig fruktighet från den försiktiga torrhumlingens Amarillo. Det svänger skönt syrligt av citrus, fläder och mango. Och en liten sväng av blodapelsin. Det svänger av fyra friska drickbara procent och en ledig beska i eftersmaken. Det svänger en lite sned, skrumpen runda i kinderna. Det svänger kittliga små kolsyrebubblor över tungan och en fräsch helhet som andas vitaminer och hälsa.

Det är lite surt, visst, men så ska det vara med en Berliner Weisse (stilen är tysk men bryggeriet är brittiskt). You’ll learn to love it. Och det svänger ju. Stiligt Siren.

Siren Calypso Berliner Weisse Amarillo släpptes på Systembolaget (nr 11511) 19 september och finns i skrivande stund i 11 butiker. Den kostar knappt två väl investerade tjugor för en halvliter. Importören heter Brill & Co. Sväng förbi och hugg ett par flaskor, vetja.

Små grodorna hoppar i galen stouttunna

froghopsSamarbetsbrygd. Fortfarande något som varje hantverksbryggeri måste göra med jämna mellanrum för att hålla huvudet högt i craft beer-gemenskapen. Ofta verkar det dock handla mer om hajp och att hänga med ”rätt” bryggerier än att faktiskt brygga ett gott öl. Att skapa någonting tillräckligt extremt för att folk inte ska våga kritisera det, av rädsla för att inte ”fatta grejen”. Men ok, fine, jag kanske är orättvis nu. Det blir ju antingen bra eller inte, helt enkelt. Låt oss säga det.

Den här gången blev det inte bra. Alls. Väntar du dig en Imperial stout, som utannonserat, så glöm det. Den är förvisso svart, men besk så in i helvete. Här är varenda spår av en stout utrotad. Fullständigt. Den kanske finns där bakom någonstans, men försök hitta den, den som kan. Jag blir faktiskt provocerad. Nej, det bidde ingen stout, det bidde en, öh, cascadian dark ale kanske, en american black ale… Kalla den vad du vill, bara inte ”pale” och ”black” i samma mening, tack. Och framförallt inte stout.

Nog misstänkte jag att den skulle vara lite humlebesk, så därför köpte jag bara en flaska när den släpptes 2 juni. Tänkte låta den stå och humla av sig ett år eller så. Men när jag var på Systembolaget på Karl Johansgatan häromdagen blev det ett impulsköp. Nyfikenheten tog över. Lika bra att ha det gjort. Nu vet jag att den måste stå i två år. Minst.

Frog Hops to Amager är bryggd på danska Amager Bryghus i maj 2012, i samarbete med Fred Karm från Ohiobryggeriet Hoppin’ Frog. Jag är ett gammalt fan av Amager. Håller till exempel fortfarande bryggeriets Hr Frederiksen som en av världens bästa stouts. Och jag har haft många fina stunder med Hoppin’ Frog-brygder som BORIS och DORIS och till och med Hoppin to Heaven IPA. Men det är ju för fan en IPA, den ska vara besk. Det här sägs vara en ”Imperial Wheat Stout”. Sickna jävla dumheter.

Den är tydligen bryggd med hela åtta maltsorter, men hur ska man kunna hitta dem under denna heltäckningsmatta av aggressiv högalfaintensiv amerikansk humle (Tomahawk & Chinook)? Jag bara undrar? Och två sorters vetemalt. Jaha. Kanske det. Vem vet?

Den är relativt lätt för sina åtta procent och visst sitter det lite kaffe där i kinderna, men humlebeskan äter upp allt. Allt. Det blir faktiskt löjligt. När jag sent omsider tvingat i mig halvlitern (japp, 50 centiliter) och lägger mig — efter noggrann tandborstning, barn! — är det inte med en fräsch kariesrensad andedräkt som vanligt. Nix. Den har inte en chans mot humlebeskan här. Och jag snålar inte med tandkrämen, ska ni veta. Jag drömde säkert mardrömmar också, men det minns jag inte säkert.

Jag må ha förlorat såväl perspektiv som humor här, men jag kan inte uppfatta något kul med denna pseudostout. Bara en oprovocerad attack mot mina smaklökar.

Jag ber om ursäkt för svordomar ovan, men det var faktiskt längesedan jag blev så upprörd av ett öl. Nuförtiden blir jag mest mätt, trött, blasé eller möjligtvis lite irriterad. Den här gången blev jag rent förbannad. Frog Hops to Amager är ett hån mot allt som kallas imperial stout. Varför vill man håna någonting fint? Varför tänja gränser på bekostnad av behagliga smakupplevelser? Och 99/100 på Ratebeer!? Jag fattar ingenting.

Blir ni ändå nyfikna så heter importören Elixir och den finns fortfarande kvar i närmare sextio Systembolagsbutiker.

Monk och munköl american stajl

brothertheloniousDet var nog två år sedan jag drack Brother Thelonious senast och säkert lika länge sedan jag spelade den egensinnige pianisten som ölet är en hyllning till. Så jag gör två flugor på smällen här och hoppas på kära återseenden.

Straight, No Chaser”, Thelonious Monks album från 1967 åker på och en vackert vin-/kopparröd vätska med beige skum faller i glaset.

Doften är diskret, vagt belgisk.

Regnet smattrar som på beställning utanför, Charlie Rouse smeker fram Ellingtons I didn’t know about you på tenorsaxen och Monk klinkar hummande strax bakom. Glaset värms sakta upp. Det här blir nog bra.

Värmen behövs. Kallt är ölet väl tamt, men klostertonerna smyger sig sakta fram med temperaturen. Då kommer karamell, choklad, dadlar. Viss sötma, men en förvånansvärt torr munkänsla. En värme av alkoholen sprider sig i magen. En alkohol som är närvarande även i smaken. Lite romaktigt sådär. Inte underligt med de 9,4 procenten. Eller är det Monk som värmer? Det börjar bli svårt att skilja dem åt.

Eller förresten.

Inte särskilt.

monk-straightnochaserMonks musik är komplex. Busigt kantig ena stunden och smekande strömlinjeformad nästa. Harmonisk och kompromisslös (”okorrumperad” med Bill Evans ord). Ständigt närvarande. Precis som jag vill ha mina starka mörka belgare.

Men det får jag ju inte riktigt här. Brother Thelonious är inte så komplex som den vill vara. Den saknar belgarnas djup och mystik. Smakerna har ingen riktig botten att falla tillbaka på, inte tillräckligt mycket kropp att landa i.

Till skillnad från Monks musik.

Brother Thelonious, en ”belgian style abbey ale”, bryggs av amerikanska North Coast Brewing Co och distribueras i Sverige av Great Brands. För varje flaska som säljs skänks en summa pengar till Thelonious Monk Institute of Jazz, en organisation som bland annat jobbar med att stötta unga jazztalanger. Det är fint, så köp gärna en flaska eller två.

Den är dessutom god, även om jag kanske låter lite gnällig här ovan. Det var inte riktigt min mening. Men jämförs man med såväl Monk som munköl så kan det lätt bli så. Det kan ni väl förstå?

*

Om ni förresten undrar vad det är som skymtar i bakgrunden på mitt foto så är det bara lite smygreklam för en bra ölbok.

Debutanter, chokladsmask och trälig öl – recension av fyra öl från Godahops Hembryggeri

godakvartettDet är svårt att recensera hembrygder. Det blir genast så personligt, känsligt och smetigt.

Jag tänker på de gånger jag som musikskribent fått i uppdrag att recensera lokala debutanter. Här har vi musiker, inte sällan unga, som slitit i åratal med sin musik. Harvat i replokaler, burit stärkare, skolkat och fyllt i närvarorapporter till Studieförbund. Äntligen har de lyckats få ut ett album. Kanske via skivkontrakt, kanske genom envist och träget sparade av egna slantar. Det är deras kärleksbarn. Deras dröm. Då ska jag som kritiker sitta där och analysera, peta, kritisera, såga. Skriva att deras dröm borde filas på några år till, att viljan finns men inte låtmaterialet. Att musikerna är duktiga men sångaren borde få sparken. Att vi inte behöver fler kopior av *insert valfri känd artist*. Etc.

Det är svårt. För jag har samtidigt som skribent en ambition att verkligen vara ärlig. Jag vill vara ärlig. Skriva utifrån hjärta, känsla och erfarenhet. Det är etik och stolthet för mig. Jag vill inte fjäska, men jag vill ju samtidigt inte såra. Såklart. Visst, Neil Young eller Lars Winnerbäck skulle jag inte tveka en sekund att såga med fotknölarna (och jag har gjort det), men där har vi etablerade artister vars självkänsla eller ekonomi inte står och faller med en sketen skivrecension. Dessutom borde de vara härdade nog att tåla kritik (även om den gode Keith Richards visar på motsatsen). I uppstarten är man i behov av uppmuntrande ord och lite egoboost. För att överleva i den tuffa, hårda musikbranschen är svårt nog. Då kan man väl åtminstone få en lyckospark innan helvetet sätter in?

Därför är det svårt.

Jag tänker på det där när jag nu har sprungit på några hembryggda öl igen. Jag vet att jämförelsen haltar, men ändå.

Jag fick för en tid sedan chansen att prova fyra olika brygder från Majornas hembryggarkollektiv (?) Godahops Hembryggeri. Jag hade läskats ett tag av deras Instagrambilder och blev sugen att testa, då vi nästan bodde grannar.

Lyckligtvis behövde jag inte oroa mig så mycket. Samtliga flaskor var välkommet befriade från de ”klassiska”, välbekanta hembryggardofterna och -smakerna. De smakade helt enkelt inte alls fel (möjligtvis med ett undantag), utan helt ok. Även om jag kunde sakna lite jävlaranamma. Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg. Vi tar dem i tur och ordning.

trälenTrälen Pale Ale var först ut. En apa på 5,9%. Redan innan jag hunnit smaka på den har min son en tolkning av namnet: ”kanske för att den smakar träligt?”. Poäng till honom. Men lyckligtvis har han fel. I glaset får jag en orangefärgad vätska med snabbt försvinnande smutsvitt skum. Doften är frisk och fruktig med lite söta fläktar. Munkänslan är sträv och torr. Citrus, parfym, klementin och apelsinmarmelad dominerar smaken. Den är medelbesk och något vattnig, hade önskat lite mer kropp. I eftersmaken blommar en mer otrevlig beska upp. Den når godkänt dock och betyget blir 3/6.

Nördbonus – Malt: Pale ale, Crystal. Humle: Warrior, Nelson, Galaxy.

kahviaKahvia Ja Suklaata betyder inte kaviar och choklad, utan mycket riktigt, som finlandsvännen och språkfanatikern anmärker, kaffe och choklad. Klassiska smaknoteringar i en english stajl brown ale på 6,5% som denna. Ölet är mörkt, mörkt brunt, nästan svart och har beige skum. I doften hittar jag chokladmalt, men också fenoler och någon skum syrlighet, möjligtvis estrar. Kanske, kanske lite kaffe i smaken, men mer choklad. En krämig och maltig brown ale (?) som vinner på värmen. De sista klunkarna är klart godast. 3/6.

Nördbonus – Malt: Pale Ale, Vete, Choklad. Humle: East Kent Golding, Saaz.

brittmarieTredje bärsen under luppen heter Britt-Marie och är ännu en brown ale (om nu den förra var det?). Denna drar mer åt mörkt rödbrunt i färgen och är lite kaxigare med sina 7,4%. Doften är nötig och maltig som sig bör och i smaken letar sig smaskiga mjölkchoklad-toner fram. Den har en antydande krämighet i karaktären, men är samtidigt lite för vattnig för att nå hela vägen. Maltigheten är dock med hela resan och den blir, liksom förra flaskan, bättre när den värms upp lite. Alkoholen väl gömd i maltsmasket. En lite platt eftersmak förtar dock helheten en del. 3/6.

Nördbonus – Malt: Pilsner, Special B, Crystal. Humle: Citra, Cascade. Och Newcastle Brown Ale-jäst.

borgareSist, men inte minst, fick jag möta En borgare på Mariaplan. Det var en stöddig typ. Hela 9,8% stoltserade denna dubbel-IPA med. Det var en levande gyllengul rackare med tjockt och relativt ihärdigt skum. Doften överraskade något med sin diskretion; aningar av blöt hund och blommig humle. Smaken då? Jo, tjena, det här är ju en DIPA i min smak. Bra maltbas, hög fruktighet och busig kolsyra. Kan den ha stått ett tag? Humlenazisterna skulle nog protestera, för det känns som om just den är på tillbakagång, men inte mig emot. Jag gillar ju sådana här sötsmaskiga saker med lite trött humle. Var de hade gömt procenten är dessutom en gåta som jag gärna skriver på pluskontot. Bäst av de fyra öl jag provade. 4/6.

Nördbonus – Malt: Pilsner, Amber. Humle: Amarillo, Simcoe, Warrior.

Mina recensioner av debuterande band har jag löst genom att 1) inte recensera alls och 2) fokusera på det positiva. Jag kunde förstås valt det första alternativet även här, men varför då? Jag har druckit betydligt sämre öl från ”etablerade” mikrobryggerier (ingen nämnd, ingen glömd) och varför ska jag hålla käften om något som faktiskt är bra? Alternativ två blev faktiskt inte heller aktuellt, då jag helt ärligt — inklusive kritik — tog mig igenom dessa fyra hembrygder utan att behöva fjäska eller trampa på några ömma tår. Hoppas jag. Det var förvisso inga öl jag gick ner i spagat av, men ett snittbetyg på 3/6 är faktiskt absolut inget att skämmas för. Speciellt inte för hembryggare. Dessutom, de som känner mig vet att jag är en svårflirtad jävel. Kanske jag rentav är redo för debutantband igen?

P.s. De som känner mig vet också att jag inte är någon fotograf, så ni får ta bilderna för vad de är. På Trälen-bilden skymtar rentav min son. Det bjuder jag på. D.s.

Folköl, fenoler och flip-flops, eller: “Tänk på pocenten, Helge!”

Follow-Me-Bring-BeerFörra lördagen skulle familjen åka och bada. Man brukar göra det på sommaren, sägs det. Det är inte precis min favoritsysselsättning. Kallt och blött och en massa skrikande ungar. Brukar hålla mig på det torra. Ta med en bok eller tidskrift, ett par pilsner och trycka ner truckerkepsen djupt.

 

Sanden är förstås irriterande den också. Hittar in i varenda skrymsle av kläder och kroppsdelar och har man en glass, frukt eller bulle med sig så kan man ge sig fan på att den hamnar där. I sanden. Så jag brukar föreslå parkering på någon gräsplätt istället. Helst i skuggan.

Fast då har vi ju insekterna. Myrorna, skalbaggarna, myggorna. Det blir inte många rader läst när man måste scanna av filten med jämna mellanrum och borsta bort de där små asen. Har alltid ansett att alla djur mindre än råttor är äckliga. Jag menar, ska man ha någon chans att kunna hålla koll på dem så måste man ju för det första se dem. Insekter är värst. De kan ju krypa in var som helst.

ica_supermarket_akeredNåväl, vi skulle åka och bada och jag följde med. Man är ju inte dum. Föreslog Näset. Populär badplats i västra Göteborg. Råkade också veta att för att komma till Näset måste man åka förbi Åkered. Och i Åkered ligger ICA Supermarket Åkered. Vi svängde in där och jag erbjöd mig att gå in och handla fika. Ett par krämbullar, ett par festisar och… öh… 22 öl.

icakvittoJag handlade folköl och lättöl (!) för 539 kronor och 70 öre. Folkisar, fegisar, punköl, follar, pissöl, folkpiss, nödraketer, bebispilsner, mormorsdricka… 22 stycken.

Kanske undrar någon nu: ”har den där Beer & Beyond-gubben tappat craft beer-koncepten fullständigt?”. ”Har han inte alla flaskor på lagret?”. ”Har han gått helt bortom hantverksramarna och blivit mikrobryggd i hela hjärnan?”.

Nejdå. Ta det lugnt. Jag ska förklara.

 

butikshylla

Nu är det så att ICA Supermarket Åkered har en sällsynt engagerad butikschef som brinner lite extra för mikrobryggd hantverksöl. Eller så har han bara fattat att det går att tjäna pengar på det. I vilket fall som helst så finns mitt i den lilla butiken (ja, det är ingen stor ”supermarket” det här) en imponerande hylla med runt 30 sorters hantverksöl från cirka 20 olika mikrobryggerier. Inte bara svenska heller. Här finns öl bryggd i Danmark, Belgien och Holland också. Och notera att detta alltså är utöver det vanliga makrosortimentet, som naturligtvis också finns där (och som också är sällsynt stort för en liten livsmedelsbutik).

Som ölintresserad får man ju bara inte missa detta. En livsmedelsbutik med större ölsortiment än vissa Systembolagsbutiker. Vilken grej. Åk ut till Åkered och handla vetja. Visa butikschefen att han är på helt rätt väg. Får de tillräckligt mycket uppmärksamhet kan det fungera som inspirationskälla och språngbräda för andra livsmedelsbutiker. För visst vill du kunna lägga lite Brekeriet, Emelisse och Mikkeller bredvid tandkrämen och makaronerna i varukorgen? En falukorv och en Amager, tack!

Ja, där stod jag då med två överfulla ICA-kassar med lågalkoholöl. Vad göra? Dricka såklart, och recensera. Två flaskor fick jag med mig till stranden och resten har jag omsorgsfullt betat av här hemma på Beer & Beyond Headquarters. Det har varit ganska omtumlande resa; ömsom vin, ömsom vatten, om man säger så. Och många toalettbesök. Jag tänkte därför försöka dela med mig lite av mina upplevelser. Några korta omdömen om varje öl, som ren konsumentvägledning. En recension ska ju vara objektiv och jag har alltid rätt, eller hur var det nu?

Jag är ingen större vän av betyg, men här ska jag igenom så många öl att jag använder mig ändå av min gamla sexgradiga skala för att särskilja dem. 1 är direkt motbjudande och 6 fulländad. Typ.

näsetFörst ut var butikens ”egna” Näsets Bryggöl, bryggd för Åkered Supermarket av Grebbestad Bryggeri. En ljus lager på 3,5%. Den dracks, förstås, ute vid Näsets badplats (men på behörigt avstånd från vattnet). Till dess försvar ska sägas att den inte var tillräckligt kall och jag drack den direkt ur flaskan. Två kardinalfel för en ölkännare. Men ändå. Den funkade inte alls för mig. Smakade som vilken trist DMS-makro som helst. Nog kan Grebbestad bättre än så här. Felsatsning av Åkered om ni frågar mig. 2/6.

 

 

rådanäsFlaska nummer två på stranden har samma förbehåll (för varm och halsad), men valdes med omsorg då den ”vanliga” 5,3:an är en personlig favorit (4-5/6). Rådanäs California Common brukar vara stilren, frisk, milt karamellig, lagom maltig och föredömligt lättdrucken. Denna alkoholsvagare variant (3,5%) är det dock nåt knas med. Tror jag. Det skummar över rejält ur flaskhalsen och munkänslan är genomgående tjock och störigt skummig. Det går att hitta lite välkomna toner av kola, karamell och viss beska, men också lite väl mycket smör. Jag saknar det klara och krispiga. Kan det vara något med jäsningen? Jag landar på en svag 3/6.

enskedebitterVäl hemma firar jag flykten från naturens fasor med en hederlig brittisk-stajl lättöl på milda 2,25%. Mitt första möte med Gamla Enskede Bryggeri visar sig vara något av en lyckoträff. Fågelkärrs Bitter sitter som en maltig, nötig smäck med smak av karamell, en tydlig men välbalanserad beska och stiligt torrt avslut. Överraskande smakfull och med tanke på procenten undrar jag hur de har trollat fram den kroppen. 4/6.

 

 

 

enskedeporterMed samma bryggeris lättporter (även den 2,25%) tar dock vänskapen slut. Mina noteringar om Stora Gungans Porter: Mörkt brun, nästan svart, med snabbt försvinnande beige skum. Maltig, nötig doft med drag av fimp och rostade toner. I smaken kaffe, rök, aska. Letar choklad och karamell men hittar mer avslaget kaffe och askfat. En anings choklad, möjligtvis, om man anstränger sig. Tunn, vattnig kropp. Torr munkänsla och eftersmak med viss beska. Det bidde bara 2/6. Jag hoppas de kan övertyga mig igen med någon annan brygd.

 

emelisseNederländernas Brouwerij Emelisse bjöd på en 2,5:a med massivt, gräddigt smutsvitt skum som reste sig som en stolt skulptur ur glaset. Skum kryddig/fruktig doft med drag av gräs och höskulle. Ännu mer gräs i smaken; citrongräs, grape och en rätt så rejäl beska. Ett utmärkt lågalkoholalternativ för de riktiga humlevännerna (som nog höjer betyget ett snäpp till också). Stabil 3/6.

 

 

 

londonFrån Slottskällans Bryggeri kom en 3,5-variant av London Pale Ale. En knäckig, nötig rackare med visst bett i kindbeskan. Med låg kolsyra och vänligt brittisk stil tyckte jag nästan den var bättre än dess starkare syskon. Om jag minns rätt (fast det var längesedan). Det blir 4/6 det och några sådana har jag gärna i kylen här hemma. Att den dessutom är ekologisk är förstås också ett plus i kanten.

 

 

 

amager

Danska Amagers Summer Fusion skulle tydligen vara en “amerikansk-engelsk tysk over-undergæret pilsner-ale”. Vad nu det är? Ett slags muterad California Common på 3,5 procent kanske? Hur som helst var den förbaskat god. Frisk och knäckig, med hyfsad kropp och mjukt gräsig beska. Dålig YPK (yrsel per krona) förstås, fast med några sådana under västen vid sommarens kubbmatcher kanske man lättare undviker att slå ner den där förbannade kungen för tidigt… Fin sommaröl och en solklar 4/6.

 

 

jönköpingFrån Jönköpings Bryggeri kommer APA-folkisen Osch Devon! En gyllengul 3,5:a med tjockt vitt skum. I doften finns gräs och… saisonjäst? Smaken är vattnig och citrusbesk och betyget 3/6 känns nästan snällt såhär i efterhand.

 

 

 

 

 

fängelsetSå får jag då äntligen prova något från Västerviks Bryggeri Fängelset. Tjust Ale heter den och det ska vara en bitter på 3,5%. Spännande. Inte. För här är det plast, rök, klorin och fula estrar för hela slanten. Fullkomligt odrickbar och den åker ner i vasken med omedelbar verkan. Hugaligen. Hur kan ett bryggeri släppa ifrån sig sådan här smörja? 1/6 (egentligen 0).

 

 

 

strömsholmsgusherOch inte blev det roligare nu. Strömsholms Herman Hedning People’s Beer (2,2%) var en gusher av rang. Fullproppad med inget annat än felsmaker. Bränt gummi, askfat och fenoler. Vasken igen och 1/6. Jag har dessutom nyligen även druckit bryggeriets folköl Post-Kari och Köpingshus Swarth. Bägge med infektioner och mer skräp i vasken. Jag har mailat bryggeriet om detta (i skrivande stund för sex dagar sedan) men ännu inget svar…

 

 

lundax2Lundabryggeriets Redig Skånsk Lättöl lättade upp mig lite. En diskret doft, men med mer kräm i smaken. Brödig och citrussmakande med tydlig beska i eftersmaken var det en fin törstsläckande 2-procentare. Den vinner månne inga Nobelpris men gör allt sitt jobb i värmen. Och det räcker gott för en lättöl. 3/6 blir betyget.

Deras Lundafolk (3,5%) sänker förväntningarna igen. Här finns lite fruktighet och humle, men också störande metalliska, fenoliska toner som får mig att misstänka någon form av infektion. 2/6.

 

moraVi rör oss till Dalarna och 3,5:an Guld-Pilsner från Mora Bryggeri. En — förstås — gyllenfärgad ljus lager med vitt skum och doft av smörkola, spannmål och humle. Munkänslan är lite oljig. Smaken är ganska rejält smörig med toner av nöt, hö och wellpapp. Diskreta citrusaningar kommer också fram, men framförallt är det en rätt så ful, obalanserad beska som tar över och faktiskt gör pilsnern svår att få ner. 2/6.

 

 

byareHalländska Byaregårdens Brygghus kallar sin fegis Tre & en halva. Alkoholhalten behöver jag väl inte skriva ut? Det är en mörkt gyllengul pale ale med söt, brödig doft och tydlig, men obalanserad beska i smaken. Vattnig och lättglömd landar den på en ganska vinglig 3/6.

 

 

 

 

lillebryggVi tar oss över till Danmark och Det Lille Bryggeri. American Beauty heter deras session-IPA på 3,4%. Jag känner genast svavel i doften och hittar röksmaker som får mig att tänka på oönskade fenoler. Har tidigare hittat otrevliga fenoliska plåster- och röktoner i bryggeriets Black Elixir 200 och Abbey Ale och funderar ett ögonblick på om det bara är inbillning och fördomar från min sida. Delar dessutom flaskan med en kamrat som inte hittar några felsmaker. Men ett par klunkar senare är jag bombsäker. American Beuty är en bedagad skönhet. 2/6.

 

pangx3I Åkeredsbutiken hittade jag inte mindre än tre folköl (2,8%) från Hökarängens PangPang Brewery. Favoriten blev APA:n Coco Jambo, som med lätt kropp och snäll beska ändå piggar upp med sin sommarfriska uppenbarelse. Krispig, pigg och med tropiska fläktar sticker den ut i trion och landar på en stark 3/6. Nästan fyra.

 

En svag 3/6 får Hops’n’Weissen Playa del Drevviken. Inte svag för den friska saisondoften (trots att det inte är någon saison) eller den lätta, rena eller friska känslan. Inte heller för de små raska kolsyrebubblorna som rastlöst flyr mot ytan. Det som drar ner betyget är istället avsaknaden av vetekänsla. Var är de fruktiga jästtonerna? Hittar inte mycket humlebeska heller och resultatet blir istället mer en sommarlätt barnbubbeldricka mer än ett öl.

pangpelekaneOch nu till bottennappet i PangPang-trion. Pelekane, som ska vara en flädersaison, hittar jag inte många försonande drag i. Möjligtvis den lite fruktiga/bäriga doften. Den har en störig, oren syrlighet, irriterande stickig kolsyra och, ännu värre, smaker av metall och blod som sipprar fram. Ingen höjdare således. 2/6.

 

 

 

brekerietBrekeriets Ligero är mörkare än väntat. Grumligt, dassigt brunt ser det mer ut som svagt bryggkaffe än öl. Beige skum som snabbt försvinner. Det är ett lättöl (2,2%) bryggt med bröderna Eks älskade Brettanomyces. Nötig, köttig doft med hintar av jäst, bär, karamell och stall. Påminner lite om en sur brun. I smaken finns viss syrlighet och tydliga drag av tobak och läder. Citron och hö. Den är vattnig, men träig; lite som torr jord i käften. Munkänslan är också torr och lite tjurighet sätter sig i kinderna. Beska i eftersmaken. Hade hoppats på en mer välbalanserad brygd och gärna lite mer bondgård. Svag trea. 3/6.

 

sundancerTillbaka till Danmark igen. Sundancer från To Øl. Vackert mörkt apelsinjuicegul vätska med tjockt vitt skum som lämnar feta såpaaktiga skumrester på glaset. Massiv humlefrisk doft av citrus och aprikos. En lätt maltsötma finns där, men det är en kraftfull citrusbeska med toner av passionsfrukt, aprikos och grape som styr skutan. Jag hittar en anings kryddighet och en nanobanan flämtar förbi en sekund. Gräs och te? Eftersmaken är besk, bitter med viss brödighet. Den har helt klart sina fördelar, men också en tråkig vattnighet och framförallt en oproportionerlig beska som drar ner betyget till 3/6.

 

mikkellerVi stannar kvar på andra sidan sundet och ser vad Mikkeller har hittat på. Sally Monroe är bryggd på belgiska De Proef, håller en alkoholhalt om 2,8 procent och presenteras som en american pale ale. Doften är diskret fruktig/parfymig. I smaken har vi citrus, mango, ananas (?) och gräs, men också vissa fenoliska gummitoner liksom något svårdefinierbart kemiskt. Lätt i kroppen utan att vara blaskig och ett avslut med kindbeska. Det håller inte riktigt och jag är lite besviken på den stora fantombryggaren. Det blir faktiskt bara 2/6.

 

folkaredHalländska Folkared 15 vitsar sig vidare i tillvaron med folk(a)ölet Ewe Brew. Bryggeriet har tidigare tilltalat mig med sina sansade brygder i brittisk stil (till favoriterna hör Wild Boar Mild Ale och Bullseye Best Bitter). Jag har även druckit denna folkis innan och noterade då kort ”maltig med markerad lång efterbeska” och gav den betyget 4/6. Jag är inte lika imponerad denna gång. I doften hittar jag frisk citron. Smaken däremot är obalanserat besk med tydliga drag åt det parfymiga. Citrustoner även där, men beskan är inte behaglig och jag saknar det maltiga, nötiga, söta. Jag tvingas omvärdera den här och sänka betyget till 3/6.

Jaha. Det var det det. 22 stycken 2- till 3,5-procentiga öl på drygt en vecka. Pust. Om ni har orkat läsa så här långt så får jag gratulera. Då har ni nog ändå ett intresse för öl som sträcker sig bortom YPK. Eller hajper och snobbism, för den delen. För nog är det så att i ölnördarnas värld är det — med undantag av lambik — höga procenthalter som genererar toppbetyg och listplaceringar. Något som för övrigt diskuteras i den här intressanta artikeln. Men det är inte så svårt att förstå ändå. Högre alkoholhalt betyder mer malt och malt ger sötma, kropp och karaktär. Så det är lätt att hamna där. Och ni ser ju själva här ovan: inget öl har fått högre betyg än 4/6. Inte är det jag som kastar första stenen.

Men nu får ni ursäkta mig. Jag måste på toa. Och sedan behöver jag faktiskt något starkt.

Kortrecension: Beavertown Brewery Bloody ’Ell Blood Orange IPA

bloodyellVad har vi här då? Jo, en blodapelsin-IPA från brittiska Beavertown Brewery. Minsann.

Bloody ’Ell.

Eller?

I glaset landar en grumligt jästig smutsorange vätska med snabbt försvinnande skum. Doften skvallrar om en tämligen ordinär modern citrusbeska. Mer skal då i smaken. Citrus, men inte nödvändigtvis blodapelsin. Och viss kryddig jästighet. Men blodapelsin då? Kanske. Mest i rapen efteråt. Som ett lite trött antiklimax. En brödig, nästan degig maltighet backar upp hyfsat, men eftersmaken väntar absolut inte på att korna ska komma hem. Vart efterfesten är har jag ingen aning om. Inte i min mun i alla fall. De 7,2 procenten är hyfsat dolda. Alltid något.

Men det tar fort slut. Och det är tomt efteråt. Lite som en trallvänlig P3-hit. Man stampar lite ofokuserat med foten under tiden, kanske till och med nynnar med lite, men så fort låten är slut har man glömt vad man lyssnade på. Det håller ju inte.

På en skala från blä till jippi blir det ett ganska besviket: nja. 94 på Ratebeer. Tjena.

Bloody ’Ell.

Kortrecension: Freigeist Geisterzug Gose

Geisterzug“Gose with spruce needles”. “Smooth & descent sourish”.

Tyska Freigeist Bierkultur har bryggt denna 5-procentiga gose på Brauerei Göller i Zeil am Main. Importör är Wicked Wine och i skrivande stund finns den i fem systembolagsbutiker samt i webbdepån.

I glaset landar en gyllengul vätska med vitt skum. Lätt syrlig, jästig doft med fläktar av barrskog och nåt annat somrigt, fruktigt. I smaken kommer ännu mer gran, barr, kåda (?) och en ganska vänlig syrlighet med ett torrt avslut.

Hittar varken sälta eller koriander här, så jag undrar lite vad som gör den till en gose egentligen? Men om vi lägger knappologin åt sidan för ett ögonblick, kan jag meddela att det är en frisk och udda upplevelse som jag inte tvekar att återkomma till. En smakfull törstsläckare för en barrskogs-rotad gammal smålänning som undertecknad.

W12 v/s ABT12

Lördagen den 1 mars samlades en handfull ölstörda individer här på Beer & Beyond Headquarters för att döma i ett mål som gäckat öltokar i evigheter. Det handlar om kampen mellan legendariska Westvleteren 12 och syskonet St Bernardus Abt 12.

Det tarvar måhända lite historia. Jag tar det kort.

Westvleteren_AbbeyWestvleteren 12 (XII) — ofta kallad världens bästa öl — bryggs på det ganska slutna trappistklostret St Sixtus i belgiska Västflandern. Munkarna har där, sedan 1839, bryggt öl i relativt liten skala. Myterna om ölets förträfflighet har med åren vuxit, inte minst tack vare att tillgängligheten ofta varit minst sagt knepig. I princip har man helt enkelt fått åka dit och knacka på hos munkarna för att få tag i Den Heliga Graalen. Idag ser det förstås lite annorlunda ut, med ölbutiker på nätet, krogar och försigkomna ölnördar med långa fingrar och vassa armbågar. Den 7:e mars 2013 släpptes rentav 1488 flaskor Westvleteren 12 i en webblansering av Systembolaget. De tog slut på sju sekunder. Men det är en annan historia.

Ett stenkast från Westvleteren ligger den lilla byn Watou. Dit flyttade i slutet av artonhundratalet ett gäng franska munkar som försörjde sig på osttillverkning. Vid andra världskrigets slut ville inte längre St Sixtus-munkarna brygga öl kommersiellt längre, utan bara åt sig själva och närliggande krogar. De skickade sin bryggmästare till Watou och lät ostfabrikörerna sadla om till bryggare. St Bernardus var fött och Westvleterens kommersiella öl kom att bryggas på licens där ända fram till 1992. St Bernardus har därefter fortsatt brygga ölet, enligt dem själva efter samma recept, men nu under namnet Abt 12 (som, för att förvilla ännu mer, även W12 tidigare kallades).

Och nu ska vi snurra till det ännu lite till. Enligt uppgift bryggs nu Westvleterens öl med jäst från trappistbryggeriet Westmalle, medan St Bernardus använder sig av den ursprungliga Westvleteren-jästen.

Crazy.

w12Jag har druckit ölen förut och vet att de bägge kan skilja sig åt ganska mycket beroende på årgång, färskhet, fat och flaska. Den tveklöst godaste Abt 12 drack jag på Köpenhamnskrogen Fermentorens uteservering förra våren. Den blev jag så förtrollad av att jag helt glömde bort att kolla upp årgången. Korkat måhända, men ibland får allt nörderierna buga för själva upplevelsen.

Min erfarenhet av W12 är att den är bäst färsk. I mitt fall betyder det att den lagrats maximalt ett halvt till ett år. Men jag ska tillägga att jag inte druckit allt för många, eller överdrivet gamla, årgångar.

Nåväl, till helgens drabbning. Öltypen kallas i bägge fallen Quadrupel och är traditionellt en mörk, alkoholstark och komplex ale med toner av torkade frukter, choklad och karamell.

För att fördomsfritt och förutsättningslöst bedöma ölen gjorde vi förstås en blindprovning. Flaskorna var bägge tappade 2011 och upphällda i små konjakskupor fyllda med jämförliga mängder vätska. Vi kallar dem glas 1 & 2.

I färgen är de ganska lika. Mörkt bruna med en hint av rött. Den ena ser lite mer levande ut, med tydligare spår av skum. Vi hörde också något mumlande om ”gusher” från upphällaren i köket och fick vänta en stund tills skummet hade lagt sig likvärdigt innan vi fick glasen i våra händer.

abt12I doften skiljer de sig desto mer åt och jag känner mig hyfsat säker redan vid första sniffen. Glas 1 har en förvånansvärt mild och diskret doft av karamell och en viss stickighet från alkoholen där glas 2 blommar upp i en betydligt kraftfullare, söt doft av karamell och torkade frukter.

Även i smaken vinner glas 2 med sina mer utvecklade symfoniska toner av choklad, karamellkola och fikon. Glas 1 upplevs torrare, anonymare och med ett tydligare spritigt drag. Man kan förvisso ana alkoholen i bägge glas (och konstigt vore väl annars med de minst tio procenten), men allra mest ändå som en värmande känsla i magen.

Att glas 1 var St Bernardus Abt 12 och glas 2 Westvleteren 12 kunde jag ha satt min magnumflaska av den förra i pant på. Trots att jag är ett stort fan av Abt 12. Men nu ägnade vi oss inte åt dobbel denna kväll, så jag fick nöja mig med äran.

Men hur var det nu, det där med gusher? Ja, det var ju tydligen Abt 12 som skummade rejält vid öppningen. Kan det ha varit nåt skumt (!) med den flaskan? Den hade inga felsmaker, som jag kunde känna, men upplevdes plattare och tråkigare än W12. Var det batch, flaska eller jäst som spelade oss ett spratt eller var helt enkelt St Sixtus-munkarnas öl bättre?

kapsylerNu ska det sägas att jag inte tyckte Westvleteren heller spelade i högsta division den här gången. Jag har druckit bättre flaskor. På en sexgradig skala landade W12 på en ganska vinglig 5/6 och Abt 12 fick lufsa ner till snöpliga 4/6.

Och mina teorier står sig. Westvleteren 12 är något godare än St Bernardus Abt 12 och bägge ska drickas hyfsat färska.

Det där sista var förresten något jag fick äta upp redan lite senare samma kväll, då en flaska W12 från 2009 visade sig vara en riktig rökare i krysset. Men det behöver vi väl inte prata om här?