Orval på burk?

orval_cannedDet här är en mer än två år gammal “nyhet”, men den är så rolig att jag gärna sprider den ändå.

Fler än undertecknad satte nog trappistölet i halsen när bilder på burkade versioner av Orval började dyka upp på nätet. Orval, som ni kanske vet, bryggs sedan 1931 i klostret Notre-Dame d’Orval i södra Belgien och betraktas av många med mig som kanske världens bästa öl. Ett öl som traditionellt tappas på en speciellt designad, bowlingkägleformad flaska.

Det var brittiska internetbutiken Beermerchants som våren 2012 erbjöd ”Orval 33cl Canned” för £2.95 burken eller 24 stycken för £2.75 styck. Med den häpnadsväckande annonsen följde bilden ni ser här ovan och en förklarande text. Texten är vid första anblicken mest luddig och fokuserar i allmänhet på burkens fördelar. Men de påstår också att de talat med ”Jean Marie” (Rock, bryggmästare på Orval 1985-2013) och ”Francois” (som kan vara nuvarande bryggmästaren Anne-Françoise Pypaert) vilket torde stärka trovärdigheten.

Orval på burk! Vilken grej. Kan det stämma? Har munkarna investerat i en burktappningsmaskin? Har någon köpt Orvalflaskor och tappat om på burk (ingenting är omöjligt; någon som t ex minns Westvleteren XII på fat vid Mikkeller & Friends premiär)? Nog börjar det snurra lite i en Orvalskadad skalle.

orvalfrimärkeMen. När man vid en lite noggrannare läsning hittar ett citat som ”Cans get cold pretty damn quick”, så funderar åtminstone jag på om det verkligen är ett språkbruk som nyttjas av bryggare för ett trappistkloster? Varför har den varit slutsåld så länge och varför har man inte sett den i någon annan ölbutik? Och varför har inte Orval själva gått ut med denna revolutionerande nyhet?

Saken har förstås diskuterats i ölnördforum och fotots äkthet har ifrågasatts. Fast läser man bara Beermerchants text till slut så lär nog alla eventuella frågetecken snart rätas ut. Längst ned på sidan kan man läsa: ”now check the date”.

”Orval 33cl Canned” lades ut till försäljning i internetbutiken den första april 2012 och har varit ”out of stock” sedan dag ett.

Jag som nästan började bli sugen på att ha ett eget litet sexpack Orval i kylen.

Ölets Alice Timander

bronieDet har varit en svettig vecka för oss ölstörda göteborgare. Premiärer och event har avlöst varandra och till råga på allt var det helgdagar inklämda så det krävdes lite pyssel och knåp för att få barn, jobb och öl att samsas under någorlunda harmoniska former. Det blev således inte mycket skrivet. Jag gör det enkelt för mig och kör en resumé idag istället.

Veckan inleddes med att Siren Craft Brew och Omnipollo på tisdagen ockuperade The Rover, men det har jag ju redan skrivit lite om så det kan vi lämna därhän.

basis

Onsdagen var vigd åt smyginvigning av BrewDog Bar Göteborg. Men först smet jag in för en lunch på Ölstugan Tullen Andra Lång. En krog jag sällan besöker nuförtiden. En sur Eskilstuna Mosaik IPA fick möta vasken (kran? fat? batch?) och istället beställde jag in en troget maltig Jämtlands Pilgrim och en panerad ost. Nu vet alla som känner mig att jag inte bara är gammal Pragresenär och ostfantast utan också lagd åt det konservativa hållet kulinariskt. Tullens panerade ost med rostade rotfrukter istället för potatis och coleslaw istället för tartarsås blev alltså något av en utmaning för en gammal tjurskalle. Men ned gick den allt, mätt blev jag och efterrätten väckte mig snabbt ur mitt traditionalistiska muttrande. Slottskällans Basis var ett överraskande bra försök till en kraftfull havrestout. En 11-procentare med fina rostade toner, kaffesmak och mjuk havrekänsla. Med lite mer kropp och bättre dold alkohol kan det här bli en riktig höjdare.

tavla2En smaskig Saison Dupont Cuvée Dry Hopping 2014The Bishops Arms Järntorget senare så var man på plats i brygghundarnas nya palats. Såhär dagen före den officiella invigningen var det relativt lugnt och man kunde utan stress hänga på cementdisken och välja från de 18 kranarna. Ett stort glas BD Nottingham visade sig vara ett alldeles utmärkt förstaval. En välbalanserad California Common som gjorde sitt jobb. En snäll och klunkabel (ja, jag vet) stil som jag numera gärna återkommer till.

Gypsy Inc-samarbetet Pale Trail däremot smakade mest blod och plåt så jag gick raskt vidare till Brixton Porter. Med sina mjuka, vänliga och synnerligen brittiska toner sällar den sig till BrewDogs senare, lite mer lågmälda alster som Old World Russian Imperial Stout och Old World India Pale Ale. Öl som sänker volymen en aning och låter tradition ta mer plats än aggressivitet. Välkommet.

tartofdarknessTradition Up Yours hette inte nästa bärs, men det kunde den ha gjort. Istället hette den Tart of Darkness och var bryggd av, inte BrewDog, utan amerikanska The Bruery. Denna ”sour stout aged in oak barrels” närmade jag mig med skeptisk min. Stout och syrlighet är nämligen, enligt min erfarenhet, sällan någon lyckad kombination. Men tji fick jag. Något stoutigt var förvisso svårt att hitta, men vilken fin funkig och välavvägt syrlig upplevelse denna oude bruin-liknande skapelse bjöd på. Sura bakterier, vildjäst och vanilj i ljuv förening.

I lokalen trängdes vid det här laget alla möjliga bryggare, bloggare, bartenders och BrewDog-busar. Kornmalt & Humlekottar här, Rådanäs och O/O Brewing där och Surisar lite varstans. Jag började ångra att jag tog en 11-procentig lunch och visste att en heldagsutflykt med familjen stod på schemat nästa dag, så jag avslutade med ett par Cigar City-burkar och lunkade hemåt i kvällningen.

Torsdagen ägnades som sagt åt familjen. Jag fick nöja mig med en Spitfire 3,5 på stranden i Särö, men det kanske rentav var att föredra framför köerna till BrewDogs officiella öppning?

haketburkPå fredagen tog jag sonen med mig till West Pride. Medan han käkade regnbågskaka och lyssnade på queersagor släckte jag törsten med en Queerbliotek i Hakets stora tältklädda servering. En fruktig pale ale med markerad men inte överdriven beska, specialbryggd av Beerbliotek för detta evenemang. De som inte hade en rastlös sjuåring med sig kunde också gå lös på ett tämligen imponerande utbud av hantverksöl på burk. Ett Haket i Bältesspännarparken hade man kunnat stå ut med hela sommaren.

 

victor

 

Framåt kvällen var det dags för nästa premiär. Brewers Beer BarTredje Långgatan. Men eftersom jag redan rapporterat från smygpremiären veckan innan nöjer jag mig med att konstatera att surdegspizzorna fortfarande var lika goda. Minst. Och att stilen för kvällen hette brettad pale ale. Sad Robot hade kokat ihop just en sådan på bara 2,9 procent och Brekeriets Hundra var så ren och funkig att den nästan gav lite Orval-feeling. Att De Struise Pannepeut (inte Pannepot) fanns på fat var väl inget att direkt beklaga heller.

    

öllistaNog blev det en eller annan öl till, men premiär är premiär och snart tryckte det på rätt bra där bakom så jag kände att det var dags att lämna barplats åt andra törstiga. Efter en försiktig fråga till Electric Nurse om deras 15,5-procentiga Some Kind of Monster var resultatet av en sån där graviditetsnoja lämnade jag BBB-kalaset innan någon blev skadad.