En liten belgisk funkstund

IMG_5856Tog mig en liten belgisk stund för mig själv. Det kan man väl få göra? Sonen spelar tv-spel med kompisen och regnet har nyss motvilligt slutat smattra mot rutan. Dagens planerade ölprovning är inställd och senaste bokbeställningen är omhändertagen. P1 fick stängas av på grund av Charlie Normans välkammade boogie woogie och en sällsynt känsla av slapp ledighet infann sig plötsligt. Ni vet, den där utan dåligt samvete, som så sällan dyker upp.

Hanssens Artisanaal, grundat 1896, är äldst av Belgiens idag ganska få gueuzeblanderier. Det vill säga de brygger inte själva, utan blandar lambik från andra bryggerier. I Hanssens fall Boon, Girardin och Lindemans. Och de gör det med bravur. På min gamla sexgradiga skala har inget av deras öl fått lägre betyg än fem och jag har lyriskt noterat dofter och smaker som “rättfram, inget fjäsk”, “smutsig bondgård och sura uppstötningar”, “hej tånaglar och osminkad sanning” och “spädbarnsblöja, navelludd, hästskit och Skänninge marken”. Ja, ni ser, det här är spontanjästa delikatesser – suröl, om ni så vill – som lockar fram poeten i mig.

IMG_5857Men nu står en limiterad och fruktspäckad Lambic Experimental Raspberry framför mig i sin ljust kopparröda uppenbarelse. Ur Tekuglaset strömmar dofter av hö, trä, stall och hallonsaft. Jag vet att det är klippt igen. Syrligheten är markant, men inte extrem. Sitter lite charmigt skrumpet i kinder och hals efteråt. Eftersmaken är lätt och stilla dröjande. Citrus, hallon och torrt trä dansar runt i makligt funkig takt. Jag glömmer snabbt Charlie Norman och minns istället soulhjälten Bobby Womack som dog igår. Varför inte till exempel låta hans tolkning av oefterhärmlige Jim Fords Point of no Return få ackompanjera surklunkandet?

IMG_5862Att vi kan njuta av Hanssens gyllene droppar här i ett försommarkallt och regnigt Sverige kan vi förresten tacka Constant Companion för. Skånska importörer/distributörer som snabbt har blivit något av personliga favoriter. Man skojar liksom inte bort ett stall bebott av ölproducenter som De Cam, OWA Beer, The Monarchy, LoverBeer och Ritterguts Gose.

Hanssens kan man förstås läsa om (sidan 149) i nya upplagan av Good Beer Guide Belgium av Tim Webb och Joe Stange. Eller “Nya Testamentet”, som belgoambassadören Skrubbe kallar den. Och visst är det en omistlig bok om man har det minsta intresse av belgiska brygder. Med över 900 öl från över 200 bryggerier listade och betygsatta och guider till 530 krogar, caféer, bryggerier och barer är den lika omistlig i packningen till belgienresan som tandborste och Resorb. Självklart finns den i Beer & Beyonds webbshop.

En ölgubbe i truckerkeps, eller: Alf Robertson, Pliny the Elder och jag

Jag har alltid varit lite fel. Lillgammal som liten och gubbe redan som tonåring. Läste Tage Danielsson-dikt i full punkmundering på skolavslutningen i kyrkan. Diggade både Motörhead och Nina Simone som 16-åring. Läste både Majakovskij och Fangoria.

Och så har det fortsatt. Jag har följt mitt hjärta så gott jag kunnat och försökt undvika att begränsas av trams som genrer och ismer. Bara för att jag upptäckte Robert Johnson, varför skulle jag sluta lyssna på Slayer? När countryn klev in i mitt liv på allvar så gjorde jag såklart som jag brukar göra. Jag sökte mig bakåt, letade efter rötterna och hamnade i Appalacherna. Jag tyckte det var självklart. Lika väl som jag undrade varför Led Zeppelin eller Fleetwood Mac lät som de lät — och hittade Blind Lemon Jefferson, Leadbelly och Son House — lika naturligt var det att gå vidare till Roy Acuff, Hank Thompson och Dock Boggs efter Uncle Tupelo.

Men när jag stod där på bluegrassfestivaler eller sällsynta honky tonk-spelningar förstod jag ingenting. Inte en Nudiebyxa i sikte. Inte en Gram Parsons-t-shirt. Märkligt. För på Pustervik — där tidens heta altcountry-artister spelade i parti och minut, där Hank Williams-låtar ylade ut i en strid ström från dj-bordet — där var ju packat med till synes countryfrälsta unga flanellklädda människor. Var fanns de när det vankades spelning utan prefixet ”alt”?

När jag gick till KoM Bar eller Jazzå (R.I.P.) och lyssnade på lysande livemusik; soul, blues, jazz eller americana, då rådde det omvända igen. Där fanns mogna män och kvinnor, snickarbyxor, kavajer och pomada. Och så jag då. I Nudiejeans och truckerkeps. Som inte förstod någonting. Måste man välja? Varför dessa vattentäta skott? Varför denna obegripliga åldersdifferentiering? Handlar det inte bara om att älska musik?

Jag har stört mig på det där länge. Och ni som känner mig vet att en av de viktigaste tankarna bakom Klubb Honky Tonk var att försöka överbrygga dessa obegripliga och korkade motsättningar. Jag tror aldrig vi lyckades. Men vi försökte.

Nu är jag där igen. Lika fel igen. Fast nu handlar det om öl.

Vi är så aktiva, vi ölnördar. Vi sprutar ut bilder, kommentarer, nyheter och gillatryckningar på sociala medier. Vi köper, byter, säljer, importerar och köar till Systembolagsbutikernas nyhetssläpp. Sedan diskuterar vi på olika forum varför vi handlade som vi gjorde. Vi skålar med varandra på Untappd, taggar våra Instagrambilder och retweetar Mikkellers senaste bourbonlagrade stout. Vi springer på tap takeovers, bildar facebook-grupper och tickar öl i småglas som aldrig förr. Jag också. Och vi är nästan uteslutande relativt unga vuxna. Fast inte jag då.

Och plötsligt känner jag mig som Alf Robertson på en Hank III-spelning igen.

Vilket blir ännu tydligare när jag går på ett möte med Svenska Ölfrämjandet. För då är jag plötsligt ung igen. Där finns inga bloggare eller tickers. Inga Firestone-kepsar över blinkande smartphones. Där ser jag knappt heller ett ansikte som var på det heta Omnipollo-släppet på The Rover veckan innan. Och vice versa. För Ölfrämjarna hänger inte med heller, det ska sägas. Precis som Jazzå-gubbarna och –tanterna sällan eller aldrig satte sin fot på Pusterviks golv.

Vad är detta? Är jag så fel igen? Handlar det inte bara om att älska öl?

Visst, man kan inte vara överallt. Det kan inte jag heller. Men om man nu är seriöst intresserad av öl så borde väl till att börja med ett medlemskap i Svenska Ölfrämjandet vara en självklarhet? En ideell riksförening vars syfte är att ”tillvarata de svenska ölkonsumenternas intressen ifråga om tillgång, kvalitet, urval och pris på öl. Vidare skall föreningen värna om öl gentemot andra alkoholhaltiga drycker samt sprida kunskap om öl och dess historia.”. Fine. Är det inte vad varje maltskalle och humlefanatiker vill? Ska vi inte enas i den här ölrevolutionen? Har jag fel?

Jag vet att det finns kritik och misstänksamhet mot Ölfrämjandet. Att den anses mossig, gubbig och trött. Det är också delvis sant. Men varför då? För att föryngringen går på tok för långsamt. Det är delvis föreningens eget fel, som ofta är fast i gamla mönster och traditioner och inte riktigt hänger med i utvecklingen. Det är inte 1985 längre och allt gott kommer inte från Bamberg. Det är också den nya generationen ölfantasters fel, som inte går på mötena och visar sina appar, berättar om Pliny the Elder, CBC och Randall The Enamel Animal. Som istället dunkar varandra i huvudet med IBU och fnyser åt tysk pils och cask, för att det är ”förlegat”.

Nu finns det en förening för öldårar som oss. Det är ju ett kanonläge. En resurs. Gå in i den och jobba istället för att stå utanför och peka fördomsfullt. Annars slutar det som för bokstavsvänstern på sjuttiotalet.

S:t Eriks bryggmästare Jessica Heidrich säger några kloka saker i senaste numret av Svenska Ölfrämjandets medlemstidning Maltesen (japp, den får ni också om ni blir medlemmar): ”Jag skulle önska att föreningen var större och mer aktiv. Just nu är den lite liten och känns delvis passiv och konsumerande.”. Huvudet på spiken. Hon talar också om att ta tillvara de krafter som finns ute i landet, anordna ölfestivaler och ”satsa på att anställa någon person att driva föreningens intressen”. Jag skriver under på allt och ställer gärna mina tjänster till förfogande.

Vi har mycket att lära av varandra, men om vi aldrig möts, hur blir det då? Om den yngre, internetorienterade ölgenerationen kan allt om alfasyror i amerikansk humle, men tror att Michael Jackson var ”The King of Pop”. Om ölfrämjaren kan redogöra för Carnegiebryggeriets historia i sömnen, men aldrig har smakat en London Sour från The Kernel, eller ens visste att den fanns. Vart hamnar vi då?

Det finns seriösa filosofiska och samhälleliga poänger i det här också. Jag oroas över att en googlefierad historielöshet verkar vara på väg att breda ut sig. En ytlighet; bekväm och lite bortskämd. Snabba klick, korta texter, källkritik noll. Inte mindre obehagligt är det med de 40-, 50-, 60-, kanske även 70-talister som med självgod min, över en pint ”färsköl”, talar om för ungdomarna ”hur det ligger till”. Att de själva har stannat i utvecklingen sedan 25-årsåldern har de aldrig reflekterat över.

Tiderna förändras, det måste vi se, men vi har också mycket att lära av historien. Ödmjukhet och ömsesidig respekt borde väl inte vara så svårt? Det betyder inte att man måste tycka lika. Lägg undan prestige och poser och möts runt ölglaset istället. Det är väl ändå vad det handlar om? Egentligen.

Jag vill så gärna tro att det inte är mig det är fel på.