Orval på burk?

orval_cannedDet här är en mer än två år gammal “nyhet”, men den är så rolig att jag gärna sprider den ändå.

Fler än undertecknad satte nog trappistölet i halsen när bilder på burkade versioner av Orval började dyka upp på nätet. Orval, som ni kanske vet, bryggs sedan 1931 i klostret Notre-Dame d’Orval i södra Belgien och betraktas av många med mig som kanske världens bästa öl. Ett öl som traditionellt tappas på en speciellt designad, bowlingkägleformad flaska.

Det var brittiska internetbutiken Beermerchants som våren 2012 erbjöd ”Orval 33cl Canned” för £2.95 burken eller 24 stycken för £2.75 styck. Med den häpnadsväckande annonsen följde bilden ni ser här ovan och en förklarande text. Texten är vid första anblicken mest luddig och fokuserar i allmänhet på burkens fördelar. Men de påstår också att de talat med ”Jean Marie” (Rock, bryggmästare på Orval 1985-2013) och ”Francois” (som kan vara nuvarande bryggmästaren Anne-Françoise Pypaert) vilket torde stärka trovärdigheten.

Orval på burk! Vilken grej. Kan det stämma? Har munkarna investerat i en burktappningsmaskin? Har någon köpt Orvalflaskor och tappat om på burk (ingenting är omöjligt; någon som t ex minns Westvleteren XII på fat vid Mikkeller & Friends premiär)? Nog börjar det snurra lite i en Orvalskadad skalle.

orvalfrimärkeMen. När man vid en lite noggrannare läsning hittar ett citat som ”Cans get cold pretty damn quick”, så funderar åtminstone jag på om det verkligen är ett språkbruk som nyttjas av bryggare för ett trappistkloster? Varför har den varit slutsåld så länge och varför har man inte sett den i någon annan ölbutik? Och varför har inte Orval själva gått ut med denna revolutionerande nyhet?

Saken har förstås diskuterats i ölnördforum och fotots äkthet har ifrågasatts. Fast läser man bara Beermerchants text till slut så lär nog alla eventuella frågetecken snart rätas ut. Längst ned på sidan kan man läsa: ”now check the date”.

”Orval 33cl Canned” lades ut till försäljning i internetbutiken den första april 2012 och har varit ”out of stock” sedan dag ett.

Jag som nästan började bli sugen på att ha ett eget litet sexpack Orval i kylen.

Debutanter, chokladsmask och trälig öl – recension av fyra öl från Godahops Hembryggeri

godakvartettDet är svårt att recensera hembrygder. Det blir genast så personligt, känsligt och smetigt.

Jag tänker på de gånger jag som musikskribent fått i uppdrag att recensera lokala debutanter. Här har vi musiker, inte sällan unga, som slitit i åratal med sin musik. Harvat i replokaler, burit stärkare, skolkat och fyllt i närvarorapporter till Studieförbund. Äntligen har de lyckats få ut ett album. Kanske via skivkontrakt, kanske genom envist och träget sparade av egna slantar. Det är deras kärleksbarn. Deras dröm. Då ska jag som kritiker sitta där och analysera, peta, kritisera, såga. Skriva att deras dröm borde filas på några år till, att viljan finns men inte låtmaterialet. Att musikerna är duktiga men sångaren borde få sparken. Att vi inte behöver fler kopior av *insert valfri känd artist*. Etc.

Det är svårt. För jag har samtidigt som skribent en ambition att verkligen vara ärlig. Jag vill vara ärlig. Skriva utifrån hjärta, känsla och erfarenhet. Det är etik och stolthet för mig. Jag vill inte fjäska, men jag vill ju samtidigt inte såra. Såklart. Visst, Neil Young eller Lars Winnerbäck skulle jag inte tveka en sekund att såga med fotknölarna (och jag har gjort det), men där har vi etablerade artister vars självkänsla eller ekonomi inte står och faller med en sketen skivrecension. Dessutom borde de vara härdade nog att tåla kritik (även om den gode Keith Richards visar på motsatsen). I uppstarten är man i behov av uppmuntrande ord och lite egoboost. För att överleva i den tuffa, hårda musikbranschen är svårt nog. Då kan man väl åtminstone få en lyckospark innan helvetet sätter in?

Därför är det svårt.

Jag tänker på det där när jag nu har sprungit på några hembryggda öl igen. Jag vet att jämförelsen haltar, men ändå.

Jag fick för en tid sedan chansen att prova fyra olika brygder från Majornas hembryggarkollektiv (?) Godahops Hembryggeri. Jag hade läskats ett tag av deras Instagrambilder och blev sugen att testa, då vi nästan bodde grannar.

Lyckligtvis behövde jag inte oroa mig så mycket. Samtliga flaskor var välkommet befriade från de ”klassiska”, välbekanta hembryggardofterna och -smakerna. De smakade helt enkelt inte alls fel (möjligtvis med ett undantag), utan helt ok. Även om jag kunde sakna lite jävlaranamma. Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg. Vi tar dem i tur och ordning.

trälenTrälen Pale Ale var först ut. En apa på 5,9%. Redan innan jag hunnit smaka på den har min son en tolkning av namnet: ”kanske för att den smakar träligt?”. Poäng till honom. Men lyckligtvis har han fel. I glaset får jag en orangefärgad vätska med snabbt försvinnande smutsvitt skum. Doften är frisk och fruktig med lite söta fläktar. Munkänslan är sträv och torr. Citrus, parfym, klementin och apelsinmarmelad dominerar smaken. Den är medelbesk och något vattnig, hade önskat lite mer kropp. I eftersmaken blommar en mer otrevlig beska upp. Den når godkänt dock och betyget blir 3/6.

Nördbonus – Malt: Pale ale, Crystal. Humle: Warrior, Nelson, Galaxy.

kahviaKahvia Ja Suklaata betyder inte kaviar och choklad, utan mycket riktigt, som finlandsvännen och språkfanatikern anmärker, kaffe och choklad. Klassiska smaknoteringar i en english stajl brown ale på 6,5% som denna. Ölet är mörkt, mörkt brunt, nästan svart och har beige skum. I doften hittar jag chokladmalt, men också fenoler och någon skum syrlighet, möjligtvis estrar. Kanske, kanske lite kaffe i smaken, men mer choklad. En krämig och maltig brown ale (?) som vinner på värmen. De sista klunkarna är klart godast. 3/6.

Nördbonus – Malt: Pale Ale, Vete, Choklad. Humle: East Kent Golding, Saaz.

brittmarieTredje bärsen under luppen heter Britt-Marie och är ännu en brown ale (om nu den förra var det?). Denna drar mer åt mörkt rödbrunt i färgen och är lite kaxigare med sina 7,4%. Doften är nötig och maltig som sig bör och i smaken letar sig smaskiga mjölkchoklad-toner fram. Den har en antydande krämighet i karaktären, men är samtidigt lite för vattnig för att nå hela vägen. Maltigheten är dock med hela resan och den blir, liksom förra flaskan, bättre när den värms upp lite. Alkoholen väl gömd i maltsmasket. En lite platt eftersmak förtar dock helheten en del. 3/6.

Nördbonus – Malt: Pilsner, Special B, Crystal. Humle: Citra, Cascade. Och Newcastle Brown Ale-jäst.

borgareSist, men inte minst, fick jag möta En borgare på Mariaplan. Det var en stöddig typ. Hela 9,8% stoltserade denna dubbel-IPA med. Det var en levande gyllengul rackare med tjockt och relativt ihärdigt skum. Doften överraskade något med sin diskretion; aningar av blöt hund och blommig humle. Smaken då? Jo, tjena, det här är ju en DIPA i min smak. Bra maltbas, hög fruktighet och busig kolsyra. Kan den ha stått ett tag? Humlenazisterna skulle nog protestera, för det känns som om just den är på tillbakagång, men inte mig emot. Jag gillar ju sådana här sötsmaskiga saker med lite trött humle. Var de hade gömt procenten är dessutom en gåta som jag gärna skriver på pluskontot. Bäst av de fyra öl jag provade. 4/6.

Nördbonus – Malt: Pilsner, Amber. Humle: Amarillo, Simcoe, Warrior.

Mina recensioner av debuterande band har jag löst genom att 1) inte recensera alls och 2) fokusera på det positiva. Jag kunde förstås valt det första alternativet även här, men varför då? Jag har druckit betydligt sämre öl från ”etablerade” mikrobryggerier (ingen nämnd, ingen glömd) och varför ska jag hålla käften om något som faktiskt är bra? Alternativ två blev faktiskt inte heller aktuellt, då jag helt ärligt — inklusive kritik — tog mig igenom dessa fyra hembrygder utan att behöva fjäska eller trampa på några ömma tår. Hoppas jag. Det var förvisso inga öl jag gick ner i spagat av, men ett snittbetyg på 3/6 är faktiskt absolut inget att skämmas för. Speciellt inte för hembryggare. Dessutom, de som känner mig vet att jag är en svårflirtad jävel. Kanske jag rentav är redo för debutantband igen?

P.s. De som känner mig vet också att jag inte är någon fotograf, så ni får ta bilderna för vad de är. På Trälen-bilden skymtar rentav min son. Det bjuder jag på. D.s.

The heat is on

citypubloggaTrädgårdsföreningen, torsdag.

Hettan är närmast olidlig. Sonen har tröttnat på såväl gungor som barnsånger i valstakt. Frugan har kollat växthuset.  Magen kurrar. Parkens restaurang bjuder på ett magert lunchutbud och, vad värre är, Carlsberg Export för överpris. Hopplöst läge? Nix. Bara några hundra meter bort finns räddningen. En sval källare där tiden tycks stå charmigt stilla. Men inte faten, lyckligtvis. City PubLorensbergsgatan har alltid något gott att dricka.

anarchyOch äta. Husman är ledordet här, men igår var det för varmt för det. Istället blev det ostgratinerade nachos med hemgjord salsa och guacamole och en generös räkmacka på ekologiskt rågbröd.

Kranarna lockade med hela tre nyheter för mig. Urban Assault hette en fin pale ale från brittiska Anarchy Brew. Den bjöd på en bra maltbas och välbalanserad beska.

Bornholms Svaneke lyckades överraska med en torr, frisk och riktigt bra saison. Le Zèbre hade smak av hö och citrus och en försiktig kryddighet. Lättdrucken i värmen.

svanekeMen nu till det stora utropstecknet.

Tiny Rebel Lemon and Lime Sour!

En bra Berliner weisse är förstås alltid en utmärkt törstsläckare, men det här var det bästa jag druckit på länge. Sällsynt frisk, fräsch och sommarpigg. Torr, med tydlig limesmak och modest men bekväm syrlighet. Och jag luras inte, det smakar verkligen lime och inte bara lite allmänt citrus så där. Fyra procent och pintläge.

 

 

tinyrebelSvalkad, mätt, uppiggad och nyfrälst kändes till och med Avenyn välkomnande när vi klev ut i sommarhettan igen. Så pass att jag rentav orkade besöka ett par klädaffärer utan att tappa tålamodet. Det tackar vi City Pub och Tiny Rebel för.

…then we take Berlin

Den ölintresserade har säkert inte missat nyheten om att välrenommerade San Diego-bryggeriet Stone Brewing Co etablerar sig i Berlin. Stone, som är USA:s tionde största ”craft brewery”, beräknar att inte bara bryggeri utan även restaurang och butik ska stå klara senast i början av 2016.

Som en del av projektets finansiering har Stone startat en fundraising-kampanj där man som kund kan bidra ekonomiskt och, så att säga, betala för sin öl i ”förskott”. Bryggeriet har alltid haft en kaxig attityd med slogans som ”You’re not worthy” och ”Fizzy yellow beer is for wussies”. Även i Berlinsatsningen sticker Stonebossen Greg Koch, craft beer-världens Jesus, ut skägget och påstår att de ska skapa något som ”européer aldrig förut har sett”. Det är något religiöst över det hela. Och väldigt amerikanskt. Se själva videon från Stones YouTube-kanal nedan.

Missförstå mig nu rätt. Stone är ett fantastiskt bryggeri; jag har haft många fina stunder tillsammans med t ex deras Russian Imperial Stout och låter man bara bryggeriets barley wine Old Guardian mogna till sig ett tag så bjuder den på en välkommet sötsmaskig upplevelse. Att de satsar på etablering i Europa är inte heller så konstigt. Det är här det händer nu.

Men ändå. Jag kan inte komma ifrån känslan av att här lurar lite hederlig (?) klassisk amerikansk imperialism. En ”vi-ska-visa-dem”-mentalitet som går hand i hand med USA:s gamla självpåtagna världssamvete. Inte uttalat, inte medvetet — Greg Koch har säkert ett hantverkshjärta av guld — det här hävdelsebehovet kommer snarare med modersmjölken, som ett resultat av USA:s lillebrorskomplex. Att som amerikan komma ”over here” och visa oss européer hur man brygger öl blir ju i ett historiskt perspektiv inte bara urbota fånigt utan rentav provocerande.

Visst, jag överreagerar och övertolkar säkert, och Koch säger själv i filmen att de inte tänker starta någon revolution utan bara ”delta i kampen”. Jag är inget pucko heller och fattar att det handlar om marknadsföring och ekonomi också (och där börjar Jesusliknelsen halta så smått). Jag inser att för att kunna hävda sig i en aggressiv kapitalistisk värld måste även allt som kallas hantverk, oberoende, craft, mikro etc använda sig av en aggressiv marknadsföring. Jag förstår det. Men jag gillar det inte. Och jag blir allt mer allergisk mot tonen. Mot attityden. Mot ”de vassa armbågarnas folk”.

Det sägs ju att tomma tunnor skramlar mest. Nog ligger det något i det. Själv beundrar jag en mer eftertänksam hållning. Drömmer om en värld där inte den som skriker högst vinner. Naivt och romantiskt? Kanske det. Den egensinnige aforistikern från Stehag, Vilhelm Ekelund, hade ett favoritordspråk ursprungligen myntat av Aischylos: ”Esse non videri”. Det betyder ungefär ”Vara men inte synas”. Stanna upp vid det en stund.

The Dude abides.

Och för all del, välkomna till Europa, Stone Brewing Co.

Folköl, fenoler och flip-flops, eller: “Tänk på pocenten, Helge!”

Follow-Me-Bring-BeerFörra lördagen skulle familjen åka och bada. Man brukar göra det på sommaren, sägs det. Det är inte precis min favoritsysselsättning. Kallt och blött och en massa skrikande ungar. Brukar hålla mig på det torra. Ta med en bok eller tidskrift, ett par pilsner och trycka ner truckerkepsen djupt.

 

Sanden är förstås irriterande den också. Hittar in i varenda skrymsle av kläder och kroppsdelar och har man en glass, frukt eller bulle med sig så kan man ge sig fan på att den hamnar där. I sanden. Så jag brukar föreslå parkering på någon gräsplätt istället. Helst i skuggan.

Fast då har vi ju insekterna. Myrorna, skalbaggarna, myggorna. Det blir inte många rader läst när man måste scanna av filten med jämna mellanrum och borsta bort de där små asen. Har alltid ansett att alla djur mindre än råttor är äckliga. Jag menar, ska man ha någon chans att kunna hålla koll på dem så måste man ju för det första se dem. Insekter är värst. De kan ju krypa in var som helst.

ica_supermarket_akeredNåväl, vi skulle åka och bada och jag följde med. Man är ju inte dum. Föreslog Näset. Populär badplats i västra Göteborg. Råkade också veta att för att komma till Näset måste man åka förbi Åkered. Och i Åkered ligger ICA Supermarket Åkered. Vi svängde in där och jag erbjöd mig att gå in och handla fika. Ett par krämbullar, ett par festisar och… öh… 22 öl.

icakvittoJag handlade folköl och lättöl (!) för 539 kronor och 70 öre. Folkisar, fegisar, punköl, follar, pissöl, folkpiss, nödraketer, bebispilsner, mormorsdricka… 22 stycken.

Kanske undrar någon nu: ”har den där Beer & Beyond-gubben tappat craft beer-koncepten fullständigt?”. ”Har han inte alla flaskor på lagret?”. ”Har han gått helt bortom hantverksramarna och blivit mikrobryggd i hela hjärnan?”.

Nejdå. Ta det lugnt. Jag ska förklara.

 

butikshylla

Nu är det så att ICA Supermarket Åkered har en sällsynt engagerad butikschef som brinner lite extra för mikrobryggd hantverksöl. Eller så har han bara fattat att det går att tjäna pengar på det. I vilket fall som helst så finns mitt i den lilla butiken (ja, det är ingen stor ”supermarket” det här) en imponerande hylla med runt 30 sorters hantverksöl från cirka 20 olika mikrobryggerier. Inte bara svenska heller. Här finns öl bryggd i Danmark, Belgien och Holland också. Och notera att detta alltså är utöver det vanliga makrosortimentet, som naturligtvis också finns där (och som också är sällsynt stort för en liten livsmedelsbutik).

Som ölintresserad får man ju bara inte missa detta. En livsmedelsbutik med större ölsortiment än vissa Systembolagsbutiker. Vilken grej. Åk ut till Åkered och handla vetja. Visa butikschefen att han är på helt rätt väg. Får de tillräckligt mycket uppmärksamhet kan det fungera som inspirationskälla och språngbräda för andra livsmedelsbutiker. För visst vill du kunna lägga lite Brekeriet, Emelisse och Mikkeller bredvid tandkrämen och makaronerna i varukorgen? En falukorv och en Amager, tack!

Ja, där stod jag då med två överfulla ICA-kassar med lågalkoholöl. Vad göra? Dricka såklart, och recensera. Två flaskor fick jag med mig till stranden och resten har jag omsorgsfullt betat av här hemma på Beer & Beyond Headquarters. Det har varit ganska omtumlande resa; ömsom vin, ömsom vatten, om man säger så. Och många toalettbesök. Jag tänkte därför försöka dela med mig lite av mina upplevelser. Några korta omdömen om varje öl, som ren konsumentvägledning. En recension ska ju vara objektiv och jag har alltid rätt, eller hur var det nu?

Jag är ingen större vän av betyg, men här ska jag igenom så många öl att jag använder mig ändå av min gamla sexgradiga skala för att särskilja dem. 1 är direkt motbjudande och 6 fulländad. Typ.

näsetFörst ut var butikens ”egna” Näsets Bryggöl, bryggd för Åkered Supermarket av Grebbestad Bryggeri. En ljus lager på 3,5%. Den dracks, förstås, ute vid Näsets badplats (men på behörigt avstånd från vattnet). Till dess försvar ska sägas att den inte var tillräckligt kall och jag drack den direkt ur flaskan. Två kardinalfel för en ölkännare. Men ändå. Den funkade inte alls för mig. Smakade som vilken trist DMS-makro som helst. Nog kan Grebbestad bättre än så här. Felsatsning av Åkered om ni frågar mig. 2/6.

 

 

rådanäsFlaska nummer två på stranden har samma förbehåll (för varm och halsad), men valdes med omsorg då den ”vanliga” 5,3:an är en personlig favorit (4-5/6). Rådanäs California Common brukar vara stilren, frisk, milt karamellig, lagom maltig och föredömligt lättdrucken. Denna alkoholsvagare variant (3,5%) är det dock nåt knas med. Tror jag. Det skummar över rejält ur flaskhalsen och munkänslan är genomgående tjock och störigt skummig. Det går att hitta lite välkomna toner av kola, karamell och viss beska, men också lite väl mycket smör. Jag saknar det klara och krispiga. Kan det vara något med jäsningen? Jag landar på en svag 3/6.

enskedebitterVäl hemma firar jag flykten från naturens fasor med en hederlig brittisk-stajl lättöl på milda 2,25%. Mitt första möte med Gamla Enskede Bryggeri visar sig vara något av en lyckoträff. Fågelkärrs Bitter sitter som en maltig, nötig smäck med smak av karamell, en tydlig men välbalanserad beska och stiligt torrt avslut. Överraskande smakfull och med tanke på procenten undrar jag hur de har trollat fram den kroppen. 4/6.

 

 

 

enskedeporterMed samma bryggeris lättporter (även den 2,25%) tar dock vänskapen slut. Mina noteringar om Stora Gungans Porter: Mörkt brun, nästan svart, med snabbt försvinnande beige skum. Maltig, nötig doft med drag av fimp och rostade toner. I smaken kaffe, rök, aska. Letar choklad och karamell men hittar mer avslaget kaffe och askfat. En anings choklad, möjligtvis, om man anstränger sig. Tunn, vattnig kropp. Torr munkänsla och eftersmak med viss beska. Det bidde bara 2/6. Jag hoppas de kan övertyga mig igen med någon annan brygd.

 

emelisseNederländernas Brouwerij Emelisse bjöd på en 2,5:a med massivt, gräddigt smutsvitt skum som reste sig som en stolt skulptur ur glaset. Skum kryddig/fruktig doft med drag av gräs och höskulle. Ännu mer gräs i smaken; citrongräs, grape och en rätt så rejäl beska. Ett utmärkt lågalkoholalternativ för de riktiga humlevännerna (som nog höjer betyget ett snäpp till också). Stabil 3/6.

 

 

 

londonFrån Slottskällans Bryggeri kom en 3,5-variant av London Pale Ale. En knäckig, nötig rackare med visst bett i kindbeskan. Med låg kolsyra och vänligt brittisk stil tyckte jag nästan den var bättre än dess starkare syskon. Om jag minns rätt (fast det var längesedan). Det blir 4/6 det och några sådana har jag gärna i kylen här hemma. Att den dessutom är ekologisk är förstås också ett plus i kanten.

 

 

 

amager

Danska Amagers Summer Fusion skulle tydligen vara en “amerikansk-engelsk tysk over-undergæret pilsner-ale”. Vad nu det är? Ett slags muterad California Common på 3,5 procent kanske? Hur som helst var den förbaskat god. Frisk och knäckig, med hyfsad kropp och mjukt gräsig beska. Dålig YPK (yrsel per krona) förstås, fast med några sådana under västen vid sommarens kubbmatcher kanske man lättare undviker att slå ner den där förbannade kungen för tidigt… Fin sommaröl och en solklar 4/6.

 

 

jönköpingFrån Jönköpings Bryggeri kommer APA-folkisen Osch Devon! En gyllengul 3,5:a med tjockt vitt skum. I doften finns gräs och… saisonjäst? Smaken är vattnig och citrusbesk och betyget 3/6 känns nästan snällt såhär i efterhand.

 

 

 

 

 

fängelsetSå får jag då äntligen prova något från Västerviks Bryggeri Fängelset. Tjust Ale heter den och det ska vara en bitter på 3,5%. Spännande. Inte. För här är det plast, rök, klorin och fula estrar för hela slanten. Fullkomligt odrickbar och den åker ner i vasken med omedelbar verkan. Hugaligen. Hur kan ett bryggeri släppa ifrån sig sådan här smörja? 1/6 (egentligen 0).

 

 

 

strömsholmsgusherOch inte blev det roligare nu. Strömsholms Herman Hedning People’s Beer (2,2%) var en gusher av rang. Fullproppad med inget annat än felsmaker. Bränt gummi, askfat och fenoler. Vasken igen och 1/6. Jag har dessutom nyligen även druckit bryggeriets folköl Post-Kari och Köpingshus Swarth. Bägge med infektioner och mer skräp i vasken. Jag har mailat bryggeriet om detta (i skrivande stund för sex dagar sedan) men ännu inget svar…

 

 

lundax2Lundabryggeriets Redig Skånsk Lättöl lättade upp mig lite. En diskret doft, men med mer kräm i smaken. Brödig och citrussmakande med tydlig beska i eftersmaken var det en fin törstsläckande 2-procentare. Den vinner månne inga Nobelpris men gör allt sitt jobb i värmen. Och det räcker gott för en lättöl. 3/6 blir betyget.

Deras Lundafolk (3,5%) sänker förväntningarna igen. Här finns lite fruktighet och humle, men också störande metalliska, fenoliska toner som får mig att misstänka någon form av infektion. 2/6.

 

moraVi rör oss till Dalarna och 3,5:an Guld-Pilsner från Mora Bryggeri. En — förstås — gyllenfärgad ljus lager med vitt skum och doft av smörkola, spannmål och humle. Munkänslan är lite oljig. Smaken är ganska rejält smörig med toner av nöt, hö och wellpapp. Diskreta citrusaningar kommer också fram, men framförallt är det en rätt så ful, obalanserad beska som tar över och faktiskt gör pilsnern svår att få ner. 2/6.

 

 

byareHalländska Byaregårdens Brygghus kallar sin fegis Tre & en halva. Alkoholhalten behöver jag väl inte skriva ut? Det är en mörkt gyllengul pale ale med söt, brödig doft och tydlig, men obalanserad beska i smaken. Vattnig och lättglömd landar den på en ganska vinglig 3/6.

 

 

 

 

lillebryggVi tar oss över till Danmark och Det Lille Bryggeri. American Beauty heter deras session-IPA på 3,4%. Jag känner genast svavel i doften och hittar röksmaker som får mig att tänka på oönskade fenoler. Har tidigare hittat otrevliga fenoliska plåster- och röktoner i bryggeriets Black Elixir 200 och Abbey Ale och funderar ett ögonblick på om det bara är inbillning och fördomar från min sida. Delar dessutom flaskan med en kamrat som inte hittar några felsmaker. Men ett par klunkar senare är jag bombsäker. American Beuty är en bedagad skönhet. 2/6.

 

pangx3I Åkeredsbutiken hittade jag inte mindre än tre folköl (2,8%) från Hökarängens PangPang Brewery. Favoriten blev APA:n Coco Jambo, som med lätt kropp och snäll beska ändå piggar upp med sin sommarfriska uppenbarelse. Krispig, pigg och med tropiska fläktar sticker den ut i trion och landar på en stark 3/6. Nästan fyra.

 

En svag 3/6 får Hops’n’Weissen Playa del Drevviken. Inte svag för den friska saisondoften (trots att det inte är någon saison) eller den lätta, rena eller friska känslan. Inte heller för de små raska kolsyrebubblorna som rastlöst flyr mot ytan. Det som drar ner betyget är istället avsaknaden av vetekänsla. Var är de fruktiga jästtonerna? Hittar inte mycket humlebeska heller och resultatet blir istället mer en sommarlätt barnbubbeldricka mer än ett öl.

pangpelekaneOch nu till bottennappet i PangPang-trion. Pelekane, som ska vara en flädersaison, hittar jag inte många försonande drag i. Möjligtvis den lite fruktiga/bäriga doften. Den har en störig, oren syrlighet, irriterande stickig kolsyra och, ännu värre, smaker av metall och blod som sipprar fram. Ingen höjdare således. 2/6.

 

 

 

brekerietBrekeriets Ligero är mörkare än väntat. Grumligt, dassigt brunt ser det mer ut som svagt bryggkaffe än öl. Beige skum som snabbt försvinner. Det är ett lättöl (2,2%) bryggt med bröderna Eks älskade Brettanomyces. Nötig, köttig doft med hintar av jäst, bär, karamell och stall. Påminner lite om en sur brun. I smaken finns viss syrlighet och tydliga drag av tobak och läder. Citron och hö. Den är vattnig, men träig; lite som torr jord i käften. Munkänslan är också torr och lite tjurighet sätter sig i kinderna. Beska i eftersmaken. Hade hoppats på en mer välbalanserad brygd och gärna lite mer bondgård. Svag trea. 3/6.

 

sundancerTillbaka till Danmark igen. Sundancer från To Øl. Vackert mörkt apelsinjuicegul vätska med tjockt vitt skum som lämnar feta såpaaktiga skumrester på glaset. Massiv humlefrisk doft av citrus och aprikos. En lätt maltsötma finns där, men det är en kraftfull citrusbeska med toner av passionsfrukt, aprikos och grape som styr skutan. Jag hittar en anings kryddighet och en nanobanan flämtar förbi en sekund. Gräs och te? Eftersmaken är besk, bitter med viss brödighet. Den har helt klart sina fördelar, men också en tråkig vattnighet och framförallt en oproportionerlig beska som drar ner betyget till 3/6.

 

mikkellerVi stannar kvar på andra sidan sundet och ser vad Mikkeller har hittat på. Sally Monroe är bryggd på belgiska De Proef, håller en alkoholhalt om 2,8 procent och presenteras som en american pale ale. Doften är diskret fruktig/parfymig. I smaken har vi citrus, mango, ananas (?) och gräs, men också vissa fenoliska gummitoner liksom något svårdefinierbart kemiskt. Lätt i kroppen utan att vara blaskig och ett avslut med kindbeska. Det håller inte riktigt och jag är lite besviken på den stora fantombryggaren. Det blir faktiskt bara 2/6.

 

folkaredHalländska Folkared 15 vitsar sig vidare i tillvaron med folk(a)ölet Ewe Brew. Bryggeriet har tidigare tilltalat mig med sina sansade brygder i brittisk stil (till favoriterna hör Wild Boar Mild Ale och Bullseye Best Bitter). Jag har även druckit denna folkis innan och noterade då kort ”maltig med markerad lång efterbeska” och gav den betyget 4/6. Jag är inte lika imponerad denna gång. I doften hittar jag frisk citron. Smaken däremot är obalanserat besk med tydliga drag åt det parfymiga. Citrustoner även där, men beskan är inte behaglig och jag saknar det maltiga, nötiga, söta. Jag tvingas omvärdera den här och sänka betyget till 3/6.

Jaha. Det var det det. 22 stycken 2- till 3,5-procentiga öl på drygt en vecka. Pust. Om ni har orkat läsa så här långt så får jag gratulera. Då har ni nog ändå ett intresse för öl som sträcker sig bortom YPK. Eller hajper och snobbism, för den delen. För nog är det så att i ölnördarnas värld är det — med undantag av lambik — höga procenthalter som genererar toppbetyg och listplaceringar. Något som för övrigt diskuteras i den här intressanta artikeln. Men det är inte så svårt att förstå ändå. Högre alkoholhalt betyder mer malt och malt ger sötma, kropp och karaktär. Så det är lätt att hamna där. Och ni ser ju själva här ovan: inget öl har fått högre betyg än 4/6. Inte är det jag som kastar första stenen.

Men nu får ni ursäkta mig. Jag måste på toa. Och sedan behöver jag faktiskt något starkt.

En liten belgisk funkstund

IMG_5856Tog mig en liten belgisk stund för mig själv. Det kan man väl få göra? Sonen spelar tv-spel med kompisen och regnet har nyss motvilligt slutat smattra mot rutan. Dagens planerade ölprovning är inställd och senaste bokbeställningen är omhändertagen. P1 fick stängas av på grund av Charlie Normans välkammade boogie woogie och en sällsynt känsla av slapp ledighet infann sig plötsligt. Ni vet, den där utan dåligt samvete, som så sällan dyker upp.

Hanssens Artisanaal, grundat 1896, är äldst av Belgiens idag ganska få gueuzeblanderier. Det vill säga de brygger inte själva, utan blandar lambik från andra bryggerier. I Hanssens fall Boon, Girardin och Lindemans. Och de gör det med bravur. På min gamla sexgradiga skala har inget av deras öl fått lägre betyg än fem och jag har lyriskt noterat dofter och smaker som “rättfram, inget fjäsk”, “smutsig bondgård och sura uppstötningar”, “hej tånaglar och osminkad sanning” och “spädbarnsblöja, navelludd, hästskit och Skänninge marken”. Ja, ni ser, det här är spontanjästa delikatesser – suröl, om ni så vill – som lockar fram poeten i mig.

IMG_5857Men nu står en limiterad och fruktspäckad Lambic Experimental Raspberry framför mig i sin ljust kopparröda uppenbarelse. Ur Tekuglaset strömmar dofter av hö, trä, stall och hallonsaft. Jag vet att det är klippt igen. Syrligheten är markant, men inte extrem. Sitter lite charmigt skrumpet i kinder och hals efteråt. Eftersmaken är lätt och stilla dröjande. Citrus, hallon och torrt trä dansar runt i makligt funkig takt. Jag glömmer snabbt Charlie Norman och minns istället soulhjälten Bobby Womack som dog igår. Varför inte till exempel låta hans tolkning av oefterhärmlige Jim Fords Point of no Return få ackompanjera surklunkandet?

IMG_5862Att vi kan njuta av Hanssens gyllene droppar här i ett försommarkallt och regnigt Sverige kan vi förresten tacka Constant Companion för. Skånska importörer/distributörer som snabbt har blivit något av personliga favoriter. Man skojar liksom inte bort ett stall bebott av ölproducenter som De Cam, OWA Beer, The Monarchy, LoverBeer och Ritterguts Gose.

Hanssens kan man förstås läsa om (sidan 149) i nya upplagan av Good Beer Guide Belgium av Tim Webb och Joe Stange. Eller “Nya Testamentet”, som belgoambassadören Skrubbe kallar den. Och visst är det en omistlig bok om man har det minsta intresse av belgiska brygder. Med över 900 öl från över 200 bryggerier listade och betygsatta och guider till 530 krogar, caféer, bryggerier och barer är den lika omistlig i packningen till belgienresan som tandborste och Resorb. Självklart finns den i Beer & Beyonds webbshop.