Good Old Midlands

midlandsJag är en sucker för brittisk ale. Kan inte hjälpa det. Jag har allt gjort mina amerikanska humlerace så det räcker och blir över, men när jag idag vill dricka — inte smaka — så är det knappast över Atlanten jag sneglar. Är man törstig sitter nämligen en pint maltig bitter bättre än ett flytande grapeskal. Och snackar vi porter och stout av det imperiala slaget eller kornvin så vet nog den som följt mina texter att jag föredrar de brittiska, sötare varianterna.

Därför blev jag förstås glatt överraskad när det damp ner en låda blandat brittiskt godis från nya Östersundsbaserade ölimportören Holy Grale på Beer & Beyond Headquarters. Lådan ifråga kallas Best of Midlands – Winter Edition beer box och består av sex olika mörkare ale (4 st 50 cl & 2 st 33 cl) från lika många bryggerier; samtliga verksamma i ett område i mellersta England som kallas Midlands.

Jag har tidigare positiva erfarenheter av Holy Grale från SBWF i höstas. Hängde några gånger vid deras monter och drack milda maltigheter som Hobsons Postmans Knock och Hobsons Town Crier. Det är välkommet med en ny importör som satsar på lite traditionella brittiska brygder, något vi inte är särskilt bortskämda med i Sverige. Om jag får spå lite tror jag dessutom att det är något som med tiden kommer efterfrågas mer och mer. Inte bara brittisk ale, utan kanske också krispig tysk pils, baltporter och, varför inte, svagdricka. Fler än jag kommer nog återupptäcka de mer traditionella stilarna efter att ha fått sitt citrusbegär tillfredsställt efter år av amerikanska humlerundor.

manorMen nu var det ju boxen vi pratade om. Jag börjar med Hobsons Manor Ale. En bitter som faktiskt inte imponerade på fat på SBWF heller. Den har en söt, maltig doft av honung, men också lite citrus och tyvärr något mer kemiskt, tvåligt. Smaken är nötig med drag av sött bröd och kaka och en beska som kryper sig på allt mer efter hand. Jag saknar balans. Den är drickbar, men jag lyckas inte riktigt bli vän med den.

 

 

 

levellerSpringheads The Leveller är näst på tur. Här har vi (jord)nöt, choklad, kaffe och karamell i doften. Smaken är kraftfullt maltig, nötig med försiktigt brända toner och en märkligt paradoxal torr sötma. Enligt bryggeriet är den bryggd i ”Trappist style”, men vad det skulle betyda har jag ingen aning om. Här är det brittiskt ut i sista karamellmalten och med tanke på den modesta alkoholhalten på 4,8% har den imponerande kropp. Kanske lådans bästa.

 

 

 

mudcityNästa, Sadler’s Mud City Stout, kommer inte långt efter. ”Brewed with raw cocoa, vanilla pods, flaked oats, wheat and a complex blend of beautifully dark malts” bådar ju gott liksom. Här är det svart vätska med stiligt ljusbrunt skum. Kakao, vanilj och sött bröd i näsan. Den är fyllig för sina 6,6 procent och har en len och skön munkänsla. Munnen fylls av brända rosttoner och drag av kaffe, vanilj, choklad och smaskig maltsötma. Ett försiktigt syrligt drag spökar i såväl näsa som på tunga, förmodligen är det vetet som busar, men allt balanseras upp stiligt och torrhet och sötma börjar nästan bli kompisar. Det här är en vardagsstout som heter duga.

 

stonedead6,66% alkohol bjuder nästa öl på (sug på den Iron Maiden). Stone Dead från Lymestone Brewery är annonserad som en imperial stout och etiketten pryds av fladdermöss och gravstenar. ”Full moon brewed for extra body”. Fram med vitlöken och krucifixen. Nja, nu tar vi det lite lugnt. Den mörkt bruna, nästan svarta, vätskan har ett snyggt brunt skum som relativt snabbt kryper undan. Doften är rostad; kaffe, läder, men också lite bränt gummi. Smaken är brittiskt nötig med kaffetoner, choklad och, som jag misstänkte, fenoliska drag. Kroppen är på plats och med stigande värme höjs alla positiva smakegenskaper ett snäpp eller två. Stilen skulle jag närmast kalla foreign stout och jag skäms inte att rekommendera den, trots fenolerna.

sadlleDet stilmässigt modernaste ölet i denna sextett måste ändå vara Saddle Black från Purity Brewing Co. Här har vi nämligen en cascadian dark ale, eller som bryggeriet kallar det, ”hoppy black beer”. Bryggd med rök-, choklad- och svartmalt och kryddad med Nya Världens Chinook och Cascade borde ju det här vara en sån där citrusbesk svart bastard som jag slår bakut av. Men inte. Visst, humlen är tydlig i doften, liksom kryddighet och rök och smaken har sin beskärda del av samma varor. Men med balans. Beskan tar aldrig över och bakom hela anrättningen vilar en maltbas som inte ruckar på sig i första taget. Överraskande bra för stilen, som helhet.

 

blackSom final hade jag sparat Black, denna ”russian imperial stout” på 7,2%. En ”deep, dark and complex” rackare om man får tro bryggeriet Battledown.

Pyttsan. Redan den rödbruna, lite blaskiga färgen skvallrar om något annat. ”Sega råttor” säger min sjuåriga son om doften och själv känner jag bara marsipan. Stout? Med en smörig munkänsla, tunn och vattnig kropp och en något syrlig smak kan detta inte betraktas som något annat än ett fiasko. Om än med vaga chokladtoner. Bryggeriet föreslår krämiga ostar och stuvningar till Black. Själv kan jag knappt se den backa upp en halvtaskig kvarterspizza.

En tråkig avslutning på en mixbox som ändå överlag ger en bra bild av vad man kan vänta sig från, för oss okända, mörka vinteröl från Midlands. Ett hedervärt projekt som jag hade stöttat till hundra procent om det inte vore för priset. 343,90 för 2,66 liter är helt enkelt lite för saftigt, särskilt som två av ölen inte riktigt levererar, åtminstone inte enligt mina smaklökar. Fast det är ju mina det. Köp gärna en låda själva och prova. Det lär finnas några kvar ute i landet. Numret är 89602.

All About Stockholm Beer?

aabpHäromdagen plockade jag upp senaste numret av All About Beer. Ett amerikanskt ölmagasin som alltid är läsbart och som jag har skrivit om tidigare här och här. Jag hade redan hört lite skvaller om att nya numret skulle ta en titt på den svenska ölsvängen och var således lite extra ivrig att få läsa. Jag har inte haft tid att läsa igenom allt ordentligt än, så ni får se det här mer som en teaser eller varudeklaration än en kritisk recension.

Numret kallas ”The People Issue” och innehåller en 13 sidor lång artikel om ölinnovatörer. Vi får möta forskare, bryggare, sommelierer, politiker och tekniknördar. Amerikaner till förbannelse förstås, men det var väl nästan väntat. Ölambassadören Julia Herz (Brewers Association), humleodlaren Gayle Goschie, arkeologen Patrick McGovern (känd för sitt samarbete med Dogfish Head och dess ancient ales-serie), Untappd-skaparna Greg Avola och Tim Mather och demokraten Andrew Cuomo, delstaten New Yorks bryggerivänliga guvernör, är bara några som presenteras.

I övrigt hittar vi bland annat artiklar om våthumling (”wet hop”), pumpaöl, veteöl, doppelbock, Dublin/Belfast och en intervju med Notch Brewings Chris Lohring. Randy Moshers smakspalt handlar denna gång om malt och hembryggaren kan gräva ner sig lite i konsten att brygga med kaffe.

juggeOch så där, på sidan 56, en bekant vy över vår huvudstad och ett inledande citat av ölnestor Jan-Erik ”Janko” Svensson. Sverigeartikeln fokuserar mest på Stockholm och Nynäshamns Ångbryggeri (som felaktigt kallas ”one of Sweden’s oldest breweries”), men Göteborg skymtas framåt slutet med Rover, Ölrepubliken och Oceanbryggeriets bryggare Bingebo.

 

Nya Carnegiebryggeriet får mycket utrymme, bloggande Fredrik ”Ölhunden” Broberg guidar bland Stockholms bättre ölhak och bryggerier (fast rubriken ”Drinking Around Sweden” borde förstås ha varit Drinking Around Stockholm) och Oliver Twist-generalen Jörgen ”Jugge” Hasselqvist presenteras som ”Sweden’s unofficial international beer ambassador”.

bingNog hade jag gärna sett ett lite bredare anslag; allt som händer i Skåne, Norrland, på västkusten och ute i övriga landet är minst lika intressant som huvudstadsregionen. Att Nya Carnegiebryggeriet får så pass stort utrymme har också förstås att göra med kopplingen till jänkarnas eget Brooklyn Brewery. Lite synd kan jag tycka, när man nu för en gång skull väljer att lägga fokus på Svedala.

Men man kan inte få allt. Och det är ändå kul att se den svenska ölboomen uppmärksammas i en så pass stor amerikansk tidning. Keep ’em coming!

Medeltidsspyor och fransk cider

I brist på uppdateringar bjuder jag på en medeltidsspya. Håll tillgodo och ta det lugnt i helgen.

medeltidaspya

Ok då, ett litet tips kan ni få också.

Ett tämligen outforskat område för mig är cider. Den svenska ciderkulturen är ju ännu i sin linda och de flesta som hör ordet tänker på en söt, blaskig och kemisk vätska som har mycket eller inget att göra med den äkta varan. Ska man uppleva cider på riktigt så får man vända sig till framförallt England och Frankrike.

Jag har börjat göra det så smått. På SBWF hängde jag till exempel en stund vid importören Riktig Ciders monter. Där fick jag bland annat smaka den torra och delikata Cidre à l’ancienne brut från Domaine de Kervéguen och den sötare Bordelet Sydre Argelette, gjord på hela 19 olika äppelsorter. Bägge franska kvalitetsdrycker med välbalanserade toner av fat, frukt och fräsch syrlighet. Långt ifrån Kopparbergs, om jag säger så.

gosneMersmak blev resultatet av det mötet, så när jag häromsistens var på Systemet för att hämta ut mina flaskor Gulden Draak Brewmaster’s Edition (fantastisk!), blev det spontanshopping av en 75:a halvtorr Cidre Breton Gosne från Florence Loisel. Den såg så ensam ut där i hyllan.

Det var ett lyckokast. Citrus, pomerans, bondgård och funkig jäst i doften. Smaken var något sötare än jag väntat, men skönt skräpig med lite läder, hö och halm och en överväldigande frisk äppelarom. Fyra lättdruckna procent och en precis lagom dos av bonnigt motstånd.

 

Vinalliansen distribuerar och Systembolaget levererar. Mitt tips till helgen blir alltså denna halvtorra franska cider, som förhoppningsvis inte ska generera några medeltidsspyor.

Simma nu lugnt så ses vi därute.

Ölvärldens Shane MacGowan?

preussen weisseNär jag drack den på fat för drygt ett år sedan noterade jag kort och gott en snäll och god hefeweizen. Fast då hade jag nog läst innehållsförteckningen lite slarvigt.

Preussen Weisse från tyska The Monarchy är bryggd efter ett originalrecept från 1831 och innehåller inte bara vete- och kornmalt, humle och jäst, utan även sockerbetsirap, ingefära och enbär. I näsan får man också en kryddbomb som förbereder magen på ett litet weltkrieg. Men det uteblir. Peace, Brother. Istället tar man större och större klunkar av ett friskt och lätt veteöl som bara bär en diskret spets av kryddorna. Drickbarheten är överraskande stor.

Hur man kan proppa ner så mycket mojänger i ett öl utan att det blir överlastat är ganska fascinerande. Men The Monarchy kan. Och de har gjort det med framgång förut. Mer eller mindre historiska ölstilar som Adambier (Methusalem), Sour Alt (Münchhausen), Hallongose (Frambozschella) eller 3-procentig Berliner Weisse (It’s Still Weisse). Fulsnygga brygder med älskvärd balans av smuts, friktion och drickbarhet. Viking Gose är den enda jag på rak arm minns att jag inte föll pladask för. En sur, salt och rökig rackare som var mer historiskt intressant än njutbar. Men så är jag ingen större vän av rököl heller.

shane-macgowanThe Monarchy är lite av ölvärldens Shane MacGowan. Lagom tandlös, på gränsen till falsk, och packad (!) med innerlighet, tradition, kärlek och melodi. Kompromisslöshet istället för smicker. Dans på knivens egg. Jord och ursprung. I utmaningarna gömmer sig de största upplevelserna, trots allt. Det perfekta är sällan intressant.

 

preussen etikettKänsla för estetik är såklart inget som stör heller. Kolla själva etiketten. Stil och klass. Och den lilla passningen till de tyska renhetslagarna hamnar på samma konto: ”The beer is brewed by pure chance according to the purest purity law of Prussia which says that you should brew with the best ingredients you can get.”.

Preussen Weisse (eller: Weissen, som det står på min flaska) släpptes på Systembolaget 17 oktober, i distribution av Constant Companion. I skrivande stund finns 526 flaskor kvar, så skynda er om ni vill prova.

 

P.s. Mannen bakom The Monarchy heter Sebastian Sauer och han har fingrarna i många syltburkar, bland annat Bierkompass, Freigeist och Braustelle. Vill ni veta lite mer om honom kan ni läsa intervjuer här och här. D.s.

P.p.s. Har ni inte sett dokumentären om Shane MacGowan, If I should fall from grace with God, så rekommenderar jag er att göra det nu. Ett gripande porträtt.

Belgian Beer & Food

omslagNi som känner mig, eller har följt mig via bloggen eller facebook vet att jag är en stor vän av belgisk öl. Det är liksom svårt att undvika när intresset för vår kära maltdryck med åren tilltar. Det är ett land som ingen ölvän kommer undan. En ölkultur man måste förhålla sig till.

Det är inte alltid lätt. Jag hade själv problem med belgisk öl länge. Eller rättare: den belgiska jästen. Tyckte den smakade mögel och fattade inte alls grejen. Men jag envisades. Jag provade belgare efter belgare och rätt vad det var — och för att använda en kunglig metafor — så sa det bara klick!

belgiskjästOm den äldre generationen ölnördar (läs: Svenska Ölfrämjandet) har lärt sig öl av kanske framförallt England, så har den yngre (läs: Untappd) lärt sig av USA. Och öl + USA betyder idag, som bekant, humle. Citrus, tropiska frukter och en uppkäftig beska som räcker långfinger åt vår gamla ”Stor stark”. Att förföras av en amerikanskt humlestinn IPA är faktiskt inte så svårt. Det är högljudda och extrema smaker som egentligen inte ger våra smaklökar några större utmaningar. Det målas med ganska bred pensel.

 

Med de belgiska brygderna kan det vara knepigare. De är oftast mer sammansatta, komplexa och kräver kanhända mer av sin uttolkare. Det är lite mer finlir och balans helt enkelt. Det är klart jag generaliserar här, men jag tror ändå det är något av en resa vi gör som ölfantaster. Och även om den resan vanligtvis börjar vid ljus internationell lager så tror jag bestämt att hållplatserna Belgien och Balans ligger längre bort än såväl IBU som ABV.

Nåväl. Idag får jag nog erkänna mig som fullfjädrad belgofantast (om än långt ifrån en belgofil som Skrubbe) och som sådan har jag ett tag varit nyfiken på tidskriften Belgian Beer & Food. Via vänlige chefredaktören Paul Walsh fick jag recensionsex av två nummer av magasinet (nr 2 & 3) och jag tänkte sammanfatta mina intryck lite här nedan.

vanderBelgian Beer & Food produceras i Bryssel och har än så länge utkommit med tre stycken 66-sidiga nummer. De glättade färgomslagen är porrigare än innehållen som, trots ett rikt bildmaterial, fokuserar på texterna. I varje nummer presenteras ett flertal bryggerier. Vi får möta bland andra Struise, Alvinne, Huyghe, Dubuisson, Van Eecke, De Ranke, Chimay, St Feuillien, Affligem och De Brabandere, men också lite okändare bryggerier som östflanderns Roman.

I serien ”Flemish Kitchen Rebels” besöks krogar som Grand Cabaret i Nieuwpoort och vi får träffa kockar och kulinariska konstnärer som Julie Baekelandt, Koen Verjans och självaste ”The Godfather of Beer Cuisine”, Stefaan Couttenye, på Brasserie ’t Hommelhof, Watou. Självklart finns även artiklar om mat-, ost- och ölkombinationer.

ostBelgienkännaren och författaren Joe Stange (Good Beer Guide Belgium mm) gör bland annat en saison-resa genom landet och lyfter dessutom den heta potatisen om kontraktsbryggande i artikeln ”When is a brewery not a brewery (and does it matter?)”. Intressanta ämnen dyker upp i intervjuer också. Bryggeriet Dubuissons Marc Lemay är, med tanke på min inledande text, förstås lockande att citera; ”The belgians don’t go for extreme beers (…) the most important thing is that you get pleasure from drinking the beer”. Eller Anthony Martin, som skapade sin Martin’s IPA för att visa hur en stilen “egentligen” ska vara; “The US craft beer movement has reinvented it as something completely different (…) Belgian beers are much more balanced than American beers”.

Vi svenskar går inte lottlösa heller. I en artikel om provningseventet Quintessence och samarbetet mellan belgiska Cantillon och amerikanska Allagash och Russian River talar Cantillons Jean Van Roy varmt om bland annat svenska Brekeriet; “I trust in what they are doing (…) They are friends of the brewery and they are friends of mine”. Hyllningsord från den mannen måste värma vilket bryggarhjärta som helst, oavsett nationalitet?

watouJag har förstås bara skummat på ytan här. Man hittar även besök på ölbutiker, reportage om humleodling i Poperinge och kloka ord från Marco Passarella, marknadschef på Sint Bernardus; ”There’s a beer for everybody, and you know the best part? When you find your favourite beer it’s not like a real marriage — you can still go out and look for something better”.

Jag tycker det ska bli spännande att följa magasinets vidare utveckling och jag tänkte passa på att höra om fler vill hoppa på tåget? Jag funderar nämligen på att ta in den till försäljning. Vet inte än vad priset exakt landar på, det beror på frakt etc, men räkna med någonstans runt 100-120 kr/nummer. Lämna gärna en kommentar här om ni är intresserade (och specificera gärna vilka nummer ni vill ha) eller skicka ett mail till info@beerandbeyond.se så hör jag av mig.

Cheers!

En trevlig ekologisk pilsner

marthaFamiljebryggeriet Riedenburger Brauhaus ligger i Bayern, sydöstra Tyskland, ca en timmes bilfärd norr om München. Bryggeriet grundades 1866 och lade så tidigt som 1994 om hela produktionen till ekologisk. Ett pionjärarbete indeed.

Martha Krieger Spitzenpilsner är döpt efter kvinnan bakom den ekologiska omställningen, Martha, fjärde generationens Kriegerbryggare. Det är en ofiltrerad ljus lager av Bayersk pilsnertyp med alkoholhalt på 4,7 procent. När jag häller upp landar en ljust gyllengul vätska i glaset och en massiv vit skumkrona tar gott om tid på sig att försvinna. Doften är frisk, söt och brödig med lite fruktiga aningar.

Smaken är gräsig av den tyska Hallertauhumlen, med citrusaktiga toner av apelsin/klementin och en försiktig kryddighet. Malten är ständigt närvarande med brödig sötma och honungsfläktar och i eftersmaken kommer en tydlig, men hyfsat modest beska. Det är inget öl för den som vill ha en käftsmäll, men väl en vänlig kompanjon till enklare maträtter och en trevlig törstsläckare. En bra ekologisk pilsner kort och gott.

Martha Krieger Spitzenpilsner importeras av Sigva Partner AB och finns på Systembolaget sedan 1 september. En halvlitersflaska kostar 19,90.

Hyfsat makroblask: en liten recension av Falcon Husmanslager

husmanslagerJodå. Tro det eller ej, men jag har hittat en makrofolkis som faktiskt går att dricka.

Det lät lite snobbigt det där kanske, men vänta lite nu. Jag har minsann gjort min läxa. Uppvuxen på sexpack med blaskig industrilager vill jag inte påstå att jag är den som spottar i glaset och fnyser åt billig bärs. Pekfingra folk är inte heller min grej. Men har man väl upptäckt öl som faktiskt bjuder på lite smakupplevelser är det svårt att gå tillbaka till de där intetsägande och ibland rent illasmakande excesserna i plåt, smör och kokta grönsaker.

 

Jag provade för ett tag sedan. Var törstig och på resa. Svängde in vid en bensinstation och köpte en Mariestads 3,5 (nej, jag körde inte). Fy fan. Den gick inte att dricka. Seriöst. Jag var alltså inte kräsen och väntade mig inget annat än tråkigt makroblask, men den smakade ju direkt illa. Jag fick inte ner den. Och då snackar vi trots allt om ölet som hos kreti och pleti brukar anses som lite finare.

Nåväl, Falcon är ju inget märke man direkt brukar gå ner i spagat av heller. Men så hörde jag talas om denna nya ”Husmanslager” som skulle vara lite maltigare. När jag sedan såg den i min lokala Willys-butik så kunde inte nyfikenheten hålla mig tillbaka. Förväntningarna var dock inte överdrivet höga.

Men döm om min förvåning när den faktiskt bjöd på såväl söt och maltig doft som kropp och nötighet. Och med en diskret beska i eftersmaken så knöts faktiskt säcken ihop hyfsat hjälpligt. Lite stickig av kolsyran förvisso, men utan störande toner. När jag säger kropp så menar jag förstås i förhållande till andra makrofolkisar i 3,5%-klassen och inget annat. Vänta er ingen större smakupplevelse. Men som törstsläckande vardagsöl eller bordsdryck till just enklare husmanskost gör den sitt svennebanan-jobb med den äran. En fullt duglig wienerlager när kraven inte är för höga.

Falcon Husmanslager bryggs av Carlsberg Sverige och finns i dagligvaruhandeln.

Boken i bakgrunden på bilden kan man titta närmare på här.

4 x Sixpoint

4xsixpoint2Jag behövde friska upp mitt minne kring några av Brooklynbryggeriet Sixpoint Craft Ales fula burkar. Jo, de är fula. Ser ju ut som energidrycker. Dock är det ett bryggeri som jag ofta tycker levererar, så jag såg fram emot att förnya bekantskapen med nedanstående kvartett. Vet att jag har en förmåga att dra iväg när jag recenserar så jag ska försöka hålla mig kort denna gång.

crispVi börjar med lagern The Crisp. Hyfsat modesta 5,4 procent och, antar jag, i tysk pilsener-stil. Stiltrogen? Tja, både och. Krispig är den minsann och med ett hyfsat torrt avslut. Men torrhumlingen gör ju beskan mer markant än man väntar sig. Ska man vara petig är den också för fruktig för stilen.

Fast frisk, fräsch och god är den och faktum är att beskan inte stör mig särskilt. Som törstsläckare med bett duger den alldeles utmärkt (men säg inte det till Jever).

 

 

sweetactionSweet Action levererar direkt en söt, maltig doft. Och det är ju sådant som vi tycker om här på Beer & Beyond Headquarters. Ratebeer må kalla det en Cream Ale men bryggeriet menar att den inte kan kategoriseras alls, utan att den istället ”speaks directly to your palate”.

Det må vara hur det vill med den saken, men jag är faktiskt lite imponerad. Här har vi en snäll, rund och vänlig ale som mycket elegant hanterar balansen mellan humlebeska och maltsötma. Ett gott öl som inte försöker stajla för mycket.

 

bengaliBengali (heter den inte Bengali Tiger längre?) är en IPA av amerikanskt standardsnitt. Jag minns den som en Dressman-IPA. Lite för mycket middle of the road för att någon ska orka bry sig egentligen. Bra och lätt att tycka om, men något harmlös och uttjatad. Lite som Norah Jones.

Den är fruktig, besk och god. Karamell, citrus, gräs. Välbalanserad, frisk och smakrik. Jag blir lite ambivalent. Mindes jag fel? Har receptet ändrats?  Kanske är det bara så att jag uppskattar balans och sans bättre än senast. Det här dricker jag nämligen gärna igen.

 

resinResin är ännu bättre. En dubbel-IPA på 9,1% med modig maltbas, välriktad beska, tropiska frukter och skrämmande bra klunkabilitet. Munkänslan är krämig och lätt stickig av kolsyran. Resin är ett litet mysparty där citrus, persika och karamell dansar småspattig tryckare med en alkohol som bara värmer lite gosigt i magen. Ingenting extremt; även denna brygd får skrivas upp på balansens konto. Ett konto som sällan övertrasseras idag. Snyggt jobbat Sixpoint.

Och snyggt jobbat av Galatea som ser till att Sixpoints öl finns att avnjuta här.

En 80-årig vän och drinkare

drinker-omslagNi har kanske redan sett citatet här ovan.

Beer, a drink which is neither a king nor a prince among drinks; but a friend

Där har ni tonen. Klart jag föll för det. Jag behövde inte läsa länge innan anteckningsblocket kom fram. Citatvänliga fraser sipprar fram på var och varannan sida.

A Book about Beer by a Drinker utgavs i London 1934. Det är en liten anspråkslös grön och orange skönhet med tidstypiska gula bokstäver på blått skyddsomslag. En raritet, men också, skulle det visa sig, en vän.

Vem som döljer sig bakom pseudonymen ”A Drinker” är har jag inte lyckats klura ut än, men jag har inte ansträngt mig mer än med lite googleforskning.

drinker-ryggDet här är en bok skriven ur en drinkares perspektiv. Inte snobbens, inte von Obens, inte den mässande lektorns. Och den är skriven för drinkaren (”To the drinker I speak”). Redan i förordet uttryckligen förbjuder han ”teetotallers” (nykterister) att läsa boken. Författaren (vem det nu är) tar avstamp i sitt missnöje med att öl inte tas på samma allvar eller visas samma intresse som vin (“Wine is on every lip: beer in every stomach”, ”Pages of prose and near-prose are devoted to the qualities of wines: not a word to the qualities of beer”).

Det är inte det att han vill göra ölet märkvärdigt och fisförnämt (”Beer drinkers are not so pernickety and Pecksniffian”), bara att det får den plats det förtjänar, som landets trots allt populäraste dryck. Folkets dryck.

I think that beer is the superior drink; a drink more humorous and convivial, a drink better suited to the English genius; a rather round and ruddy drink, a satisfying drink.”.

drinker-baksidaMed humor, kunskap och skärpa behandlas så ölets historia, ingredienser, bryggning och hantering. Han diskuterar val av glas eller bägare, fat eller flaska – “In the view of the violent purist (and all purists are violent) bottled beer is barbarism”, liksom priser, stilar och alkoholhalt.

Även näring och hälsa behandlas. Öl är förstås hälsosamt. Och det borde serveras till de äldre eleverna (eller, han skriver egentligen ”boys”, men betänk att det här är skrivet 1933) i skolan igen, precis som förr.

Fylla och våld: “It is possible for people who are built that way to become fighting drunk upon almost anything; but it is more difficult to become fighting drunk upon beer than upon any other drink.”. Inga “lager louts” här inte.

Ett kapitel behandlar öl och mat. Det mesta, utom ägg, verkar funka. ”One of my personal favourites is green salad with bread and butter and beer and nothing else at all. This provides a complete and satisfying meal.”. Han rekommenderar en halv pint bitter istället för eleven o’clock tea eftersom det helt enkelt ”smakar bättre än te” och ”because it’s more hygienic” (?). Kanske han utmanar ödet där i tedrickarnas konservativa näste, men han menar rentav att tedrickande på morgonen är ”unquestionably an insult to the stomach”. Dessutom vill han göra det obligatoriskt med ölutskänkning överallt där det serveras mat; ”The beer will convert a barbarous rite into a civilized occation”.

drinker-skyddsomslagAllt som allt är det här en fascinerande och synnerligen underhållande bok skriven från en “drinkares” synvinkel för faktiskt åttio år sedan. Vilket tidsdokument! Och det är en drinkare som verkligen gillar öl: “As a drinker I claim the right to contradict the classical statement that all beer is good beer“.

Ju mer man läser ju mer sympatisk blir författaren. Man närmar sig honom. Han talar inte till konnässörer, myndigheter eller politiker. Han talar direkt till oss. Vi som njuter av att dricka öl. Att han är lite rapp i käften stör ju inte heller. Vem vill inte ha den här killen vid sin sida på ölresan genom livet?

Upon both mind and body, then, beer exercises a gracious and salutary influence. It civilizes and sustains; it feeds and refreshes; it soothes and humours. As an influence no other drink can compare with it in humanity and companionability. It adjusts the human machine to its optimum working condition.

Om hantverksölets outhärdliga nonsens

nonsenseDet finns ölböcker och så finns det ölböcker. Och så finns det, sedan några månader tillbaka, ”The Unbearable Nonsense of Craft Beer: A Rant in nine acts” av Max Bahnson & Alan McLeod.

Bakom författarnamnen hittar vi två välkända ölbloggare. Max Bahnson kanske är mer känd som Pivní Filosof, en synnerligen underhållande och orädd bloggare. Alan McLeod firar tioårsjubileum med flitiga A Good Beer Blog. Det är, till att börja med, två förnuftiga skribenter. Som dessutom begåvats med humor. Två egenskaper som inte alltid är tjenis, om man säger så.

Men vad är det som är så speciellt med den här boken då? Tja, vi har alla läst de där ölhistoriska översiktsverken som börjar i Mesopotamien och slutar med ”dagens ölrevolution” (det gjorde de redan på nittiotalet). ”Alla” har också bläddrat i dåligt översatta porrböcker med glansiga bilder på ölflaskor som i bästa fall gick att få tag på för 10-15 år sedan. Några har läst akademiskt petiga verk om särskilda länders ölhistoria. En och annan har grävt ner sig i luntor om speciella ölstilar eller enskilda bryggerier. Några har kanske hittat små kuriösa skrifter med ölvitsar och gamla citat på någon loppis. På senare år har förstås även craft beer-vågen börjat skildras i böcker allt mer. Inte sällan romantiserande och inte sällan skrivna av bryggarna själva. Så har vi ju de där böckerna om mat & öl och hembryggarböckerna och kroghistorik och…

Poängen är att de ofta följer en mall. Man vet vad man har att vänta sig. De är ofta nog så korrekta, men skrivna med sikte på en allmänhet man inte gärna vill stöta sig med, vilket gärna resulterar i ganska torra och tillrättalagda alster som håller sig till ämnet utan att sticka ut. Humor är en ganska sällsynt lyxkrydda. Liksom seriös kritik. Man vill nog inte stöta sig med ”branschen” heller.

Jag ska inte låta för gnällig. Jag försöker ju ändå sälja många av de där böckerna. Dessutom är naturligtvis flera av dem utmärkta. Jag hade inte varit den jag är idag utan Michael Jackson, Jan-Erik ”Janko” Svensson, Pete Brown, Randy Mosher, Martyn Cornell, Garrett Oliver, Tim Webb eller Harald Thunaeus. Till exempel. Men det är inte poängen här. Poängen är att The Unbearable Nonsense of Craft Beer är en ny typ av ölbok. En ölbok som skiljer sig radikalt från allt du tidigare läst i ämnet. Den är rapp, kritisk, stygg och rolig. Den analyserar och tramsar och blandar högt och lågt på ett uppfriskande sätt. Kanske är det så att den tar ölbloggosfären in mellan pärmarna?

nonsensebakDet är ingen vanlig faktabok alltså, utan snarare en imaginär resa genom tid och rum. En fiktiv dialog, mest mellan Max och Alan, med skönlitterära ambitioner. Och med saftiga tasksparkar riktade mot allt ifrån ”hjärntvättade ölnördar” till ”CAMRA-talibaner”. Med ölet ständigt skummande runt glappkäftarna hamnar de på något mystiskt sätt i olika tider och rum. Eller, krogar, pubar, tavernor, ölkällare och bryggpubar mest. De diskuterar öl och hälsa, baksmällor, samarbetsbrygder, klassperspektiv och åttiotalsminnen. De möter studenter, läkare, hipsters, PR-sliskon, bryggare, fjuniga craft beer-fantaster och en svärande Ron Pattinson. Mest av allt synar de craft beer-kulturen i sömmarna. Utan pardon. Det är förbaskat befriande att läsa.

Att boken har fått sin beskärda del av korrekturmissar i form av felstavningar, missade bokstäver etc, har man lätt överseende med när de liknar doften av en humlebomb med en morgonfjärt, citerar Thomas Hardy och sprutar ur sig citat som “barrel ageing is to beer what make-up is to a woman”. 

Känsliga craft beer-vänner måste dock varnas. Här trampas på en hel del ömma hantverkstår. ”Craft” är, enligt bokens karaktärer, inget annat än ett varumärke typ ”Craft R Us” och rentav ”the root of all evil”. Det hippa, coola, “äkta”, ”genuina” stör författarna. Att craft skulle vara bättre, finare än annan öl. ”Craft means nothing! It’s all so mindlessly pathetic” rasar författarna och kallar det “trade association PR wankerisms” och ”marketing fairy tales”.

Det är hårda ord, visst, men tänk lite på det. Den här ”gemenskapen” är ett sällsynt okritiskt kollektiv. Förment homogen. ”Mikrobryggerier” (ja, jag skriver det inom parentes) pumpar ut coola slogans, nöter in en ”vi-mot-dem”-attityd och vräker ut experimentella öl på marknaden. ”Gemenskapen” är såklart en del av marknadsföringen. Det är punk och skägg och tatueringar och fuck off och fräcka kepsar och fatlagrat hit och dit. ”Vanligt folk”. Små mot stora. David mot Goliat. Revolution. Craft beer-fantasterna sväljer allt med hull och hår och delar gladeligen varumärken och slogans vidare på alla upptänkliga sociala media.

What pisses me off sometimes is that ‘nobler-than-thou’ attitude and discourse of many a rock star brewer, and the way people like you [de tilltalar en kidnappad ölnörd] believe that without even a hint of critical thought

Ölnörden invänder: “det är ju craft, independent, mikro. Det är ju hantverksöl och det är gjort med passion” (ännu ett av författarnas hatord). Gud nåde den som säger något negativt om det. Men var går gränserna då? Är verkligen någonting bättre per automatik bara för att det är litet? Vad är passion? Och vad är litet? Sierra Nevada? Stone? Brooklyn? Åbro? Perspektiven blir allt mer luddiga. Stort eller litet, mikro eller makro: ”the yeast don’t care”.

waspNi känner till begreppet Beer Wars? Efter filmen med samma namn från 2009 (även folket bakom filmen börjar ifrågasätta vissa fenomen i mikrobranschen, läs t ex detta). Att det är ett krig mellan de ”rättrådiga små” och de ”hänsynslösa stora”. Visst, så har det varit och så är det också. Men de små växer sig samtidigt större och starkare och paret Bahnson/McLeod vill visa att drivkrafterna inte alltid skiljer sig åt så mycket som man kanske skulle önska. Är mikrobryggerier alltid goda? “If rumors can be given credit, it seems that some big craft brewers are starting to squeeze smaller ones out of the market in ways that aren’t too dissimilar to what you’d expect from the likes of Molson-Coors”. Bryggjättarna har inte monopol på vinstintresse, om nu någon trodde det.

The more we see through their bollocks and call them out for over pricing, over complicating and over branding, the more seriously they will have to take us and treat us with respect”.

En annan sak som författarna stör sig på är snobbismen hos många ölnördar: “they didn’t drink their beers as much as they wore them, like some sort of ID badge for a private club”. De hänger som kuttersmycken på hippa craft beer-barer under outtalade lagar som “quantity over quality, pose over substance”. Där sippar de från provsmakningsglas (”How can anyone possibly evaluate drinkability when all they’ve had is a shot!”), flippar nervöst med mobilerna för ölbilder och snabba omdömen på rejtingsajter och är “more concerned about what they are going to have next, instead of enjoying what they are drinking now”. Att vara först med det senaste är viktigt. Ett tillräckligt ”rätt” och hajpat öl är ute på Facebook, Instagram och Twitter innan den ens har avsmakats.

Max och Alan blir kallade ölgurus och deras reaktion blir nästan något av en programförklaring: ”not so much gurus as observers”. Och det är ju precis det de är. Observatörer. De kan verka dömande, men det är ju bara en verklighet de skildrar. Deras verklighet förvisso, men också en verklighet som kan vara svår att se om man befinner sig mitt i den. Tänk efter. Vänd blicken inåt. Var lite självkritisk och, inte minst, våga ha en kritisk hållning även till sådant som kallas craft, mikro, hantverk. Det är mycket bullshit i branschen, för att använda bokens språkbruk. Så klart. Allt är inte svart och vitt. Vi får inte fördumma oss själva eller låta oss bli utnyttjade ”in the name of craft”.

Men återigen, vad är då craft? Författarna pekar till exempel på “that nonsense that only unfiltered beer can be considered ‘craft’”, eller en “almost retarded romanticization of pre-industrial beermaking”. Föreställningen att just hantverket och “passionen” skulle göra ölet bättre. Bahnson/McLeod vänder rentav provocerande på konkarongen och menar att ju mer som är maskinellt och datorstyrt desto större chans att resultatet blir ett bra öl. Att maskinerna faktiskt gör det bättre. “I’d go as far as to say that handcrafted is the opposite of added value” (…) “the real human touch is in the recipe, nowhere else”.

Men är det bara gnäll och elände då? Nej, de ser allt positiva trender också. Till exempel det här med att saison och så kallad ”session beer” blir allt populärare. Öl med lägre alkoholhalt som man faktiskt dricker och inte bara testar. De påminner oss om att “drinking beer is supposed to be fun”. Att allt inte behöver tas så förbannat allvarligt. De vill ersätta lite skitnödighet med humor och understryker att smak faktiskt är något individuellt, även om rejtingsajternas topplistor får oss att tro någonting annat. Det finns inga sanningar. Så enkelt är det. Vad de efterfrågar är ju bara lite sunt förnuft och ett mer kritiskt förhållningssätt.

addicted-to-craft-beerJag säger inte att jag håller med om allt de skriver. Är inte ens säker på att de själva gör det. Boken har en satirisk ton. Och ett stort lass humor. Men jag fick mig flera nyttiga tankeställare under läsningen. Jag mötte också mycket av mina egna funderingar och reflektioner, min egen kritik. Jag kände igen mig själv. Lite kan det också ha med generationsfrågan att göra. Faktiskt. Liksom författarna ligger jag en bit över genomsnittsåldern för ”craft beer-revolutionens” målgrupp. Jag börjar inse mer och mer att det faktiskt gör skillnad. Det handlar bland annat om lite olika perspektiv, olika erfarenheter och olika grader av hävdelsebehov.

Att de kan vara så träffsäkra, hårda och kategoriska beror naturligtvis på att det är sig själva de skriver om. Också. De har ju varit där. De är själva ölnördar i allra högsta grad. Den medvetenheten, den kunskapen och självinsikten skjuter in distans och frisk luft i krevadernas mellanrum.

Vissa kommer säkert se den här boken som en attack mot något heligt, men jag tror tvärtom att de gör craft/hantverks/mikro/vad-ni-nu-vill-kalla-den-kulturen en stor tjänst genom att sparka lite rumpa och röra upp lite känslor. En kultur (om det nu är en kultur) som inte tål att synas i sömmarna, som inte står pall för kritik börjar snarare likna något totalitärt än en gemenskap. Den blir ryggradslös och i förlängningen uteslutande och i värsta fall obehaglig. Det var väl ändå inte dit ”revolutionen” syftade?

Jag avslutar med dessa kloka ord av herrar Bahnson & McLeod:

the best value in beer is often found in the quietest places”.