Honung och nötter i Montana; recension av ett par öl från Big Sky Brewing Co.

Sam BeckettVänskap är en social bekvämlighet ungefär som stoppning i möblerna eller sophämtning.

Samuel Beckett

Fast ibland är det bra med vänner förstås. Som när de till exempel åker på en USA-resa och köper med sig bärs hem till mig. Vilket är precis vad en vän till mig — vi kan kalla honom Sebastian — gjorde i somras.

Resan gick till Montana, Wyoming, Idaho och säkert fler stater som jag glömt och reserapporten innefattar orter som Butte, Missoula, Challis och Wisdom, MT (Population: 100). Galningen cyklade upp till bergstoppar i loafers och med trasig handbroms, badade i floder (Clark Fork River, Salmon River) och såg konserter med bland andra Buddy Guy, Rodney Crowell och Jeff Crosby & the Refugees. Ja, han är musiknörd, som jag (en gång var?).

bigskyLyckligtvis har han börjat gilla öl också. Och förutom besök på andra mindre Montanabryggerier som Kettlehouse, Tamarack och Draught Works besökte han även delstatens största bryggeri Big Sky Brewing Co i Missoula.

Big Sky grundades 1995 och har idag vuxit till ett företag med 45 anställda och en beräknad produktion på 48 000 barrels (ca 5,7 miljoner liter) 2014. Det motsvarar ungefär en tiondel av Åbros produktion och betyder att de storleksmässigt befinner sig någonstans i trakterna av andra amerikanska bryggerier som Allagash, Ballast Point, North Coast och Uinta (med reservation, siffror från 2012). De är kanske mest kända för att ha blivit stämda av kanadensiska Moosehead Breweries för att använda ordet ”moose” i sin brown ale Moose Drool.

Hur som helst, hade Sebastian vänligheten att släpa med sig två burkar Big Sky och ett profilglas hem till Svedala och undertecknad. Nu vet jag att det finns viss kritik mot bloggare som svänger sig med bilder och recensioner av öl som inte ens finns tillgängliga i Sverige. Att det kan uppfattas som show off och skryt. Men jag tar den risken. Big Sky är dessutom inte något särskilt hajpat bryggeri. Så här kommer ett par kortare smaknoteringar. Med reservation för att de stått lite för länge i min kyl. 

summerhoneySummer Honey är en säsongsbryggd golden/blond ale med honung och kryddor. Den är ljust gyllenfärgad med vitt skum och en diskret, men lätt och frisk doft, där en brödig maltighet tar sig igenom. Munkänslan är len och det första jag känner är sötma, lätt kryddighet och en mild citrussmak.

Och jodå, honungen finns där, men utan att göra något större väsen av sig. Mer som en söt och len viskning. Den är lätt i kroppen, kanske rentav vattnig, har lite mjuk vetefeeling och en eftersmak av sött bröd, som snabbt försvinner. Helhetsintrycket är en ganska lättglömd ale, som nog ska drickas riktigt kall en het sommardag för att bäst komma till sin rätt.

moosedroolNästa öl hade jag lite högre förväntningar på. Även om jag vet att amerikaner har en tendens att dränka stilen i citrusbeska. Moose Drool Brown Ale kommer ut som en mellan- till ljusbrun/kopparfärgad vätska med beige till smutsvitt/gult skum. Tänk snön i ett något glest trafikerat landsvägsdike (ja, jag vet att inte diket trafikeras, men ni fattar ju vad jag menar).

Doften är nötig, som sig bör och så långt är allt väl. Munkänslan är mjuk och krämig, nästan lite oljig när glaset värms upp. Efter att ha upplevt första försiktiga smutten som vattnig inser jag att det här är ett öl som ska klunkas. Och mycket riktigt, efter ett par rejäla klunkar kommer maltigheten fram tydligare. Karamell, choklad och den där nötigheten jag vill ha i en brown ale. Lätt i kroppen och med drickbara 5,1 procent.

Humlen har de inte heller bråkat med, utan den ligger bara lydigt och balanserar upp sötman. När jag läser på ser jag också att de använt sig av de hyfsat diskreta humlesorterna Kent Goldings, Liberty och Willamette. Torr och kort eftersmak. Tydligen är detta bryggeriets storsäljare och jag förstår varför. Den är lättdrucken, balanserad och hyfsat smakrik, utan att slå på några stora trummor. ”Plain but solid”, som någon sade.

Tack Sebastian, du är en skön snubbe.

waterfun

upstream

Kärlek från första klunken

emilfilladostoevskyDet är jobbigt ibland.

Founders Imperial Stout var kärlek från första klunken. De där mörka, brända, feta, trögflytande vågorna av kolsvart kaffe och tjurigt söta vuxenpraliner som tycktes liksom färga hela gommen pessimistiskt vacker. En njutbar svärta med glimten i ögat. Som en ballad av Damien Jurado, en målning av Emil Filla eller en aforism av Emil Cioran. Som Beckett. Jag var såld.

Jag har aldrig blivit besviken sedan dess. Betyget har varit 6/6 varje gång. Högsta möjliga. Varje gång. Det är få öl förunnat. Och jag har kallat den världens bästa imperial stout sedan dess.

Senast jag drack den var på CBC 2013. På fat. Och jag var i extas. Jag stod nervöst längst fram i kön när fatet kopplades på. Det var första gången jag drack den på fat. Men jag blev inte besviken då heller. Tvärtom. Jag ville ha en Spinal Tap-förstärkare som gick till elva. Jag ville skrika. Jag ville gråta. Jag ville sjunga: ”trying to get to heaven before they close the door”. Men jag nöjde mig med ett självbelåtet leende och klottrade ner 6/6 i blocket.

cioranMen det var ett år sedan nu. Och innan dess säkert två år. Det har varit en tuff tid. Runt 2011 kunde man hitta den på krogar ibland, men de senaste, tja, två åren har man bara hittat Breakfast Stout och Porter av deras mörka grejer. Goda de också förstås, men det är inte samma sak. Har den inte bryggts? Har den inte exporterats? Har ingen importör brytt sig? Jag vet inte, jag har inte forskat. Jag har bara saknat.

Igår, den 2 juni, släpptes den äntligen på Systembolaget i distribution av Wicked Wine. 10 080 flaskor. Jag stod i kö i Nordstan. Inte först — jag är ju ändå 43 år — men tillräckligt långt fram för att inte vara orolig. Jag plockade åt mig två fyrapack, åtta 355-millilitersflaskor, med den heraldikliknande etiketten. Jag hade tänkt spara på dem ett tag, men jag kunde inte hålla mig. Det var ju ett år sedan, sa jag det? Sent ikväll (läs: igår) åkte en flaska upp och det är nu det blir jobbigt. Håller förväntningarna?

foundersimpUtseende? Svart med tjockt, krämigt brunt skum.

Doften? Kärv, bränd, kaffe, rostad malt.

Smaken? Kraftfull men välbalanserad. Aningar av lakrits, soja och sot. Kaffe, choklad, bränd karamell.

Eftersmak? Kvardröjande oljig, bränt kaffe, Fernando Pessoa.

Jodå, jag är fortfarande förälskad.

Jag vet att klockan snart är ett på natten och att jag inte borde. Jag vet att jag ska upp halv sju imorgon och lämna sonen på skolan. Jag vet att jag har massor att göra och att jag borde tänka på ekonomin. Att jag borde lagra flaskorna. Att det bara är måndag. Jag vet allt det där och lite till. Men jag tänker öppna en flaska till.

För jag vet också att det här är världens bästa imperial stout och att jag kan köpa ett fyrapack till imorgon. Och kan jag inte göra det så har jag åtminstone fått uppleva kärleken igen. Varför missa den? Inte går väl kärlek att lagra?