“Why lager rules the world”: en titt på tidskriften Hot Rum Cow

omslagNyligen gjorde jag ett litet nedslag bland ölmagasin. Den var inte komplett på något sätt, men en av de tidskrifter jag lämnade utanför var skotskproducerade Hot Rum Cow. Nog har jag sneglat på den mer än en gång, inte minst för att den är förbannat snygg, men med undertiteln ”Adventures in the world of drinking” har den bjudit på lite väl mycket destillerade drycker för att rättfärdiga ett pris på 115 kronor. För mig alltså.

Inte för att jag tackar nej till en rund karibisk årgångsrom eller en aromrik single malt whisky, men man måste ändå inse sina begränsningar. Mitt ölintresse tar tid och pengar i anspråk så det räcker. Därför blev jag glatt överraskad när jag såg att nya numret bar ”temat” öl: ”Über Beer. Why lager rules the world”. Snålheten var plötsligt som bortblåst och 115 kronor senare hade jag slagit mig ner i skuggan på Gyllene Prags uteservering med en pint Gambrinus (som märkligt nog bara är god just på Gyllene Prag, aldrig annars; ett fenomen värt en egen text), en panerad ost och Hot Rum Cow nummer 5.

twinstarsNu handlar inte heller det här numret bara om öl. Istället inleds det med en ganska tramsig intervju med porrstjärnan Ron Jeremy, som lånat sitt namn åt ett rommärke. Här finns också artiklar om bland annat vodka, Gammel Dansk, sake, sherrylagrad whisky och aperitif. En hisnande resa in i Amazonas djungler för att uppleva en shamansk spritrit får vi också. Och inte minst har de den goda smaken att, i en artikel om mjölkdrinkar, ta avstamp i Dr Feelgoods pubrock-klassiker Milk and Alcohol. ”Dr Feelgood knew it. When you mix milk and alcohol, you roll the dice”.

 

lager Men nu var det öl det skulle handla om. Och i synnerhet lager. Chefredaktör Liz Longden ger sig i en intressant text på jakt efter lagerns och speciellt lagerjästens rötter. Hon hittar den i Chiles ”alper” i Patagonien. Jomenvisst, läs själva. Hon visar också att den traditionella tyska/tjeckiska uppfinningen lager/pilsner inte är fri från en avsevärd påverkan från de brittiska öarna. Med mera. Allt lekfullt dramatiserat av serietidningsaktiga teckningar/strippar av Elliot Kruszynski.

 

 

jästmystikSamma skribent gör i ”Lager, an apology” ett försök att upprätta den numera så föraktade ölstilens heder. Med hjälp av ölhistoriker som Tim Webb och Ron Pattinson (felaktigt kallad Pattison) slår hon hål på myter om den ”ljusa lagern”, cask alens traditionsbundna överlägsenhet och vad som egentligen är ”craft” eller inte. Pattinson skräder inte med orden i frågan: ”I’ve been around lots of ’craft’ breweries and the things are completely automated.” (…) “So if you ask me which beer do I think is actually hand-crafted, I’d say [it’s] the lagers”.

rågipanVidare får vi förslag på matlagning med öl, en intressant intervju med Petra Wetzel, Glasgowbryggeriet WEST’s grundare, en närmare titt på åtta ölflaskors design och historien om hur tidningens egna råg-IPA kom till (på Stewart Brewing, för den som undrar). En hederlig fight mellan brittisk och amerikansk öl ska vi inte glömma heller. I ringhörnorna hittar vi Pete Brown (petebrown.blogspot.co.uk) och Matt Simpson (thebeerexpert.com) och tillsammans blindprovar de tio öl (fem från respektive land) i kategorierna: lager, stout, IPA, veteöl och ”wildcard”. Vem som vinner? Det säger väl inte jag.

loggaSammanfattningsvis: ett matnyttigt, snyggt och underhållande nummer för alla ölintresserade. Övervägande bra kvalitet på textmaterial och en genomtänkt design. Skön blandning av högt och lågt. Och så gott den luktar sedan. Bara doften är värd några kronor.

Dessutom. Att avsluta med extraktet “Time, gentlemen, please” ur James Joyce Ulysses är ju hur snyggt som helst. “A draught of the black stuff from a crystal cup“. Mer sådant.

Keep ’em coming, Scots!

Kortrecension: Beavertown Brewery Bloody ’Ell Blood Orange IPA

bloodyellVad har vi här då? Jo, en blodapelsin-IPA från brittiska Beavertown Brewery. Minsann.

Bloody ’Ell.

Eller?

I glaset landar en grumligt jästig smutsorange vätska med snabbt försvinnande skum. Doften skvallrar om en tämligen ordinär modern citrusbeska. Mer skal då i smaken. Citrus, men inte nödvändigtvis blodapelsin. Och viss kryddig jästighet. Men blodapelsin då? Kanske. Mest i rapen efteråt. Som ett lite trött antiklimax. En brödig, nästan degig maltighet backar upp hyfsat, men eftersmaken väntar absolut inte på att korna ska komma hem. Vart efterfesten är har jag ingen aning om. Inte i min mun i alla fall. De 7,2 procenten är hyfsat dolda. Alltid något.

Men det tar fort slut. Och det är tomt efteråt. Lite som en trallvänlig P3-hit. Man stampar lite ofokuserat med foten under tiden, kanske till och med nynnar med lite, men så fort låten är slut har man glömt vad man lyssnade på. Det håller ju inte.

På en skala från blä till jippi blir det ett ganska besviket: nja. 94 på Ratebeer. Tjena.

Bloody ’Ell.

W12 v/s ABT12

Lördagen den 1 mars samlades en handfull ölstörda individer här på Beer & Beyond Headquarters för att döma i ett mål som gäckat öltokar i evigheter. Det handlar om kampen mellan legendariska Westvleteren 12 och syskonet St Bernardus Abt 12.

Det tarvar måhända lite historia. Jag tar det kort.

Westvleteren_AbbeyWestvleteren 12 (XII) — ofta kallad världens bästa öl — bryggs på det ganska slutna trappistklostret St Sixtus i belgiska Västflandern. Munkarna har där, sedan 1839, bryggt öl i relativt liten skala. Myterna om ölets förträfflighet har med åren vuxit, inte minst tack vare att tillgängligheten ofta varit minst sagt knepig. I princip har man helt enkelt fått åka dit och knacka på hos munkarna för att få tag i Den Heliga Graalen. Idag ser det förstås lite annorlunda ut, med ölbutiker på nätet, krogar och försigkomna ölnördar med långa fingrar och vassa armbågar. Den 7:e mars 2013 släpptes rentav 1488 flaskor Westvleteren 12 i en webblansering av Systembolaget. De tog slut på sju sekunder. Men det är en annan historia.

Ett stenkast från Westvleteren ligger den lilla byn Watou. Dit flyttade i slutet av artonhundratalet ett gäng franska munkar som försörjde sig på osttillverkning. Vid andra världskrigets slut ville inte längre St Sixtus-munkarna brygga öl kommersiellt längre, utan bara åt sig själva och närliggande krogar. De skickade sin bryggmästare till Watou och lät ostfabrikörerna sadla om till bryggare. St Bernardus var fött och Westvleterens kommersiella öl kom att bryggas på licens där ända fram till 1992. St Bernardus har därefter fortsatt brygga ölet, enligt dem själva efter samma recept, men nu under namnet Abt 12 (som, för att förvilla ännu mer, även W12 tidigare kallades).

Och nu ska vi snurra till det ännu lite till. Enligt uppgift bryggs nu Westvleterens öl med jäst från trappistbryggeriet Westmalle, medan St Bernardus använder sig av den ursprungliga Westvleteren-jästen.

Crazy.

w12Jag har druckit ölen förut och vet att de bägge kan skilja sig åt ganska mycket beroende på årgång, färskhet, fat och flaska. Den tveklöst godaste Abt 12 drack jag på Köpenhamnskrogen Fermentorens uteservering förra våren. Den blev jag så förtrollad av att jag helt glömde bort att kolla upp årgången. Korkat måhända, men ibland får allt nörderierna buga för själva upplevelsen.

Min erfarenhet av W12 är att den är bäst färsk. I mitt fall betyder det att den lagrats maximalt ett halvt till ett år. Men jag ska tillägga att jag inte druckit allt för många, eller överdrivet gamla, årgångar.

Nåväl, till helgens drabbning. Öltypen kallas i bägge fallen Quadrupel och är traditionellt en mörk, alkoholstark och komplex ale med toner av torkade frukter, choklad och karamell.

För att fördomsfritt och förutsättningslöst bedöma ölen gjorde vi förstås en blindprovning. Flaskorna var bägge tappade 2011 och upphällda i små konjakskupor fyllda med jämförliga mängder vätska. Vi kallar dem glas 1 & 2.

I färgen är de ganska lika. Mörkt bruna med en hint av rött. Den ena ser lite mer levande ut, med tydligare spår av skum. Vi hörde också något mumlande om ”gusher” från upphällaren i köket och fick vänta en stund tills skummet hade lagt sig likvärdigt innan vi fick glasen i våra händer.

abt12I doften skiljer de sig desto mer åt och jag känner mig hyfsat säker redan vid första sniffen. Glas 1 har en förvånansvärt mild och diskret doft av karamell och en viss stickighet från alkoholen där glas 2 blommar upp i en betydligt kraftfullare, söt doft av karamell och torkade frukter.

Även i smaken vinner glas 2 med sina mer utvecklade symfoniska toner av choklad, karamellkola och fikon. Glas 1 upplevs torrare, anonymare och med ett tydligare spritigt drag. Man kan förvisso ana alkoholen i bägge glas (och konstigt vore väl annars med de minst tio procenten), men allra mest ändå som en värmande känsla i magen.

Att glas 1 var St Bernardus Abt 12 och glas 2 Westvleteren 12 kunde jag ha satt min magnumflaska av den förra i pant på. Trots att jag är ett stort fan av Abt 12. Men nu ägnade vi oss inte åt dobbel denna kväll, så jag fick nöja mig med äran.

Men hur var det nu, det där med gusher? Ja, det var ju tydligen Abt 12 som skummade rejält vid öppningen. Kan det ha varit nåt skumt (!) med den flaskan? Den hade inga felsmaker, som jag kunde känna, men upplevdes plattare och tråkigare än W12. Var det batch, flaska eller jäst som spelade oss ett spratt eller var helt enkelt St Sixtus-munkarnas öl bättre?

kapsylerNu ska det sägas att jag inte tyckte Westvleteren heller spelade i högsta division den här gången. Jag har druckit bättre flaskor. På en sexgradig skala landade W12 på en ganska vinglig 5/6 och Abt 12 fick lufsa ner till snöpliga 4/6.

Och mina teorier står sig. Westvleteren 12 är något godare än St Bernardus Abt 12 och bägge ska drickas hyfsat färska.

Det där sista var förresten något jag fick äta upp redan lite senare samma kväll, då en flaska W12 från 2009 visade sig vara en riktig rökare i krysset. Men det behöver vi väl inte prata om här?