Good Old Midlands

midlandsJag är en sucker för brittisk ale. Kan inte hjälpa det. Jag har allt gjort mina amerikanska humlerace så det räcker och blir över, men när jag idag vill dricka — inte smaka — så är det knappast över Atlanten jag sneglar. Är man törstig sitter nämligen en pint maltig bitter bättre än ett flytande grapeskal. Och snackar vi porter och stout av det imperiala slaget eller kornvin så vet nog den som följt mina texter att jag föredrar de brittiska, sötare varianterna.

Därför blev jag förstås glatt överraskad när det damp ner en låda blandat brittiskt godis från nya Östersundsbaserade ölimportören Holy Grale på Beer & Beyond Headquarters. Lådan ifråga kallas Best of Midlands – Winter Edition beer box och består av sex olika mörkare ale (4 st 50 cl & 2 st 33 cl) från lika många bryggerier; samtliga verksamma i ett område i mellersta England som kallas Midlands.

Jag har tidigare positiva erfarenheter av Holy Grale från SBWF i höstas. Hängde några gånger vid deras monter och drack milda maltigheter som Hobsons Postmans Knock och Hobsons Town Crier. Det är välkommet med en ny importör som satsar på lite traditionella brittiska brygder, något vi inte är särskilt bortskämda med i Sverige. Om jag får spå lite tror jag dessutom att det är något som med tiden kommer efterfrågas mer och mer. Inte bara brittisk ale, utan kanske också krispig tysk pils, baltporter och, varför inte, svagdricka. Fler än jag kommer nog återupptäcka de mer traditionella stilarna efter att ha fått sitt citrusbegär tillfredsställt efter år av amerikanska humlerundor.

manorMen nu var det ju boxen vi pratade om. Jag börjar med Hobsons Manor Ale. En bitter som faktiskt inte imponerade på fat på SBWF heller. Den har en söt, maltig doft av honung, men också lite citrus och tyvärr något mer kemiskt, tvåligt. Smaken är nötig med drag av sött bröd och kaka och en beska som kryper sig på allt mer efter hand. Jag saknar balans. Den är drickbar, men jag lyckas inte riktigt bli vän med den.

 

 

 

levellerSpringheads The Leveller är näst på tur. Här har vi (jord)nöt, choklad, kaffe och karamell i doften. Smaken är kraftfullt maltig, nötig med försiktigt brända toner och en märkligt paradoxal torr sötma. Enligt bryggeriet är den bryggd i ”Trappist style”, men vad det skulle betyda har jag ingen aning om. Här är det brittiskt ut i sista karamellmalten och med tanke på den modesta alkoholhalten på 4,8% har den imponerande kropp. Kanske lådans bästa.

 

 

 

mudcityNästa, Sadler’s Mud City Stout, kommer inte långt efter. ”Brewed with raw cocoa, vanilla pods, flaked oats, wheat and a complex blend of beautifully dark malts” bådar ju gott liksom. Här är det svart vätska med stiligt ljusbrunt skum. Kakao, vanilj och sött bröd i näsan. Den är fyllig för sina 6,6 procent och har en len och skön munkänsla. Munnen fylls av brända rosttoner och drag av kaffe, vanilj, choklad och smaskig maltsötma. Ett försiktigt syrligt drag spökar i såväl näsa som på tunga, förmodligen är det vetet som busar, men allt balanseras upp stiligt och torrhet och sötma börjar nästan bli kompisar. Det här är en vardagsstout som heter duga.

 

stonedead6,66% alkohol bjuder nästa öl på (sug på den Iron Maiden). Stone Dead från Lymestone Brewery är annonserad som en imperial stout och etiketten pryds av fladdermöss och gravstenar. ”Full moon brewed for extra body”. Fram med vitlöken och krucifixen. Nja, nu tar vi det lite lugnt. Den mörkt bruna, nästan svarta, vätskan har ett snyggt brunt skum som relativt snabbt kryper undan. Doften är rostad; kaffe, läder, men också lite bränt gummi. Smaken är brittiskt nötig med kaffetoner, choklad och, som jag misstänkte, fenoliska drag. Kroppen är på plats och med stigande värme höjs alla positiva smakegenskaper ett snäpp eller två. Stilen skulle jag närmast kalla foreign stout och jag skäms inte att rekommendera den, trots fenolerna.

sadlleDet stilmässigt modernaste ölet i denna sextett måste ändå vara Saddle Black från Purity Brewing Co. Här har vi nämligen en cascadian dark ale, eller som bryggeriet kallar det, ”hoppy black beer”. Bryggd med rök-, choklad- och svartmalt och kryddad med Nya Världens Chinook och Cascade borde ju det här vara en sån där citrusbesk svart bastard som jag slår bakut av. Men inte. Visst, humlen är tydlig i doften, liksom kryddighet och rök och smaken har sin beskärda del av samma varor. Men med balans. Beskan tar aldrig över och bakom hela anrättningen vilar en maltbas som inte ruckar på sig i första taget. Överraskande bra för stilen, som helhet.

 

blackSom final hade jag sparat Black, denna ”russian imperial stout” på 7,2%. En ”deep, dark and complex” rackare om man får tro bryggeriet Battledown.

Pyttsan. Redan den rödbruna, lite blaskiga färgen skvallrar om något annat. ”Sega råttor” säger min sjuåriga son om doften och själv känner jag bara marsipan. Stout? Med en smörig munkänsla, tunn och vattnig kropp och en något syrlig smak kan detta inte betraktas som något annat än ett fiasko. Om än med vaga chokladtoner. Bryggeriet föreslår krämiga ostar och stuvningar till Black. Själv kan jag knappt se den backa upp en halvtaskig kvarterspizza.

En tråkig avslutning på en mixbox som ändå överlag ger en bra bild av vad man kan vänta sig från, för oss okända, mörka vinteröl från Midlands. Ett hedervärt projekt som jag hade stöttat till hundra procent om det inte vore för priset. 343,90 för 2,66 liter är helt enkelt lite för saftigt, särskilt som två av ölen inte riktigt levererar, åtminstone inte enligt mina smaklökar. Fast det är ju mina det. Köp gärna en låda själva och prova. Det lär finnas några kvar ute i landet. Numret är 89602.

Stockholm Beer & Whisky Festival 2014 – första helgen

sbwfMycket kan sägas om Stockholm Beer & Whisky Festival. Tyvärr har jag inte riktigt tid med det just nu. Men jag ska ändå försöka sammanfatta mina dagar på världens tredje största ölfestival (jojomen, bara Great American Beer Festival och Great British Beer Festival är större).

MarianneWallbergTorsdagen 25 september klockan 06.00 rullade mitt tåg ut från Centralstationen i Göteborg. Klockan ringde 04.00 den morgonen, men vad gör man inte för öl? Fem timmar senare satt jag prydligt i min bänkrad vid pressvisningen i NackaStrandsMässan.

Festivalboss Marianne Wallberg hälsade oss välkomna till denna den 23:e mässan i ordningen och vi fick bland annat veta att det fanns ca 4 000 öl att provsmaka. Man kan således spåra en viss utveckling från premiärmässans 143 ölsorter.

Efter presentation av nyckelpersoner, utvalda bryggerier, Åbros film om bryggningen av SM-vinnarölet Drakens Guld (mer om den senare) och en välkommen pressbrunch (mmm, äggröra och självrunnen Kellerbier från Nya Carnegiebryggeriet) var det bara att kavla upp ärmarna och dyka ner i mässvimlet.

malmöframboiseMetoden var ostrukturerad. Planen var mest att glida runt i lugn och ro och låta spontanitet och impuls styra. Och så blev det.

Jag fastnade tidigt vid Malmö Brygghus monter, vilket föga överraskande var ett lyckokast. Jubileumsbrygden 4 var en söt, fruktig, maltig och välbalanserad imperial porter med fina choklad- och kaffetoner samt bekväm efterbeska. En Framboise med brett och lacto hörde också till höjdpunkterna. Och det utan att behöva spänna några amerikanska surmuskler. Istället dansade syrligheten en mild och elegant vals med den friska hallonsmaken. Malmö Brygghus går verkligen från klarhet till klarhet.

yellowbellyOmnipollos Yellow Belly var svår att gå förbi. Jordnötsdoften sög in mig från ett par meters avstånd. Den ständigt leende Henok Fentie har bryggt denna ”imperial peanut butter bisquit stout” utan vare sig kakor, smör eller nötter (ja, fråga mig inte) hos brittiska Buxton.

Det var naturligtvis en söt och fet bekantskap och knappast något att hinka pintvis, men i små mängder var det rena lördagsgodiset för en myndig nötälskare. Den har också, ganska träffande, kallats för en ”flytande Snickers”. Ölet ger dessutom en känga åt fördomar och rasism. En ”yellow belly” är en fegis; en person utan mod och kurage, och formgivaren Karl Grandin har fiffigt klätt flaskan i en vit Ku Klux Klan-kåpa. En klassisk rasistsymbol fast med kolsvart innehåll. Och nog kan man kalla rasister för nötter också.

danishmetalMer svart kunde man hitta i t ex danska Amagers monter. Samarbetsbrygden med Jester King, Danish Metal, var en söt, mjuk och maltig imperial stout. En självklar representant för stilen, utan att vara för extrem (mer Iron Maiden än Slayer liksom) och en stolt upprättelse efter humlemonstret Frog Hops to Amager.

 

postmansknockOch ville man ha malt och lite snällare brittiska brygder, så fanns sådant att avnjuta hos nya importören Holy Grale. Hobsons Postmans Knock till exempel. Den utannonserades, av någon outgrundlig anledning, som en porter, men presenterade sig istället som en synnerligen brittisk, något starkare och välsmakande mild.

 

 

oldhookyÄven hos Beer Enthusiast kunde man dricka traditionella britter som ESB och bitter. Hook Nortons Old Hooky, St. Austells Admirals Ale och Tribute Cornish Pale Ale var tre fina exempel. Vi får inte heller glömma Jämtlands Bryggeri, som troget levererar maltfeta drycker åt folket. Nyheten hette den här gången Fenix och var en vänskaplig bitter med karamellmalt i fokus.

 

hopspurI min jakt efter malt hamnade jag också i den Spendrupssponsrade montern ”London Calling”, där sex unga Londonbryggerier hade laddat kranarna med traditionella brittiska brygder.

Trodde jag.

Men då glömde jag förstås att den amerikanska humletrenden naturligtvis även invaderat den brittiska huvudstaden. Efter några citrusbeska käftsmällar på min konservativa trut hittade jag dock bryggeriet Redemption, vars grundare Andy Moffat visade sig vara en sympatisk man med känsla för såväl tradition och balans som hinkabilitet. Både IPA:n Big Chief och amber alen Hopspur klarade balansgången mellan nytt och gammalt med bravur.

giganticTro nu inte att jag är någon fiende till varken humlebeska eller det stora landet i väster. Är det bra så är det bra. Fråga personalen i Great Brands monter (nya session-IPA:n Rudie från SKA Brewing tål t ex att såväl klunka som skanka loss till) eller varför inte Brewers Association, som i samarbete med Oliver Twist hade fyllt en lång monter med häftiga jänkarbärs. Tyvärr inga böcker.

Bland ölnyheterna fanns Portlandbryggeriet Gigantic, vars Too Much Coffee Man — en imperial svart saison med kallpressat Coavakaffe — var en bastard som märkligt nog funkade överraskande bra. Urban Chestnuts Mercator visade sig också vara en sällsynt lyckad amerikansk tolkning av en flamländsk suris.

stickeemonkeeMen kungen av alla amerikaner var nog ändå Firestone Walkers maltfeta Stickee Monkee. En fullpoängare till 13,4-procentig, quadrupelliknande strong ale packad med mexikanskt rårörssocker, belgiskt kandidito och omfamnad av mäktiga ekfatstoner. Jag blev nog lite kär där vid bardisken.

 

 

I Nya Carnegiebryggeriets monter blev jag serverad en Krakatau av självaste Garrett Oliver, ölvärldens alldeles egna rockstjärna. Nu är jag lyckligtvis inte så starstrucked, så jag kunde koncentrera mig på denna välbryggda imperial stout istället. En mild och för stilen lätt brygd med välavvägda kaffe- och chokladtoner. Så snygg och stilren att jag faktiskt saknade lite friktion och jävlaranamma.

drakensguldI april tidigare i år avgjordes SM i hembryggd öl i Linköping. Av över 500 tävlande öl gick segern till göteborgarna Magnus Ahlström, Rick Gordon Lindqvist, Tomas Lundqvist och deras Drakens IPA. Vinnarölet har nu bryggts i 30 000 liter på Åbro i Vimmerby och fanns på mässan för avsmakning.

Den hade döpts om till Drakens Guld och bjöd på en välbalanserat besk åktur med citrusfrukt och stabilt karamellig maltbas. Knappast extrem som en modern IPA, men garanterat det tuffaste som kommit från Åbro.

 

 

Min stund vid montern förgylldes också av ett intressant samtal om torrhumling, alfa & beta (och annat jag inte ska låtsas att jag kan) med Åbros bryggmästare Lennart Anemyr och Rådanäs bryggeriansvarige Nils Sörlin. Sådana ögonblicksmöten är oslagbara och bidrar till de kanske viktigaste, eller åtminstone charmigaste erfarenheterna från ett sånt här event.

constantcompEn trappa upp i andra byggnaden, i det som kallas Hall II, hittade jag två personliga favoriter: Constant Companion och Belgoklubben. Placeringen var olycklig. I hallen trängdes mest vin- och spritproducenter med korv, choklad, cigarrer och bryggjättemärken som Mariestads och Pistonhead. Som ölfantast fastnade man naturligt i den stora hall I (som också var där man först kom in) och hall III (som låg i bottenvåningen av andra byggnaden). Hall II blev tyvärr ett tredjehandsval som kanske rentav missades helt av den mindre uppmärksamme. Är man ett hardcore fan av belgisk nektar, spontanjäst och syrligt så hittade man såklart dit upp ändå, men jag inser ödmjukt att alla inte är lika fanatiska som undertecknad.

stfeuillienOch nog vore det synd om inte den nyfikne spontanbesökaren fick chansen att upptäcka sura och goa producenter som De Cam, Hanssens och The Monarchy (Constant Companion) eller belgosmask som St Feuillien Triple, St Bernardus Abt 12 och Cantillon Lou Pepe (Belgoklubben).

 

 

höstVäl däruppe var ju ett besök hos Mjödhamnen en självklarhet. Bland alla söta honungsdrycker fanns nyheten Höst, som imponerade med sin torra, bäriga rödvinssmak. Den var gjord i samarbete med självaste festivalgeneral Marianne Wallberg och sammanfattas alldeles utmärkt av mjöderiet självt: ”honung från Sörmlands slätter och Bergslagens skogar tillåts samspela med en stor mängd norrländska blåbär, svarta vinbär och fläderbär“.

 

 

 

notforsaleEtt välkommet inslag i mässmyllret var Humlegårdens nybryggarmonter, där 14 unga svenska bryggerier — från norr till söder — fick chansen att visa upp sig utan att behöva bekosta en egen monteryta. Den var också så populär att jag gick därifrån med ogjort ärende flera gånger, på grund av trängsel och hetta.

I hallen fanns också folkölet Not For Sale Ale, som ursprungligen bryggdes hos Monks Café, men som nu produceras i större skala på Eskilstuna Ölkultur. En ”session IPA” som ligger rent, snällt och vänligt, men kanske också lite lättglömt i munnen. Men ni ska ändå köpa alla flaskor ni får syn på. 100 procent av vinsten går nämligen till organisationen Not For Sale, som jobbar mot trafficking och människohandel.

capoatMen SBWF är så mycket mer än att bara hänga vid montrar och dricka slattar. Jag skulle kunna rabbla brygder tills korna kommer hem. Jag drack ju så mycket spännande, så mycket gott: doppelbock från kanadensiska Les Trois Mousquetaires, havrestout från CAP, imperial porter från spanska Nómada, pilsner med granskott från danska Flying Couch, rågale från nya Coppersmith och…

Fast nu är jag ju där igen. Rabblande som en väderleksrapport. Vi har ju redan konstaterat att SBWF inte bara är ett ölhävarpartaj. Det är framförallt en mötesplats. En myllrande marknad av oväntade möten och kontakter med bryggare, krögare, ölnördar och branschfolk. Skitsnack, skratt, diskussioner, tjafs och debatt med nya och gamla bekantskaper fick mig gång på gång att komma på mig själv med att stå med ett alldeles för tomt glas alldeles för länge. Det är en del av charmen.

Jag tog mig också tid att gå på några provningar, eller Master Classes, som de kallas. Och det kan jag varmt rekommendera. En provning blir nämligen inte bara en välbehövlig paus från mässans öronbedövande sorl och svettiga trängsel, utan även en stunds nyttigt fokus och störningsfri koncentration. En liten andaktsstund för ölvänner.

Phenol_chemical_structureJessica Heidrich, bryggmästare på S:t Eriks, höll en genomgång av olika felsmaker man kan stöta på i öl. Oxidering, diacetyl och trikloranisol kan vara nog så viktiga att känna igen som vilken humlesort som använts vid bryggningen. På gott och ont. Har man till exempel en gång lärt sig känna igen den där plåster-/bränt gummi-smaken av fenoler i ett öl så är tyvärr risken stor att man också hittar den emellanåt.

bath-beerdMest av en slump (tack “Alf“!) hamnade jag på provning med brittiska Bath Ales och dess underetikett Beerd. Det blev en underhållande timslång resa från traditionell bitter, över ”amerikansk IPA med engelsk humle” och belgisk wit (som ännu inte släppts) till en smaklökedödande chiliporter.

 

 

 

sulisbarleyVälgjorda brygder allihop, men favoriten var ändå ett traditionellt sött engelsk barleywine i Baths Sulis-serie. Där var det torkade frukter och maltmums för hela slanten. Att vi fick ta del av de allra sista flaskorna av denna godbit kändes både hedrande och lite vemodigt.

 

 

jankoMen. Coolast av dem alla är ändå Mäster Janko. Jan-Erik Svensson, mässans huvuddomare i ölkategorin, författare till böcker som Ölkunskap och Stora Ölboken och något av en legendar, en nestor i den svenska ölsvängen.

Hans Ölskola III var också en av de roligaste provningar jag någonsin bevistat. Med naturlig pondus och icke-mästrande auktoritet guidade han oss genom ca 25 olika ölsorter, samtliga från hans favoritområde, Centraleuropa. Bocköl, dunkel, rauchbier, pilsner och weissbier; tyskt och tjeckiskt. Och jag kan garantera att det är först när man sitter där — blint — med fem ljusa lager framför sig, som man inser man hur nödvändigt det faktiskt är att göra just det emellanåt. För att se hur mycket de faktiskt skiljer sig åt. Och hur lite man, faktiskt, egentligen kan. En synnerligen underhållande och lärorik upplevelse.

czechitoutPå festivalen kunde man också se Tobias Göths (99bottles) fina fotoutställning Czech it out. 26 bilder från en resa till Pilsen och Zatec i Tjeckien i augusti tidigare i år. En stunds estetisk avkoppling och ögonfröjd med öltema.

 

 

fjäderbryggJag hann också med eventet Party on the Island. En båtresa för 40 personer ut till Fjäderholmarna, arrangerad av Great Brands och med bland annat deltagare från bryggerierna Stone, SKA, Great Divide och naturligtvis Fjäderholmarnas Bryggeri.

Det blev en blöt och trevlig kväll i gott sällskap med en och annan krögare, bryggare, ölambassadörer, importörer, bloggare och allmänna ölnördar. Rundtur och bryggerivisning blev det förstås och i bryggpuben var kranarna fyllda med ovan nämnda bryggeriers alster. Rariteter saknades inte heller.

 

partyskålJag vet att det har klagats en del på kvällen och jag kan väl också undra vart de där ”Party on the Island-priserna” tog vägen? Kan också tycka att bryggerierna hade en gyllene chans att visa upp sina öl med en provning eller så. Men jag är inte så säker på att poängen med kvällen var ett rent reklamevent. Det hela var trots allt utannonserat som ett partaj helt enkelt. Ett party för trötta mässdeltagare såväl som trötta bryggerirepresentanter.

Och party blev det minsann. Med dans på borden och allt. Jag hinkade Fjäderholmarnas förrädiskt lättdruckna T-56 Stout så det stod härliga till och även om jag personligen höll mig på golvet hela kvällen så hade jag ändå, kort sagt, en skitkul kväll.

bobbybrown Ett femdagars besök i huvudstaden innebar förstås också en del besök på krogarna Akkurat (mmm, Bobby Brown från Skebo Bruksbryggeri) och Oliver Twist (mmm, Highland Island Hopping). Skam vore väl annars. Jag gjorde mitt bästa för att försöka tömma respektive krogar på all cask som fanns tillgänglig. Som göteborgare blir man helt enkelt lite real ale-utsvulten.

 

 

Och söndagens SKA-event på Akkurat ska vi inte tala om. cantillon Med Cantillon Gueuze i glaset, Stene i baren och hutlöst svängande The Beat from Palookaville på scenen var det synd att klaga.

Innan tåget hem hann jag även med ett par KapittelPressklubben. Men nu har jag visst trillat lite utanför mässrapporteringen, så jag tror bestämt jag stoppar här. Jag har ju inte tid egentligen.

Tack för den här gången, Stockholm!

palookaville

Hösten är brutal

höstJag menar inte i största allmänhet sådär. Tvärtom, jag gillar hösten. Äntligen kan man slappna av lite. Ingen hets om att man ”måste ut i solen” och bada och sånt trams. Inga näsvisa ifrågasättanden om varför man sitter inne i den mörka baren när det ”är så skönt på uteserveringen” och framförallt inga förbannade facebook– och instagrambildergrillfascister med stekvante och kall pilsner.

 

Med hösten kan man äntligen ta på sig ordentligt, dricka mörkt öl utan att folk tycker man är wacko och sitta inomhus med gott samvete. Allt hysteriskt och äppelkäckt tynar liksom bort och höstens vackra färger bäddar in yta och glitter i något mer varmt, jordnära och äkta.

Nej, jag menar mer specifikt den här hösten. Och ur ett ölperspektiv. Det börjar bli fullklottrat i min kalender och även om jag såklart inte har möjlighet att gå på allt, så känner jag liksom en stress över allt jag vill vara med på. Växjö öl- & whiskyfestival nu till helgen är en av sakerna som tyvärr går bort. Likaså lördagens Cantillon-event Swanze Day, som utspelar sig lite varstans i världen (i Sverige på Akkurat). Istället blir det familjeliv och honky tonk på Pustervik.

brewfistPå måndag 22/9 blir det däremot provning av italienska bryggeriet Brewfists produkter på BrewDog Bar Göteborg. Bryggeriet startade 2010 och beskrivs av importören Original Brands STHLM som ”rock’n’roll, mer attityd men utan att tappa känsla för balans och smak”. Bryggmästaren Pietro di Pilato, som tidigare jobbat för brittiska Fuller’s, är på plats. Italien börjar bli ett spännande ölland och jag är riktigt nyfiken på vad detta kan vara.

På torsdag 25/9 blir det ett löjligt tidigt tåg för att hinna upp till pressvisningen av Stockholm Beer & Whisky Festival på Nacka Strand klockan elva. Sedan blir det mässa för hela slanten, torsdag, fredag och kanske en stund på lördagen.

stockholm-beer-and-whisky-festivalJag har inte planerat i detalj vilka öl som ska provas (vill man göra det så publicerar bloggen Ölsvammel en mer eller mindre komplett lista till helgen), utan kommer låta nyfikenhet och spontanitet styra. Men det är klart, det finns lite traditionella brittiska grejer hos bl a Holy Grale och New Brews Sweden som jag tänkte kolla in. Mjödhamnens nyhet Höst, som ska vara en ”blandning av rödvinsliknande bärmjöd”, lär också bli svår att gå förbi. Riktig Cider är något jag behöver lära mig mer om, så även där blir det ett besök.

 

Och är man premiärlejon så är man. Därför missar jag ju inte presentationen av Drakens guld, ölet som vann SM i Hembrygd öl i Linköping tidigare i våras och som nu bryggts i Åbros Bryggmästarserie. En annan vinnare var Oliver Twist-bossen Jörgen ”Jugge” Hasselqvist som i en Tradera-auktion för Musikhjälpen vann en heldag på Nils Oscar. Om resultatet, Muddy Water, smakar lika bra som de ser ut att ha haft roligt under bryggningen så lär man inte bli besviken.

Vidare har vi några svenska bryggerier som jag aldrig provat något ifrån, som Sundbybergs Köksbryggeri, Flying Brewery och Dykes Brewery. Monks har med sig hela sin blend-serie och så är förstås ingen mässa komplett utan besök i Belgoklubbens och Constant Companions montrar. Kort sagt, jag kommer ha att göra.

akkuratskaPå söndagen hittar ni mig på Akkurat. Great Brands, amerikanska Ska Brewing och The Beat from Palookaville bjuder in till rhythm & ska-party. Om ni inte ser mig så beror det förmodligen på att jag sitter med näsan djupt nedtryckt i Akkurats cuvéelista.

Väl hemma kan man andas ut till på onsdag den 1 oktober. Då är det nämligen dags för fjärde upplagan av Full rulle, Beer & Beyonds filmklubb för törstiga och vetgiriga. O/O Brewing står för bärsen.

Bor man i Stockholm drar man förmodligen till Bishops Arms på Folkungagatan och hänger med Founders istället.

Glöm bara inte att boka biljetter till Copenhagen Beer Celebration. Klockan 22 släpps dessa.surölfestival

7 oktober drar en fem dagar lång surölfestival igång på Ölrepubliken i Göteborg och lördagen 11 oktober är det Öl & Whiskyfestival i Lena Ph:s Vetlanda minsann. Samma dag som ölimportören Constant Companion och Beer & Beyonds böcker besöker Haket.

Där slår jag igen kalendern för tillfället och ber att få återkomma. Hösten har nämligen bara börjat och vi får inte glömma att andas lite mellan klunkarna. Vi ses i vimlet!

Svenskhumlad öl i vått och torrt

Sigtuna Swedish Single Hop Pale Ale_BlötSvenskhumlad öl är något man inte är bortskämd med. Lagom till Stockholm Beer & Whisky Festival släpper Sigtuna Brygghus Sigtuna Swedish Single Hop Pale Ale, ett 4,5 procent starkt öl bryggt enbart med just svenskodlad ekologisk humle. Humlen är odlad på Spännaregården utanför Mariestad, skördad i augusti och använd i bryggningen redan dagen efter skörden. Tekniken att brygga med tokfärsk humle kallas ”våthumling” (wet hopping) och är något vi sällan får chansen att uppleva i Sverige, där torkad humle brukar användas.

Ölet lanseras under Stockholm Beer and Whisky Festival som pågår den 25-27 september och 2-4 oktober 2014. På plats finns även Humleodlaren Gunilla Hellsten Boman, redo att svara på frågor om humleodling. Hon hittas i Galateas monter på torsdag den 25/9 klockan 13.00 – 15.00.

Beer & Beyond ska såklart dit och provsmaka.

Ölet kommer även släppas på Systembolaget den 7 november i begränsad upplaga om 4000 flaskor.