En svart tid för göteborgare

HEADY-TOPPERÖlvänner på västkusten, det är hög tid att börja planera. Ingen risk för torrläggning denna vecka heller nämligen. Vi börjar med BrewDog Bar, som lockar med Russian Doll på fat. Fyra öl bryggda med samma ingredienser, men i olika mängd; från snäll Pale Ale till styggt Barley Wine. Toppa detta med några 15 dagar gamla burkar Heady Topper, denna tokhajpade aspirant till titeln ”världens bästa dubbel-IPA”. Personligen tycker jag nog att Pliny the Elder ändå är snäppet bättre, men vem är jag att gnälla?

perfectidjitPå lördag smäller Brewers Beer Bar av en riktig dubbelraket. Dels är det release för All In Brewings senaste brygd RLGK 10517 Celebration Stout. En 12-procentig ruskprick med vanilj och kaffe som är bryggd för att hylla den flitiga ratebeerianen Ronny Karlsson. Samma kväll passar Dugges på att släppa senaste årgången av sitt svarta monster Perfect Idjit! 16.00 öppnar portarna på Tredje Långgatan. Vill man förresten veta mer om vad som är på g på BBB så har de nu börjat lista kommande fat på nätet. Check it out.

porterdrinkerSöndagen blir svart den också, fast då är det The Bishops Arms Järntorget som gäller. Då drar nämligen den fina traditionella porterveckan igång. Ett måste för alla vänner av mörk nektar. Jag gissar att det i vanlig ordning gömmer sig spännande mörka skönheter i katakomberna. Krogen har nämligen genom åren flitigt och föredömligt ”glömt” fat som fått ligga och gotta till sig. Såhär berättar de själva om eventet:

Startskottet för 2014 års upplaga av vår eminenta Portervecka går som bekant söndag 26 oktober kl 12:00. Just denna söndag går i Ocean-bryggeriets tecken! Bryggare Thomas Bingebo kommer på mingel och tjôt om öl och annat. Samtidigt kopplar vi på ett exklusivt fat av en vällagrad Ocean-porter från vår källare, samt tar fram några fina flaskor – kanske de sista av sitt slag!

På denna korta veckas andra dag, måndag 27 oktober har vi pub quiz och temat är självklart öl och kanske framförallt porter! Frågesporten sätter igång 19:00.

Bland höjdpunkterna kommer finnas hela tretton kranar laddade med porter och stout. Nya sorter blandas med lagrade fat, från olika håll i världen. Det blir nya, fina flaskor att smaka av och självklart kokar vi ihop något speciellt även i köket för denna härliga vecka! Vad sägs om portermarinerad entrecôte med rostade rotfrukter och citrus-crème fraiche? Härligt, sägs det!

*

På söndag stundar också receptskrivning för Ocean-/FemAle-/tävlingsölet We can do it! Det finns lite att göra alltså. För oss som inte drar till SMÖF då förstås.

fridhammarOch allra sist, & Beyond, för man kan ju inte leva av öl allena. Väl? Vill man ha koll på vad som händer på livescenerna i trakterna, åtminstone när det kommer till roots, blues, soul, country och annat livsnödvändigt, så vet ni väl att det är till Fridhammars GigKalender man vänder sig? Cheers!

En ölgubbe i truckerkeps, eller: Alf Robertson, Pliny the Elder och jag

Jag har alltid varit lite fel. Lillgammal som liten och gubbe redan som tonåring. Läste Tage Danielsson-dikt i full punkmundering på skolavslutningen i kyrkan. Diggade både Motörhead och Nina Simone som 16-åring. Läste både Majakovskij och Fangoria.

Och så har det fortsatt. Jag har följt mitt hjärta så gott jag kunnat och försökt undvika att begränsas av trams som genrer och ismer. Bara för att jag upptäckte Robert Johnson, varför skulle jag sluta lyssna på Slayer? När countryn klev in i mitt liv på allvar så gjorde jag såklart som jag brukar göra. Jag sökte mig bakåt, letade efter rötterna och hamnade i Appalacherna. Jag tyckte det var självklart. Lika väl som jag undrade varför Led Zeppelin eller Fleetwood Mac lät som de lät — och hittade Blind Lemon Jefferson, Leadbelly och Son House — lika naturligt var det att gå vidare till Roy Acuff, Hank Thompson och Dock Boggs efter Uncle Tupelo.

Men när jag stod där på bluegrassfestivaler eller sällsynta honky tonk-spelningar förstod jag ingenting. Inte en Nudiebyxa i sikte. Inte en Gram Parsons-t-shirt. Märkligt. För på Pustervik — där tidens heta altcountry-artister spelade i parti och minut, där Hank Williams-låtar ylade ut i en strid ström från dj-bordet — där var ju packat med till synes countryfrälsta unga flanellklädda människor. Var fanns de när det vankades spelning utan prefixet ”alt”?

När jag gick till KoM Bar eller Jazzå (R.I.P.) och lyssnade på lysande livemusik; soul, blues, jazz eller americana, då rådde det omvända igen. Där fanns mogna män och kvinnor, snickarbyxor, kavajer och pomada. Och så jag då. I Nudiejeans och truckerkeps. Som inte förstod någonting. Måste man välja? Varför dessa vattentäta skott? Varför denna obegripliga åldersdifferentiering? Handlar det inte bara om att älska musik?

Jag har stört mig på det där länge. Och ni som känner mig vet att en av de viktigaste tankarna bakom Klubb Honky Tonk var att försöka överbrygga dessa obegripliga och korkade motsättningar. Jag tror aldrig vi lyckades. Men vi försökte.

Nu är jag där igen. Lika fel igen. Fast nu handlar det om öl.

Vi är så aktiva, vi ölnördar. Vi sprutar ut bilder, kommentarer, nyheter och gillatryckningar på sociala medier. Vi köper, byter, säljer, importerar och köar till Systembolagsbutikernas nyhetssläpp. Sedan diskuterar vi på olika forum varför vi handlade som vi gjorde. Vi skålar med varandra på Untappd, taggar våra Instagrambilder och retweetar Mikkellers senaste bourbonlagrade stout. Vi springer på tap takeovers, bildar facebook-grupper och tickar öl i småglas som aldrig förr. Jag också. Och vi är nästan uteslutande relativt unga vuxna. Fast inte jag då.

Och plötsligt känner jag mig som Alf Robertson på en Hank III-spelning igen.

Vilket blir ännu tydligare när jag går på ett möte med Svenska Ölfrämjandet. För då är jag plötsligt ung igen. Där finns inga bloggare eller tickers. Inga Firestone-kepsar över blinkande smartphones. Där ser jag knappt heller ett ansikte som var på det heta Omnipollo-släppet på The Rover veckan innan. Och vice versa. För Ölfrämjarna hänger inte med heller, det ska sägas. Precis som Jazzå-gubbarna och –tanterna sällan eller aldrig satte sin fot på Pusterviks golv.

Vad är detta? Är jag så fel igen? Handlar det inte bara om att älska öl?

Visst, man kan inte vara överallt. Det kan inte jag heller. Men om man nu är seriöst intresserad av öl så borde väl till att börja med ett medlemskap i Svenska Ölfrämjandet vara en självklarhet? En ideell riksförening vars syfte är att ”tillvarata de svenska ölkonsumenternas intressen ifråga om tillgång, kvalitet, urval och pris på öl. Vidare skall föreningen värna om öl gentemot andra alkoholhaltiga drycker samt sprida kunskap om öl och dess historia.”. Fine. Är det inte vad varje maltskalle och humlefanatiker vill? Ska vi inte enas i den här ölrevolutionen? Har jag fel?

Jag vet att det finns kritik och misstänksamhet mot Ölfrämjandet. Att den anses mossig, gubbig och trött. Det är också delvis sant. Men varför då? För att föryngringen går på tok för långsamt. Det är delvis föreningens eget fel, som ofta är fast i gamla mönster och traditioner och inte riktigt hänger med i utvecklingen. Det är inte 1985 längre och allt gott kommer inte från Bamberg. Det är också den nya generationen ölfantasters fel, som inte går på mötena och visar sina appar, berättar om Pliny the Elder, CBC och Randall The Enamel Animal. Som istället dunkar varandra i huvudet med IBU och fnyser åt tysk pils och cask, för att det är ”förlegat”.

Nu finns det en förening för öldårar som oss. Det är ju ett kanonläge. En resurs. Gå in i den och jobba istället för att stå utanför och peka fördomsfullt. Annars slutar det som för bokstavsvänstern på sjuttiotalet.

S:t Eriks bryggmästare Jessica Heidrich säger några kloka saker i senaste numret av Svenska Ölfrämjandets medlemstidning Maltesen (japp, den får ni också om ni blir medlemmar): ”Jag skulle önska att föreningen var större och mer aktiv. Just nu är den lite liten och känns delvis passiv och konsumerande.”. Huvudet på spiken. Hon talar också om att ta tillvara de krafter som finns ute i landet, anordna ölfestivaler och ”satsa på att anställa någon person att driva föreningens intressen”. Jag skriver under på allt och ställer gärna mina tjänster till förfogande.

Vi har mycket att lära av varandra, men om vi aldrig möts, hur blir det då? Om den yngre, internetorienterade ölgenerationen kan allt om alfasyror i amerikansk humle, men tror att Michael Jackson var ”The King of Pop”. Om ölfrämjaren kan redogöra för Carnegiebryggeriets historia i sömnen, men aldrig har smakat en London Sour från The Kernel, eller ens visste att den fanns. Vart hamnar vi då?

Det finns seriösa filosofiska och samhälleliga poänger i det här också. Jag oroas över att en googlefierad historielöshet verkar vara på väg att breda ut sig. En ytlighet; bekväm och lite bortskämd. Snabba klick, korta texter, källkritik noll. Inte mindre obehagligt är det med de 40-, 50-, 60-, kanske även 70-talister som med självgod min, över en pint ”färsköl”, talar om för ungdomarna ”hur det ligger till”. Att de själva har stannat i utvecklingen sedan 25-årsåldern har de aldrig reflekterat över.

Tiderna förändras, det måste vi se, men vi har också mycket att lära av historien. Ödmjukhet och ömsesidig respekt borde väl inte vara så svårt? Det betyder inte att man måste tycka lika. Lägg undan prestige och poser och möts runt ölglaset istället. Det är väl ändå vad det handlar om? Egentligen.

Jag vill så gärna tro att det inte är mig det är fel på.