Belgian Beer & Food

omslagNi som känner mig, eller har följt mig via bloggen eller facebook vet att jag är en stor vän av belgisk öl. Det är liksom svårt att undvika när intresset för vår kära maltdryck med åren tilltar. Det är ett land som ingen ölvän kommer undan. En ölkultur man måste förhålla sig till.

Det är inte alltid lätt. Jag hade själv problem med belgisk öl länge. Eller rättare: den belgiska jästen. Tyckte den smakade mögel och fattade inte alls grejen. Men jag envisades. Jag provade belgare efter belgare och rätt vad det var — och för att använda en kunglig metafor — så sa det bara klick!

belgiskjästOm den äldre generationen ölnördar (läs: Svenska Ölfrämjandet) har lärt sig öl av kanske framförallt England, så har den yngre (läs: Untappd) lärt sig av USA. Och öl + USA betyder idag, som bekant, humle. Citrus, tropiska frukter och en uppkäftig beska som räcker långfinger åt vår gamla ”Stor stark”. Att förföras av en amerikanskt humlestinn IPA är faktiskt inte så svårt. Det är högljudda och extrema smaker som egentligen inte ger våra smaklökar några större utmaningar. Det målas med ganska bred pensel.

 

Med de belgiska brygderna kan det vara knepigare. De är oftast mer sammansatta, komplexa och kräver kanhända mer av sin uttolkare. Det är lite mer finlir och balans helt enkelt. Det är klart jag generaliserar här, men jag tror ändå det är något av en resa vi gör som ölfantaster. Och även om den resan vanligtvis börjar vid ljus internationell lager så tror jag bestämt att hållplatserna Belgien och Balans ligger längre bort än såväl IBU som ABV.

Nåväl. Idag får jag nog erkänna mig som fullfjädrad belgofantast (om än långt ifrån en belgofil som Skrubbe) och som sådan har jag ett tag varit nyfiken på tidskriften Belgian Beer & Food. Via vänlige chefredaktören Paul Walsh fick jag recensionsex av två nummer av magasinet (nr 2 & 3) och jag tänkte sammanfatta mina intryck lite här nedan.

vanderBelgian Beer & Food produceras i Bryssel och har än så länge utkommit med tre stycken 66-sidiga nummer. De glättade färgomslagen är porrigare än innehållen som, trots ett rikt bildmaterial, fokuserar på texterna. I varje nummer presenteras ett flertal bryggerier. Vi får möta bland andra Struise, Alvinne, Huyghe, Dubuisson, Van Eecke, De Ranke, Chimay, St Feuillien, Affligem och De Brabandere, men också lite okändare bryggerier som östflanderns Roman.

I serien ”Flemish Kitchen Rebels” besöks krogar som Grand Cabaret i Nieuwpoort och vi får träffa kockar och kulinariska konstnärer som Julie Baekelandt, Koen Verjans och självaste ”The Godfather of Beer Cuisine”, Stefaan Couttenye, på Brasserie ’t Hommelhof, Watou. Självklart finns även artiklar om mat-, ost- och ölkombinationer.

ostBelgienkännaren och författaren Joe Stange (Good Beer Guide Belgium mm) gör bland annat en saison-resa genom landet och lyfter dessutom den heta potatisen om kontraktsbryggande i artikeln ”When is a brewery not a brewery (and does it matter?)”. Intressanta ämnen dyker upp i intervjuer också. Bryggeriet Dubuissons Marc Lemay är, med tanke på min inledande text, förstås lockande att citera; ”The belgians don’t go for extreme beers (…) the most important thing is that you get pleasure from drinking the beer”. Eller Anthony Martin, som skapade sin Martin’s IPA för att visa hur en stilen “egentligen” ska vara; “The US craft beer movement has reinvented it as something completely different (…) Belgian beers are much more balanced than American beers”.

Vi svenskar går inte lottlösa heller. I en artikel om provningseventet Quintessence och samarbetet mellan belgiska Cantillon och amerikanska Allagash och Russian River talar Cantillons Jean Van Roy varmt om bland annat svenska Brekeriet; “I trust in what they are doing (…) They are friends of the brewery and they are friends of mine”. Hyllningsord från den mannen måste värma vilket bryggarhjärta som helst, oavsett nationalitet?

watouJag har förstås bara skummat på ytan här. Man hittar även besök på ölbutiker, reportage om humleodling i Poperinge och kloka ord från Marco Passarella, marknadschef på Sint Bernardus; ”There’s a beer for everybody, and you know the best part? When you find your favourite beer it’s not like a real marriage — you can still go out and look for something better”.

Jag tycker det ska bli spännande att följa magasinets vidare utveckling och jag tänkte passa på att höra om fler vill hoppa på tåget? Jag funderar nämligen på att ta in den till försäljning. Vet inte än vad priset exakt landar på, det beror på frakt etc, men räkna med någonstans runt 100-120 kr/nummer. Lämna gärna en kommentar här om ni är intresserade (och specificera gärna vilka nummer ni vill ha) eller skicka ett mail till info@beerandbeyond.se så hör jag av mig.

Cheers!

Rare & Rated

Håll i hatten, för nu blir det åka av.

Provningsledare Fredrik Berggren (Beersweden) rullar in en serveringsvagn hoppfullt klingande av 14 olika sorters mer eller mindre rara och eftertraktade öl. Vi snackar tokhajpad DIPA, fatlagrade stoutmonster, utgången lambic, blåbärsrariteter och flera fullpottare på ratebeer. Här finns grejer som kan få snålvattnet att rinna även på en ganska härdad ölnörd.

Men vi börjar från början.

IMG_5164Biljetterna till provningen, som är en del av En öl & whiskymässa i Göteborg, sålde slut på nolltid. Ett trettiotal lyckliga är samlade och av kommentarerna att döma inte bara invigda, vilket jag tycker är extra roligt. Fredrik drar igång en PowerPoint-presentation och första ölet hälls upp. Ur hajpvinkel är det förstås en rivstart. Three Floyds Zombie Dust, en American Pale Ale singelhumlad med Citra till oigenkännlighet. Jag drack denna på Copenhagen Beer Celebration i fjol och tyckte redan då att den var överskattad. Smakar som en bra amerikansk IPA. 100 på ratebeer blir fyra i min sexgradiga skala. 4/6.

IMG_5165Nästa smakprov är även den en fullpoängare på ratebeer, men här kan jag nästan förstå grejen. Russian Rivers Pliny the Elder är en dubbel-IPA på 8% som är packad till bristningsgränsen med såväl malt som humle. Ett hett villebråd för öldårar världen över. Flaskan är tappad 13/3, alltså bara en knapp månad gammal, och alla färskhetsfanatiker där ute, som inte råkar bo i Kalifornien, vet att det är få förunnat att hinka så pass ung amerikansk humlesaft. Den är frisk, pigg och har en sprudlande blommig humlefräschör, utan att tappa balansen. Bäst i världen? Nä, men stolta 5/6.

IMG_5166Tredje ölet är kanske Plinys ärkerival, Heady Topper från Vermontbryggeriet The Alchemist. Samma alkoholhalt, samma måttlösa inställning till humle (över 120 IBU!) och samma ratebeer-betyg. En liten omröstning bland provningsdeltagarna ger resultatet jämnt skägg mellan Pliny och Heady Topper, men Beer & Beyond säger att den senare känns torrare, träigare och dessutom har en lite kemisk, parfymerad ton som stör. 4/6 blir betyget, men tummen upp för kaxigheten att uppmana oss att “Drink from the can!”. Något av en hädelse för många finlirare i ölbranschen. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att följa uppmaningen.

IMG_5167Lambicproducenten De Neve lade ner sin verksamhet 1991, då de köptes upp av bryggerijättarna InBev. Deras spontanjästa nektar är alltså inget som går att hitta i parti och minut nuförtiden. Fredrik hade dock jagat rätt på en klenod i form av De Neve Gueuze blandad 1989. Och sicket mästerverk det är! Trä, stall, syrlighet och perfektion. En fräsch och pigg lambic trots sina 25 år och faktiskt en av de bästa gueuze jag druckit överhuvudtaget. Betyget kan helt enkelt inte bli lägre än 6/6. Tack för den upplevelsen!

Vi är nu fyra öl in i provningen och jag börjar inse att min rapport får anpassa sig lite till själva provningstempot, om jag inte ska bli för långrandig. För det var ingen söndagspromenad vi var ute på. Nej, knappt hade man hunnit smutta på ett smakprov innan nästa flaska kom flygande. Med 14 öl på en timme fanns inte utrymme att sitta och pilla i naveln. Jag glömde rentav bort att ta bilder på alla utom en av de resterande ölen, så ni får hålla tillgodo med mitt svammel. Nu kör vi speed-dating med hajpöl. Soundtrack: Slayer.

The Mad Fermentationist kallar sig en amerikansk vettvilling till hembryggare och bloggare. Till provningsdeltagarnas lycka hade Fredrik lirkat fram ett par flaskor av hans Double Barrel Sour Brown. En torr, bärig och träig Brown ale (?) med en syrlighet som smyger sig på efterhand. Aningar av vinäger finns där, men det är en riktigt fint balanserad suris med snygg karaktär av fatet. Och med bara 20 liter bryggda totalt så är det ingen överdrift att kalla denna rare. 5/6.

Belgiska De Struise flaggskepp Pannepot Reserva är nästa öl till rakning. Vintage 2005. Jag har aldrig druckit en dålig årgång av denna och även om den är något tunn i kroppen, så är den så smaskigt russinsöt och kladdigt vinös att jag måste utdela betyget 5/6.

Thomas Hardy’s Ale 2006 hade oxiderat en del. Den var lite väl torr och inte så portvinsaktig som den brukar. Långt ifrån dålig dock och god för en fin 4/6 ändå.

Samma sak med en “färsk” Westvleteren XII (2013?). Jag kände konstigt nog inte igen den på doften, trots att jag druckit några flaskor vid det här laget. Upplevde även smaken torrare än vanligt. Men bara för att jag fick chansen att halsa den direkt ur flaskan får den betyget 5/6.

Samarbetsbrygden Daybreak från amerikanska Hill Farmstead Brewery och danska Mikkeller är en 10-procentig Imperial Stout bryggd med citrus. Tjock, svart och krämig. Känner i både doft och smak ett släktskap med Mikkellerbrorsan Evil Twins Imperial Biscotti Break, men den här är torrare, tjurigare. Riktigt bra. 5/6.

Och nu till det tunga artilleriet. Three Floyds Dark Lord Russian Imperial Stout och dess 15% skojar man inte om. Flaska med silvervax betyder 2007 och här snackar vi tungt, sött, maltigt och alldeles, alldeles underbart. 100 på ratebeer, 100 i mitt hjärta. 6/6.

IMG_5168Hajpade Floridabryggeriet Cigar Citys Hunahpu’s Imperial Stout väcker mig ur mina rosa (?) drömmar om Mayaindianer och mörka furstar. “Den luktar ju som kanelbulledeg!” utropar min granne förvånat. Även smaken har något av barnkalas över sig, om än väl kryddig, och jag fattar ingenting. 3/6.

AleSmiths Speedway Stout har jag aldrig riktigt förstått storheten med. Visst är det en maffig och god stout, men den lyckas sällan bära upp alkoholen på ett tillräckligt trovärdigt sätt. 4/6 får räcka ikväll.

Även hos Mikkellers X Imperial Stout får jag associationer till Biscotti Break (eller så är det mina smaklökar som börjar bli lite uppfuckade vid det här laget?). Tjock, söt, massiv och svart, med toner av kakao, vanilj, lakrits och choklad. 5/6.

Med andan i halsen – och nästa provningsledare, “porterprofessor” Otto Lundell otåligt stampande i tamburen – häller vi upp kvällens fjortonde och sista smakprov. En vackert vinröd spontanjäst vätska med det likaledes vackra namnet Cantillon Blåbær Lambik. Belgarnas omskrivna och hyllade samarbete med Köpenhamns Ølbutikken. Jag hade inte provat den innan och konstaterar lite sorgset att den inte når upp till förväntade Cantillonhöjder. En envis tanke ekar i huvudet: “jag vill ha mer av allt”. 4/6.

Lyckliga och utmattade vinglar vi ut från salen. Somliga av oss mer dumdristiga med tomma glas, andra – förmodligen klokare – med en kollektion slattar som många ölnördar skulle sälja sin mamma för.

Tack Fredrik Berggren (lysande genomfört!) och tack En öl & whiskymässa! Det här var den roligaste timme jag haft på länge. Nog måste det väl ändå bli en nördprovning även nästa år?