Krior från en öldränkt tystnad

2014-11-26 steneJa, jo, jag vet. Det är tyst härifrån. Jag är ledsen för det, men så är det ibland. Här kommer någon form av inverterat förlåt.

Det råder ingen brist på ölrelaterade aktiviteter, om ni nu trodde det. Tvärtom faktiskt. Därför bjuder jag på ett litet axplock av vad som hänt i Beer & Beyonds värld. Lite sånt som jag hade tänkt skriva om, men liksom inte hunnit med. Kort, fragmentariskt och förvirrat. Som det anstår en ölresenär på kurs mellan kaos och autism.

Några resor har det blivit, främst med anledning av mitt nya jobb som ölmånglare. Jag har fått en guidad rundvandring i Akkurats imponerande ölkällare med hövding Stene som ciceron. En kväll som för övrigt förgylldes av parallellhinkande av Bink de Reuss (2003 och, öh… färskare), en så kallad ”mengbier” (blandöl) från belgiska Kerkom. Och, som alltid när jag är i storstan, har caskkranarna gått varma på såväl Oliver Twist som Akkurat. En liten räkfrossa på Pressklubben med benäget belgiskt bistånd av Hr Skrubbe har också hunnits med. Det har ölats en del även i Uppsala med besök på Slottskällans Bryggeri som absoluta höjdpunkt. Men jag ska inte tjata för mycket om resor och krogbesök.  Det är ingen dagbok det här.

domarutbildningUtbildning är bra, sägs det. Därför satte sig Beer & Beyonds hövding i skolbänken ett par dagar i början av januari. Tillsammans med ett trettiotal andra ölstörda individer gick jag Svenska Hembryggarföreningens (SHBF) öldomarutbildning. En mer utförlig rapport därifrån kan ni få av Fabrikör Ekstedt. Stilar, smaker och historik har jag hyfsad koll på, inbillar jag mig. Men så är det ju det där med mäsktemperaturer, iso-alfa-syror, proteinraster, enzymer och annat bryggtekniskt trams jag som icke-bryggare är måttligt fördjupad i (jag är nog mer romantisk nörd än teknisk). Nog för att jag gärna sållar mig till den namnkunniga skaran av ickebryggande öldomare (Hej Janko! Hej Bark!), men skulle jag kugga på tentan så vet jag att jag är i gott sällskap även där. 14 mars faller bilan.

brownangelIgår, söndag, bjöd importören Wicked Wine på en Wicked Day i GTS Festvåning i Vasastan här i Göteborg. Höjdpunkterna hittade jag i Clown Shoes chokladsmaskiga och välbalanserade Brown Angel, välsmakande historielektionen Imperial Brown Stout Export 1937 från Mohawk och kanske det bästa jag druckit från Londons Camden Town, den stilfullt välhumlade India Hells Lager. Sierra Nevadas Snow Wit var inte så pjåkig den heller, om man nu låtsas vara modern för en liten stund. Så särskilt wicked blev kanske inte tillställningen, men sämre söndagar har man definitivt upplevt.

*

Kort och gott:

Håll utkik efter nästa nummer av skotska dryckesmagasinet Hot Rum Cow där Beer & Beyonds presstalesman säger några väl valda ord om lågalkohol-öl till chefredaktör Liz Longden.

Texter av undertecknad hittas också i snart kommande nummer av c/o Hops och Svenska Ölfrämjandets medlemstidning Maltesen (höst-vinter-vår-nummer?).

Jag har hållit i ölprovningar på Ölrepubliken, Brewers Beer Bar och Het Amsterdammertje. Ölprovningar är kul och jag håller gärna sådana. Företagsgrupper, kompisgäng, nyfikna nybörjare. Hör av er så knåpar vi ihop något.

Sommelierernas DagClarion Hotel Post har avverkats. På ölfronten hittades bland annat Poppels, All In, Stockholm Brewing och en riktigt usel spansk hefe weissen. Men jag får erkänna att det blev mest beyond den dagen, då det rann en eller annan Zinfandel och Cabernet Sauvignon såväl som mer destillerade dryckjom genom min malthärdade strupe.

Gott om privata provningar har det blivit också. Allt ifrån tyska lagerrace med Beersweden-Fredrik till öltypsdefinitions-orgier med fellow öldomaraspiranter. Sa jag att provning var kul?

Jag har samlat på mig lite mer öltidskrifter och tänkte åstadkomma något recensionsliknande av dem vad det lider. Uppslag till andra artiklar saknas inte heller, eller vad sägs om ”Does humor belong in beer?”, ”Det här med musik på krogar”, ”Om ölets baksidor” eller ”Ett riktigt fittöl”. Det är bara det där med tiden…

Fast nu ser vi framåt. Något av det jag ser fram emot den närmaste tiden är bland annat den egentliga premiären för Odd BrewingDeliverket 27/2, tap takeover av Søren Parker Wagners nya bryggeri Dry & Bitter Brewing CompanyBrewers Beer Bar 1/3, Full rulle öl & rök special på Mellgren’s 5/3 och norska AustmannBishops Arms Järntorget 7/3. Jag hoppas kunna återkomma med mer detaljer snart.

Som sagt, se detta inlägg som ett litet tafatt försök till ursäkt. Jag har för tillfället alldeles för ont om tid för bloggverksamheten, men lovar ändå att försöka uppdatera lite oftare. Men nu får ni ursäkta mig, jag måste gå och låtsas läsa lite till i Palmers How to Brew.

Kladdig charkdisk? En tjurig kortrecension

bigdansNog för att även jag kan tröttna på ölrecensioner ibland, som den här bloggaren, men jag tar ändå risken att slänga ut en kortis. Ölproducenter och importörer får ursäkta, men min ambition är faktiskt att vara så ärlig som möjligt. Har ingen lust att fjäska mig fram i tillvaron. Och ibland blir jag liksom bara provocerad.

Så vad är då detta?

En klassiskt gyllenfärgad lager med tunt vitt skum som försvinner fortare än man hinner säga oktoberfest. Kladdig charkdisk och metall i doften. Bättre blir det inte i smaken, som domineras av samma metall och fula rökighet. Vetekaraktär vetefan. Vattnig och blaskig är den också. Viss anonym sötma och ett något kryddigt avslut. Lättdrucken? Visst, men meningslös och inte välsmakande någonstans. Vad är då poängen?

Nu är jag förvisso ingen större vän av rököl, men nog hade jag väntat mig lite mer balans och tja, varför inte en eller annan god smak? Jag vet att Slottskällan kan bättre än såhär.

Slottskällans oktoberfest-öl Big Dan’s Oaky Smoakey Wheat Lager släpptes på Systembolaget 1 september. Distributör är Amka Vinimport och 50 cl kostar 28,90. Köp gärna en och bilda din egen uppfattning.

Folköl, fenoler och flip-flops, eller: “Tänk på pocenten, Helge!”

Follow-Me-Bring-BeerFörra lördagen skulle familjen åka och bada. Man brukar göra det på sommaren, sägs det. Det är inte precis min favoritsysselsättning. Kallt och blött och en massa skrikande ungar. Brukar hålla mig på det torra. Ta med en bok eller tidskrift, ett par pilsner och trycka ner truckerkepsen djupt.

 

Sanden är förstås irriterande den också. Hittar in i varenda skrymsle av kläder och kroppsdelar och har man en glass, frukt eller bulle med sig så kan man ge sig fan på att den hamnar där. I sanden. Så jag brukar föreslå parkering på någon gräsplätt istället. Helst i skuggan.

Fast då har vi ju insekterna. Myrorna, skalbaggarna, myggorna. Det blir inte många rader läst när man måste scanna av filten med jämna mellanrum och borsta bort de där små asen. Har alltid ansett att alla djur mindre än råttor är äckliga. Jag menar, ska man ha någon chans att kunna hålla koll på dem så måste man ju för det första se dem. Insekter är värst. De kan ju krypa in var som helst.

ica_supermarket_akeredNåväl, vi skulle åka och bada och jag följde med. Man är ju inte dum. Föreslog Näset. Populär badplats i västra Göteborg. Råkade också veta att för att komma till Näset måste man åka förbi Åkered. Och i Åkered ligger ICA Supermarket Åkered. Vi svängde in där och jag erbjöd mig att gå in och handla fika. Ett par krämbullar, ett par festisar och… öh… 22 öl.

icakvittoJag handlade folköl och lättöl (!) för 539 kronor och 70 öre. Folkisar, fegisar, punköl, follar, pissöl, folkpiss, nödraketer, bebispilsner, mormorsdricka… 22 stycken.

Kanske undrar någon nu: ”har den där Beer & Beyond-gubben tappat craft beer-koncepten fullständigt?”. ”Har han inte alla flaskor på lagret?”. ”Har han gått helt bortom hantverksramarna och blivit mikrobryggd i hela hjärnan?”.

Nejdå. Ta det lugnt. Jag ska förklara.

 

butikshylla

Nu är det så att ICA Supermarket Åkered har en sällsynt engagerad butikschef som brinner lite extra för mikrobryggd hantverksöl. Eller så har han bara fattat att det går att tjäna pengar på det. I vilket fall som helst så finns mitt i den lilla butiken (ja, det är ingen stor ”supermarket” det här) en imponerande hylla med runt 30 sorters hantverksöl från cirka 20 olika mikrobryggerier. Inte bara svenska heller. Här finns öl bryggd i Danmark, Belgien och Holland också. Och notera att detta alltså är utöver det vanliga makrosortimentet, som naturligtvis också finns där (och som också är sällsynt stort för en liten livsmedelsbutik).

Som ölintresserad får man ju bara inte missa detta. En livsmedelsbutik med större ölsortiment än vissa Systembolagsbutiker. Vilken grej. Åk ut till Åkered och handla vetja. Visa butikschefen att han är på helt rätt väg. Får de tillräckligt mycket uppmärksamhet kan det fungera som inspirationskälla och språngbräda för andra livsmedelsbutiker. För visst vill du kunna lägga lite Brekeriet, Emelisse och Mikkeller bredvid tandkrämen och makaronerna i varukorgen? En falukorv och en Amager, tack!

Ja, där stod jag då med två överfulla ICA-kassar med lågalkoholöl. Vad göra? Dricka såklart, och recensera. Två flaskor fick jag med mig till stranden och resten har jag omsorgsfullt betat av här hemma på Beer & Beyond Headquarters. Det har varit ganska omtumlande resa; ömsom vin, ömsom vatten, om man säger så. Och många toalettbesök. Jag tänkte därför försöka dela med mig lite av mina upplevelser. Några korta omdömen om varje öl, som ren konsumentvägledning. En recension ska ju vara objektiv och jag har alltid rätt, eller hur var det nu?

Jag är ingen större vän av betyg, men här ska jag igenom så många öl att jag använder mig ändå av min gamla sexgradiga skala för att särskilja dem. 1 är direkt motbjudande och 6 fulländad. Typ.

näsetFörst ut var butikens ”egna” Näsets Bryggöl, bryggd för Åkered Supermarket av Grebbestad Bryggeri. En ljus lager på 3,5%. Den dracks, förstås, ute vid Näsets badplats (men på behörigt avstånd från vattnet). Till dess försvar ska sägas att den inte var tillräckligt kall och jag drack den direkt ur flaskan. Två kardinalfel för en ölkännare. Men ändå. Den funkade inte alls för mig. Smakade som vilken trist DMS-makro som helst. Nog kan Grebbestad bättre än så här. Felsatsning av Åkered om ni frågar mig. 2/6.

 

 

rådanäsFlaska nummer två på stranden har samma förbehåll (för varm och halsad), men valdes med omsorg då den ”vanliga” 5,3:an är en personlig favorit (4-5/6). Rådanäs California Common brukar vara stilren, frisk, milt karamellig, lagom maltig och föredömligt lättdrucken. Denna alkoholsvagare variant (3,5%) är det dock nåt knas med. Tror jag. Det skummar över rejält ur flaskhalsen och munkänslan är genomgående tjock och störigt skummig. Det går att hitta lite välkomna toner av kola, karamell och viss beska, men också lite väl mycket smör. Jag saknar det klara och krispiga. Kan det vara något med jäsningen? Jag landar på en svag 3/6.

enskedebitterVäl hemma firar jag flykten från naturens fasor med en hederlig brittisk-stajl lättöl på milda 2,25%. Mitt första möte med Gamla Enskede Bryggeri visar sig vara något av en lyckoträff. Fågelkärrs Bitter sitter som en maltig, nötig smäck med smak av karamell, en tydlig men välbalanserad beska och stiligt torrt avslut. Överraskande smakfull och med tanke på procenten undrar jag hur de har trollat fram den kroppen. 4/6.

 

 

 

enskedeporterMed samma bryggeris lättporter (även den 2,25%) tar dock vänskapen slut. Mina noteringar om Stora Gungans Porter: Mörkt brun, nästan svart, med snabbt försvinnande beige skum. Maltig, nötig doft med drag av fimp och rostade toner. I smaken kaffe, rök, aska. Letar choklad och karamell men hittar mer avslaget kaffe och askfat. En anings choklad, möjligtvis, om man anstränger sig. Tunn, vattnig kropp. Torr munkänsla och eftersmak med viss beska. Det bidde bara 2/6. Jag hoppas de kan övertyga mig igen med någon annan brygd.

 

emelisseNederländernas Brouwerij Emelisse bjöd på en 2,5:a med massivt, gräddigt smutsvitt skum som reste sig som en stolt skulptur ur glaset. Skum kryddig/fruktig doft med drag av gräs och höskulle. Ännu mer gräs i smaken; citrongräs, grape och en rätt så rejäl beska. Ett utmärkt lågalkoholalternativ för de riktiga humlevännerna (som nog höjer betyget ett snäpp till också). Stabil 3/6.

 

 

 

londonFrån Slottskällans Bryggeri kom en 3,5-variant av London Pale Ale. En knäckig, nötig rackare med visst bett i kindbeskan. Med låg kolsyra och vänligt brittisk stil tyckte jag nästan den var bättre än dess starkare syskon. Om jag minns rätt (fast det var längesedan). Det blir 4/6 det och några sådana har jag gärna i kylen här hemma. Att den dessutom är ekologisk är förstås också ett plus i kanten.

 

 

 

amager

Danska Amagers Summer Fusion skulle tydligen vara en “amerikansk-engelsk tysk over-undergæret pilsner-ale”. Vad nu det är? Ett slags muterad California Common på 3,5 procent kanske? Hur som helst var den förbaskat god. Frisk och knäckig, med hyfsad kropp och mjukt gräsig beska. Dålig YPK (yrsel per krona) förstås, fast med några sådana under västen vid sommarens kubbmatcher kanske man lättare undviker att slå ner den där förbannade kungen för tidigt… Fin sommaröl och en solklar 4/6.

 

 

jönköpingFrån Jönköpings Bryggeri kommer APA-folkisen Osch Devon! En gyllengul 3,5:a med tjockt vitt skum. I doften finns gräs och… saisonjäst? Smaken är vattnig och citrusbesk och betyget 3/6 känns nästan snällt såhär i efterhand.

 

 

 

 

 

fängelsetSå får jag då äntligen prova något från Västerviks Bryggeri Fängelset. Tjust Ale heter den och det ska vara en bitter på 3,5%. Spännande. Inte. För här är det plast, rök, klorin och fula estrar för hela slanten. Fullkomligt odrickbar och den åker ner i vasken med omedelbar verkan. Hugaligen. Hur kan ett bryggeri släppa ifrån sig sådan här smörja? 1/6 (egentligen 0).

 

 

 

strömsholmsgusherOch inte blev det roligare nu. Strömsholms Herman Hedning People’s Beer (2,2%) var en gusher av rang. Fullproppad med inget annat än felsmaker. Bränt gummi, askfat och fenoler. Vasken igen och 1/6. Jag har dessutom nyligen även druckit bryggeriets folköl Post-Kari och Köpingshus Swarth. Bägge med infektioner och mer skräp i vasken. Jag har mailat bryggeriet om detta (i skrivande stund för sex dagar sedan) men ännu inget svar…

 

 

lundax2Lundabryggeriets Redig Skånsk Lättöl lättade upp mig lite. En diskret doft, men med mer kräm i smaken. Brödig och citrussmakande med tydlig beska i eftersmaken var det en fin törstsläckande 2-procentare. Den vinner månne inga Nobelpris men gör allt sitt jobb i värmen. Och det räcker gott för en lättöl. 3/6 blir betyget.

Deras Lundafolk (3,5%) sänker förväntningarna igen. Här finns lite fruktighet och humle, men också störande metalliska, fenoliska toner som får mig att misstänka någon form av infektion. 2/6.

 

moraVi rör oss till Dalarna och 3,5:an Guld-Pilsner från Mora Bryggeri. En — förstås — gyllenfärgad ljus lager med vitt skum och doft av smörkola, spannmål och humle. Munkänslan är lite oljig. Smaken är ganska rejält smörig med toner av nöt, hö och wellpapp. Diskreta citrusaningar kommer också fram, men framförallt är det en rätt så ful, obalanserad beska som tar över och faktiskt gör pilsnern svår att få ner. 2/6.

 

 

byareHalländska Byaregårdens Brygghus kallar sin fegis Tre & en halva. Alkoholhalten behöver jag väl inte skriva ut? Det är en mörkt gyllengul pale ale med söt, brödig doft och tydlig, men obalanserad beska i smaken. Vattnig och lättglömd landar den på en ganska vinglig 3/6.

 

 

 

 

lillebryggVi tar oss över till Danmark och Det Lille Bryggeri. American Beauty heter deras session-IPA på 3,4%. Jag känner genast svavel i doften och hittar röksmaker som får mig att tänka på oönskade fenoler. Har tidigare hittat otrevliga fenoliska plåster- och röktoner i bryggeriets Black Elixir 200 och Abbey Ale och funderar ett ögonblick på om det bara är inbillning och fördomar från min sida. Delar dessutom flaskan med en kamrat som inte hittar några felsmaker. Men ett par klunkar senare är jag bombsäker. American Beuty är en bedagad skönhet. 2/6.

 

pangx3I Åkeredsbutiken hittade jag inte mindre än tre folköl (2,8%) från Hökarängens PangPang Brewery. Favoriten blev APA:n Coco Jambo, som med lätt kropp och snäll beska ändå piggar upp med sin sommarfriska uppenbarelse. Krispig, pigg och med tropiska fläktar sticker den ut i trion och landar på en stark 3/6. Nästan fyra.

 

En svag 3/6 får Hops’n’Weissen Playa del Drevviken. Inte svag för den friska saisondoften (trots att det inte är någon saison) eller den lätta, rena eller friska känslan. Inte heller för de små raska kolsyrebubblorna som rastlöst flyr mot ytan. Det som drar ner betyget är istället avsaknaden av vetekänsla. Var är de fruktiga jästtonerna? Hittar inte mycket humlebeska heller och resultatet blir istället mer en sommarlätt barnbubbeldricka mer än ett öl.

pangpelekaneOch nu till bottennappet i PangPang-trion. Pelekane, som ska vara en flädersaison, hittar jag inte många försonande drag i. Möjligtvis den lite fruktiga/bäriga doften. Den har en störig, oren syrlighet, irriterande stickig kolsyra och, ännu värre, smaker av metall och blod som sipprar fram. Ingen höjdare således. 2/6.

 

 

 

brekerietBrekeriets Ligero är mörkare än väntat. Grumligt, dassigt brunt ser det mer ut som svagt bryggkaffe än öl. Beige skum som snabbt försvinner. Det är ett lättöl (2,2%) bryggt med bröderna Eks älskade Brettanomyces. Nötig, köttig doft med hintar av jäst, bär, karamell och stall. Påminner lite om en sur brun. I smaken finns viss syrlighet och tydliga drag av tobak och läder. Citron och hö. Den är vattnig, men träig; lite som torr jord i käften. Munkänslan är också torr och lite tjurighet sätter sig i kinderna. Beska i eftersmaken. Hade hoppats på en mer välbalanserad brygd och gärna lite mer bondgård. Svag trea. 3/6.

 

sundancerTillbaka till Danmark igen. Sundancer från To Øl. Vackert mörkt apelsinjuicegul vätska med tjockt vitt skum som lämnar feta såpaaktiga skumrester på glaset. Massiv humlefrisk doft av citrus och aprikos. En lätt maltsötma finns där, men det är en kraftfull citrusbeska med toner av passionsfrukt, aprikos och grape som styr skutan. Jag hittar en anings kryddighet och en nanobanan flämtar förbi en sekund. Gräs och te? Eftersmaken är besk, bitter med viss brödighet. Den har helt klart sina fördelar, men också en tråkig vattnighet och framförallt en oproportionerlig beska som drar ner betyget till 3/6.

 

mikkellerVi stannar kvar på andra sidan sundet och ser vad Mikkeller har hittat på. Sally Monroe är bryggd på belgiska De Proef, håller en alkoholhalt om 2,8 procent och presenteras som en american pale ale. Doften är diskret fruktig/parfymig. I smaken har vi citrus, mango, ananas (?) och gräs, men också vissa fenoliska gummitoner liksom något svårdefinierbart kemiskt. Lätt i kroppen utan att vara blaskig och ett avslut med kindbeska. Det håller inte riktigt och jag är lite besviken på den stora fantombryggaren. Det blir faktiskt bara 2/6.

 

folkaredHalländska Folkared 15 vitsar sig vidare i tillvaron med folk(a)ölet Ewe Brew. Bryggeriet har tidigare tilltalat mig med sina sansade brygder i brittisk stil (till favoriterna hör Wild Boar Mild Ale och Bullseye Best Bitter). Jag har även druckit denna folkis innan och noterade då kort ”maltig med markerad lång efterbeska” och gav den betyget 4/6. Jag är inte lika imponerad denna gång. I doften hittar jag frisk citron. Smaken däremot är obalanserat besk med tydliga drag åt det parfymiga. Citrustoner även där, men beskan är inte behaglig och jag saknar det maltiga, nötiga, söta. Jag tvingas omvärdera den här och sänka betyget till 3/6.

Jaha. Det var det det. 22 stycken 2- till 3,5-procentiga öl på drygt en vecka. Pust. Om ni har orkat läsa så här långt så får jag gratulera. Då har ni nog ändå ett intresse för öl som sträcker sig bortom YPK. Eller hajper och snobbism, för den delen. För nog är det så att i ölnördarnas värld är det — med undantag av lambik — höga procenthalter som genererar toppbetyg och listplaceringar. Något som för övrigt diskuteras i den här intressanta artikeln. Men det är inte så svårt att förstå ändå. Högre alkoholhalt betyder mer malt och malt ger sötma, kropp och karaktär. Så det är lätt att hamna där. Och ni ser ju själva här ovan: inget öl har fått högre betyg än 4/6. Inte är det jag som kastar första stenen.

Men nu får ni ursäkta mig. Jag måste på toa. Och sedan behöver jag faktiskt något starkt.

Ölets Alice Timander

bronieDet har varit en svettig vecka för oss ölstörda göteborgare. Premiärer och event har avlöst varandra och till råga på allt var det helgdagar inklämda så det krävdes lite pyssel och knåp för att få barn, jobb och öl att samsas under någorlunda harmoniska former. Det blev således inte mycket skrivet. Jag gör det enkelt för mig och kör en resumé idag istället.

Veckan inleddes med att Siren Craft Brew och Omnipollo på tisdagen ockuperade The Rover, men det har jag ju redan skrivit lite om så det kan vi lämna därhän.

basis

Onsdagen var vigd åt smyginvigning av BrewDog Bar Göteborg. Men först smet jag in för en lunch på Ölstugan Tullen Andra Lång. En krog jag sällan besöker nuförtiden. En sur Eskilstuna Mosaik IPA fick möta vasken (kran? fat? batch?) och istället beställde jag in en troget maltig Jämtlands Pilgrim och en panerad ost. Nu vet alla som känner mig att jag inte bara är gammal Pragresenär och ostfantast utan också lagd åt det konservativa hållet kulinariskt. Tullens panerade ost med rostade rotfrukter istället för potatis och coleslaw istället för tartarsås blev alltså något av en utmaning för en gammal tjurskalle. Men ned gick den allt, mätt blev jag och efterrätten väckte mig snabbt ur mitt traditionalistiska muttrande. Slottskällans Basis var ett överraskande bra försök till en kraftfull havrestout. En 11-procentare med fina rostade toner, kaffesmak och mjuk havrekänsla. Med lite mer kropp och bättre dold alkohol kan det här bli en riktig höjdare.

tavla2En smaskig Saison Dupont Cuvée Dry Hopping 2014The Bishops Arms Järntorget senare så var man på plats i brygghundarnas nya palats. Såhär dagen före den officiella invigningen var det relativt lugnt och man kunde utan stress hänga på cementdisken och välja från de 18 kranarna. Ett stort glas BD Nottingham visade sig vara ett alldeles utmärkt förstaval. En välbalanserad California Common som gjorde sitt jobb. En snäll och klunkabel (ja, jag vet) stil som jag numera gärna återkommer till.

Gypsy Inc-samarbetet Pale Trail däremot smakade mest blod och plåt så jag gick raskt vidare till Brixton Porter. Med sina mjuka, vänliga och synnerligen brittiska toner sällar den sig till BrewDogs senare, lite mer lågmälda alster som Old World Russian Imperial Stout och Old World India Pale Ale. Öl som sänker volymen en aning och låter tradition ta mer plats än aggressivitet. Välkommet.

tartofdarknessTradition Up Yours hette inte nästa bärs, men det kunde den ha gjort. Istället hette den Tart of Darkness och var bryggd av, inte BrewDog, utan amerikanska The Bruery. Denna ”sour stout aged in oak barrels” närmade jag mig med skeptisk min. Stout och syrlighet är nämligen, enligt min erfarenhet, sällan någon lyckad kombination. Men tji fick jag. Något stoutigt var förvisso svårt att hitta, men vilken fin funkig och välavvägt syrlig upplevelse denna oude bruin-liknande skapelse bjöd på. Sura bakterier, vildjäst och vanilj i ljuv förening.

I lokalen trängdes vid det här laget alla möjliga bryggare, bloggare, bartenders och BrewDog-busar. Kornmalt & Humlekottar här, Rådanäs och O/O Brewing där och Surisar lite varstans. Jag började ångra att jag tog en 11-procentig lunch och visste att en heldagsutflykt med familjen stod på schemat nästa dag, så jag avslutade med ett par Cigar City-burkar och lunkade hemåt i kvällningen.

Torsdagen ägnades som sagt åt familjen. Jag fick nöja mig med en Spitfire 3,5 på stranden i Särö, men det kanske rentav var att föredra framför köerna till BrewDogs officiella öppning?

haketburkPå fredagen tog jag sonen med mig till West Pride. Medan han käkade regnbågskaka och lyssnade på queersagor släckte jag törsten med en Queerbliotek i Hakets stora tältklädda servering. En fruktig pale ale med markerad men inte överdriven beska, specialbryggd av Beerbliotek för detta evenemang. De som inte hade en rastlös sjuåring med sig kunde också gå lös på ett tämligen imponerande utbud av hantverksöl på burk. Ett Haket i Bältesspännarparken hade man kunnat stå ut med hela sommaren.

 

victor

 

Framåt kvällen var det dags för nästa premiär. Brewers Beer BarTredje Långgatan. Men eftersom jag redan rapporterat från smygpremiären veckan innan nöjer jag mig med att konstatera att surdegspizzorna fortfarande var lika goda. Minst. Och att stilen för kvällen hette brettad pale ale. Sad Robot hade kokat ihop just en sådan på bara 2,9 procent och Brekeriets Hundra var så ren och funkig att den nästan gav lite Orval-feeling. Att De Struise Pannepeut (inte Pannepot) fanns på fat var väl inget att direkt beklaga heller.

    

öllistaNog blev det en eller annan öl till, men premiär är premiär och snart tryckte det på rätt bra där bakom så jag kände att det var dags att lämna barplats åt andra törstiga. Efter en försiktig fråga till Electric Nurse om deras 15,5-procentiga Some Kind of Monster var resultatet av en sån där graviditetsnoja lämnade jag BBB-kalaset innan någon blev skadad.